Mamma försökte
Jens Lapidus
Wahlström & Widstrand


Jens Lapidus fortsätter att överraska.
Inte bara blev han stilbildare med sin Snabba cash då han lanserade en egen genre - Stockholm Noir, utan fortsatte söka egna uttrycksformer tillsammans med tecknaren Peter Bergting i serieboken Gängkrig 145.
Nu kommer Lapidus med en novellsamling, eller berättelser som det kallas på omslaget. Det är lovvärt.
Det är tolv historier varav merparten består av miljöer och personer vi känner igen från Lapidus tidigare böcker. Där finns Radovan, Javier och Mahmud, smågangsters från förorten i flashiga bilar, och med ständigt ny business på gång. Kanske har de här figurerna blivit så nära förknippade med Lapidus att han inte kan skaka dem av sig. Kanske tror han själv, eller förlaget i någon sorts varumärkeshybris, att läsarna kräver att Jens Lapidus för evigt ska förknippas med de här rätt patetiska gangstrarna. Jag menar, hur kul är Jönssonligan i sin tionde film?
Nej, de konstnärliga framgångarna ligger inte i att upprepa det man har gjort tidigare, en gång till och en gång till. Det förstår ju Jens Lapidus som annars tydligt söker nya former för sitt skrivande.
Därför blir jag besviken under läsandets gång. Det är ju samma figurer. Det är ju samma miljöer. Och det är inte ens så att Lapidus lyckats åstadkomma den där tvära vändningen, snurrfinten, på slutet som betecknar en god historia. Det blir lite platt, trots alla goda intentioner. Frågan är om en mindre namnkunnig författare ens skulle ha fått dem publicerade.
Så när jag nästan hunnit fram till slutet av boken, när jag suckade och tar mig in i den tionde novellen som heter Alborazmassivet, så hittar jag en ny Lapidus, en pånyttfödd författare som har slitit sig från Stureplan, förorter och tingssalar.
Den handlar om tre unga tuffa män som söker den ultimata utmaningen som skidåkare och ger sig iväg till Alborazmassivet i Iran för att kasta sig utför i häng som inte många våghalsar tidigare forcerat. De hamnar naturligtvis i en lavin och blir levande begravda. Berättaren, Jon, överlever. Mer ska jag inte säga om själva handlingen, men här har Lapidus vågat gå utanför sina egna ramar och med råge lämnat den värld som vi läsare tidigare har förknippat honom med.
Alborazmassivet lämnar oss precis så nyfikna som vi ska bli av en god historia. Fantasin får en skopa näring och berättelsen sitter kvar i huvudet i dagar. En alldeles perfekt avvägd berättelse.
Tack Jens Lapidus för att du gav oss Snabba Cash – och ännu mer tack om du nu leder oss på andra stigar och ger oss nya upptäckter.

(Kristianstadsbladet september 2012)