Två soldater
Anders Roslund & Börge Hellström
Piratförlaget

 Det är tur för oss att Roslund och Hellström har den grånade kommissarien Ewert Grens som problemlösare.
  I den senaste 682 (!) sidor tjocka romanen dröjer det dock till sidan 258 innan Grens slutligen gör entré. Då har det redan värkt i magen en god stund. För det är en otäck och ångestladdad berättelse vi serveras. Med Två soldater kryper författarna under skinnet på oss, som de inte har gjort sedan den mycket omtalade debuten Odjuret.
  Roslund och Hellström väjer inte för de svåraste problemen i vårt samhälle, det som är jobbigt att diskutera och debattera. Deras böcker har handlat om pedofili, om trafficking och gatubarn, om dödsstraff och om polisens utnyttjande av informatörer.
  Med Två soldater kastas vi huvudstupa och brutalt rakt in i förorternas vidriga gängkriminalitet. En subkultur vi som bor någon annanstans helst inte vill känna till.
  I den fiktiva förorten Råby i södra Stockholm (min gps funkar dåligt på Stockholm, men visst är väl Råby en påhittad förort?) får vi följa gänget Råby Warriors som flyttas upp en liten bit på polisens vägg och byter namn till Ghetto Soldiers. Det är lätt att dra paralleller med ökända miljöer som Malmös Rosengård och Seved, eller Göteborgs Biskopsgården. Huvudpersoner – bröder i brott – är Gabriel Milton och Leon Jensen. Den ene håller verksamheten igång utanför fängelset, den andre sitter av ett straff och förbereder skickligt och noggrant sin rymning. Råby Warriors, tillsammans med andra ungdomar, håller polis och brandkår ständigt sysselsatt. Det brinner upprepade gånger per dygn i Råby och räddningstjänsten bombarderas med sten då de ska släcka, polisen kallas genomgående snutfittor, och vågar inte lämna patrullbilen. Jag har sett det så många gånger på TV-nyheterna och blir illa berörd. Det spelar liksom ingen roll att författarna förstärker effekterna i sina beskrivningar av Råby – det är lätt att se att det är precis så här en del svenskar lever, om inte riktigt än, så kanske ändå snart. Det skrämmer.
  Gabriel och Leon, ledarna för Ghetto Soldiers, är 18-19 år och erfarna kriminella. Till stödtrupper har de en handfull pojkar under 15, icke straffmyndiga, som utför uppdrag – allt från knarkhandel till vapenförvar – med en enda önskan; att bli upptagna som fullvärdiga medlemmar i gänget. För att nå dit kan de praktiskt taget sälja sin egen mamma. Bara bröderna betyder något.
  Socialförvaltning och polis bedriver ett sisyfosarbete utan framgångar.
  Gabriel arrangerar Leons rymning som genomförs planenligt. Sedan ballar det ur.
  När kommissarie Ewert Grens på citypolisen går in i utredningen med en nästan vettlös frenesi, som hans kollegor Stig Sundkvist och Mariana Hermansson varken förstår eller uppskattar, går boken in i en andra andning. Krampen i magen släpper. Perspektivet förskjuts från det enbart svarta, våldsamma och råa.  
  Ingen i Ewert Grens närhet skulle ens komma på tanken att skratta åt honom, men som läsare ser du en liten kolerisk, lätt haltande man som gör precis som han vill, och som sin egen olycka till trots tillför både värme och humor. Hans intresse för Siw Malmkvist är bisarrt, hans fullständiga brist på att uttrycka sina känslor och hans egenhet att praktiskt taget bo på jobbet gör honom till den perfekte polismannen att balansera de mörka miljöer och intriger som Roslund och Hellström bygger upp. Även om Grens egna känslor tycks gjutna i ett betongfundament blir han en katalysator som påverkar allt och alla runt omkring honom.
  Det är inte alls någon tur att just den grånade kommissarien Grens är deras problemlösare – det är förbannat skickligt gjort av författarna!
  För dens skull får vi inte glömma det de vill diskutera.
  Så: hur kan vi fortsätta att acceptera det förfall och den fysiska och psykiska misär som många av de här ”kriminella” förorterna dignar under?
  Hur utrotar man sjukdomen som ger oss så svåra symptom som gängkriminalitet?
  Sedan undrar jag förstås också varför Bladets kulturredaktör, bland alla kriminalreportrar, ringde Grens och lämnade ett meddelande mitt under pågående utredning…

Ur Kristianstadsbladet 20120509.

Gäst i radion - Anders Roslund.

Efter en vecka i Göteborg har bokhyllan vuxit ännu en halvmeter. Uj, vad snabbt och lätt det går när det är loppis på Doktor Fries torg och man hittar några nya antikvariat i stan.
Dessutom - några billiga pocketupplagor på Bokia Avenyn då jag samtidigt bokar in mig för morgonkvällens författarafton med Olle Lönneaus, som inom parentes sagt gick i en parallellklass på Österport i Ystad för några och 30 år sedan....

Här är alltså veckans hyllvärmare:

Varg Gyllander - Bara betydelsefulla dör - måste jag ju ha då Varg är en "stallkompis" hos Massolit förlag, och jag ännu inte läst något från hans penna. Det här var en pocket för en tia. Tack för det. Varg har nyligen kommit med en ny deckare, den fjärde som heter Ingen jord den andra lik.




Massolit förlags omslagspojkar (nja..) Lars Wilderäng, bloggaren och Varg Gyllander.

Nils Claesson - Blåbärsmaskinen. Också en tia för den här på Bokia. Rena fyndet. Redan läst. Historien om Slas, Stig Claesson, berättad av sonen Nils. Som fick så mycket skit för boken. Kanske för att han skriver om en pappa som är (var) mer känd än han själv. För Åsa Linderborg och Susanna Alakoski har det varit precis tvärtom. Det är ju kändisarna vi älskar och omhuldar. Oavsett vilka svin de kan vara. Dock tycker jag att Nils Claesson gör en mycket balanserad, för att inte säga försiktig, och ibland till och med kärleksfull beskrivning av en av de sista bohemerna.

Ian Rankin - När mörkret faller och Adress Fleshmarket Close. Nu är det loppisfynd. Jag åker till Edinburgh den 21:e maj. Försöker få Bonniers att intressera sig för att låta mig träffa Rankin. Tvivlar på deras hjälp, men skiter i det och förbereder mig i alla fall.

Dennis LeHane - Mörker, ta min hand. Också loppispocket för senare bruk.

Johnson & Boswell - A journey to the western islands of Scotland och The journal of a tour to the Hebrides. En faximilupplaga i storpocket om resor i högländerna och på öarna på 1700-talet. Har redan hittat saker om Inverness som jag tar med mig i kommande skrivande. Antikvariatet på Gibraltargatan.

William Heinesen - Berättelser från Thorshavn. Ja, varför inte? Öarna i Nordatlanten har mycket gemensamt och Hasse Alfredson föreslog ju i boken om resan till Muckle Flugga att de skulle starta ett gemensamt universitet. Det är en bra idé. De har så mycken gemensam historia. Och klart man ska åka till Färöarna, nån gång... Antikvariatet på Geijersgatan.

Carsten Jensen - Jag har sett världen börja. Danskens fina reseberättande från Asien. En nordisk författare i samma exklusiva klubb som Chatwin och Theroux. Vem vill inte stiga in där, slå sig ned i chippendalen, smutta på drammen och lyssna på historierna? En bok man kan bläddra i och läsa i all oändlighet. Antikvariatet på Geijersgatan.

Sven Mathiasson - Fågeltider. En bok som tar oss fram genom fågelåret, från januari till december. Antikvariatet på Geijersgatan.

Stig Claesson - Min vän Charlie. Boken som, enligt sonen Nils i alla fall, är en av Slas mest personliga skildringar, om tiden i Kanada i slutet av 1950-talet då han hade träffat sin hustru Taki, och reste till hennes släkt i Quebec. Bara toa-bläddrat så här långt. Antiquaria på Kristinelundsgatan.

Roland Svensson - Hav och människor. Roland Svensson är, så här långt, en av få svenska författare som närmat sig St. Kilda och skrivit om ön på svenska. Däremot är det tveksamt om han gått iland. Men han är kunnig och intressant. En svensk författare som är mer känd på Orkneyöarna än hemma i Sverige. Antiquaria på Kristinelundsgatan.

Ska man resa är buss alldeles utmärkt, om än icke till St. Kilda... Den här skönheten brakade fram genom gatorna i Chihuahua på 70-talets slut.

Den danske bombaren - Lars Möller Madsen har tagit IFK till final. 


IFK Kristianstad är handbollsallsvenskans främsta publiklag. Det är dessutom ett perfekt lag att vara supporter till.
  Även om jag i skrivande stund inte vet exakt hur framgångsrik årets elitseriesäsong blev spelmässigt för IFK Kristianstad - du som läser vet OM det blev slutspel eller inte – så kan jag ändå med emfas konstatera att säsongen har varit ett rejält lyft för varje sann IFK-supporter. Den sista seriematchen spelades häromdagen.
  Att vara supporter handlar om att kastas mellan tro, hopp och förtvivlan. De tre känslorna utgör själva stommen till varat. Känslomässigt har säsongen 2011-12 varit en höjdare, inte minst på grund av de djupa dalarna. Det konstaterar vi redan före det eventuella slutspelet.
  I år har det funnits både hopp, tro och förtvivlan, lagom utportionerat i lämpliga doser.
  Egentligen behöver vi väl bara nämna hemmamatchen mot Aranäs då publikrekordet sattes i Kristianstads Arena, åskådarna bjöds på entrén och 99,9 procent på läktarna före match ”visste” att IFK skulle besegra motståndarna. Sannolikt också med stora siffror.
  Utan att strö salt i såren kan vi väl säga att matchen blev en prövning och inte riktigt som vi hade tänkt oss.
  Att vara supporter innebär att stötta sitt lag i medgång likväl som motgång. Inte minst i motgång.  Och det gör Kristianstadspubliken, trots de spelmässiga bakslagen som inträffar då och då.
  Vad beror det då på att IFK Kristianstad har en sådan entusiastisk publik? Jo, det finns ett antal kriterier som Kristianstad lever upp till som medverkar till att göra IFK till det publiklag som det är. Det är ett samspel mellan stan och laget.
  Det är det här som det handlar om:

 1.     Guldkantad historia.

IFK Kristianstad var faktiskt Sveriges bästa handbollslag under en rad av år på 1940- och 1950-talen. Det är inte längre tillbaka än att det finns vuxna, ännu icke dementa, ögonvittnen som kan berätta om hur det var. Hur publiken hängde som klasar i ribbstolarna i gamla ”korridoren” och såg IFK springa hem det ena SM-guldet efter andra. Vi (det är alltid vi i perioder av framgång) besegrade det ena storlaget efter det andra. Kunskap om en gyllene forntid är viktigt för att hålla liv i nya drömmar. En bok som den från IFK Kristianstads 100 årsjubileum är ovärderlig. Varje gång som det skrivs och pratas om Stoltenberg, Sjunnesson, ”Tjommen” Ahlberg, Ebbinge och ”Lill-Munken” pumpar hjärtat några extra centiliter blod i minuten. Vi blir lite friskare och positivare och då föreställer vi oss också: redan nästa match (alternativt: säsong) läggs grunden till en kommande storhetstid!

 2.     Stöddighet.

 Kristianstad är en förhållandevis liten stad med en förhållandevis stor andel invånare som upplever stan som större än den är. Alltså närs det ständigt hopp om nya framgångar, eftersom man på allvar tror att man är större, bättre och vackrare än man i verkligheten är. Det här är ett psykologiskt fenomen som absolut inte stadsborna själva ska klandras för. Egentligen var det den gamle kongen Christian fyrtal som lade grunden till detta glapp i självinsikten. Han anlade en stad som skulle bli Skånes huvudstad. Han byggde upp förväntningar för fyrahundra år sedan. Region Skånes beslut i modern tid att förlägga parlamentet till Kristianstad blåste nytt liv i gamle kongens vision, så där lagom väl tajmat när luften höll på att gå ur förhoppningarna. För IFK Kristianstads förmåga att fylla läktarna är det här enbart positivt. Det anses fullkomligt naturligt bland folket på gågatorna att en stad av Kristianstads dignitet ska ha ett elitserielag i handboll. Att kommunen kommer först på 24:e plats i invånarligan i Sverige ställer man sig helt oförstående till. En viss stöddighet, fast det numera heter kaxighet och låter mer positivt, skadar inte.

 3.     Lillebror.

 Samtidigt är man ändå någonstans medveten om, och påminns ständigt om, att stan ligger i bakvattnet av Malmö, Lund och Helsingborg. Kanske tror man i sina mörkaste stunder till och med att borgarna där ser ned på Kristianstad. Detta ger en helt naturlig ”vi ska visa dem”-känsla. I herrfotboll är det omöjligt att konkurrera med Helsingborg och Malmö. Till och med pluttestäder som Landskrona och Trelleborg har ett nesligt försprång. För att inte tala om Mjällby…
  Förhållandet är precis lika dystert vad gäller ishockeyn.
  På handbollsplanen har Kristianstad däremot en rättvis möjlighet att få sista ordet även om motståndarlaget heter Malmö eller Helsingborg eller Lund. Här tar vi revansch för alla andra tillkortakommanden.

 4.     Bygdens söner.

Laget innehåller en tillräcklig mängd av bygdens söner i a-uppställningen. Det kan vara en granne, en klasskamrat eller ”jag känner hans far” som ger åskådaren en möjlighet att identifiera sig med spelarna.
  Här är en spelare som till exempel målvakten Jesper Larsson ovärderlig. Han har mer eller mindre vuxit upp i idrottshallen, har förankring i klubben på faderssidan, och återvände ”hem” efter år som firad proffsspelare i Tyskland. Vad betyder inte ett sådant föredöme? Det här handlar om identifikation, en viktig psykologisk ingrediens som ingår i vår förmåga att finna oss tillrätta. Vi-känslan växer. Vi pratar om IFK som en enda stor familj. Det handlar också om gemenskap.

 5.     Kändisar.

 I en liten stad blir spelarna, inte minst de danska proffsen, kändisar och man ser dem mingla på gågatorna med jämna mellanrum. Alla älskar vi närheten av kändisar, och deras glans spiller över lite på oss andra också. Vi blir del i något större och vi möter Lassie. En hel del har kommit till Kristianstad för handbollens skull och stannat kvar. Rantatalo kom från Kiruna, Stenbäcken från Alingsås och bröderna Andersson från Eskilstuna. Alla stannade kvar, blev en del av Kristianstad och IFK. Samtidigt var, och är, de på sitt sätt kändisar. Ola Lindgren är landets mest kände handbollstränare. Han valde Kristianstad.

 6.     Det kan bara bli bättre.

 Den riktiga framgången har inte uppnåtts under senare år. Alltså säger alla sannolikhetslagar att succén lurar någonstans där framöver istället. Det är egentligen bara att vänta på nya SM-guld som är på väg in. Detta handlar enligt optimisten inte bara om fromma förhoppningar, utan är snarare matematik, sannolikhetslära.
  Avslutningsvis tror jag personligen att det har stor betydelse att laget spelar i orange hemmatröjor. I den kinesiska visdomen Feng Shui säger man så här om orange i färganalysen:
  ”Orange färg symboliserar hälsan, entusiasmen, optimismen och vitaliteten - liksom självförtroendet, kreativiteten och modet. Färgen anses kunna mildra depressionen och stimulera aptiten.”
Go IFK!

Ur Magasin Kristianstad våren 2012
Läs hela Magasinet här. Jag har skrivit en rad artiklar i magasinet..