Domma här'na också
Glömde ju de här båda kroknäbbarna tidigare. Fiskgjusen paraderade längs sydkusten för några veckor sen, en bit väster om Ystad. Bivråken var en i mängden som passerade under Falsterbo Bird Show, där gissa-vem vann fågelbingot!
Bokmässan?
Ju mer jag läser och hör från bokmässan i Göteborg desto mer frågar jag mig varför jag inte blev skomakare istället.
Men årets besök gick enligt planerna. Jag var en enmans vimmel-, mingel- och vingelmonter på ständigt gående fot och träffade många fina vänner. Ändock - det här är ingenting för mig. Årets bild från mässan får bli på den gamle rödgardisten, som nog också känner att samhället inte riktigt håller samma riktning som han önskat. Låt det dock bli vår enda gemensamma nämnare
.
På plussidan: alla fina vänner.
På minussidan: allt detta fokuserande på sig själv och sin egen duktighet, smilandet och intrigerandet.
Nästa år? Tveksamt.
...och så några kroknäbbar
Det är naturfilmaren och fotografen Patrik Olofsson som har berättat hur man förr i tiden talade om rovfåglarna som kroknäbbar. Man såg inte med blida ögon på de stora fåglarna utan skrock, vidskepelse och fördomar gav grönt ljus för en omfattande jakt.
På 1900-talet skedde jakten mer sofistikerat, med DDT, PCB och andra kemikalier som vi sprutade runt i landskapet med och tog livet av generationer av fåglar.
I dag har åtminstone en del av rovfågelstammarna vuxit till sig. Österlen är gladans landskap och en biltur mellan Ystad och Kristianstad bjuder ofta på ett dussintal rödglador. De senaste veckorna har också jagande tornfalk och sparvhök varit rätt vanliga inslag i landskapsbilden. Ormvråken har liksom alltid suttit där och spanat.
Uppifrån och ned: tornfalk, tornfalk, sparvhök, ormvråk, rödglada, rödglada.
Årets sista vadare...
Nja, kanske inte årets sista vadare, men sannolikt en av de sista bilderna för den här säsongen som jag får på en av långflyttarna som på sin väg från den ryska ishavskustens tundra pausar utanför Ystad på väg mot vinterbostället i sydligaste Afrika.
Får jag presentera: Sandlöparen!
Så kan det låta!
Som frilansande journalist måste man stå på många ben. De två man föds med räcker inte långt.
Ett av benen som jag jobbat en del med under senare år är ljudguider. Jagt har för Kristianstads Vattenrike och Kristianstads kommun gjort tre olika ljudguider. Det är en guide som berättar om olika nedslag längs Linnérundan och en inomhusguide för Naturum.
Jag har också gjort en stadsrundtur i Kristianstad med ett dussin nedslag på olika platser. Istället för bara torra redovisande faktaspäckade prator gör jag de olika avsnitten som små radioreportage, med intervjuer och ljudillustrationer.
Här är två exempel som du kan lyssna på:
Nu har jag dessutom fått uppdraget att göra en ljudguide på en stadstur i Åhus. Det ska bli mycket spännande, och du kommer att kunna höra den kommande sommar.
Här hittar du alla ljudfiler från Kristianstadsturen!
Är du intresserad av en offert på en ljudguide är du välkommen att höra av dig!Recension: Christer Nylander
Maktens offer
Christer Nylander
Bra Böcker
Det är valet 2014 och det nya Frihetspartiet knockar alla, får åtta procent av rösterna och blir riksdagens nya vågmästare. Tillsammans med Vänstern blir Frihetspartiet samarbetspartners med sossarna som bildar minoritetsregering.
Så långt allt gott och väl i folkpartisten Christer Nylanders nya spänningsroman. Den första riktiga, säger han själv, efter att ha gett ut två böcker på eget förlag.
I centrum för berättelsen står Frihetspartiets affischnamn, författaren Oscar Schiller, partiledaren Penny Wirthéns fasta stöd i de regeringsförhandlingar som de nu ställs inför.
Christer Nylander är själv riksdagsman och ger oss en del inblickar både i det politiska rävspelet och hur det kan vara att ha tillgång till riksdagshusets bastu och inomhuspool.
Oscar Schiller är en märklig typ. Han axlar tämligen lättvindigt, men med den äran, manteln som partiledarens högra hand trots att han borde vara rätt stukad. Han har skrivit en bok om en urgammal kristen sekt, deltagit i debatten och blivit öppen måltavla för stridstuppar i prästkappa. Dessutom har han något år tidigare förlorat sina båda barn i en olycka och sin hustru i dess efterspel. Han förföljs av en liten grupp fanatiska kristna präster. En av dem har också privata motiv för jakten på den nyblivne politikern.
Plötsligt händer en förfärlig massa saker. Prästen ägnar bibeltimman åt att penetrera den autistiske eleven, en kvinna yxmördas i prästens säng och Nylander passar på att lansera en av världslitteraturens första lesbiska kvinnomisshandlare.
Samtidigt försöker socialdemokraten Putte bilda regering.
Det är inget problem i sig att boken spretar iväg i en massa olika riktningar. Tvärtom. Nylander knyter ihop alla trådar på ett förtjänstfullt sätt.
Ett tag kan det visserligen vara svårt för läsaren att hantera allt som händer, men – ännu svårare verkar det faktiskt vara för bokens karaktärer.
Jag slår några gånger tårna i trovärdighetströskeln när jag ser hur mänskorna är funtade som bara suckar till ett ögonblick och rusar vidare till regeringsförhandlingen, eller kvällsmiddagen. Jag sitter ensam kvar i soffan och ryser, och hoppas vid min egen gud att inte politiker i gemen, eller präster för den delen, blir så jämmerligt lite berörda av det som sker omkring dem, som flera av huvudpersonerna blir i Nylanders bok.
Det är synd för det drar ned läsarens egen sympati för bokens karaktärer, främst naturligtvis de goda, Oscar Schiller och Vänsterns Leila Drakulic, som är personer som man fattar tycke för och gärna vill träffa igen.
Slutet blir en riktigt bra final i Äspet i Åhus, med klassiska inslag, och ett gessleskt ”nu kommer alla känslorna på en och samma gång”. Så vinner han ändå till slut, Nylander.
(Kristianstadsbladet september 2012)
Christer Nylander
Bra Böcker
Det är valet 2014 och det nya Frihetspartiet knockar alla, får åtta procent av rösterna och blir riksdagens nya vågmästare. Tillsammans med Vänstern blir Frihetspartiet samarbetspartners med sossarna som bildar minoritetsregering.
Så långt allt gott och väl i folkpartisten Christer Nylanders nya spänningsroman. Den första riktiga, säger han själv, efter att ha gett ut två böcker på eget förlag.
I centrum för berättelsen står Frihetspartiets affischnamn, författaren Oscar Schiller, partiledaren Penny Wirthéns fasta stöd i de regeringsförhandlingar som de nu ställs inför.
Christer Nylander är själv riksdagsman och ger oss en del inblickar både i det politiska rävspelet och hur det kan vara att ha tillgång till riksdagshusets bastu och inomhuspool.
Oscar Schiller är en märklig typ. Han axlar tämligen lättvindigt, men med den äran, manteln som partiledarens högra hand trots att han borde vara rätt stukad. Han har skrivit en bok om en urgammal kristen sekt, deltagit i debatten och blivit öppen måltavla för stridstuppar i prästkappa. Dessutom har han något år tidigare förlorat sina båda barn i en olycka och sin hustru i dess efterspel. Han förföljs av en liten grupp fanatiska kristna präster. En av dem har också privata motiv för jakten på den nyblivne politikern.
Plötsligt händer en förfärlig massa saker. Prästen ägnar bibeltimman åt att penetrera den autistiske eleven, en kvinna yxmördas i prästens säng och Nylander passar på att lansera en av världslitteraturens första lesbiska kvinnomisshandlare.
Samtidigt försöker socialdemokraten Putte bilda regering.
Det är inget problem i sig att boken spretar iväg i en massa olika riktningar. Tvärtom. Nylander knyter ihop alla trådar på ett förtjänstfullt sätt.
Ett tag kan det visserligen vara svårt för läsaren att hantera allt som händer, men – ännu svårare verkar det faktiskt vara för bokens karaktärer.
Jag slår några gånger tårna i trovärdighetströskeln när jag ser hur mänskorna är funtade som bara suckar till ett ögonblick och rusar vidare till regeringsförhandlingen, eller kvällsmiddagen. Jag sitter ensam kvar i soffan och ryser, och hoppas vid min egen gud att inte politiker i gemen, eller präster för den delen, blir så jämmerligt lite berörda av det som sker omkring dem, som flera av huvudpersonerna blir i Nylanders bok.
Det är synd för det drar ned läsarens egen sympati för bokens karaktärer, främst naturligtvis de goda, Oscar Schiller och Vänsterns Leila Drakulic, som är personer som man fattar tycke för och gärna vill träffa igen.
Slutet blir en riktigt bra final i Äspet i Åhus, med klassiska inslag, och ett gessleskt ”nu kommer alla känslorna på en och samma gång”. Så vinner han ändå till slut, Nylander.
(Kristianstadsbladet september 2012)
Recension: Jens Lapidus
Mamma försökte
Jens Lapidus
Wahlström & Widstrand
Jens Lapidus fortsätter att överraska.
Inte bara blev han stilbildare med sin Snabba cash då han lanserade en egen genre - Stockholm Noir, utan fortsatte söka egna uttrycksformer tillsammans med tecknaren Peter Bergting i serieboken Gängkrig 145.
Nu kommer Lapidus med en novellsamling, eller berättelser som det kallas på omslaget. Det är lovvärt.
Det är tolv historier varav merparten består av miljöer och personer vi känner igen från Lapidus tidigare böcker. Där finns Radovan, Javier och Mahmud, smågangsters från förorten i flashiga bilar, och med ständigt ny business på gång. Kanske har de här figurerna blivit så nära förknippade med Lapidus att han inte kan skaka dem av sig. Kanske tror han själv, eller förlaget i någon sorts varumärkeshybris, att läsarna kräver att Jens Lapidus för evigt ska förknippas med de här rätt patetiska gangstrarna. Jag menar, hur kul är Jönssonligan i sin tionde film?
Nej, de konstnärliga framgångarna ligger inte i att upprepa det man har gjort tidigare, en gång till och en gång till. Det förstår ju Jens Lapidus som annars tydligt söker nya former för sitt skrivande.
Därför blir jag besviken under läsandets gång. Det är ju samma figurer. Det är ju samma miljöer. Och det är inte ens så att Lapidus lyckats åstadkomma den där tvära vändningen, snurrfinten, på slutet som betecknar en god historia. Det blir lite platt, trots alla goda intentioner. Frågan är om en mindre namnkunnig författare ens skulle ha fått dem publicerade.
Så när jag nästan hunnit fram till slutet av boken, när jag suckade och tar mig in i den tionde novellen som heter Alborazmassivet, så hittar jag en ny Lapidus, en pånyttfödd författare som har slitit sig från Stureplan, förorter och tingssalar.
Den handlar om tre unga tuffa män som söker den ultimata utmaningen som skidåkare och ger sig iväg till Alborazmassivet i Iran för att kasta sig utför i häng som inte många våghalsar tidigare forcerat. De hamnar naturligtvis i en lavin och blir levande begravda. Berättaren, Jon, överlever. Mer ska jag inte säga om själva handlingen, men här har Lapidus vågat gå utanför sina egna ramar och med råge lämnat den värld som vi läsare tidigare har förknippat honom med.
Alborazmassivet lämnar oss precis så nyfikna som vi ska bli av en god historia. Fantasin får en skopa näring och berättelsen sitter kvar i huvudet i dagar. En alldeles perfekt avvägd berättelse.
Tack Jens Lapidus för att du gav oss Snabba Cash – och ännu mer tack om du nu leder oss på andra stigar och ger oss nya upptäckter.
(Kristianstadsbladet september 2012)
Jens Lapidus
Wahlström & Widstrand
Jens Lapidus fortsätter att överraska.
Inte bara blev han stilbildare med sin Snabba cash då han lanserade en egen genre - Stockholm Noir, utan fortsatte söka egna uttrycksformer tillsammans med tecknaren Peter Bergting i serieboken Gängkrig 145.
Nu kommer Lapidus med en novellsamling, eller berättelser som det kallas på omslaget. Det är lovvärt.
Det är tolv historier varav merparten består av miljöer och personer vi känner igen från Lapidus tidigare böcker. Där finns Radovan, Javier och Mahmud, smågangsters från förorten i flashiga bilar, och med ständigt ny business på gång. Kanske har de här figurerna blivit så nära förknippade med Lapidus att han inte kan skaka dem av sig. Kanske tror han själv, eller förlaget i någon sorts varumärkeshybris, att läsarna kräver att Jens Lapidus för evigt ska förknippas med de här rätt patetiska gangstrarna. Jag menar, hur kul är Jönssonligan i sin tionde film?
Nej, de konstnärliga framgångarna ligger inte i att upprepa det man har gjort tidigare, en gång till och en gång till. Det förstår ju Jens Lapidus som annars tydligt söker nya former för sitt skrivande.
Därför blir jag besviken under läsandets gång. Det är ju samma figurer. Det är ju samma miljöer. Och det är inte ens så att Lapidus lyckats åstadkomma den där tvära vändningen, snurrfinten, på slutet som betecknar en god historia. Det blir lite platt, trots alla goda intentioner. Frågan är om en mindre namnkunnig författare ens skulle ha fått dem publicerade.
Så när jag nästan hunnit fram till slutet av boken, när jag suckade och tar mig in i den tionde novellen som heter Alborazmassivet, så hittar jag en ny Lapidus, en pånyttfödd författare som har slitit sig från Stureplan, förorter och tingssalar.
Den handlar om tre unga tuffa män som söker den ultimata utmaningen som skidåkare och ger sig iväg till Alborazmassivet i Iran för att kasta sig utför i häng som inte många våghalsar tidigare forcerat. De hamnar naturligtvis i en lavin och blir levande begravda. Berättaren, Jon, överlever. Mer ska jag inte säga om själva handlingen, men här har Lapidus vågat gå utanför sina egna ramar och med råge lämnat den värld som vi läsare tidigare har förknippat honom med.
Alborazmassivet lämnar oss precis så nyfikna som vi ska bli av en god historia. Fantasin får en skopa näring och berättelsen sitter kvar i huvudet i dagar. En alldeles perfekt avvägd berättelse.
Tack Jens Lapidus för att du gav oss Snabba Cash – och ännu mer tack om du nu leder oss på andra stigar och ger oss nya upptäckter.
(Kristianstadsbladet september 2012)
SKÅNES HISTORIA - från Ales stenar till Öresundsbron
Det närmar sig utgivning. Årets stora bokprojekt ser ut att kunna bli årets julklappsbok i Skåne.
Tillsammans med Börje Berglund lägger jag nu sista handen vid detta populärhistoriska verk som irrar genom tidsåldrar, över prärie och skogsbygd, bland adel, borgare och bönder. En del danskt arv har vi med, en del svenskt - och till med en bosnier platsar i SKÅNES HISTORIA.
Det är inte lätt att skriva historia - fråga han Herman Lindqvist - så har jag skrivit så här i förordet:
Att skriva historia är egentligen en omöjlig uppgift om man inte själv har varit med, och kanske inte ens då är det möjligt. Det enda man kan göra är att tolka den. Det har vi försökt göra på ett lättillgängligt sätt.
En och annan av våra slutledningar kan säkert diskuteras. I bästa fall ge upphov till fortsatt intresse och forskande.
Förutom en historia på varje bokstav, en ruta med blixtfakta för den slöe så har vi också en 1x2-fråga vilket betyder att du kan kopiera sidan, hänga ut den i trädgården på nästa släktfest och ha en tipspromenad, för att se vad kusinerna vet om Skånes Historia.
Är du intresserad av att köpa boken som julklapp till personalen på ditt företag, dina kunder, eller leverantörer, eller bara till vänner och bekanta så kontakta Per Erik Tell på 0736-481648 eller Börje Berglund på 0705-144507.
Tillsammans med Börje Berglund lägger jag nu sista handen vid detta populärhistoriska verk som irrar genom tidsåldrar, över prärie och skogsbygd, bland adel, borgare och bönder. En del danskt arv har vi med, en del svenskt - och till med en bosnier platsar i SKÅNES HISTORIA.
Det är inte lätt att skriva historia - fråga han Herman Lindqvist - så har jag skrivit så här i förordet:
Att skriva historia är egentligen en omöjlig uppgift om man inte själv har varit med, och kanske inte ens då är det möjligt. Det enda man kan göra är att tolka den. Det har vi försökt göra på ett lättillgängligt sätt.
En och annan av våra slutledningar kan säkert diskuteras. I bästa fall ge upphov till fortsatt intresse och forskande.
Förutom en historia på varje bokstav, en ruta med blixtfakta för den slöe så har vi också en 1x2-fråga vilket betyder att du kan kopiera sidan, hänga ut den i trädgården på nästa släktfest och ha en tipspromenad, för att se vad kusinerna vet om Skånes Historia.
Är du intresserad av att köpa boken som julklapp till personalen på ditt företag, dina kunder, eller leverantörer, eller bara till vänner och bekanta så kontakta Per Erik Tell på 0736-481648 eller Börje Berglund på 0705-144507.
Recension: Mattias Edvardsson
Dit drömmar färdas för att dö
Mattias Edvardsson
(Parabellum Nord Förlag)
På baksidan av debutanten Mattias Edvardssons bok Dit drömmar färdas för att dö står klart och tydligt att boken bygger på det så kallade Bobbyfallet, en särdeles motbjudande familjetragedi som utspelade sig i trakten av Jönköping under 2006, och fick stort medialt utrymme.
Att Edvardsson döper om Bobby till Sammy, flyttar allting geografiskt till Skåne och låter sin egen fantasi ge liv åt, och färga bokens huvudpersoner i tankar, tal och handling ser jag som ett problem. Kanske är det journalisten i mig som förlorar fotfästet. När Edvardsson säger att han tolkar och söker förståelse bortom det dokumentära undrar jag mest hur det egentligen gick till i verkligheten. Var går gränsen för fakta och fiktion? Är de karaktärer Edvardsson serverar sanna gentemot sina verkliga förlagor?
Måste de vara det?
Kanske hade vi sluppit allt det här om det bara stått på omslaget att boken baseras på en verklig händelse och Bobby aldrig nämnts.
Jag ska inte vara gnällig. Det förtjänar den här boken inte. Kanske ska läsaren vara glad att det inte är en journalist som tagit hand om materialet. För Mattias Edvardsson kan alldeles tydligt skriva. Jag fångas snabbt in och berörs av bokens figurer och alla dessa berg- och dalbanor av starka känslor, som är deras liv.
Berättelsen sker utifrån Sammys mamma Liisas perspektiv. Hur hon föds i ett enkelt, men rejält, hem där varvskrisen i Landskrona knäcker pappa Kari, och mamma Ritvas all kraft går åt att hålla barnen hela och rena. Vi följer Liisas krampaktiga försök att bli älskad, från tonåren och uppåt, och hur hon ständigt utnyttjas av männen. Hon har inte fått verktygen att kunna handskas med kärleken. Det har inte Brian Olsson heller, som hon slutligen möter och flyttar ihop med. Vägen till katastrofen är plogad, rak och fin och spikrakt åt helvete, där i den skånska glesbygden.
Brian Olsson är ett veritabelt odjur. Liisa ett offer utan kraft eller förmåga att ta sig loss.
Bokens sista tredjedel där Liisa tvingas se, och ta del i, Brians allt brutalare behandling av tioårige Sammy är riktigt skrämmande läsning.
Frågorna som hänger kvar är naturligtvis hur det kunde gå så här långt, hur allt kunde fortlöpa utan att någon ingrep, att lärare, stödfamilj och grannar, trots misstankar, aldrig på allvar tog reda på vad som hände på den lilla gården.
Jag tycker mycket om Mattias Edvardssons språk, som: ”där stod hon med Sammy i den ena handen och vanmakten i den andra”. Det är ofta både vackert och effektivt. Han bygger med tålamod upp personligheterna och drar sig inte heller för de jobbiga detaljerna. I en intervju har jag sett att han sagt att han vill skriva en skönlitterär roman som helt och hållet är fiktiv nästa gång. Det hoppas jag att han gör, och ser fram emot den.
(Trelleborgs Allehanda, september 2012)
Mattias Edvardsson
(Parabellum Nord Förlag)
På baksidan av debutanten Mattias Edvardssons bok Dit drömmar färdas för att dö står klart och tydligt att boken bygger på det så kallade Bobbyfallet, en särdeles motbjudande familjetragedi som utspelade sig i trakten av Jönköping under 2006, och fick stort medialt utrymme.
Att Edvardsson döper om Bobby till Sammy, flyttar allting geografiskt till Skåne och låter sin egen fantasi ge liv åt, och färga bokens huvudpersoner i tankar, tal och handling ser jag som ett problem. Kanske är det journalisten i mig som förlorar fotfästet. När Edvardsson säger att han tolkar och söker förståelse bortom det dokumentära undrar jag mest hur det egentligen gick till i verkligheten. Var går gränsen för fakta och fiktion? Är de karaktärer Edvardsson serverar sanna gentemot sina verkliga förlagor?
Måste de vara det?
Kanske hade vi sluppit allt det här om det bara stått på omslaget att boken baseras på en verklig händelse och Bobby aldrig nämnts.
Jag ska inte vara gnällig. Det förtjänar den här boken inte. Kanske ska läsaren vara glad att det inte är en journalist som tagit hand om materialet. För Mattias Edvardsson kan alldeles tydligt skriva. Jag fångas snabbt in och berörs av bokens figurer och alla dessa berg- och dalbanor av starka känslor, som är deras liv.
Berättelsen sker utifrån Sammys mamma Liisas perspektiv. Hur hon föds i ett enkelt, men rejält, hem där varvskrisen i Landskrona knäcker pappa Kari, och mamma Ritvas all kraft går åt att hålla barnen hela och rena. Vi följer Liisas krampaktiga försök att bli älskad, från tonåren och uppåt, och hur hon ständigt utnyttjas av männen. Hon har inte fått verktygen att kunna handskas med kärleken. Det har inte Brian Olsson heller, som hon slutligen möter och flyttar ihop med. Vägen till katastrofen är plogad, rak och fin och spikrakt åt helvete, där i den skånska glesbygden.
Brian Olsson är ett veritabelt odjur. Liisa ett offer utan kraft eller förmåga att ta sig loss.
Bokens sista tredjedel där Liisa tvingas se, och ta del i, Brians allt brutalare behandling av tioårige Sammy är riktigt skrämmande läsning.
Frågorna som hänger kvar är naturligtvis hur det kunde gå så här långt, hur allt kunde fortlöpa utan att någon ingrep, att lärare, stödfamilj och grannar, trots misstankar, aldrig på allvar tog reda på vad som hände på den lilla gården.
Jag tycker mycket om Mattias Edvardssons språk, som: ”där stod hon med Sammy i den ena handen och vanmakten i den andra”. Det är ofta både vackert och effektivt. Han bygger med tålamod upp personligheterna och drar sig inte heller för de jobbiga detaljerna. I en intervju har jag sett att han sagt att han vill skriva en skönlitterär roman som helt och hållet är fiktiv nästa gång. Det hoppas jag att han gör, och ser fram emot den.
(Trelleborgs Allehanda, september 2012)
