Maktens offer
Christer Nylander
Bra Böcker


Det är valet 2014 och det nya Frihetspartiet knockar alla, får åtta procent av rösterna och blir riksdagens nya vågmästare. Tillsammans med Vänstern blir Frihetspartiet samarbetspartners med sossarna som bildar minoritetsregering.
Så långt allt gott och väl i folkpartisten Christer Nylanders nya spänningsroman. Den första riktiga, säger han själv, efter att ha gett ut två böcker på eget förlag.
I centrum för berättelsen står Frihetspartiets affischnamn, författaren Oscar Schiller, partiledaren Penny Wirthéns fasta stöd i de regeringsförhandlingar som de nu ställs inför.
Christer Nylander är själv riksdagsman och ger oss en del inblickar både i det politiska rävspelet och hur det kan vara att ha tillgång till riksdagshusets bastu och inomhuspool.
Oscar Schiller är en märklig typ. Han axlar tämligen lättvindigt, men med den äran, manteln som partiledarens högra hand trots att han borde vara rätt stukad. Han har skrivit en bok om en urgammal kristen sekt, deltagit i debatten och blivit öppen måltavla för stridstuppar i prästkappa. Dessutom har han något år tidigare förlorat sina båda barn i en olycka och sin hustru i dess efterspel. Han förföljs av en liten grupp fanatiska kristna präster. En av dem har också privata motiv för jakten på den nyblivne politikern.
Plötsligt händer en förfärlig massa saker. Prästen ägnar bibeltimman åt att penetrera den autistiske eleven, en kvinna yxmördas i prästens säng och Nylander passar på att lansera en av världslitteraturens första lesbiska kvinnomisshandlare.
Samtidigt försöker socialdemokraten Putte bilda regering.
Det är inget problem i sig att boken spretar iväg i en massa olika riktningar. Tvärtom. Nylander knyter ihop alla trådar på ett förtjänstfullt sätt.
Ett tag kan det visserligen vara svårt för läsaren att hantera allt som händer, men – ännu svårare verkar det faktiskt vara för bokens karaktärer.
Jag slår några gånger tårna i trovärdighetströskeln när jag ser hur mänskorna är funtade som bara suckar till ett ögonblick och rusar vidare till regeringsförhandlingen, eller kvällsmiddagen. Jag sitter ensam kvar i soffan och ryser, och hoppas vid min egen gud att inte politiker i gemen, eller präster för den delen, blir så jämmerligt lite berörda av det som sker omkring dem, som flera av huvudpersonerna blir i Nylanders bok.
Det är synd för det drar ned läsarens egen sympati för bokens karaktärer, främst naturligtvis de goda, Oscar Schiller och Vänsterns Leila Drakulic, som är personer som man fattar tycke för och gärna vill träffa igen.
Slutet blir en riktigt bra final i Äspet i Åhus, med klassiska inslag, och ett gessleskt ”nu kommer alla känslorna på en och samma gång”. Så vinner han ändå till slut, Nylander.

(Kristianstadsbladet september 2012)