För fjärde året är det nu klart att jag ska sända Förmiddag i P4 Kristianstad, Sveriges Radio i sommar. Det blir som tidigare år en SommarFörmiddag med en alldeles speciell gäst som får berätta om sig själv och sitt liv. Dessutom får hen önska tre låtar.

 

Så det är bara att sätta igång och planera för sju sommarveckor radio! Har du något tips på någon du vill höra, så skriv en rad i kommentatorsfältet. De ska helst ha någon anknytning till norra eller östra Skåne. De här har varit med tidigare:

 

2009

Anders Roslund, deckarförfattare

Lasse & Mimmi Bernfalk, publishers

Pia Kinhult, regionråd

Maggan Pegard, affärskvinna

Bengt CW Carlsson, skådespelare

Nils Erikson, musiker

Pernilla Persson, konstnär

Staffan Olander, Beatlesexpert

Uffe Johansson, kommunist

Therese Ahlbeck, regissör

Kenneth Björkman, ombudsman

Arnold Wernersson, äventyrare

Eva Mårtensson, informationschef

Maria Anderberg, kulturhärd

Jörgen Johansson, fotograf & musiker

Sara Arambula, berättare

Jan Cardell, konstnär

Thomas Karlström, medmänniska

Elisabeth Rydén, präst

Annika Fehling, singer-songwriter

Petra Ralphén, inredningsdesigner

Urban Eriksson, astronom

Rune Degerhammar, cineast

Margit Sandemo, bestsellerförfattare

 

2011

Gustav Fridolin, språkrör

Lotta Wrangberg, ambassadör

Bengt Larsson, regissör

Malin Nilsson, magiker

Maria Ehrenberg, bibliotekschef

Christer Nylander, riksdagsman

CJ Charpentier, författare

Lars Yngve, chefredaktör

Martin Ekelund, musiker

Henrik Valentin, författare & dramatiker

PA Ydrefelt, ljudsamlare & musiker

Helene Fritzon, kommunalråd

Martin Ingvarsson, fotbollsdomare

Bertil Torekull, författare & journalist

Mia Gröndahl, författare & journalist

Bill Hugg, skådespelare

Jesper Larsson, handbollsmålvakt

Wiveca Friman, barnboksexpert

Gudrun Schyman, politiker

Jenny Silver, sångerska

Åsa Olsson, new age-inspiratör

Eva Westerling, skådespelare & clown

Hedvig Lindahl, fotbollsmålvakt

Jessica Nettelbladt, regissör

Diddi Kastenholt, hårdrocksmusiker

Christina Nilsson, skånefru

Henry Lee, kinesisk affärsman

Patrik Olofsson, naturfilmare

 

2012

Olle Lönnaeus, deckarförfattare

Elisabeth Gunnarsdottir, fotbollstränare

Josefin Bellan, kultursekreterare

Brutus Östling, naturfotograf

Fredrik Granholm, läkare

Anita Zieme, köksmästare

Pierre Månsson, kommunalråd

Eva Ditlevsen, naturguide

Clas Henriksson, svenskargentinare

Bengt Grafström, radioidol

Sverker Göransson, överbefälhavare

Per Frykman, tillgänglighetskonsult

Lars Bejmar, gitarrist

Margareta Pålsson, landshövding

Ewa-Gun Westford, polis

Susanne Cederberg, TV-producent

Lisa Appelkqvist, nöjesredaktör

Katarina Zell, teaterdirektör

Eric Iversen, kapellmästare

Max & Mats Svensson, ålafiskare & tvillingar

Kjell-Erik Ståhl, maratonman

Martin Svensson, ståuppare

Leif Mårtensson, krigshistoriker

Monia Sjöström-Zander, sångerska

Torbjörn Pettersson, ambassadör

Michael & Jennifer Saxell, artistpar

Johan Wagnström, fiskeridirektör

Lotta Fogde-Andreasson, turist- och näringslivschef

Göran Wemmenborn, fjälldoktor

Mange B Bauer, knutte och resemontör

 

Ja, som du ser så har det blivit en hel del. Nu planerar vi för sommaren. Återkommer med årets sommargäster så snart listan är klar. Inga repriser blir det! Och dina tips - gärna!

 

 

 

Får höra att handbollsspelaren och världsmästaren i femkamp Åke Moberg i Kristianstad har avlidit. Jag mötte honom för bara ett halvår sedan och gjorde ett reportage till Kristianstads-Journalen. Det får du här:

 

IFK Kristianstads storskyttar Lars Möller Madsen, Johan Jepson och Markus Olsson i all ära – men inte har de blivit tecknade idrottshjältar i legendariska Rekord-Magasinet inte!

  Som Åke Moberg blev.

  Rekord-Magasinet skaldade i nummer sju 1949:

 

”Till matcherna går hela stan att se på matadoren,

när Moberg och hans gäng har match i skånska korridoren.

När trollgubben sin motståndare blixtsnabbt fintar bort,

då njuter man – han visat oss att handboll är en fin sport.”

 

I våras spelade IFK Kristianstad SM-final i handboll. Det är stort.

  Men, låt oss stanna upp ett tag i all beundran och titta lite i backspegeln.

  Åke Moberg var med 1946 och tog upp IFK i högsta serien, som då hette Allsvenskan.  De kommande nio säsongerna placerade sig IFK varje år på medaljplats, med tre seriesegrar. Vad sägs om den här raden: trea, tvåa, tvåa, etta, trea, etta, etta, tvåa och tvåa?

  Motståndarna hette bland annat Majorna, Redbergslid, Hellas, IFK Karlskrona och Ystad IF.

  Jag träffar Åke och hans hustru Ingrid hemma på Stinsvägen på Kulltorp, i Kristianstad.  Han är 86 år, men vig och rörlig, och demonstrerar gärna fortfarande hur han skickade iväg handbollen som en projektil. Underarmsskott med en riktig handledssnärt var hans signum.

  Hade han haft en boll i handen hade glasskåpet i hallen varit i farozonen.

  Åke har ett stort prisskåp. De ädlaste medaljerna saknas emellertid.

  - Jag hade besök av folk från museet och de ville låna dem, så de finns väl där nu, säger han.

  Det var inte bara allsvenska guldmedaljer. Åke Moberg är också dubbel världsmästare i handboll, ute och inne, och i militär femkamp. Två gånger individuellt och fem gånger (!) i lag.

  Det var alltså inte enbart handboll på Åkes schema. Han började med simning, höll länge på med friidrott, och så femkamp. Goda resultat över hela linjen.

  Åke är en generös själ. Han har precis fått tillbaka en klippbok efter flera år. Ändå tvekar han inte att omedelbart låna ut den igen. Till mig.

  Där finns många höjdpunkter. När IFK slog Norrköpings AIS i en kvalmatch inför Allsvenskan 1946 var signaturen Lon i en östgötatidning lyrisk:

 

”Bäst på plan var 17-årige Åke Moberg i den kedja, som enligt laguppställningen skulle betecknas B men som i praktiken visade sig vara i högsta grad A-klassig. Den lille vesslesnabbe, enormt grant fintande och snitsigt skruvskjutande skolpojken blev dagens hjälte i Kristianstadslaget och blev också – trots egna blygsamma protester – buren i gullstol ut ur spellokalen av några överförtjusta supporters…”

 

I artikelns slut konstaterar lagledaren Arvid Widén i NAIS att storskytten Inge Byqvist saknades och om han bara hade varit med hade hemmalaget vunnit. Till och med redaktören finner detta faktum vara ”oomkullrunkeligt”.

  Med blyerts har Åke Moberg någon gång under årens lopp efter klippet kommenterat uttalandet:

 

”Sällan!!!”

 

En stor portion humor, men också en tro på sig själv och sitt lag.

 

När IFK Lidingö besegrats med 16-12 i sista kvalmatchen 1946 skrev en Stockholmstidning:

 

”Han kan allt som är värt att kunna i handboll är det bara att konstatera. Inte ser han mycket ut för världen, men värre rökare har inte avlossats här under säsongen. Han skjuter nere ifrån golvet med en snärtig handrörelse och Laban såg ett par gånger inte skymten av bollen.”

 

Åke Moberg är noga med att poängtera att han hade riktigt vassa lagkamrater och nämner alla de som nu är borta. Det var Carl-Erik Stockenberg, Eric Nordström, Kinna-Nilsson och naturligtvis Evert Sjunnesson.

  Ofta kallades Åke Moberg för liten och snabb.

  - Jag var 1,77 lång och vägde väl 75 kilo. Det gör jag fortfarande, säger han, och ändrar sig sen och säger att han kanske är några kilo lättare idag.

  Han var blond och vågig i håret och det är svårt att inte dra paralleller med fotbollens underbarn ”Nacka” Skoglund då man ser honom på bild och läser lovorden i snart 60 år gamla tidningsklipp.

  När han gjorde landslagsdebut, mot Danmark i Köpenhamn, var det till och med så att han såg för ung ut.

  - Jag gick sist i laget och hade min realskolemössa på mig. När vi skulle gå in i arenan stoppade vakterna mig, berättar han.

  - Det här är spelarnas ingång sade de stabila vakterna.

  De gubbarna kunde Åke Moberg inte finta sig förbi utan landslagstränaren Curt Wadmark fick komma ut och förklara för dem att unge Åke faktiskt var med i laget.

  Han fick revansch på planen. Efter tre anfall hade han gjort tre mål och presenterat sig.

  Under åren 1946 till 1959 gjorde Åke Moberg 46 matcher och 74 mål i landslaget. I IFK-tröjan blev det till slut 601 mål på 217 matcher. Då ska det betänkas att tidningarna beskrev en match som slutade 12-10 som - målrik!

  Åke Moberg spelade faktiskt två år för AIK i Stockholm. Han förklarar:

  - Jag gick två år på det som var föregångaren till GIH i Stockholm, och då spelade jag med AIK. Det gick väl inte så bra, men vi höll oss i alla fall kvar i Allsvenskan.

  Åke var anställd på I6 i Kristianstad och armén hade en plats på GIH. En enda plats i hela landet. Den fick Åke Moberg från Kristianstad. Det är han fortfarande med rätta stolt över.

  Efter utbildningen blev han idrottslärare på Österäng.

  Åke är inte riktigt kry idag. Han har cancer i lungan och den har satt sig på stämbanden. Han har dragit ned till två cigaretter om dagen och spelar fortfarande tennis med jämnårige vännen Folke. Fast bara dubbel.

  - Doktorn har sagt att jag inte får springa sen jag ramlade, förklarar han.

  Arenan tycker han är fin och han är förtjust över IFK:s framgångar på senare år, men tycker att handbollen blivit alldeles för våldsam.    

  - Försvarsspelet är ju rena fribrottningen ibland, säger han.

  Kanske var det bättre förr.

  Men om man läser noga i Åkes klippbok från matcherna i den gamla gympasalen på Södra Kasern, som var så smal att den kallades för korridoren, där IFK tog hem sina SM-guld så får man ännu en insikt i varför det var en så fruktad lokal för motståndarna.

  Som mest tog man in kring 1500 personer. Då var det fullt, och publiken så nära planen, att det hände att en och annan åskådare hade för långa fötter och fällde en kontrande bortaspelare…

 

Snön vräker ned utanför fönstret och förvandlar Plaza de la Molina till en vit öken. Det är den tionde mars och jag har precis stängt av dvd-spelaren och sista delen av Streets of Laredo som jag började titta på i går kväll för att undvika Melodifestivalen.

Tre avsnitt - drygt fyra timmar västern från 1995 med James Garner i huvudrollen som prisjägaren Woodrow Call, och Sam Shepard, Sissy Spacek, Randy Quaid och Sonia Braga i andra bärande roller.

 

Det jag tycker är mest intressant med filmen är att en stor del utspelar sig längs Rio Grande, bland annat i de små städerna Presidio i Texas och Ojinaga i Mexiko.

Jag passerade nämligen Ojinaga och Presidio i december 1978. Vi körde genom ett enormt vackert ökenlandskap från Chihuahua mot Texas. Ömsom damm och sten och småväxta kaktusar i ett kullrigt landskap, ömsom kanjons med stup och vidunderliga vyer. Som jag skrev i Lost Springs (2005):

 

 

Ett språkligt debacle höll på att stoppa vår re-entry i USA. Det var L som satt vid ratten i vår Ford LTD country squire, och den nitiske tulltjänstemannen böjde sig in i kupén och frågade:

- Have you bought anything?

- Nope, svarade L, helt sanningsenligt, om det nu hade varit så att tullarens you varit singular. Nu var det inte det, utan plural. Han vände sig alltså till oss alla tre i bilen, och efter att ha fått sitt svar bad han oss svänga in till sidan.

- What's this, undrade han, och pekade på den bruna påsen i framsätet mellan L och mig.

- Oh, that's my tequila, svarade jag, något lite för uppsluppet.

- Where did you get it?

- In Ojinaga.

Så var det kört. L hade helt sanningsenligt inte köpt någonting. Jag hade köpt tequila, en skinnväst som tydligt krympt genom åren och ett par lagom broderade boots.

Under tiden som Mr Immigration Officer plockade ned baksätet och rotade i våra väskor traskade jag till tullkontoret och fick ett klistermärke på spriten som visade att jag erlagt alkoholskatten på 52 cents.

 

Minnet kommer upp när Garner, Spacek och Shepard rider fram och tillbaka mellan Presidio och Ojinaga.Jag hade en bild på den nitiske tjänstemannen, men den är nog borta, liksom några hundra andra diabilder från den här resan.

Men jag hittade en bild från trakterna strax före ankomsten till Ojinaga. This is Pancho Villa-land, den mexikanska revolutionens vagga.

Lost Springs igen:

 

 

Bland dem red också Iwar Thord-Hallström, prästens grabb från Ekerö. En av många äventyrliga svenskar, och han som gett namn åt byn El Sueco, några dussin mil söder om Ciudad Juárez.

 

 

 

 

Och Melodifestivalen vann Robin Stjernberg med sin låt You. Sjöng han i singularis eller pluralis?

 

 

 

Under några dagar i Göteborg gör jag en mer kvalificerad kartläggning av stans antikvariat. Bytet blir blygsamt förutom att jag på Antikvariat Pan på Gibraltargatan får ögonen på några meterhöga högar av National Geographic's. Under två besök plockar jag ut 22 tidningar.

 

En av dem väljer jag därför att det behandlar en kommande klimatkatastrof. Det är novembernumret från 1976 (!). Ännu mer intressant i just det numret är artikeln som handlar om "the outlaw trail" från Wyoming mot Mexiko. Det är Robert Redford som är författare. Han som själv spelade Sundance Kid i George Roy Hills klassiker (1969) om de båda banditerna Butch Cassidy & Sundance Kid.

 

Det är en spännande läsning hur Redford rider längs det gamla banditstråket och avhandlar stort som smått. Han berättar om rånaren Big Nose George som hängdes i en telegrafpåle, lyckades svinga sig i repet och grabba tag i pålen, varpå han sakta gled nedåt och slutligen ströps. Big Nose flåddes av en läkare som sydde sig ett par skor av banditens skinn.

På ett ställe etablerade sig Cassidy som hästhandlare, men han sålde bara, köpte aldrig, på ett annat tränade han sin häst så att han ska kunna hoppa upp på den bakifrån och snabbt sätta av från en bankrån, vilket han gör strax efteråt för förbkuffade stadsbor, och där - där träffar Redford Lula Parker Betenson, som var Butch's syster och som hela livet hävdade att Butch faktiskt återvände från Sydamerika, dit de hade emigrerat. Enligt historien dödades ju både Cassidy och Sundance Kid av boliviansk militär efter att de rånat ett gruvbolag på lönepengarna 1909.

 

Men - dog de verkligen? Bruce Chatwin ägnar en del sidor åt de amerikanska outlaw'sen i sin bok I Patagonien, och jag snokade själv en del i deras spår i trakten av Gobernador Costa i västra Chubutprovinsen, där malmöpågen Oscar Lundqwist under en tid var kommissarie. I min bok Den falske ingenjören skriver jag bland annat:

 

"De amerikanska historikerna Daniel Buck och Anne Meadows hävdar envist att de båda bovarna, under namnen Santiago Maxwell och Frank Boyd, faktiskt sköts till döds i Bolivia i november 1908, då de konfronterade en militärpatrull vid San Vicente, efter att ha rånat en penningtransport från Aramayogruvan. Alltså ungefär som i filmen.

Men 1991 grävdes gravarna upp och antropologen Clyde Snow konstaterade, att sett rent till utseendet, så var en av kropparna visst lik Sundance Kid, men DNA-tester uteslöt varje möjlighet att de båda liken skulle vara de berömda skurkarna."

 

 

Västra Chubut i Patagonien. Där Butch Cassidy och Sundance Kid red i början av 1900-talet.

 

 

I samband med ett reportage om dynamitarden Harald Bengtsson från Vittsjö, alias Bildsköne Bengtsson, så tog jag mig ut till Kvibergs kyrkogård i Göteborg. Där vilar han ut efter ett liv, mestadels på Långholmen och andra anstalter runt om i landet.

Såg bland annat en notis om hur Bengtsson fick ett år och sex månaders straffarbete för en cykelstöld i Kristianstad. Något att stilla reflektera över i våra dagar då cykelstöld nästan inte betraktas som brottsligt längre...

 

Bildsköne Bengtsson och hans kumpan Tatuerade Johansson har i backspegeln ett romantiskt skimmer över sig, som väl kanske inte är helt i linje med sanningen om dem båda. Ändock är de milsvitt från det gäng brutala rånare och andra tjyvar som blir framtidens kriminalhistoria.

 

Efter visst besvär hittade jag graven i det sydvästra hörnet av gravområde 2A på kyrkogården. Bakom en cypress fanns en lite rektangulär sten utan inskription, men med hjälp av kyrkogårdsförmannen Per och bilder från websidan för den Minnesförening som bildades för den gamle boven 2003 så kunde jag konstatera att jag var på rätt plats.

 

Den stentavla som Minnesföreningen satt upp med initialerna H.B. på Bengtssons viloplats är sedan några år - stulen! Tjuvarna har dessutom plockat åt sig de siffror i aluminium som sitter på skyltarna och berättar vilken del av kyrkogården du är på.

 

Reportaget publiceras i marsnumret av Kristianstads-Journalen.