Här är historien om den danska whistleblowern Frank Grevil, som dömdes till sex månaders fängelse för att han läckt uppgifter till pressen. Publicerad i Arbetaren 2004.

   Han heter Frank Söholm Grevil.
   Han är i fyrtioårsåldern, utbildad kemiingenjör och språkofficer med ryska som specialitet. I två och ett halvt år arbetade han inom den danska militära underrättelsetjänsten, FE.
   I dag är han en av Danmarks mest kända män.
   Han riskerar ett tvåårigt fängelsestraff för att han avslöjade att regeringen Fogh-Rasmussen (v) haft ett alldeles för dåligt underlag när man beslutade att gå i krig mot Irak.
   Men han kan också bli ihågkommen som den som såg till att dansk underrättelsetjänst släpades fram i ljuset och kanske också slutligen moderniserades.
   Det var Frank Grevil som försåg Berlingske Tidende med delar av samma hemliga underrättelsematerial som regeringen hade fått inför beslutet att gå i krig.
   Han ville att alla skulle se och kunna göra en egen bedömning.
   Frank Grevil ångrar ingenting trots att han hamnade i en veritabel mediastorm när han för två månader sedan trädde fram i tidningen Information och berättade att det var han som var BT:s ”hemliga källa”.
   Han kallar det en demokratifråga.
   - Regeringen missbrukade uppgifterna dom fick från underrättelsejänsten och använde dom för sina egna politiska syften, säger han.
   - Istället för att publicera hela rapporten valde man bara ut dom delar som skulle kunna styrka regeringens uppfattning om hotet från Irak.
   När inte folketinget fick ta del av hela materialet kunde det heller inte bli någon diskussion före beslutet.
   Han berättar att han till och med hade uppfattningen att beslutet att gå i krig i princip var taget och att FE fick jobbet att stödja beslutet med att tillverka en passande analys av läget.
   En analys som egentligen var dansk underrättelsetjänst övermäktig.
   - Vi kunde inte prestera något egentligt eget material utan byggde våra analyser helt på öppna källor som amerikanska och engelska tidningar. Det var så dåligt, säger Frank Grevil.
   Bland annat material som FE behandlat är sånt som kommit från hemliga organisationer i USA och England. Allt material har varit källskyddat då det kommit till Danmark. Man har inte haft en aning om varifrån det ursprungligen har hämtats.
   Eller varför det sprids.
   Till exempel cirkulerade det rykten om att Irak köpt uran i Niger. Det visade sig vara falskt, planterat.
   Han är snabb att slå fast:
   - Underrättelsetjänsten är fullkomligt inkompetent styrd i Danmark. Det är inte professionellt skött på något vis.
   Den danska FE – som uttytt betyder Forsvarets Efterretningstjeneste sorterar direkt under försvarsministern, och inte under den danske ÖB, vilket enligt Grevil kan vara en orsak till den amatörmässiga profilen.
   Själv satt han och läste böcker på arbetstid. För att få tiden att gå.
  Frank Grevil engagerades som expert på kemiska vapen i FE strax före attacken mot World Trade Centre och Pentagon den elfte september 2001. Han trodde själv, säger han, att det här skulle bli en vändpunkt för underrättelsetjänsten. Att man skulle inse att man måste börja jobba på ett annat sätt än tidigare.
   Så blev det inte. Det hände i princip ingenting alls.
   Frank Grevil tyckte det var närmast pinsamt så dåligt som FE sköttes.
   Samtidigt intresserade han sig i januari för debatten i folketinget om vad egentligen regeringen hade haft för grunder att välja att gå i krig på USA:s och Englands sida.
   - Jag kontaktade Berlingske Tidende för att i första hand tipsa dom om vilka frågor dom borde ställa till politikerna. Men det slutade med att jag försåg dom med material, erkänner han.
   Frank Grevil tror själv att beslutet att gå i krig enbart baserade sig på ”business”.
   - Vi har ett stort rederi Maersk-Möller som  seglar mycket för den amerikanska militären. Danskarna är ett krämarfolk, säger han.
   Den 26 februari sa han upp sig från sin tjänst på FE. En vecka innan uppsägningstiden löpt ut, i mitten av mars, fick han kallelse att inställa sig hos polisen, och han fick reda på att han var misstänkt för att ha lämnat ut hemliga handlingar. Två dagar senare blev han avskedad från FE med omedelbar verkan.
   - Jag fick ganska omedelbart jobb som översättare på ett stort företag, så jag var bara arbetslös över helgen, säger han.
   Nu funderar åklagaren Karsten Hjort i Köpenhamn på om han ska åtala Frank Grevil för överträdelse av brottsbalkens 152:a paragraf som säger att man inte får sprida hemliga uppgifter.
   Men Frank Grevil har anlitat en advokat och i paragrafen finns också ett tillägg som upphäver ovanstående om det finns ”tillräckligt allmänt intresse”.
   - Och det tycker jag nog det är, säger han.
   Han är därför inte särskilt orolig över hur det kan komma att gå i en eventuell rättegång.
   Att hela affären får följder för FE det är däremot klart. Efter avslöjandena och dom oförblommerade beskrivningarna av livet på underrättelsetjänsten så kräver nu en majoritet i folketinget att hela organisationen ses över från grunden.
   Det handlar bland annat om att verksamheten ska bli öppnare och den demokratiska kontrollen större.
   För Frank Grevil har den här historien dessutom betytt att han lämnat in sitt medlemskort i regeringspartiet Venstre och löst ett nytt i Radikale Venstre. Ett parti som han tycker bättre överensstämmer med hans egna värderingar. Och han döljer inte att han kanske satsar mer på politiken när den här stormen har bedarrat.
   Den hårt kritiserade FE-chefen Jörn Olesen som tidigare aldrig gett några intervjuer eller ens synts till i media har varit tvungen att visa upp sig. Men än har inte kraven på hans avgång ställts tillräckligt högt.
   - Vänta tills jag blir försvarsminister, säger Frank Söholm Grevil, och ler.

I samband med de senaste dagarnas uppmärksamhet kring Wikileak och deras 90.000 rapporter från Afghanistan
har också namnet Daniel Ellsberg nämnts - en klassisk whistleblower, som inte hade internet till hands då han norpade Pentagonpappren och satte eld i baken på USA:s regering.
Här en intervju jag gjort med Ellsberg, publicerad i bl.a. Sundsvalls Tidning, någon gång 2004.




Samtidigt som trafiken brusar svagt från Vester Voldgade nedanför hotellfönstret i Köpenhamn och en och annan dansk hygger sig med en Tuborg under den soliga oktoberförmiddagen berättar Daniel Ellsberg om hur nära kärnvapenkrig världen faktiskt har varit och att Danmark idag måste betraktas som ett mål för terrorister.
   Det är en smått absurd upplevelse.
   Hans uppgift under några dagar i Köpenhamn är att berätta om alla lögner som maktens herrar serverat och som fortfarande serveras.
   Han har tjänstgjort under fyra amerikanska presidenter.
   - Alla ljög, säger han.
   Ellsberg ser trött ut men darrar inte på rösten när han kallar Bushregimen för en samling fascister, berättar om amerikanska dödsskvadroner med tortyr på schemat, jämför Guantanamo med koncentrationsläger och poängterar att USA:s makthavare tidigt lärde sig propagandaspelet av Goebbels.
   Hans budskap är kristallklart:
  - Våra ledare ljuger fortfarande för oss!
  Daniel Ellsberg kallar sig ”whistle-blower”. Sin egen insats gjorde han 1969 när han, sista dagen på jobbet, kopierade och packade ned 7.000 hemliga  papper på sin arbetsplats på det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon och lämnade över till kongressen. 
   Han arbetade som analytiker och kärnvapenexpert för tankesmedjan RAND Corporation, men också som konsult i Pentagon och under två år följde han striderna längs fronten i Vietnam.
   Papperna från Pentagon, som också kallas McNamara-rapporten efter sin upphovsman, försvarsministern Robert McNamara, visade hur det amerikanska folket hade vilseletts om Vietnam.
  Två år senare, 1971, kunde han konstatera att ingenting hade hänt. Det här berodde på, säger han, att kongressen hade demokratisk majoritet och hans material berörde tidsperioden före Nixon, då alltså USA hade haft demokraterna Johnson och Kennedy i Vita Huset. Det var till och med så att republikanen Nixon till en början var mest angelägen om att en utredning skulle dras igång.
  Men ingenting hände, så Ellsberg skyfflade pappren vidare till New York Times. Och det tog, som man säger, hus i helvete.
  Han hotades av löjliga 115 års fängelse för brott mot tystnadsplikten. Hans psykoterapeut utsattes för utpressning för att avslöja hemligheter om honom och order utgick från högsta ort, läs: Vita Huset, att han skulle oskadliggöras. Ordern om att tysta Ellsberg gavs den 3 maj 1972. Elva kubaner från Miami rekryterades för uppgiften, men de hoppade av i sista stund, eftersom de trodde att de själva hamnat i en fälla.
   - Det bekräftades i efterhand under ed i vittnesförhör. Men det sades aldrig hur jag skulle tystas, säger han, och ler.
   Anledningen till Nixons tvärvändning var att han trodde att Ellsberg hade komprometterande papper också om honom. Vilket han i princip inte hade.
   Men den felbedömningen var början till Nixons fall. Administrationen försökte så in i vassen ta reda på vad Ellsberg satt inne med att de inte drog sig för inbrott, utpressning och rena dödshot.
   När Ellsberg berättar för mig om hur Nixons män kontaktade hans psykoterapeut lutar han sig fram och påpekar att det här är det inte många som vet.
   - Min terapeut berättade aldrig för mig att han kontaktats för att lämna ut upplysningar om vad jag sa till honom. Så jag vet egentligen inte om han lämnade någon information vidare.
   - De sökte hitta bevis för att han fuskade med skatten för att senare kunna utöva utpressning mot honom.
   Gordon Liddy, en av Nixons ”rörmokare” som senare ledde inbrottet i demokraternas högkvarter Watergate har avslöjat att han föreslagit att Ellsberg skulle drogas med LSD i soppan vid en mottagning för ”Federalt anställda för fred”.
   Det enda Daniel Ellsberg ångrar idag är att han inte tidigare gick ut till allmänheten med det han visste.  
   Outtalad hänger en besvärande tanke kvar. Det är lätt att förstå att han har brottats med den under många år - tanken på hur många liv som skulle ha sparats om han blåst i pipan redan 1964, istället för 1971, när Vietnamkriget redan kostat närmare 50.000 amerikanska soldater och kanske fem miljoner vietnameser livet.
   - Det får inte hända igen. Jag uppmanar alla som sitter inne med kunskaper och information om kriget i Irak att kliva fram och visa hur våra ledare ljuger, säger han.
   Det är också anledningen till att han är i Köpenhamn. Just nu pågår rättegången mot Frank Grevil, underrättelsemajoren som lämnade ut den hemliga rapporten om Irak som den danske statsministern Anders Fogh-Rasmussen stödde sig på när han skickade Danmark ut i kriget.
   - Publiciteten kring de som vågar visar folk att de kan göra ett val.  
   Frank Grevil vågade. Som omvärldsanalytiker och major i den danska militära underrättelsetjänsten, FE, var han en av de som skrev rapporten om hotet från Irak. Ett beställningsjobb från regeringen, har han sagt. Men han kunde inte se något hot, inga tecken på de omtalade massförstörelsevapnen. När därför statsministern Fogh-Rasmussen valde kriget med rapporten som stöd, blev Frank Grevil närmast bestört.
   - Först tipsade jag tidningarna om vilka frågor de borde ställa. Men det slutade med att jag gav dem rapporten, säger han.
   I dag säger Frank Grevil att han ångrar ingenting. Trots att han förlorade sitt jobb och hotas av två års fängelse. Hans sak prövas just nu av dansk domstol. Grevils försvarare riktar in sig på det tillägg i den danska grundlagen som säger att ”om oavlåtligt allmänt intresse föreligger” kan man bryta sekretessen.
   Daniel Ellsberg är glad att det finns sådana som Frank Grevil, och Katherine Gunn som i Storbritannien gick ut och berättade om planerna på att telefonavlyssna medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. Ett samarbete mellan CIA och den brittiska underrättelsejänsten.
   - Ju tidigare någon blåser i pipan desto färre människor behöver dö i ett meningslöst och kriminellt krig, säger han.
   Nu handlar det om Irakkriget.
   Ett krig där Ellsberg ser uppenbara likheter med Vietnamkriget.
   - Det finns, nu som då, både hos republikaner och demokrater, en ovilja att erkänna en fruktansvärd felsatsning eller att acceptera ett nederlag.
   - Dessutom har Irak oljan, ett strategiskt läge och det finns i USA också en stark vilja att skydda staten Israel. Rädslan att lämna ett land som är fientligt mot Israel kommer att göra att vi stannar kvar där.
   Ellsberg menar att det USA eftersträvar är ett Irak som är fientligt gentemot Iran, men vänligt sinnat mot USA och Israel, och en sådan nation kan inte uppnås med en demokratisk regim, utan bara en auktoritär, tillsammans med en kontinuerlig närvaro av amerikanska trupper.
   - Irak blir inte mer demokratiskt än vad Sydvietnam var, där presidenten fick 102 procent av rösterna i valet.
   - Risken är stor att kriget i Irak pågår i tjugo, kanske trettio, år till, säger han.
   Om ingen blåser i pipan!

Min första allsvenska match i år blev en trist historia. På Rambergsvallen på Hisingen mötte hemmalaget BK Häcken serieledande Helsingborgs IF, i går kväll, torsdag. Det blev 2-1 till hemmalaget, och när Paulinho slog in straffen som fastställde slutresultatet tio minuter innan domarens pipa ljöd, så var bifallet kraftfullt från läktarna.
  Annars hade man under matchens gång närmast trott att det var fler skåningar på läktarna än göteborgare i den drygt 4.000 man starka publiken.
  Även mina bänkgrannar från Limmared, låt oss kalla dem Åke och Edvin, satt och höll på "di röe". När de tog sina platser i besittning (...och körde bort en felplacerad far och son från Dalby som också var HIF:are) pillade Edvin upp en liten röd knapp med texten "I love HIF". Han menade att det vågade han ju då han såg min svarta sweatshirt med det rödblå emblemet. Edvin hade spelat på Rambergsvallen i sin ungdom - i Limmareds SK. Fast bästa matchen var ju när de tvålade till Östers IF med 7-0. Åke och Edvin fotade händelserna på planen oupphörligen med sina mobiler, och hade stenkoll på Edman, Holgersson och nyblivne anfallaren Gerndt.
  Men varför HIF om man bor i Limmared utanför Borås?
  - Det gjorde far och farfar också, svarade Edvin och såg extra pillemarisk ut.
  Sedan regnade det hem över Göta Älvsbron.

(Bilden från matchens inledning när Häcken oroade Pär Hansson i HIF-målet flera gånger. Tagen med ett enkelt 200 mm zoom från sjunde raden på läktaren. Kamera: Nikon D2H)

Den 31 januari 1971 spände Ed Mitchell på sig säkerhetsbältet, lutade sig tillbaka, andades in djupt och förberedde sig på sitt livs längsta resa.
   En lätt skälvning och han pressades bakåt av g-krafterna.
   Den femte februari – för precis 35 år sedan - blev han den sjätte mannen att trampa runt på månen.
   Förväntningarna på Apollo 14 var höga efter debaclet med Apollo 13 som tvingades ställa in månlandningen och endast med svårighet lyckades ta sig tillbaka till jorden.
  En resa som Ed Mitchell egentligen skulle ha varit med på.
 

Ed Mitchell bor i södra Florida. Men han har svenska rötter. Hans morfars farfar var sjökapten och bosatt i Stockholm.
   När jag träffar honom i samband med en konferens i Interlaken i Schweiz har han hunnit fylla 75 år. Det är svårt att tänka sig att denne försynte gamle man varit av ”rätta virket”, landat enorma kraftpaket till jaktplan på gungande hangarfartyg i Stilla Havet och utfört åtskilliga våghalsiga testflygningar.
   Under hela sin utbildning och tjänstgöring inom den amerikanska flottans flygvapen hade han målsättningen att bli astronaut.    
   Den femte februari 1971 stod han vid karriärens höjdpunkt. Med ett överraskat och föga filosofiskt utrop ”oj, det här var ett stort steg” snubblade han ned för det sista trappsteget från månlandaren Antares och stod på månens stoftklädda yta.
   Hur var det?
   - Naturligtvis var det en enorm upplevelse, men samtidigt var vårt uppdrag så inrutat av en lång checklista och en ständig kontroll av tiden så att vi upplevde oss mer som robotar, berättar han.
   Ed Mitchell och Alan Shepard använde tiden på månen till att samla in geologiska prover, sten och stoft, medan Stuart Roosa svävade runt månen i kommandomodulen.
   - Vår Apolloexpedition var det första mer vetenskapligt inriktade uppdraget. Till exempel var vi först med ett hjulförsett fordon på månen.
   Ed Mitchells roll på expeditionen var att flyga månlandaren. Vilket visade sig vara inte helt problemfritt. En och en halv timme innan det var dags att koppla loss månlandaren från moderskeppet dök det upp ett datafel som gav en signal om att avbryta landningen så snart den hade inletts. Av de nittio minuter som fanns för att lokalisera felet och avhjälpa det befann sig Apollo 14 två tredjedelar av tiden på månens baksida. Då var kommunikationen med NASA:s kommandocentral i Houston av bruten.
   - Vi lyckades programmera om datorn för hand, men insåg inte förrän senare att vi också kopplat bort landningsradarn, berättar Ed Mitchell.
   Omprogrammeringen innebar att man tvingades ta bort den datoriserade nödstarten. Om astronauterna av någon anledning skulle behöva göra en nödstart fick den ske manuellt.
   Spänningen i månlandaren steg ytterligare när man upptäckte att landningsradarn var ur funktion. Mitchell och Shepard satt med ryggen mot månens yta och den tänkta landningsplatsen vid Fra Mauro. De såg ingenting och instrumenten gav inga utslag. Inom några minuter skulle de landa.
   - Vår regler förbjöd en landning utan landningsradar, så vi var tvungna att arbeta febrilt med problemet, berättar Mitchell, och man känner hur pulsen ökar bara av berättelsens nerv.
   De lyckades få radarn att fungera och landningen skedde så mjukt att stödbenens fjädring aldrig trycktes ihop. Därför blev också det sista steget ned från månlandaren extra långt och föranledde Mitchells förvånade utrop.
   Han minns också den första nattens svårigheter att somna:
   - När vi hade lagt oss för att sova kändes hela månlandaren så ostabil, vinglig. Vi hade landat på en svag lutning i marken och man fick känslan av att allting skulle tippa över. Gravitationen på månen är bara en sjättedel av den på jorden och det gav oss en fantomkänsla av instabilitet.
   Det är inte svårt att föreställa sig vad en sådan olycka skulle ha inneburit.
   Men Apollo 14 blev i motsats till expeditionen före en framgång för NASA.
   Ed Mitchell hade från början varit uttagen till besättningen på Apollo 13, men på grund av hälsoproblem hos gruppchefen Alan Shepard byttes hela besättningen ut. Istället kunde Mitchells kunskaper utnyttjas när Apollo 13 tvingades koppla om elsystemet från månlandaren till kommandomodulen.
   - Jag jobbade i timmar i månlandarsimulatorn i Houston för att räkna ut hur de skulle göra däruppe, berättar han.
   I ett rum vid sidan av arbetade astronauten Ken Mattingly som också skulle ha varit med ombord på Apollo 13, men som fick stanna hemma på grund av mässlingen. När Hollywood släppte filmen om Apollo 13 är det bara den febersjuke Ken Mattinglys arbete som uppmärksammas.
   - Tom Hanks har bett om ursäkt över att jag blev kvar på golvet i redigeringsrummet då filmen klipptes, skrattar Mitchell.
   Är det en religiös känsla att skåda jorden ur ett perspektiv från rymden?
   - Det var en storslagen upplevelse. En känsla av hur allting hänger samman, från planeter till molekyler i rymdskeppet eller i min och mina kamraters kroppar. Många skulle nog kalla det en religiös upplevelse.
   Men Ed Mitchell är inte religiös. Han säger sig vara agnostiker och vill hellre se sig som en vetenskaplig filosof.
   - Det är skillnad. Jag vill försöka förstå hur livet hänger ihop, säger han.
   Så efter turen till månen lämnade han året efter NASA och bildade det fria forskningsinstitutet No-etic Science. Han har under alla år letat förklaringar till den övernaturliga isoteriska känsla han upplevde i rymden.
   - Några kallar det utanför-kroppenupplevelse. Den finns dokumenterad inom praktiskt taget alla kulturer. Jag har funnit den i indiska sanskrittexter och hos alla medicinmän, mystiker och shamaner över hela världen.
   - Jag tror att vi med den moderna kvantmekaniken närmar oss förståelsen av det mänskliga medvetandet, säger han.
   I hemlighet genomförde Ed Mitchell under månfärden en serie försök med telepati med vänner på jorden. Resultatet gav inga enhetliga svar på frågan om tankeöverföring fungerar över stora avstånd.
   I samband med månlandningarna har det dykt upp uppgifter om att astronauterna bevakats av främmande föremål. Hur ser du på det?
   - Det är falskt. Det har inte förekommit några som helst möten med ufo i samband med rymdflygningar som jag känner till. Det är helt enkelt skitsnack, säger han och avvisar påståendet kategoriskt.
   Ed Mitchell har heller aldrig själv sett någonting som han inte har kunnat förklara. Trots det är han övertygad om att jorden faktiskt haft besök av ET, extraterrestrials, utomjordiska rymdskepp.
   - Jag kan inte avgöra av egen erfarenhet, men jag har ställt frågor till högt uppsatta personer inom bland annat Pentagon och de har bekräftat för mig att vi haft sådana besök, säger han. 
   Och tillägger:
   - Det är trovärdiga källor.
   Ett exempel som Mitchell nämner är den inom ufo-världen smått legendariska så kallade Roswellincidenten där ett flygande tefat sägs ha kraschat en bit från staden Roswell i New Mexico. Han hävdar att han träffat personer med förstahandskunskap som bekräftat för honom att någonting otroligt faktiskt inträffade i Roswell.
   - Allting har noggrant mörklagts. Men jag tror att vi får veta sanningen en dag, säger han - månfararen Ed Mitchell som paradoxalt nog själv är uppväxt i Roswell, New Mexico, och som under 33 timmar för 35 år sedan hade förmånen att själv vara en ET, besökare från en annan planet.

(Kristianstadsbladet m.fl. 2005)

  
Leipziger Strasse i Berlin.
   Bred, rak och i omisskännlig DDR-miljö. Jag närmar mig Friedrichstrasse och Checkpoint Charlie. Klassiska kvarter. Det är här ”spionen kom in från kylan” i LeCarrés berömda roman.
   I dag flyter dom stora mersorna och BMW:arna förbi där muren stått i en jämn ström.
   Men vänta bara – när ljussignalerna slår om är jag först iväg.
   Trots att jag kör – Trabant!
   Just det!
   Att köra Trabant i Berlin känns helt rätt.
   Inte bara för att man faktiskt med goda reflexer och en gnutta tur kan komma iväg först då det blir grönt. Bilen är nämligen så oerhört lätt med ett karosseri av fenolharts som armerats (!) med korttrådig rysk bomull!
   Den väger bara 650 kilo.
   Motormässigt är kanske trabben däremot inte så mycket att skryta med. Den har en luftkyld tvåcylindrig tvåtaktsmotor som utvecklar blygsamma 26 hästkrafter.
   I dag är inte Trabanten längre någon särskilt vanlig syn på Berlins gator. Men dom finns. Förutom hos en del entusiaster så är dom inte helt ovanliga på parkeringsplatserna i dom enorma bostadskomplexen i Hellersdorf i gamla Östberlin. Och ger man sig av söderut mot Sachsen och Trabantens egen födelsestad Zwickau, så blir dom fler och fler.
     Den här bilen, som östtyskarna själv kallade för en ”skenande dammsugare” och i broderländerna gick under epitetet ”Ulbrichts hämnd” tillverkades i runda tal i något mer än tre miljoner exemplar mellan 1958 och 1991 av Sachsenring Automobilwerke i Zwickau. Från och med 1962 och fram tills den sista Trabben rullade av bandet den 30:e april 1991 och kördes direkt till ett bilmuseum, var modellen i princip exakt likadan.
   I dag lär fortfarande cirka 160.000 vara kvar på vägarna. Dock inte på autobahn. Där är den portad sedan en tid tillbaka.
  Och det är kanske inte så konstigt. En Trabant jagar du knappast upp i dom 120 km/h som hastighetsmätaren skryter med. Möjligen tangerar du 100 km/h om du är ensam i bilen, inte alltför tung, vägbanan är plan eller nedåtsluttande, och middagen hägrar.
   Annars knappast.
   Men i stadstrafik är den rolig att köra.
   Pedalerna är små och instrumenteringen blygsam. Förutom hastighetsmätaren finns faktiskt också ett litet instrument som visar om du kör ekonomiskt eller ej. Ett litet halvcirkelformat stapeldiagram med små gröna rutor som blir allt fler ju hårdare du pressar bilen.
   Den drar kring litern per mil.
   Besvärligast, förutom att hålla varvet uppe, är onekligen att lära sig rattväxeln som sitter till höger om ratten. Den ser mer ut som och känns som ett handtag, än som en växelspak. Dessutom ligger växlarna lite märkligt placerade.
   På andra sidan ratten sitter blinkern. Den måste föras tillbaka för hand. Det går inte automatiskt.
   Kupékomforten är ingenting för mesar och gnällspikar. Du sitter ungefär som i en gammal stel fåtölj. Du har ratten i knäet, men det är förvånansvärt högt i tak.
   Det sägs att Trabanten är en av världens mest tystgående fordon och att det skulle bero på att knäna täpper till öronen på föraren. Men det är inte riktigt sant.
   Jag har sett Trabanter i alla möjliga färger, till och med en som var gräsbevuxen(!), men den här lilla bilen tillverkades bara i tre originalfärger. Det är ljusblå, ljusgrå och ljusbrun.
   Så när du väl lärt dej hur växlarna ligger, se upp för backen, så är det bara att tuta på Jaggan i filen bredvid på Unter den Linden, göra en ful grimas åt den dryge chauffören, och flyga över korsningen vid grönt
   Goodbye Lenin!

(Teknikens Värld 2004)