Vi kör upp mot den georgiska provinsen Svanetien i en från början gräddvit hyrbil. Det är timmar av slingrande bergsvägar innan vi når staden Mestia. Vägen nuddar stundtals gränsen mot utbrytarrepubliken Abchazien. Europas högsta berg reser sig omkring oss. Högst är ryska Elbrus med sina 5642 meter och Shkara med 5068 meter över havet.

  Vi gör ett tappert försök att fortsätta till Ushguli som sägs vara Europas högst belägna samhälle, men ger upp efter någon halvtimmes körning. Vägen är för dålig med gropar, skarpa stenar och lösgrus.

  Istället stannar vi till, badar i en fjällbäck och ser en grågam på avstånd segla längs med sluttningen.

  Det är fantastiskt tyst.

  Så rasslar det till bland stenarna på vägen. Fyra ryska fyrhjulsdrivna bilar med texten KAVKAZ 2013 målat på sidorna dundrar förbi.

  Vi vänder tillbaka och stannar ett dygn i Mestia.

  Mestia är huvudort i Svanetien. Myndigheterna har sedan några år satsat på att göra området till ett turistmål. Torget i staden är omgärdat av nya byggnader, hotell, restauranger och turistinformation. Tuffast i arkitekturen, som i de flesta georgiska samhällen, är polishuset.

  Svanetien har en alldeles egen historia. Man har en egen historieskrivning som antyder att sumerer och babylonier en gång befolkade dalarna och man berättar gärna stolt att man aldrig varit ockuperade av någon främmande makt utan alltid skött sig själva.

  Otillgängligheten gör det mycket sannolikt.

  Trakten är full av torn. Raka och smala; sex, sju, åtta våningar höga torn i sten. Utplacerade här och där längs sluttningarna, ofta i anslutning till hus. Fru Marigiani visar oss ett av familjens torn och ett gammalt boningshus. Med hjälp av en rysk turist som välvilligt tolkar tar vi del av svaneternas liv för tusen år sedan. De äldsta tornen stammar från 600-talet, husen från 1100-talet.

  Tornen var ett försvar. Dalar, byar och familjer låg i fejd med varandra. Ju fler och ju högre torn familjerna ägde desto rikare var de. De skötte sig själva. Marigianis har eget kapell och egen kyrkogård.

  Jag tänker på Skottlands klaner och våra egna vikingasamhällen.

  Boningshus och torn förbands med hemliga gångar. Det skrevs aldrig ned hur dessa tunnlar gick utan hemligheten fördes vidare från mun till öra, och kunskapen rann bort längs vägen. Ingen vet idag hur tunnelsystemen ser ut. Det finns också blindtunnlar.

  Sedan vi klättrat i ett gammalt torn ger vi oss upp till Hatsvali. Här har myndigheterna anlagt en skidanläggning och för fem lari snurrar en sömnig pistvakt igång stolliften som för oss uppför berget. I toppstugan sjunger ett ryskt sällskap visor till balalajka och vi dricker en öl, spanar längs de gräsgröna pisterna och tappar andan inför de snöklädda topparna runt omkring. En kort hagelskur passerar. Vi åker ned igen. Ett filmteam intervjuar en gammal man vid en stuga alldeles under oss där vi svävar fram.

  Dagen efter träffar jag amerikanskan som leder filmarna. Hon berättar att de gör en dokumentär för en människorättsorganisation. Hon säger att myndigheterna exproprierar mark och kastar folk ur hus och hem för att omvandla Mestia till ett turistparadis. Så kom skidanläggningen till 2010.

  På vårt guesthouse får vi höra att turismen har sin peak på sommaren, inte alls på vintern. På vintern kan man nämligen inte ta sig fram till staden då den enda slingrande vägen upp korkar igen av snö och den lilla flygplatsen stänger.

  Jag funderar lite på detta då vi rullar ned mot Svartahavskusten. Hur myndigheterna, förblindade i sina visioner, bortser från så enkla realiteter som att snö i skidbacken ofta också innebär snö på vägarna.

  I de branta passagerna med hårnålskurvor gläds jag åt högsommarvärmen och är tacksam över att det inte är vinter i Svanetien. Trots det blir det stopp bak nästa kurva. Ett jordskred stänger vägen och under minst sex timmar arbetar en grävskopa och en caterpillar med att få den framkomlig på nytt. Tre gånger ekar dynamitexplosioner i dalen och de enorma stenblocken som spärrar vägen rämnar, innan de vräks över ända ned i ravinen och vi kan ta oss vidare.

 

Med tanke på den senaste tidens whistle-blowers Bradley Manning och nu senast NSA-avslöjaren Edward Snowdens insatser så publicerar jag en intervju jag gjorde med Daniel Ellsberg, deras kanske mest namnkunnige företrädare. Mannen som lämnade ut the Pentagon Papers, sanningen om Vietnamkriget. Intervjun publicerades i Sundsvalls Tidning i oktober 2004.

   Samtidigt som trafiken brusar svagt från Vester Voldgade nedanför hotellfönstret i Köpenhamn och en och annan dansk hygger sig med en Tuborg under den soliga oktoberförmiddagen berättar Daniel Ellsberg om hur nära kärnvapenkrig världen faktiskt har varit och att Danmark idag måste betraktas som ett mål för terrorister.

   Det är en smått absurd upplevelse.

   Hans uppgift under några dagar i Köpenhamn är att berätta om alla lögner som maktens herrar serverat och som fortfarande serveras.

   Han har tjänstgjort under fyra amerikanska presidenter.

   - Alla ljög, säger han.

   Ellsberg ser trött ut men darrar inte på rösten när han kallar Bushregimen för en samling fascister, berättar om amerikanska dödsskvadroner med tortyr på schemat, jämför Guantanamo med koncentrationsläger och poängterar att USA:s makthavare tidigt lärde sig propagandaspelet av Goebbels.

   Hans budskap är kristallklart:

  - Våra ledare ljuger fortfarande för oss!

  Daniel Ellsberg kallar sig ”whistle-blower”. Sin egen insats gjorde han 1969 när han, sista dagen på jobbet, kopierade och packade ned 7.000 hemliga  papper på sin arbetsplats på det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon och lämnade över till kongressen. 

   Han arbetade som analytiker och kärnvapenexpert för tankesmedjan RAND Corporation, men också som konsult i Pentagon och under två år följde han striderna längs fronten i Vietnam.

   Papperna från Pentagon, som också kallas McNamara-rapporten efter sin upphovsman, försvarsministern Robert McNamara, visade hur det amerikanska folket hade vilseletts om Vietnam.

  Två år senare, 1971, kunde han konstatera att ingenting hade hänt. Det här berodde på, säger han, att kongressen hade demokratisk majoritet och hans material berörde tidsperioden före Nixon, då alltså USA hade haft demokraterna Johnson och Kennedy i Vita Huset. Det var till och med så att republikanen Nixon till en början var mest angelägen om att en utredning skulle dras igång.

  Men ingenting hände, så Ellsberg skyfflade pappren vidare till New York Times. Och det tog, som man säger, hus i helvete.

  Han hotades av löjliga 115 års fängelse för brott mot tystnadsplikten. Hans psykoterapeut utsattes för utpressning för att avslöja hemligheter om honom och order utgick från högsta ort, läs: Vita Huset, att han skulle oskadliggöras. Ordern om att tysta Ellsberg gavs den 3 maj 1972. Elva kubaner från Miami rekryterades för uppgiften, men de hoppade av i sista stund, eftersom de trodde att de själva hamnat i en fälla.

   - Det bekräftades i efterhand under ed i vittnesförhör. Men det sades aldrig hur jag skulle tystas, säger han, och ler.

   Anledningen till Nixons tvärvändning var att han trodde att Ellsberg hade komprometterande papper också om honom. Vilket han i princip inte hade.

   Men den felbedömningen var början till Nixons fall. Administrationen försökte så in i vassen ta reda på vad Ellsberg satt inne med att de inte drog sig för inbrott, utpressning och rena dödshot.

   När Ellsberg berättar för mig om hur Nixons män kontaktade hans psykoterapeut lutar han sig fram och påpekar att det här är det inte många som vet.

   - Min terapeut berättade aldrig för mig att han kontaktats för att lämna ut upplysningar om vad jag sa till honom. Så jag vet egentligen inte om han lämnade någon information vidare.

   - De sökte hitta bevis för att han fuskade med skatten för att senare kunna utöva utpressning mot honom.

   Gordon Liddy, en av Nixons ”rörmokare” som senare ledde inbrottet i demokraternas högkvarter Watergate har avslöjat att han föreslagit att Ellsberg skulle drogas med LSD i soppan vid en mottagning för ”Federalt anställda för fred”.

   Det enda Daniel Ellsberg ångrar idag är att han inte tidigare gick ut till allmänheten med det han visste.  

   Outtalad hänger en besvärande tanke kvar. Det är lätt att förstå att han har brottats med den under många år - tanken på hur många liv som skulle ha sparats om han blåst i pipan redan 1964, istället för 1971, när Vietnamkriget redan kostat närmare 50.000 amerikanska soldater och kanske fem miljoner vietnameser livet.

   - Det får inte hända igen. Jag uppmanar alla som sitter inne med kunskaper och information om kriget i Irak att kliva fram och visa hur våra ledare ljuger, säger han.

   Det är också anledningen till att han är i Köpenhamn. Just nu pågår rättegången mot Frank Grevil, underrättelsemajoren som lämnade ut den hemliga rapporten om Irak som den danske statsministern Anders Fogh-Rasmussen stödde sig på när han skickade Danmark ut i kriget.

   - Publiciteten kring de som vågar visar folk
att de kan göra ett val.  

   Frank Grevil vågade. Som omvärldsanalytiker och major i den danska militära underrättelsetjänsten, FE, var han en av de som skrev rapporten om hotet från Irak. Ett beställningsjobb från regeringen, har han sagt. Men han kunde inte se något hot, inga tecken på de omtalade massförstörelsevapnen. När därför statsministern Fogh-Rasmussen valde kriget med rapporten som stöd, blev Frank Grevil närmast bestört.

   - Först tipsade jag tidningarna om vilka frågor de borde ställa. Men det slutade med att jag gav dem rapporten, säger han.

   I dag säger Frank Grevil att han ångrar ingenting. Trots att han förlorade sitt jobb och hotas av två års fängelse. Hans sak prövas just nu av dansk domstol. Grevils försvarare riktar in sig på det tillägg i den danska grundlagen som säger att ”om oavlåtligt allmänt intresse föreligger” kan man bryta sekretessen.

   Daniel Ellsberg är glad att det finns sådana som Frank Grevil, och Katherine Gunn som i Storbritannien gick ut och berättade om planerna på att telefonavlyssna medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. Ett samarbete mellan CIA och den brittiska underrättelsejänsten.

   - Ju tidigare någon blåser i pipan desto färre människor behöver dö i ett meningslöst och kriminellt krig, säger han.

   Nu handlar det om Irakkriget.

   Ett krig där Ellsberg ser uppenbara likheter med Vietnamkriget.

   - Det finns, nu som då, både hos republikaner och demokrater, en ovilja att erkänna en fruktansvärd felsatsning eller att acceptera ett nederlag.

   - Dessutom har Irak oljan, ett strategiskt läge och det finns i USA också en stark vilja att skydda staten Israel. Rädslan att lämna ett land som är fientligt mot Israel kommer att göra att vi stannar kvar där.

   Ellsberg menar att det USA eftersträvar är ett Irak som är fientligt gentemot Iran, men vänligt sinnat mot USA och Israel, och en sådan nation kan inte uppnås med en demokratisk regim, utan bara en auktoritär, tillsammans med en kontinuerlig närvaro av amerikanska trupper.

   - Irak blir inte mer demokratiskt än vad Sydvietnam var, där presidenten fick 102 procent av rösterna i valet.

   - Risken är stor att kriget i Irak pågår i tjugo, kanske trettio, år till, säger han.

   Om ingen blåser i pipan!