Jag gillar konspirationsteorier. Jag tror att det har något med fantasi att göra. Att kunna föreställa sig det oföreställbara, att kunna tänka det otänkbara, att kunna (eller i alla fall försöka) förklara det oförklarliga, etc.
Observera: Att gilla är inte samma sak som att tro på en konspirationsteori.

Någon gång de sista åren av 1970-talet så skrev jag en artikel på frilansbasis i Ystads Allehanda om hur slarvigt man lagrade salpeter vid Skivarps sockerbruk. Artikeln var vinklad på att salpetern förvarades helt öppet och lekande barn kunde ta sig dit - och det var helt enkelt inte bra. Det rörde sig om mängder av salpeter. Hundratals kubikmeter, kanske ännu mer. I fabriken lastades allt i säckar och kördes iväg med lastbil.

Efter artikeln byggdes förvaringen in i ett låst plåtskjul, kunde jag och redaktionsledningen stolt konstatera. Lokalpressen hade gjort sin insats.
Vi visste inte då hur vi hade kunnat förändra historien.

Företaget som bedrev salpeteromlastningen hette Scandinavian Fertilizers och hade sitt huvudkontor i Malmö. Jag besökte kontoret för att prata med företagets chef. Han hette Karl-Erik Schmitz. Det blev bara ett kort samtal i en korridor.

Några år senare dök namnet Karl-Erik Schmitz upp igen. Nu som vapenhandlare med kundunderlag i bland annat Iran och Irak, där det pågick ett krig.
Då slog det mig att det faktiskt finns en gemensam nämnare mellan vapenhandel och konstgödning. Salpeter är det samma som ammoniumnitrat, vilket i sin tur är en betydande beståndsdel i sprängmedel!
Var det helt enkelt krut som herr Schmitz rörde ihop i det nedlagda gamla sockerbruket i Skivarp?

Kriget mellan Irak och Iran inleddes 1980 då säckarna väl var packade i Skivarp. Det har i efterhand framkommit att statliga Bofors smugglade krut till krigshärden i Mellanöstern via DDR. Färjan med krutleveranserna gick från Trelleborg, cirka två mil väster om sockerbruket i Skivarp. En hyfsat kort väg där varje meter innebar en risk. Scandinavian Fertilizers var under 1980-talet ett företag med delvis statligt svenskt ägande.

Olof Palme blev medlare i den långdragna konflikten mellan Iran och Irak. Han, föreställer jag mig, satte sig in i problematiken, bland annat kring de båda ländernas vapenförsörjning. Vad fick han se? Jo, sannolikt kunde han konstatera den så kallade Iran-Contrasaffären, som handlade om att USA sålde vapen till Iran under kriget med Irak och att pengarna gick direkt till motståndsrörelsen, högergerillan Contras i Nicaragua. En pikant detalj är att det uppges vara Israel som kom med idén att amerikanerna skulle sälja vapen till Iran, i utbyte mot den gisslan som tagits av Hizbollah i Libanon. USA:s kongress hade tidigare förbjudit vapenförsäljning till Contras, varför den delen tvingades ske under täcket, trots att den styrdes av CIA, med president Reagan och hans vicepresident Bush, goda minne...
När Palme mördades  den 28 mars 1986 pågick Iran-Contrassmusslandet som bäst, och det hade ännu inte avslöjats för allmänheten.

Redan 1984 polisanmälde Svenska Freds vapentillverkaren Bofors för illegal vapensmuggling. Utredningen om Bofors agerande rullade i almanackan, över Palmemordet och fram till dom strax före jul 1989. I januari 1987 träffade dåvarande krigsmaterialinspektören Carl Fredrik Algernon Boforschefen Anders Carlberg. Strax efter det mötet föll han baklänges framför ett tunnelbanetåg i Stockholm.

Och som sagt - den 28 februari 1986 - föll Sveriges statsminister Olof Palme offer för en mördares kula.

Här skulle man kunna väva samman en fantastisk väg av konspirationer som handlar om att det var 33-åringen, galenpannan Victor Gunnarsson, som trots allt höll i vapnet. Att han arbetade på uppdrag av en sammansvärjning av högerkrafter inom svensk polis, som uppmuntrades, stöddes och styrdes av amerikanska intressen, läs: CIA, som sett sin verksamhet i Iran och Nicaragua allvarligt hotad. Alla med sina egna mörka motiv till dådet.

Kan alla turer runt Gunnarsson och hans tid i USA efter mordet, verkligen bara vara märkligheter?
Läs till exempel Börje Wingrens bok "Han sköt Olof Palme", eller Leopold Report på internet.

Är det så det gick till, ja då kan också Skivarps sockerbruk ha spelat en roll, om än perifer, i historien.
Och jag grunnar mig gråhårig idag över:
om jag hade varit mer påstridig då jag träffade Karl-Erik Schmitz, och
om jag hade fattat att salpeter kunde användas i krut,
och genom avslöjande artiklar i Ystads Allehanda stoppat verksamheten i Skivarp,
ja, då hade kriget mellan Irak och Iran kanske ebbat ut på grund av brist på kruttillförsel och ingen medling hade krävts, Iran-Contrasaffären aldrig inträffat,
och Palme varit en pensionär på 83 år idag...

Hm. En teori som god som någon annan.

Andra konspirationsteorier:

HD 25/2 2006
Arbetaren 18/2 2006

Mörka skuggor över Skivarps sockerbruk

Författarkollegan Börje till vänster och ekenskisen Uffe till höger.


Jag vet inte om Henning Mankell eller Jan Guillou, Liza Marklund eller Camilla Läckberg, någonsin får vara med om det här, och om de får det, verkligen kan förstå ögonblickets storhet.
Jag och kollegan Börje Berglund, min medförfattare till Whisky Blues, besökte Whisky Expo, en mässa för whiskynördar i Linköping. Ett antal tusen personer, män mest, sprang runt med provningsglaset i högsta hugg och blev med klockans gång allt mer berusade. (Alla uppträdde emellertid högst anständigt, ska nyktert tilläggas).

Plötsligt kommer en stockholmskis fram till vårt bord. Det är Uffe!
Han säger att Whisky Blues är den bästa bok han har läst, han har läst den två gånger och kan närapå recitera delar utantill. Efter andra läsrundan skänkte han boken vidare till en bekant.
Uffe hade köpt boken på nätet. Han hade ingen aning om varken vem jag eller Berglund var.

Självfallet signerade vi ett exemplar och gav till Uffe.
Uffes besök i vår monter var mässans absoluta höjdpunkt. Känslan av att vi faktiskt har gjort ett bra jobb med boken följde oss hem på E4:an.

Vill du ser fler bilder från Whisky Expo så logga in på Whisky Blues Facebooksida. Länk här till höger!

I dag kom det första numret i den nya layouten av Resemagasinet Äventyr - som tills alldeles nyligen hette Tidningen Äventyrliga Familjer.
Den har blivit riktigt snygg, och med en rad trevliga reportage från både Sverige och världen. Roligt att så mycket från Sverige får plats. Roligt också att det känns som om redaktionen är fullkomligt fristående från annonsörerna och att det inte bara handlar om bästa beachen i Thailand, billigaste ölen i London etc. som resemagasin idag flödar över av.

Ett extra plus så klart för reportaget från valsafarin i Patagonien! :-)

Bara det är värt de 59 kronor som tidningen kostar...

Fortsatt googling avslöjar att Ottolina var född Neuman och äktenskapet med tulluppsyningsmannen Magnus Bärring i Helsingborg 1896 gav upphov till lille Hjalmar Julius Bärring som sedermera avancerade till telegrafkommissarie i Eslöv!
Varde belyst.

Kanske tremastade skonerten Freden av Marstal? 

Välkommen tillbaka!

Ja, jag har öppnat bloggen igen. Tyvärr blir det dock inte särskilt mycket skrivet om Argentina, men adressen har jag kvar och bloggens hela fullmatade arkiv om Argentina med bilder och berättelser finns att tillgå för den som önskar forska i det förgångna.

Nu kommer det mest att handla om min tillvaro som "ännu en författare i Ystad". En bra bit från Werup som åter blivit så poppis, från Ranelid som tvingats till egenartade höftrörelser i TV för att kunna sälja böcker eller från Mankell som väl tittar förbi ibland.
Själv tog jag för övrigt en ägg- och sillsmörgås på Fridolfs konditori till lunch idag.

Besökte också Scalabiografen. Biografen drivs helt ideellt av Föreningen Scalas vänner. Jag är vederbörligen imponerad och tänker ta mig dit på torsdag kväll för att se "Svinalängorna" - som bygger på en annan Ystadsförfattares bok.
Spännande det här med den lokala debatten om namnet svinalängorna. Jag har inte hört en enda ystadsbo använda sig av uttrycket. Det kan vara väldigt lokalt - alltså i just de kvarteren, vid Fridhem, men det kan också vara påhittat av Alakoski, vilket hon är i sin fulla rätt att göra.
I Kristianstad kallades skolbussen som kom till högstadiet i stan, från landsbygden (Norra Ströö) för "grisabilen". Kanske dags att skriva romanen "Grisabilen"?

Åter till Scalabiografen.
Den första biljett jag har från Scala på Stora Östergatan är från 1971 då jag, som fjortonåring, såg den danska gladporrfilmen "Mazurka på sängkanten" tillsammans med mor och hennes väninnor!