Du har kanske läst den redan tidigare här på bloggen - reseberättelsen från fjolårets mc-tur från Ystad till Haparanda. Men eftersom den snabbt försvinner i en blogg, har jag istället lagt upp berättelsen som en webbok, som du lätt kan klicka in på och läsa.

Den finns där alltid.
Och den finns alltså här: Ystad-Haparanda!

Välkommen att titta in och läsa.

Nättidningen Svensk Historia har sedan tiotalet år tillbaka utsett Årets bästa svenska historiebok. Bland tidigare vinnare finns t.ex. Dick Harrisson, Maja Hagerman och Fredrik Lindström representerade. Nu har tidningen nominerat åtta böcker som fajtas om titeln för 2011.

En av böckerna som nominerats är DEN FALSKE INGENJÖREN.

Vinnaren utses genom röstning på Svensk Historias nätsida. Klicka här! och gå in och se hur du ska göra för att rösta. Du kan dessutom vinna en av de nominerade böckerna, om du har tur. Tack för din medverkan.

Den av mina böcker som levat längst är utan tvekan boken om Kongo-Nisse. Boken om de svenskar som sökte sig till tjänstgöring i den brutala och rasistiska organisation som styrde ett av Afrikas rikaste länder - Kongo. Jag hittade namnen på drygt 500 svenskar, men uppskattar att det rörde sig om minst tusen svenskar som tjänstgjorde i Leopold II:s terrorapparat.

Många är vi således som har haft en anfader, en släkting, som var där - i Mörkrets hjärta.
En del hör av sig och köper boken och skriver några rader. Det är trevligt. Men vi får aldrig glömma att det inte handlar om något romantiskt upptäcktsresandeäventyr som de som reste ut fick vara med om.

Det var människans lägsta instinkter som väcktes till liv därute. Det var ondska som styrde i ett perfekt pennalistiskt system, från palatsbyggarna i toppen till den shanghajade haussasoldaten längst därnere. Piskan blev moroten.

För några år sedan hörde en entusiastisk läsare av sig. Han hade hittat spår efter en släkting på en särdeles intressant websida, som jag tyvärr inte hade tillgång till då jag skrev boken. Det var en sida där den infödda befolkningens smeknamn på de vita kolonisatörerna redovisades. Nu minns jag inte det afrikanska namnet, men det fanns en fransk översättning. Min läsare meddelade stolt att släktingen hade kallats: Le serpent venimeux vert.

Med tanke på tonfallet i hans epostmeddelande är jag nästan säker på att han inte var kunnig i franska. Hans släkting kallades nämligen av byborna där han tjänstgjorde för - den gröna giftormen.

Jag har nyligen läst Nobelpristagaren Vargas Llosas alldeles utmärkta biografi över Roger Casement, Keltens dröm, och än en gång kastats tillbaka till förra sekelskiftets apokalyptiska tillvaro, tiden då det vita Europa genom kolonialisering och förslavande av andra folk grundlade sina rikedomar. Glöm inte, att oavsett vad läroböckerna i historia skriver - vi var med!

Jag har ett litet restlager av min bok Detta fredliga uppdrag - om 522 svenskar i terrorns Kongo kvar, och skickar ett ex för 150 SEK inkl frakt och moms.

Jag förstår inte - man pratar om Titanicåret 2012 för det var hundra år sedan massor av människor miste livet i en kolossal fartygsiolycka, man pratar om Strindbergåret för det var då som nationalskalden dog.
  Varför bara dessa negativa jubiléer?
  Jag slår istället ett slag för Hakonåret, för det var 1912, den 20 september, som musikanten och spelemannen Hakon Swärd föddes i Kristianstad.

  Alltså ett kapitel ur min bok Tack för i afton - om spelemannen Hakon Swärd:

”Är det här vi spelar ikväll?”

  

Folkparken Hedentorp var ett populärt ställe för Kristianstadsborna och det kom folk cyklande från byarna runt stan också. Kristianstad som var en garnisonsstad med två regementen hade också många militärer som naturligtvis drogs till dansbanorna och flickorna som fanns där.

   Gunnel Falk som jobbade i femtio år på Malmströms Konditori på Långebro berättar på hemsidan för Sällskapet Vilans Vänner om danskvällarna på Hedentorp.

   Det var idrottsföreningen eller frivilliga brandkåren som arrangerade dansen. Det var ett riktigt litet nöjesfält med lottstånd, chokladhjul, varmkorv och en kaffeservering som sköttes av fru Andersson och fru Grahn.

   Det var ofta uppträdanden med artister, kända som okända, och Gunnel Falk plockar ur minnet fram namn som Ulla Billqvist, Lisbeth Bodin och Sven-Olof Sandberg.

   I regel var scenframträdanden förlagda till klockan 21. En olycklig tid, påpekar Gunnel Falk, för just då passerade malmötåget Långebro station och det dönade så att det dränkte ljudet från scenen.

   Och så var det dans. För det mesta var det Hakon Swärds orkester som stod för dansmusiken. En dansbiljett kostade fem eller tio öre, men för att lära sig dansa smet ofta Gunnel och hennes vänner upp utan att betala.

   Seth ”Sidda” Persson som själv spelade trummor med Hakon Swärd under en tid på femtiotalet, var ofta på Hedentorp redan som tio-tolvåring och lyssnade på Hakons svängiga musik. ”Sidda” hade släktingar som hade hand om korvförsäljningen.

   Framförallt minns han en kväll i slutet av 1930-talet då den populäre dragspelaren hade blivit klart överförfriskad.

   Hakon kom åkande i droskan med Gottfrid Andersson i Fjälkestad som chaufför. När kvällen var över och det var dags för hemfärd var Hakon riktigt berusad. Gottfrid fick hjälp med att knuffa in honom i bilen, men Hakon slingrade sig ut på andra sidan, tittade sig omkring och fällde kommentaren:

   - Jaha, är det här vi ska spela ikväll?

Fr.v. Hasse Bencker, Arne Olsson, Bengt Andersson och Hakon Swärd.

Boken (med CD-skiva) kan beställas hos förlaget: Bokpro

I fjol reste jag till Bergen i Norge och träffade Gunnar Staalesen som bl.a. skrivit romanerna om deckaren Varg Veum. Reportaget har publicerats på Dast.nu - men du får det som lite bonusläsning så här på det nya året. 

I norska Bergen är privatdeckaren Varg Veum kult. Sedan några år tillbaka står han till och med staty.
  Det gör inte ens Kurt Wallander i Ystad.
  Varg Veum är en institution sedan 1970-talet. Förutom att författaren Gunnar Staalesen hunnit ge ut femton böcker om Veum så har figuren filmats, spelats på teaterscenen och getts ut i seriealbum.
  Det senaste året har TV4 sänt flera av filmerna med Varg Veum.
  I Danmark och Frankrike säljer norrmannen bra. I Sverige är han nästan okänd. Faktum är att intresset för norrmannen är så lågt att Gunnar Staalesen idag inte ens har ett svenskt förlag.
  Bra Böcker som har gett ut sex romaner om Veum har avslutat samarbetet.
  Varför ser det ut så här?
  När jag träffar Gunnar Staalesen i Bergen försöker jag få honom att säga att den fyndiga svarta humorn i böckerna, som är Staalesens signum och paradnummer, helt enkelt inte förstås av svenska läsare.
  Det avvisar Staalesen. Istället påpekar han att Sverige inom sina egna gränser har många duktiga deckarförfattare. Främst av dem håller han Håkan Nesser.
  Jo Nesbö har slagit igenom i Sverige och han är norrman, flikar jag in. Och Unni Lindell, Anne Holt och Karin Fossum, kunde jag ha lagt till.
  Jo, säger han kort och det dröjer en stund innan det kommer en mer mångordig analys.
  - Jag tror att jag försöker jobba mer litterärt med metaforer och dialog, säger han.
  Att Varg Veum skulle vara mindre populär i Sverige än Nesbös Harry Hole för att han är mer litterär tror jag inte på. Det måste finnas en annan anledning. Kanske betraktas den genre som Staalesen skriver i helt enkelt som omodern.
  Romanerna om Veum är hårdkokta och humoristiska men framförallt skrivna med ett starkt socialt patos. Det finns inga mördare, eller kriminella i böckerna, som är genuint onda. Det handlar om människor som av olika anledningar hamnar i en situation så svår att de inte längre handlar rationellt utan väljer en utväg som de inte klarar av.
  Staalesen säger att allt kan förklaras och allt kan förstås. Varför en person blir förbrytare men inte en annan. Han kallar sig, med glimten i ögat, skapare av ”socionomskolan” i norsk kriminallitteratur.
  - Mina förövare är lika mycket offer som de som drabbas, säger han.
  Gunnar Staalesen berättar att han självklart påverkats av Sjöwall-Wahlöö, men att hans syfte från början var att göra en norsk Philip Marlowe. Raymond Chandler var den stora litterära förebilden.
  - Det var till och med så att när jag kom på vad jag skulle skriva blev jag ängslig och fruktade att någon skulle hinna före, skrattar han.
  När organisationen Bergen läser arrangerade en föreläsningskväll på biblioteket fick Staalesen, delvis på skämt, men kanske också med en gnutta allvar, frågan om han bygger sina böcker utifrån marxistisk teori. Samtalsledaren citerade ett stycke ur boken Ansikte mot ansikte där Veum kommer till den norska handelshögskolan i Bergen, och beskriver skolan med väl valda sarkasmer. (Författarkollegan Jo Nesbö har gått handelshögskolan i Bergen.)
  Ibland anar jag en viss rivalitet mellan Staalesen och Nesbö och funderar en stund på hur det skulle vara om Harry Hole mötte Varg Veum i ett äventyr.
  Framgångarna utomlands motsäger att Gunnar Staalesen är för provinsiell, men Bergen är väldigt viktig i böckerna om Veum. Det är Norges andra stad med idag ungefär en kvarts miljon invånare. Det var en gång en betydande Hansastad och på 15- och 1600-talen var det Nordens största stad.
  Kanske är rivaliteten Nesbö och Staalesen bara ännu en del av konkurrensen mellan huvudstaden Oslo, och Bergen som representerar landsorten. På ett par träningsbyxor för det bergensiska fotbollslaget Brann, som jag ser i en butik, står det tryckt i baken.
  - Kyss mig i röven Oslo stad!
  Gunnar Staalesen är född och uppvuxen i Bergen.
  - Det är en flott stad rent visuellt med ett koncentrerat centrum och väldigt olika stadsdelar, säger han, och tillägger att stan är viktig som kuliss till berättelserna. Han drar paralleller med Sherlock Holmes, Philip Marlowe och Wallander.
  - Landskapet, staden, och de riktiga namnen ger trovärdighet till det uppdiktade. Det är en utmaning att använda sig av den. Läsarna vet ändå att detta inte har hänt, det är en uppdiktad historia.
  Staalesen älskar sin stad. Utöver deckarna har han skrivit två böcker som följer Bergen under flera generationer. Han leder själv stadsvandringar, såväl i Varg Veums fotspår, som i de historiska och världsarvsskyddade delarna kring Bryggen.
  Mig guidar han i de vackra gamla trähuskvarteren kring Bryggen som ännu inte brunnit ned och vi går upp mot den gamla brandstationen på Skansen, förbi det lilla torget Telthussmauet. Där i krokarna bor Varg Veum i böckerna. Han syns inte till, men han är så levande för läsarna att när Veums flickvän, Karin Björge, dör i den senaste boken Vi ska ärva vinden, blir det extra uppståndelse.
  - Jag har en kusin i Haugesund som ringde mig och svor åt mig då hon läst boken. Hon hade blivit så arg, sade hon, att hon kastat en vas i väggen hemma i lägenheten och sedan druckit ett glas vin, innan hon samlade sig, ringde upp och skällde ut mig, berättar han.
  Denna den senaste boken slutar väldigt dramatiskt i Malmö där den sista brickan faller på plats, avslöjar Gunnar Staalesen, och jag funderar på om infallet att skicka Veum till Sverige kan få ett nytt svenskt förlag att intressera sig för den norske hjälten.
  Innan vi skils är jag tvungen att fråga Staalesen:
  - Och hur var det med Marx?
  Staalesen skrattar:
  - Jag har aldrig förstått någonting av Marx, men vi norrmän är av tradition komna från fiskare och småbönder och det ligger i generna att vi misstror makten.
  Han avslutar:
  - Kriminalromanerna är egentligen dagens Dickens eller Ibsen. Det är de som berättar för oss om samhället och dagens människor.

Samtidigt som vänner reser till Buenos Aires och skickar glada hälsningar så upptäcker jag att släktforskarna i allt högre grad upptäcker Den falske ingenjören. Nyss har jag efter en förfrågan skrivit en krönika till släktforskarfirman My Heritage hemsida.

Läs krönikan här.

The road goes on for ever....