Kautokeino, en blodig kniv

Lars Pettersson

Ordfront

I fjol körde jag motorcykel från Ystad till Haparanda. Då såg jag skyltarna mot Kiruna och Nordkap. Vad som finns där emellan har jag bara haft vaga föreställningar om. När jag vänder blad i Lars Petterssons samethriller uppenbarar sig en ny värld för mig.

  Jag tror inte ens att jag begrep att det finns ”riktiga” samhällen norr om Treriksröset. Det gör det, även om de ligger i Norge och Finland. En stor del av befolkningen är renskötande samer.

  Det är i denna miljö som Petterssons roman utspelar sig.

  En ung kvinna, Anna, bokens jag, är den förlorade dotterns dotter som återvänder till byn Kautokeino för att rädda kusinen Nils Mattis undan ett våldtäktsåtal. Hennes mamma lämnade familjen och renflocken och flyttade söderut. Själv är hon åklagare i Stockholm.

  Nu konfronteras hon med släktingar som både vill ha hjälp och hålla henne till svars för mammans flytt, eller beroende på perspektiv - flykt.

  Dessutom möter Anna ett samhälle som är vant att lösa sina egna konflikter, oavsett om det handlar om illegal slakt eller våldtäkt. Familjen och sammanhållningen står över lagen.

  Författaren bor själv vintertid i Kautokeino. Han beskriver den hårda senvintern i finnmarken på ett sätt som gör att man omedvetet drar filten tätare omkring sig i läshörnan och dricker téet så varmt som möjligt. Miljöerna med ändlösa tomma vägar och halvt övergivna hotell ger tillsammans med ordkarga samer känslan av Vilda Västern.  Petterssons språk är utomordentligt kryddat med många fina metaforer.

  Kanske inte riktigt en thriller, men en väldigt fin och välskriven roman som ger många tankar och lång eftersmak. Kartan är ovärderlig, men jag saknar ordförklaringar i slutet av boken, som skulle kunna berätta mer om denna del av vår nordiska kultur.

(Kristianstadsbladet 20121030)