Det blev en dagstur till Uruguay för att förnya visumet i Argentina. Men Colonia del Sacramento, som ligger på andra sidan La Plataviken, en timme med katamaranen, är i vilket fall som helst väl värt ett besök. Här infinner sig lugnet och ron. Fjärran från det brusande Buenos Aires.
Restauranger i medeltida miljöer. Bara att sitta ned med en kall öl eller ett glas vin, titta på turisterna som strosar, in och ut ur souvenirbutikerna, förbi restaurangerna. Bara njuta.


   

 
En handfull kvarter från vår lägenhet i San Telmo i Buenos Aires ligger den breda avenyn Paseo Colón, som en avdelare mellan de gamla hamnkvarteren och själva staden.
 Paseo Colón, odödliggjord i Evert Taubes visa om Fritiof Andersson, och dennes öde, då han för en flickas skull oförtjänt hamnade i fängelse, för ett dråp han inte begått.

   ”Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär, och då vet man hur illa det går…”

  Mellan hamnen, Puerto Madero, som idag är restaurang- och shoppingkvarter för det vackra folket, och Paseo Colón, ligger den tysta och till synes bortglömda gatan Azopardo. Här ligger i sin tur den svenska kyrkan i Buenos Aires, i en mörk tegelbyggnad sedan 1944.
  Svenska kyrkans historia är i mångt och mycket berättelsen om den svenska handelssjöfarten.
  När jag första gången besöker den svenska, numera nordiska, kyrkan i Buenos Aires, förnimmer jag nästan Harry Martinsons tunga andetag och kolrökshosta, sviter efter hans långa dagar som eldare över Atlanten. Här kunde han få en stunds ro och vila efter resan, i ett robust samlingsrum med låga bokhyllor och nötta bokryggar, några fåtöljer och läsestolar.
  Men det stämmer inte i tid. Martinson eldade sig över Atlanten på 1920-talet och i ”Resor utan mål” sitter han istället i den norska sjömanskyrkan på parallellgatan Avenida Ingeniero Huerta. Rastlös och vresig efter en hård resa tänker han:
  ”Ge oss ett badrum i vart fartyg… ett dagrum i var båt, med bokhyllor och bänkar!... Ge oss sjömansprästerna också, men utan kyrklighet…”.
  Den svenska handelsflottans trafik på Buenos Aires ebbade ut under sjuttiotalet och åttiotalet, och är i princip helt borta idag.
  Norska sjömanskyrkan som Martinson kontemplerade i, revs av militärdiktaturen 1978, för att ge plats åt en motorväg.
  Den svenska kyrkan var på väg mot samma öde, då Avenida Juan de Garay skulle breddas, men då slog stadsplanerarna själva bakut mot beslutet och förklarade kyrkan som byggnadsminnesmärke.
  Verksamheten har ändrats genom decennierna. Den besöksgrupp som i mitten av 1900-talet var den självklara, de svenska sjömännen, är utdöd. Istället har kyrkan, förutom naturligtvis den rent andliga verksamheten, sökt sig en ny väg, som förmedlare av svensk kultur.
  Varje månad visar kyrkan svensk, eller nordisk, film och efter filmen är det debatt och kyrkkaffe. Jag ser Roy Anderssons film ”Du levande” i en skön soffa i kyrkans samlingsrum. Vi är ett fyrtiotal personer i lokalen. Filmen är textad på spanska och blir en utmärkt språklektion. Det är ganska korta meningar och ett bra tempo för inlärning av nya glosor.
  I den efterföljande debatten får jag känslan av att jag och sonen är de enda svensktalande i lokalen. Ingen halvfull Fritiof Andersson på bakre rad, ingen lungsiktig Martinson på en träbänk vid sidan av. Istället spansktalande paranta damer och herrar som anländer i taxi.
  Jag tänker framåt. Hur ser det ut här om tio år?
  För kyrkan måste det religiösa vara huvudsaken. I dag heter prästen Andres Albertssen, är född i Argentina, men med danska mor- och farföräldrar.
  Om tio år - är det då ens lönt att ringa till mässa för gudstjänst på svenska?
 Jag ska fråga folk i morgon då jag går dit på den årliga julmässan, dricker glögg, äter lussekatter och handlar knäckebröd och Kalles kaviar.

 (Kristianstadsbladet 091127)

Torsdagens ölprovning i San Telmo är avgjord. Inte mindre än tjugo olika ölsorter provsmakades av juryn som bestod av sju personer. Alla med väl utvecklade smaklökar och ett ölsinne väl i proportion till kvällens uppgift. Det fanns en rad olika sorters smaksatta öl från det lilla bryggeriet i El Bolsón. Till exempel de här, som kanske var de mest aparta:


      
El Bolsón med jalapeño...                  ...med honung...                              ...och med choklad!


Förutom de här alldeles speciella sorterna som vi släpade med hem från Andernas sluttningar i västra Patagonien, så bidrog gästerna med ett antal Otromundo, en 1906 och så några mer hemtama sorter som dagligdagsdrickan Quilmes, några européer som Warsteiner och Paulaner. Från Villa General Belgrano dök Don Otto upp med sin Roja Pale Ale.

Och när striden var över och alla smackat, spolat runt bland smakämnen och granskat utseenden var det dags att räkna samman poängen.

            

Vinnare blev Pilsen en urguayansk fulöl - en billig, enkel variant som lika gärna skulle kunna ha hetat Norrlands Guld, Åbro eller varför inte Falcon. Hm...
På samma poäng, men slagen på grund av lägre snitt på smaken, hamnade Don Ottos Roja Pale Ale. Därefter kom 1906 Reserva Special och på bronsplats den argentinska folkpilsnern Quilmes tillsammans med den roligare Barba Roja.

Sist kom faktiskt El Bolsóns honungsöl.

Hela listan med snittpoäng (1-5)

1. Pilsen och Don Otto Roja Pale Ale  (4,14), 3. 1906 Reserva Special (3,86) 4. Quilmes och Barba Roja (3,64) 6. Zillertal och Otromundo Strong Red Ale (3,50)  8. Otromundo Golden Ale  (3,43)  9. El Bolsón Extra Negra och Otromundo Nut Brown Ale  (3,07)  11. Paulaner och Palermo  (3,00)  13. El Bolsón Cassis och El Bolsón Chocolate (2,93) 15. Warsteiner (2,86)  16. El Bolsón Tipo Ale Roja (2,50)  17. El Bolsón Frambuesa och El Bolsón Ají (2,43) 19. El Bolsón Negra Extra Invierno (2,36) och 20. El Bolsón Miel (2,21).

Jag är inte ornitolog, jag är inte egentligen särskilt intresserad av fåglar, tror jag. Jo, kanske. Jag känner samhörighet med fåglar på något märkligt sätt. Kanske är det deras förmåga att flyga fritt över land och hav, som lockar.
Och fåglar är vackra. I färger och former är de fulländat vackra.
Att fotografera fåglar är svårt. OK, gråsparvarna och pilfinkarna (så kallade pjoddar) hemma på Näsbychaussén, som jag blev god vän med, lät mig komma riktigt nära för att fotografera dem. Några åt ur min hand. Men annars är det alltid så att de lyfter när jag byter objektiv, och flyger alltid just precis så långt bort att det inte kan bli någon bra bild. Förbannar också min utrustning. Ett halvtaskigt 200 mm zoom är vad jag går runt på.

Hur som haver - jag gillar fåglar. Det har blivit några bilder hittills. Klicka på bilderna så blir de större. Och kan du hjälpa mig att identifiera dem, så är du välkommen. Jag vet inte mer än att de är vackra.




    

Bariloche heter ett av måstena för backpackers i Argentina. Yael och israelerna på valbåten i Puerto Piramedes var packade inför resan dit.
Vi steg alltså av i El Bolsón i stället.



Längs Rio Chubut norrut mot El Bolsón.


El Bolsón ligger oerhört vackert och med naturen inpå knutarna. Stan var på 1970-talet en hippiekoloni och en del av de gamla finns kvar.
Vi trekkade i bergen, tog en taxi till Cabeza del indio (indianens huvud) och därifrån gav vi oss iväg på en timmestur till fallet Cascada Escondida. En dryg timmes gångväg över bergen. Ackompanjerade av hackspettar som vi aldrig fick syn på.

Plötsligt mindes vi - vi köpte patagonisk öl i Villa Gral Belgrano. Mycket riktigt. Här fanns åtta bryggerier och det största sökte vi oss ut till. En vänlig gammal hippie sökte jobb, och vi fick en guidad tur. En kvart senare såg vi honom i full färd med att lära sig hur kapsyleringsmaskinen fungerar. Snabba ryck.
Ölen ligger på kylning - i morgon blir det ölprovning och allehanda gourmeter och finsmakare från Palermo tittar in och hjälper till i bedömningen.

Dagen efter bytte vi buss i Bariloche, regntungt och kallt, grått och trist, och vi gjorde high-five över beslutet att lägga tiden i El Bolsón istället.

Efter Puerto Madryn vek vi av från allfarvägen, som går rakt söderut mot Ushuaia, Eldslandet och glaciärerna i Calafate. Vi drog västerut, tvärs över den patagoniska stäppen. Målet var en okänd håla vid namn Gobernador Costa.
Varför?
Jo, av den enkla anledningen att det första huset i det som senare blev en liten stad (ungefär som Nöbbelöv, nått av många), byggdes upp av en svensk, Oscar Lundqwist. Jag har en kompis i Kristianstad - Kjell, som nyligen fyllt 80 - och han i sin tur har en kompis som heter Bertil, och bor i Vinslöv, och denne Bertil är, tro det eller ej, son till Oscar som grundlade Gobernador Costa!
Detta är vilda västern. Genom stan skär riksväg 40 som odödliggjorts av Che Guevara. I stan är det enbart grusvägar.
Butikerna som finns är små konglomerat. Till exempel gick jag till bokhandeln som var kombinerad, bok-, järn- och cykelhandel! Köp en ringklocka, en diktbok och ett stämjärn!

Gobernador Costa beboddes av ett folk som var mycket modesta till sin natur. Damen som drev hosterían vi bodde på förminskade allting. Vi drack alltså cafécita, åt sopita, empanaditas och när vi skulle gå fick vi inte glömma vår aguadita (som ändå var en tvålitersflaska!). Sonen hennes var lika modest och när jag berömde hans motorcykel svarade han:
- Äsch, den här motiton!

Naturen var underbar. Snöklädda delar av Anderna, gröna ängar med betande kossor i Valle Genua, och i övrigt runt omkring - ingenting!

Men det var här som Butch Cassidy och Sundance Kid smög omkring för hundra år sedan. Det var sannolikt också här som Sundance mötte sitt öde. Under en okänd grav i Rio Pico några mil västerut vilar den okände banditen Wilson, som Bruce Chatwin förmodar är just Sundance Kid.

Den gode Oscar Lundqwist lockade också sin bror Ferdinand till Gobernador Costa. Fernando, som han kallade sig, blev snabbt argentinare då Oscar via Santos i Brasilien vände hemåt, och i Neuquen, ytterligare några och femtio mil norrut, blev vi hembjudna till Fernandos dotter Elba! Det var riktigt roligt. Så hörru Bertil - vi träffade din kusin i Argentina!

Puerto Madryn från piren.

Chauffören i mikrobussen heter Alberto. Han dricker mate då han kör från Puerto Madryn mot Valdeshalvön och det är guiden Diana som häller upp från termosen. Det är en strid ström av mikrobussar till nationalparken och naturhamnen Puerto Piramedes där båtarna till valsafarin utgår från.
Vår buss är mest sliten. Jag räknar till sju stenskott i vindrutan, och nån spricka, och hoppas att det inte är som bussen blivit beskjuten. De andra bussarna har färgglada logotyper på sidan. Vår buss är anonym, vit och bucklig.

Bussen är full av unga israeler, någon amerikansk backpacker i rastaflätor, smekmånadsparet Karina från Polen och hennes österrikiske make Karl, och så H och jag.
Vi sitter längst fram. Bakom guiden sitter Yael från kibbutzen som lär sig spanska genom att ordagrant upprepa allt Diana säger. Ibland översätter hon också, omväxlande till hebreiska och engelska. Det är tio mil till Puerto Piramedes och Yael somnar med jämna mellanrum.

Innan valbåten avgår ska vi se halvöns djurliv. Diana berättar om den patagoniske choiquen, en ñandu, alltså en liten struts, där det är pappan som tar hand om barnpassningen. Vi kör mil efter mil över den till synes övergivna patagoniska stäppen. Hon berättar om guanacon, den patagoniska laman. Alberto sippar mate och stenarna flyger på grusvägen. Diana försöker förklara vad maran är för ett djur. Vi fattar inte riktigt, men plötsligt bromsar Alberto in och långt borta på ett fält ser vi något som ser ut som harar. Det är maror. Vi lyckas förstå att det är en sorts korsning mellan hare och vattensvin.
Yael pratar eller slumrar.
Det är H som pekar ut choiquepappan med sexton ungar och får Alberto att trampa på bromsen och det är jag som ser guanacon som glor nyfiket på oss från en liten kulle bland buskarna.

Första stoppet ska vi se sjöelefanter som ligger dästa och solbadande på en strand. På håll ser de ut som mördarsniglar. Har vi tur, säger Diana, får vi se späckhuggare som kalasar på nån baby. Det slipper vi. Jag glädjer mig istället åt loycan som sitter kvar i en fris på det lilla museet så länge att jag hinner ta en bild. Loycan är en lärka som finns i Patagonien, Eldslandet och på Islas Malvinas. Det blir en bra bild.

Nästa stopp ska vi få se pingviner. H som vuxit upp med lerfiguren Pingu gläder sig. Pingvinen glor på folket som väller ur mikrobussarna innan han slinker in i sin håla. H är nöjd. Ingen frågar pingvinen.

Sen blir det Puerto Piramedes och båttur. Flytvästen träs över tjocka tröjan och vindjackan. Det kan bli kallt på havet. Det blir det inte. Det är 26 grader varmt och otympligt att röra sig i trängseln på den öppna plastracer som vi drar till havs i.
Men vi får se valar. Rätvalar. Right? No left! And right. Right. Right whales. Som i en dålig John Cleesefilm. Valarna hoppar, sputar och nosar på båten. Det är ett fantastiskt skådespel. Jag fotograferar och lyckas få bilder på valar som hoppat färdigt och slår i vattenytan i en kaskad. Filmar också. Titta där! Nä, där! Yael håller sig vaken men några av hennes kamrater blir sjösjuka. Folk skrattar och skämtar på hebreiska. Valarna är nyfikna. Solen lyser och i den lilla bukten guppar en handfull båtar tillsammans med ett dussintal valmammor och barn. Papporna har redan dragit.

Ja, se det var en fantastisk dag. Klicka på bilderna så får du full storlek.

På väg söderut över pampas slätter mot Patagonien, i en hyfsat bekväm semicama-buss från bolaget "Don Otto", ett av hundratals argentinska bussbolag, kommer tankar om oändlighet, litenhet och vår plats i världen. Jag läser Thomas Nydahls bok "Stormar och vilopunkter" för kanske tredje gången; utmärkt reselitteratur, och jag kan resa såväl i en yttre storslagen värld, som i en liten mer avgränsad, och nära, verklighet.
Här på pampas möts vi av skytteltrafiken av boskapsbilar, med sin brölande last, på väg mot huvudstadens slakterier med det som ska bli bife chorizo, bondiola, asado och andra maffiga köttstycken på stora tallrikar över restaurangernas vita dukar.
Vi är på väg mot Puerto Madryn och Peninsula Valdes, ett av en handfull verkliga "turistmåsten" i det väldiga land som heter Argentina. Vi har 120 mil i buss framför oss. På kartan är det inte särskilt långt.
Jag ser mil efter mil av staket. Jag ser diken. Diken som kanske grävts en gång av Evert Taube, innan han höll kväll, och red in för att uppvakta Carmencita och dansa tango i Samboronbon.
Nästa stad heter Azul. Det betyder Blå. Fantastiskt namn på en stad på prärien, förlåt pampas. Vi svänger inom Olavarría och jag minns kanadensaren på härbärget i Córdoba som studerade arkeologi i just Olavarría, men jag ser honom inte från bussfönstret.
Jag förflyttar mig till Malmö, till Lorensborg, där den unge tonåringen Thomas står och tittar upp mot Evas fönster, kväll efter kväll. Jag minns hur jag själv som pojke stod med cykeln utanför ett vitt hus på Tågaborg för att kanske, kanske, få en skymt.
Sextiotal, sjuttiotal, åttiotal, nittiotal och plötsligt ett annat årtusende. En annan världsdel. En annan man, en annan pojke. Kanske. I alla fall tusentals mil, och år efter år, från det som är, och var, mitt hemma. Tid och rum, nu och då, här och där, blir ogripbara storheter. Allt flyter samman i tankarna på pampas.
Bussen rullar vidare, förbi Azul och Olavarría. Solen sjunker över den absolut vågräta horisonten.

"Don Otto" kör ikapp en buss från "Andesmar". Vi möter en annan från "Crucero del Norte". Namnen kittlar tankarna. Vad finns där bakom? Vem var Otto? Hur ser det ut i Anderna? Hur långt är det till norr? Jag får bilder.
Thomas berättar om Pentti Saarikoski, en författare jag bara hört namnet på. Han drack för mycket vin och gjorde billiga översättningar för att få ihop pengar till sitt liv. Ett liv med ständigt nya kvinnor.
Någon snarkar, en annan rycker i dörren till wc. Bussen kränger i vinden som sveper över pampas och vid möten med tunga lastbilar, många är Scania, en och annan Volvo, skakas vi om.
"Don Otto" rullar in i Bahia Blanca. Det är natt, men det blir tjugo minuters paus och vi skaffar goda smörgåsar på terminalen, kissar anständigt, och så är vi på väg igen. Några nya trötta ansikten bland passagerarna. Svagt mummel och efter en stund släcker jag läslampan. Dan Hylander sjunger "Farväl till Katalonien" i ipoden och jag rullar ihop mig i sätet.
Det är ännu några timmar till Patagonien.

Ibland är det riktigt häftigt att fylla år. Som idag.
Dagen inleddes med att jag kunde öppna brevet från Sverige jag fått i veckan. Lockande och pockande har kuvertet stått på parad under några dagar. Kolla bara hur underbart det är frankerat! Då får du ändå bara se en liten del av hela det fina kuvertet. Att det bara kommit fram och inte någon långfingrad filatelist lagt beslag på det är märkligt, men alla har väl insett innehållets värde.
Tack.

Jag har under dagen snart nått upp i 50 födelsedagshälsningar på Facebook. Alldeles otroligt roligt att höra av alla kära vänner.
Tack.

Jag flanerade i solen i Puerto Madero, slog mig ned på en restaurang med vita dukar för att fira min födelsedag med ett gott vin. Valde ett syrah, beställde en halvflaska och en flaska vatten.
Servitören kom med kniv och gaffel och vit linneservett. Men, jag ska inte äta, sade jag. Nej, nej, men lite bröd kan vi få bjuda på, sade han. Ja, tack. Sen kom brödet. Nybakta små bullar, fina och grova, och några grissini. Sedan kom han med en ostbricka med brie, mozzarella, hårdost och svarta oliver. Och då var jag tvungen att fråga:

Hm, hur visste du att jag fyller år idag?

Han blev jätteglad. Skorpion, sade han, det är jag med. Han fyllde år på onsdag, så jag gratulerade lite i förskott. Sen satt jag och njöt och plötsligt dyker fyra kypare upp, sjunger a capella och håller fram en tårtbit med ett ljus i. Dessutom överräcker de en liten kasse med en keps i, som present! Och som avslutning vill de bjuda på kaffe och nån specialefterrätt, som jag dock tackar nej till. Men ändå! Visst fick de mer dricks än normalt, men det var bara vinet o vattnet på notan! Tack.

Nu är det snart partaj hos Palle på taket med empanadas och vin. Vi ska ta med stolar och glas och mingla bland AA-piloter och nyazeeländare.

Och slutligen firar vi också Martín Palermo idag.

Samtidigt som Riksteatern turnerar i Sverige med Linus Fellboms uppsättning av August Strindbergs ”Fordringsägare” spelas samma pjäs, här på andra sidan jordklotet, på DelBorde Espacio Teatral i San Telmo, Buenos Aires i Argentina.

  Det är regissören Marcelo Velázquez, som valt att sätta upp ”Fordringsägare”.
  - Strindberg har följt mig sedan jag studerade dramatik som ung, berättar han. 
  August Strindberg jämförs i den argentinska pressen med Tjechov och Ibsen, och ”Fadren” och ”Fröken Julie” sätts  med jämna mellanrum upp i Latinamerika. Det är betydligt ovanligare att ”Fordringsägare” spelas. Men i juni hade pjäsen premiär i Buenos Aires och ensemblen räknar med att publiken ska räcka till en föreställning i veckan året ut.
 DelBorde Espacio Teatral är en av hundratals små teatersalonger i Buenos Aires. Den lever sitt liv som en kooperativ förening i bohemkvarteren i den argentinska huvudstadens äldsta stadsdel, San Telmo. På dagtid ett slitet område med uteliggare som letar genom soppåsar, på kvällarna ett ställe där kulturen tar plats med sina milongas, tangoklubbar, poesicaféer och parillas, där grilldoften från stora argentinska köttstycken lockar de förbipasserande.

Teatern årsbarn med pjäsen

 Teaterhuset är från 1880-talet. Nästan årsbarn med Strindbergpjäsen, poängterar Velázquez, med ett leende. 2004, när den allvarliga krisen i Argentina var på tillbakagång och ekonomin tog fart igen, revs innandömet ut och byggnaden genomgick en total renovering. I princip är det bara fasaden kvar av det ursprungliga huset.
  Salongen är 60-70 kvadratmeter stor. Publiken, som mest ett femtiotal personer samtidigt, sitter på golvet i plaststolar och skådespelarna rör sig några få meter framför åhörarna.
  - Det här är en perfekt salong för en intim pjäs som ”Fordringsägare”, där publiken praktiskt taget sitter i knäet på skådespelarna, säger Marcelo Velázquez.



  Scenografin är utstuderat enkel. En korgstol för två, en utrullad plastmatta med mönster av parkettgolv. På den vitdraperade väggen bakom skådespelarna visas bilder, eller filmsekvenser, och det hörs modern elektronisk musik, som tillsammans förstärker känslor och stämningar. 

Krävande föreställning

  ”Acreedores” som pjäsen heter på spanska hade premiär i San Telmo i juni, men redan i mars satte repetitionerna igång. Det är en krävande föreställning för skådespelarna med mycket dialog.
   Dessutom berättar Marcelo Velázquez hade man ett alldeles speciellt problem med den spanska översättningen, som man tvingades använda sig av.
 - I Argentina har vi en tilltalsform som heter ”vos” och är en speciell form av du, som inte finns i Spanien, så vi var tvungna att göra en egen översättning, ersätta de spanska ”tú” och ”Ud.”,  för att det skulle fungera för den lokala publiken.
 Rollnamnen har man i princip inte behövt ändra. Adolf blev Adolfo och Gustav blev Gustavo, medan Tekla heter Tekla även i Buenos Aires. Rollerna spelas av Marcelo Bucossi, Daniel Goglino respektive Mercedes Fraile.    
 Marcelo Velázquez får stöd av skådespelarna då han förklarar att ”Fordringsägare” trots att den skrevs i slutet av 1800-talet fortfarande är lika aktuell. Triangeldramat handlar om kampen mellan könen, äktenskapets ständiga ängslan över otro, om makt, slitningar och önskningar.
 Trots teaterns relativa litenhet har en handfull kritiker hittat dit och uppsättningen har rönt stor uppmärksamhet i den argentinska kulturpressen. Den har av recensenter till och med kallats för en excellent version av Strindbergs ständigt lika aktuella verk.

Rolf Hossinger föddes 1930 i Misionesprovinsen. Pappa var österrikare och mamma var svenska. När Rolf var fem år gammal lämnade familjen Argentina och flyttade till Kristianstad och Sverige. När Rolf fyllde 18 var längtan efter att flyga så stor att han flyttade tillbaka till Argentina, installerade sig hos sin farbror och tog det efterlängtade certifikatet. Han började med besprutningsplan och slutade med 747:or hos Aéreolineas Argentina. Däremellan flög han zeppelinare och luftballonger och hela tiden segelflög han. 1960 blev han världsmästare i segelflyg, hamnade på frimärke och om tre år hålls VM i Argentina i Rolfs namn.

Mer ska inte avslöjas här. Rolf Hossinger blir ett guldkantat kapitel i boken om svenskarna i Argentina, och då avslöjas också den hittills hemliga formel som avgjorde VM 1960.
Rolf Hossinger avled 75 år gammal 2005.

Karin Hossinger-Jobke segelfyger också, men det här är hennes makes plan. Notera reg.bokstäverna, och gissa vad de står för!