Ekonyheterna klockan tio i dag, valborgsmässoafton:
En ny fågelart har skådats i Sverige. Det är den gråhuvade sparven från Sibirien och Kina som för första gången setts vid Gislövs Stjärna på Österlen. Det är den 500:e arten som identifierats i Sverige...

Några timmar senare såg det ut så här:



De komma från öst och väst. Två herrar i medelåldern baxade ut vars en kikare på stativ ur Volvon. De kom från Öland och var på väg till Stockholm via en avstickare till Österlen.
Alla stod med kikare och kameror riktade emot ett enda buskage, knappt hundra meter fram. Ingen vågade prata högt, ingen vågade gå för nära. Tissel, tassel - jo, för fyrtiofem minuter sen hade de sett den just där. Ingen hade sett den flyga därifrån. Har du sett den? Nej. Du? Nej. Jo, jag såg den för någon timme sedan. Nä, det där är en järnsparv. Där, vid den lilla vattensamlingen, kanske...

En sädesärla sprätte runt och såg viktig ut. Föreställde sig kanske att det var den som alla spanade på. Men ack så fel den hade.
Efter en halvtimme tyckte jag att det kanske var dags att dra vidare. Jag hade ju bara kört förbi av en händelse, på väg hem från jobbet. Då:
Där! Där!
Var? Var?
Där!
Nu försvann den ned bakom den lilla tuvan. En håla liksom.
Så plötsligt flaxade det till och en liten skrämd pjodd hade förpassat sig ytterligare kanske 200 meter bort.

Såg du den?
Nej! Ja! Kanske...

Jag kunde stolt konstatera att jag hade fångat den med kameran - nummer 500!
Åtminstone klämde jag bilden då det flaxade till och det finns nått där på minneskortet - om det sedan är den sibiriske invandraren med grå huva, ja, det låter jag proffsen avgöra... :-)

Gråhuvad Sparv, Gislövs Stjärna, 20120430:

Är det så att du inte ser den riktigt klar på bilden här ovan, så kan du ju kolla hur den ser ut här!

En knapp månad innan jag själv dimper ned i Edinburgh i Skottland passar jag på att servera en minirecension av Ian Rankins senaste deckare.

En omöjlig död
Ian Rankin
Översättning: Ulf Gyllenhak
Minotaur

Det här är andra boken om internutredaren Malcolm Fox i Edinburgh. Fox och hans män, Kaye och Neysmith, lånas ut till polisen i distriktet Fife för en utredning av några kollegors uppförande.
  Fox är en udda fågel. Han är absolutist, nitisk och trots att han utreder andra polisers snedsteg, är han inte så noga med var han själv klampar in. Boken börjar med en polis som anmäls för tjänstefel, men när Fox börjar nosa i spåren rullas en historia från 80-talets skotska separatistterror upp. En tid då Skottland kunde ha blivit ett nytt Nordirland. Var finns de gamla extremisterna idag?
  Kommissarie Fox får oss att glömma John Rebus. Det är ett mycket gott betyg.

(Kristianstadsbladet 20120424)

För många år sedan läste jag romanen Moskitkusten. Sen föll författaren Paul Theroux i glömska. Inför min bok Den falske ingenjören återuppväckte jag honom till viss del då jag lånade hans och Bruce Chatwins Åter till Patagonien på biblioteket.
 
Så en dag för någon tid sedan dök det upp lite vänner. En av dem, Lennart Lundquist, undrade om jag läst hans husgud, Theroux. Jag svävade på målet och han berättade vad jag hade missat. Dagen efter fick jag besök från Norge. Min gäst hade som reselektyr - Paul Theroux!
Intresset var väckt.

Via Bokbörsen köpte jag snabbt The happy isles of Oceania - för kommande projekt, samt The kingdom by the sea, inför nästa månads äventyrsresa till Skottland. I torsdags berättade jag om mitt författarskap på Bokhandeln i Ystad och under en paus fick jag syn på The tao of travel som jag lyckades byta till mig.

Theroux har skrivit en hel radda böcker om sitt resande, och andras. Han är särskilt förtjust i tåg. Ja, det här verkar lovande!
Rubriken syftar på det faktum att på den Lundquistska bokhyllan i Hammarby sjöstad står nu Tell sida vid sida med Theroux...

Tåget lämnar Barmouth, mot Aberystwyth...

I Ystad Bokhandel firar vi Världsbokdagen torsdagen den 19 april kl 19oo. Då minglar vi och pratar böcker. Välkommen!

I går fick jag beskedet från Oberá i Argentina att Klas Björklund gått ur tiden. Klas råkade ut för en trafikolycka för någon tid sedan och fick så svåra skador att han avled.

Klas Björklund var tredje generationens argentinare. Det var farfar och farmor och mormor och morfar som kom från Sverige till Sydamerika. De var Brasiliensvenskar och kom 1890, slog sig först ned i Rio Grande do Sul innan de flyttade över Uruguayfloden till Argentina.
Han var yerbaodlare och torkade yerban, förpackade och sålde sin mate under varumärket Cuatro Caminos, den korsväg som också blev hans öde.

Klas var en av argentinarna som stod redo att hälsa svenska besökare varmt välkomna till kolonin. Han älskade att ta dem på en biltur längs den vackra Uruguayfloden och bjuda hem till asado på secaderan. Eller bara att sitta och språka en kväll på brodern Hjalmars altan och låta matekoppen gå runt.
Han var öppen och generös med glimten i ögat och för honom blev jag efter ett skämt för alltid "el paraguayo".

Svenskkolonin i Oberá i Misionesprovinsen blir annorlunda, och betydligt fattigare, utan Klas Björklund.

En skäggig författare och en elegant yerbaodlare vid Uruguayfloden.

Journal 64
Jussi Adler-Olsen
(övers. Leif Jacobsen)
Bra Böcker 2012

 Det är ofrånkomligt att tankarna dras till Denis LeHanes Patient 67 när man får danske Adler-Olsens fjärde kriminalroman om Carl Mörck och Köpenhamnspolisens avdelning Q i handen. Glöm det - detta är en helt annan bok. Kanske skadar förlagets baktanke (?) med omslag och titel mer än det väcker intresse.
  Jag har läst tre av de fyra Carl Mörckböcker som översatts till svenska och konstaterar att Adler-Olsen aldrig gör det lätt för sig. Han bygger upp komplicerade intriger, färdas fram och tillbaka i tiden, och ger gärna läsaren ett försprång före polisens utredare. Ändå lyckas han hålla berättelsen, och spänningen, vid liv.
  I Journal 64 handlar det om ett politiskt extremparti, med rasbiologi på agendan, på väg mot Folketinget. Partiets inre kärna består av ”doktor Mengelefigurer” som under årtionden aborterat och steriliserat unga kvinnor som anses mindre värda.
  Aldrig har väl en mer vedervärdig 88-åring målats upp i en deckare.
  Avdelning Q börjar luska i ett försvinnande från september 1987. En kvinna som rest från landsorten till Köpenhamn gick upp i rök. Flera samtida fall dyker upp och de knyts till varandra. Så upptäcks trådarna till kvinnohemmet på Sprogö, den Kellerska anstalten, och ger en koppling till extrempartiet Rena Liniers kärna av läkare och sköterskor, som deltar i ”den hemliga kampen”.
  1900-talets tvångssteriliseringar i Sverige ger en tragisk historisk fond åt Adler-Olsens berättelse. Så här har samhället en gång behandlat vissa medborgare.
  Avdelning Q är från början en omplaceringsanhalt för Carl Mörck. Han håller till i polishusets källare tillsammans med de tämligen udda assistenterna, syriern Assad och unga, lätt schizofrena, Rose. Ingen väntar sig att de ska lyckas med någonting och om Mörck hade fått bestämma hade han heller inte gjort ett handtag. Assad och Rose drivs däremot av en stark nyfikenhet, intuition och handlingskraft och Mörck dras motvilligt med ända till slutets motbjudande tea-party.
  Jag skrev om Kvinnan i rummet, den första deckaren om avdelning Q:
  ”… en fantastisk historia om mångårigt hat och hämnd avslöjas”.
  Just så är det också här.
  Under tiden som Rose och Assad närmast dygnet runt jobbar med fallet har Carl Mörck ett antal egna oroshärdar att ta itu med. Det handlar om en ny utredning kring den där gången då hans båda kollegor blev skjutna, om kusinen Ronny som hävdar att han och Mörck tagit livet av Ronnys far, och så rent privata problem, som att frun Vigga tänker gifta sig med en indier och att Carls nya kärlek Mona försöker introducera honom i sin familj.
  Det är mycket nu för Carl Mörck.
  Assad och Rose får inte lika mycket svängrum som tidigare, vilket jag tycker är synd. Carl Mörcks värld, på jobbet och privat, befolkas av udda existenser, men själv är han en rätt trist figur.

Publicerad Kristianstadsbladet 20120412

Den här artikeln publicerades i Missionsförbundets tidning Sändaren vid påsktid i fjol.

Junín de los Andes i argentinska Patagonien har ett av världens bästa flugfiskevatten i floden Río Chimehuin, som brusar genom den lilla staden.
  Strax utanför samhället finns en utsiktsplats där man kan studera de ståtliga kondorerna. Den storslagna fonden utgörs av vulkanen Lanín.
  Inget av detta är emellertid Junín de los Andes största attraktion.
  Den hittar man i stadens västra utkanter. På en kulle, Cerro de la Cruz, står ett stort vitt kors och vägen dit upp formar sig till Kristi Väg – Vía Christi. Under påsken vallfärdar tusentals människor från Argentina och Chile till kullen, för att följa Jesu liv från födelsen till vandringen mot Golgata, korsfästelsen och uppståndelsen.

Vía Christi är en drygt två kilometer lång väg som slingrar sig mot kullens topp. Vägen kantas av femton grupper av skulpturer som visualiserar händelser ur Bibeln. Det är den argentinske konstnären Alejandro Santana som år 2000 inledde arbetet med skulpturerna. Elva år senare är han ännu inte helt klar utan räknar med att Vía Christi ska bestå av sammanlagt 18 grupper när arbetet är färdigt. Det finns dessutom några stationer med flera kvadratmeter stora stentavlor med olika bibliska motiv.
  Hela parken är på elva hektar och vägen ringlar genom gles tallskog. Vinden susar knappt förnimbart i trädkronorna och det är befriande tyst, så när som på en skolklass som hörs som ett svagt mummel en bit bort.
  Det är lätt att förirra sig i tid och försjunka i reflektioner, att känna närvaron av naturen och inse människans litenhet i det storslagna andinska landskap som omger Junín de los Andes, som skymtar genom öppningar i tallskogen på Cerro de la Cruz.

Flera dimensioner

Skulpturparken används ofta av skolorna i regionen i kristendomsundervisningen. Men det finns också en annan dimension i de konstnärliga verken, som en ouppmärksam besökare kanske missar vid första anblicken och som är lika viktig för traktens historia.
  Alejandro Santana har nämligen blandat in symboler och tecken ur mapucheindianernas mytologi och traditioner. Skulpturgrupperna står på mosaikbelagda platser, små torg som symboliserar solen. Mosaiken visar också samtidigt på den mix som parken består av.
  Var och en av de här öppna platserna är tolv meter i diameter. Siffran tolv syftar både på årets månader och på Jesu lärjungar. I mosaiken finns dekorativa figurer som representerar Kristi liv, mapuchefolket eller går tillbaka till den förkolumbianska tiden.
  Även två lokala helgon uppmärksammas i parken. Den ena är Laura Vicuña, en ung kvinna som offrade sig till Gud i början av förra seklet för att rädda sin sjuka mor, och senare saligförklarades av påven Johannes Paulus II. Den andre är Ceferino Namuncurá, en ung hövdingeson som skickades att studera och slutligen hamnade i Rom i sällskap med Monsignore Cagliero, biskop av Patagonien och sedermera kardinal i Vatikanen. Ceferino avled av sjukdom som 18-åring och 102 år senare blev han saligförklarad.

Gandhi och Martin Luther King

I några av grupperna är Alejandro Santanas ambition att göra upplevelsen av skulpturparken både modern och tankeväckande särskilt tydlig. Det är bland annat där Jesus står i kretsen av lärjungarna och man bland dem identifierar såväl Mahatma Gandhi som Martin Luther King.
  I skulpturen där Jesus helar den lame, hålls denne tillbaka av en man som med lagboken i högsta hugg undrar vad som är viktigast – denne sjuke man eller lagen? Argentinare känner i honom igen dragen av en tidigare finansminister.
  Jesus tvagar inte fötterna på en sköka. Här i parken tvättar han en gammal mapuchekvinnas fötter.
  I en annan scen är Jesus själv förvandlad till mapucheindian. Det är i samband med korsfästelsen och skulpturen återberättar Joh.19:23 och 24. Den som naglar fast Jesus på korset är den spanske konkvistadoren och erövraren Pizarro, och den som sliter och drar i hans kläder är den argentinske diktatorn Julio A. Roca, som under 1800-talet ledde utrotningskrigen mot urbefolkningen.

Ökad förståelse

Alejandro Santana hoppas med sina skulpturer öka förståelsen för de olika kulturer och folkgrupper som lever tillsammans i dagens Argentina.
  Då man når toppen av Cerro de la Cruz, och korset som vakat över staden sedan 1952, är det efter en sista brant stigning. Man har en vidunderlig utsikt över dalgången där Junín de los Andes är belägen. En häst galopperar frustande på en äng, ett dammoln i söder antyder en jeep på väg och om man lyfter blicken kanske en kondor seglar förbi i ensamt majestät. Solen lyser. Luften är klar och rik på syre. Det är lätt att andas.