Dit drömmar färdas för att dö
Mattias Edvardsson
(Parabellum Nord Förlag)

På baksidan av debutanten Mattias Edvardssons bok Dit drömmar färdas för att dö står klart och tydligt att boken bygger på det så kallade Bobbyfallet, en särdeles motbjudande familjetragedi som utspelade sig i trakten av Jönköping under 2006, och fick stort medialt utrymme.
Att Edvardsson döper om Bobby till Sammy, flyttar allting geografiskt till Skåne och låter sin egen fantasi ge liv åt, och färga bokens huvudpersoner i tankar, tal och handling ser jag som ett problem. Kanske är det journalisten i mig som förlorar fotfästet. När Edvardsson säger att han tolkar och söker förståelse bortom det dokumentära undrar jag mest hur det egentligen gick till i verkligheten. Var går gränsen för fakta och fiktion? Är de karaktärer Edvardsson serverar sanna gentemot sina verkliga förlagor?
Måste de vara det?
Kanske hade vi sluppit allt det här om det bara stått på omslaget att boken baseras på en verklig händelse och Bobby aldrig nämnts.
Jag ska inte vara gnällig. Det förtjänar den här boken inte. Kanske ska läsaren vara glad att det inte är en journalist som tagit hand om materialet. För Mattias Edvardsson kan alldeles tydligt skriva. Jag fångas snabbt in och berörs av bokens figurer och alla dessa berg- och dalbanor av starka känslor, som är deras liv.
Berättelsen sker utifrån Sammys mamma Liisas perspektiv. Hur hon föds i ett enkelt, men rejält, hem där varvskrisen i Landskrona knäcker pappa Kari, och mamma Ritvas all kraft går åt att hålla barnen hela och rena. Vi följer Liisas krampaktiga försök att bli älskad, från tonåren och uppåt, och hur hon ständigt utnyttjas av männen. Hon har inte fått verktygen att kunna handskas med kärleken. Det har inte Brian Olsson heller, som hon slutligen möter och flyttar ihop med. Vägen till katastrofen är plogad, rak och fin och spikrakt åt helvete, där i den skånska glesbygden.
Brian Olsson är ett veritabelt odjur. Liisa ett offer utan kraft eller förmåga att ta sig loss.
Bokens sista tredjedel där Liisa tvingas se, och ta del i, Brians allt brutalare behandling av tioårige Sammy är riktigt skrämmande läsning.
Frågorna som hänger kvar är naturligtvis hur det kunde gå så här långt, hur allt kunde fortlöpa utan att någon ingrep, att lärare, stödfamilj och grannar, trots misstankar, aldrig på allvar tog reda på vad som hände på den lilla gården.
Jag tycker mycket om Mattias Edvardssons språk, som: ”där stod hon med Sammy i den ena handen och vanmakten i den andra”. Det är ofta både vackert och effektivt. Han bygger med tålamod upp personligheterna och drar sig inte heller för de jobbiga detaljerna. I en intervju har jag sett att han sagt att han vill skriva en skönlitterär roman som helt och hållet är fiktiv nästa gång. Det hoppas jag att han gör, och ser fram emot den.

(Trelleborgs Allehanda, september 2012)