St Kilda - vemodets öar
I boken Ensliga öar (1954) skriver författaren och konstnären Roland Svensson om hur fartyget han färdas med håller sjön vid Village Bay på St Kilda och han får i kikaren ”…en betvingande upplevelse, ödsligt frånstötande och romantiskt eggande”.
Roland Svensson går aldrig iland.
Klockan elva den 23 maj i år sätts gummibåten i sjön från kuttern Orca II och samtidigt som dimman rullar in från Nordatlanten stiger vi iland på ön. Vi är tolv nyfikna turister.
- Det här är en utmaning för varje ö-luffare, säger en av besökarna, göteborgaren Mikael Lideborg som besökt mer än 75 länder.
- St Kilda sägs vara Storbritanniens mest svårtillgängliga område. Det är fantastiskt att kunna komma hit, tillägger han.
Det är tre timmars gång i sjutton-arton knop och stundtals grov sjö från Leverburgh på Harris, Yttre Hebriderna innan vi når St Kilda.
Vi har färdats 65 kilometer rakt västerut, ut i Atlanten.
- Ofta ställs turerna in på grund av det nyckfulla vädret. I fjol blev det bara en enda resa i maj, säger Angus Campbell på Kilda Cruises, som har två båtar i chartertrafik i Hebriderna.
St Kilda är fyra öar och en handfull klippöar, raukar, som med skarpa kanter skär upp ur havet. På huvudön, Hirta, finns en militär radarstation, 1200 får med gener från vikingatiden och osannolika mängder sjöfågel.
Landskapet påminner om fjällen med branta sluttningar, klippor och skarpkantade stup. Man går som på en mjuk kortbetad gräsmatta. Buskagen är små och få och träden obefintliga.
Besökarna sprider snart ut sig i små grupper och ger sig upp på branterna och de skarpa bergsryggarna för den hänförande utsikten över havet och de närliggande öarna.
- För tiotalet år sedan föll en vandrare i havet och försvann, varnar Paul Sharman, men slätar sedan över:
- Det händer alltså trots allt ganska sällan…
Paul Sharman är tillsynsman och informerar kortfattat de som kommer till ön om ordningsreglerna i naturreservatet, och sköter souvenirbutiken som har öppet en timme varje dag. Han är dyster och melankolisk och döljer inte att han upplever kommenderingen till denna världens ände som en förvisning.
- Alternativet för min del hade varit arbetslöshet, säger han.
De här dagarna i maj upptäcker någon en ny växtart, men har ingen kamera och lägger inte in gps-koordinater och Paul tillbringar minst en eftermiddag med att försöka hitta den blygsamma örten igen, för att registrera och skriva rapport.
Det som emellertid gör det största avtrycket är det som inte längre finns kvar – öborna.
Under årtusenden fanns det en bofast befolkning på Hirta och genom seklerna formades ett närmast utopiskt samhälle utan vare sig vapen, skatter, pengar eller politik.
Som mest bodde här cirka 200 personer i något som kunde kallas feodal kommunism. Ön ägdes i generationer fram till 1934 av släkten McLeod av McLeod på Isle of Skye, som också tog ut arrende i form av fjädrar, olja och tyger.
Trots att öarna tillhörde Storbritannien levde öborna ett ostört liv utanför unionen. Ingen hade rösträtt, ingen blev beskattad och ingen togs heller ut för militärtjänstgöring.
St Kilda var länge isolerat. Om vädret ville anlöpte en båt två gånger om året. Önskade man meddela sig med omvärlden gjorde man en egen form av postfarkost. En urholkad träpinne, som gömde ett meddelande, knöts fast vid en vattentät fårskinnspung och sattes i sjön. Några flöt iland på Hebriderna, andra nådde Shetlandsöarna eller Norge.
Varje morgon samlades de vuxna männen på bygatan för att diskutera och gemensamt bestämma vad som skulle göras under dagen. Oftast var det att samla sjöfågel, ägg eller fiska. Med tiden blev St Kildaborna också skickliga vävare av tweed.
Efter en arbetsdag med att samla in sjöfågel lades alla fåglar i en stor hög som delades upp efter hur stor familj man hade. Fåglarna saltades in och blev mat, men gav också fjädrar och olja till lampor och annat.
Männen på St Kilda blev skickliga fågeljägare och klättrade på branta och slippriga klippor med ryggsäckar fulla av ägg.
Tidiga besökare vittnar om en befolkning som sjöd av liv, där dans och sång var vardag, tills i mitten och slutet av 1800-talet då Free Church of Scotland fick fäste. Byborna samlades sedan till gudstjänst tre gånger varje söndag. Det hyschades i stugorna och sången tystnade, dansen stannade av.
Slutet kom den 29 augusti 1930 då de sista 36 invånarna evakuerades från ön. Det var på egen begäran, men tragiska scener utspelade sig innan öborna steg ombord på brittiska flottans HMS Harebell. Fåren samlades in och såldes för att finansiera flytten. Allra sist sänktes husdjuren i havet med tunga stenar om halsen.
Ingen visste vad som väntade. Familjer och grannar splittrades och äldre, som bara talade gaeliska, hamnade på platser där de inte kunde göra sig förstådda.
En gamling krävde att få bo på fastlandet så långt som möjligt från resten av familjen.
Norman Gillies var fem år då han lämnade St Kilda:
- För oss unga var det ett stort äventyr, men de gamla satt i aktern och vinkade, tills ön inte längre kunde urskiljas. Det var mycket tårar, berättar han i en skotsk arkivfilm.
Beslutet att lämna ön handlade delvis om att utbytet med fastlandet vuxit och mer materiella värden pockade på de ungas uppmärksamhet. Utan unga var samhället dödsdömt. Även sårbarhet inför sjukdomar och svårigheter med försörjningen spelade in.
Det ligger 16 hus, i varierande grad av förfall, längs bygatan. Det är mest bara väggar och gavlar i sten. Ett närmast öronbedövande vemod vilar över ruinerna.
En liten skylt vid eldstaden berättar vem som bodde var och när de flyttade.
Några få av husen längs bygatan är restaurerade. Ett är museum och ett annat hyser tillfällig personal från Scottish National Trust, som förvaltar skotsk natur och kultur. Maj till september finns en tillsynsman och tidvis grupper av frivilligarbetare som bland annat kartlägger flora och fauna.
Vintertid är ögruppen mer eller mindre övergiven.
Främst fåglarna lockar naturturister. En förmiddag ankrar ett litet kryssningsfartyg från National Geographics i Village Bay och ett femtiotal amerikanska turister strömmar iland för att fotografera. Någon timme senare är de på väg igen – nu mot Orkneyöarna.
Trots sin isolering i Atlanten är St Kilda inget eldorado med endemiska arter. Det finns en unik gärdsmyg och en liten fältmus, det är allt.
Däremot finns det enorma kolonier av stormfåglar, havssulor och lunnefåglar, och de bruna storlabbarna sveper hotfullt över sluttningarna.
Storlabben är en fågelvärldens mobbare som jagar andra fåglar tills de släpper sitt byte. Det händer också att de dyker ned på och dödar sulor och lunnefåglar.
De drar sig inte ens för att attackera människor och under en vandring kring Hirtas högsta punkt, toppen Conachair (376 m.ö.h.) cirklar 20-25 storlabbar över oss. Fåglar som plötsligt dyker och slår mot huvudet, eller river med näbben. Vi springer som i en Hitchkockfilm och lyckas skräna och vifta, och undkommer blodvite.
- Ha en vandringsstav och vifta med, så slipper ni bli anfallna, råder Paul Sharman oss.
Fåren på St Kilda stammar från vikingarna och lever idag helt förvildade. När vind och regn vräker in från Atlanten söker de skydd i någon av de tusentals små stenhyddor som genom sekler byggts upp över ön.
Inför resan till St Kilda får vi rådet att ta med mat för minst två-tre dagar utöver de vi har planerat att stanna. Det finns ingen affär och ett snabbt omslag i vädret kan göra det omöjligt för båten att hämta upp oss som bestämt.
Det krävs tillstånd att övernatta på ön. Eget tält är enda alternativet.
Bland de som åker ut på dagstur den här majdagen kräks några av sjögången då den lilla båten slingrar sig ut över havet. På eftermiddagen kommer dimman och de återvänder till Hebriderna med noll sikt.
En äldre dam är ändå nöjd och berättar att hon hela sitt liv har haft en önskan att få se öarna.
Vi som stannar kvar ytterligare några dagar har tur och får nästan osannolikt vackert väder, på denna vemodets atlantiska ö - St Kilda.
