I dag tog jag mig till Museo de Evita, som faktiskt inte ligger så himla långt härifrån. På calle Lafinur 2988, i Palermo.  Det är Bromans som tipsat om museet, som jag faktiskt inte hittat i min guidebok. Museet är inrymt i ett litet hus som en gång i tiden var ett familjehotell, men som Evita förvandlade till ett temporärt boende för barn och mammor - en sorts kvinnohus.

Här berättas hela historien om den fattiga flickan som for till Buenos Aires för att bli "något". Hon sjöng reklamjinglar i radion tills hon träffade Juan D Perón.

Roligt är att se alla fula klänningar, hattar och inte minst handväskor som Evita var utrustad med under sin tid i strålkastarljuset som rikets första dam. En handväska är alldeles för jäkla ful, en fyrkantig historia i lila med mässingsbeslag. Troligen lyckades Evita balansera sin dåliga smak med en fantastisk karisma.
Imponerande är också Cadillacen av 1951 års modell som man på något sätt har lyckats få in i museet. Entré 15 pesos. Värt pengarna.

Evitas dödsmask.

Under min vistelse i Oberá, nu i april, bodde jag hos kompisen Roffe, som jag träffade i oktober då jag gjorde mitt första besök här. Då skrev jag också en artikel om honom, som publicerades i förortstidningarna Mitt i Nacka, med flera.
  Artikeln har lästs av många, inte minst av de svenskar som i april besökte Oberá tillsammans med pastor Flodell och hans Amigos de Misiones.
  Eftersom den dessutom olagligen plankats rakt av på andra websidor, finns det ingen anledning varför inte också du ska kunna läsa den här.

För nästan precis hundra år sedan slog sig de första svenska immigranterna ned i det som idag har blivit staden Oberá i provinsen Misiones i nordostligaste Argentina, inklämt mellan Paraguay och Brasilien.
  Fortfarande idag pratar ett hundratal av stans nästan 70.000 invånare svenska, som de lärt av föräldrar och farföräldrar.
  Men den svenska invandringen till Oberá är sedan generationer tillbaka i princip obefintlig.
  Undantaget är stockholmaren Rolf Wrethling!
  Rolf och elvaåriga dottern Fatima flyttade till Oberá för två och ett halvt år sedan. Efter drygt tre år lämnade de den spanska solkusten för att finna nya äventyr. Det blev Sydamerika, och Misionesprovinsen.
  - Jag hade läst lite om Oberá, och sedan jag väl kom hit så insåg jag att jag hade hittat hem, berättar han.
  Oberá ligger nästan i urskogen. I ett böljande landskap med kullar och slingrande vägar, genom stora skogar eller öppna fält med odlingar av traktens specialiteter, yerba mate eller också vanligt te, kinesiskt, som man föredrar att kalla det här.
  Karakteristiskt för området är den bördiga röda jorden.
  ”Den röda jordens svenskar” var också titeln på Prins Wilhelms bok från 1948 då han besökte området. Nu är Rolf Wrethling en av den röda jordens svenskar.
  - Det jag föll för direkt var de underbara människor som finns här. Människor med utsträckta armar och stora hjärtan.
  Det tog inte lång stund för Rolf och Fatima att bestämma sig för att bli Misionesbor. Han köpte hus och bil. En bil som Svensk Bilprovning skulle haft ett och annat att säga om, men som med lokala mått mätt håller en hyfsad standard.
  Fatima går i skolan. Hon är elev i Instituto Privado Carlos Linneo, skolan som drivs av den luteranska kyrkan i Oberá. Fatima pratar flytande spanska efter sina år i Spanien och Argentina och har många kamrater.
  Hennes långa blonda hårsvall gör henne heller inte till en udda fågel, vilket man skulle kunna tro. Oberá är en typisk invandrarstad och förutom en liten del svenskättlingar är många av tyskt, polskt och ukrainskt blod.
  Pratar Fatima flytande spanska så har Rolf fortfarande svårare att göra sig förstådd. Han tragglar med språkkurser, men litar nog mer på naturmetoden, att sakta men säkert lära sig genom umgänget med lokalbefolkningen.
  Och bland vännerna är det ju en del som pratar svenska. På ljumma kvällar, temperaturen nu i oktober då det fortfarande bara är vår, har redan tassat över 36 grader. Då träffas några gamla gubbar på terrassen hemma hos bröderna Hjalmar och Claes Björklund över en kopp mate, pratar och skojar.
  Rolf är sjukpensionerad efter ett långt liv inom bland annat missbruksvården. Han har också drivit ett eget konditori i Småland hemma i Sverige. Nu är kroppen sliten och värmen i Argentina gör honom gott.
  För att ändå skapa sig någon form av sysselsättning funderar han på att eventuellt hyra ut en del av huset till Bed & Breakfast. Det kommer med jämna mellanrum turistgrupper av svenskar till Oberá för att uppleva detta unika utvandrarsamhälle.
  Trots att man är utvandrare förblir man ändå alltid svensk. Det bevisas av alla de barnbarn och barnbarnsbarn till emigranter som ännu idag pratar svenska. Och det bevisas av Rolf som ordnat möjligheter att ta emot både SVT och TV4 på TV-apparaten i Oberá.
  Inte minst viktigt har det varit för honom att kunna följa den spännande slutstriden i fotbollsallsvenskan, inbiten AIK:are som han är. Han viker upp västen och visar pikétröjans emblem ”Exil-gnagare, Oberá, Argentina”. Är han klubbens mest avlägsna supporter?
  När slutsignalen gick på Ullevi kom både tårarna och glädjen, och det blev ett dopp i poolen i den över 30-gradiga värmen.

Jag låter bilderna tala för sig själv. Påpekar bara lite försynt att tålamod är en av mina bästa grenar...

Bilfärjan över Río Uruguay mellan Porto Vera Cruz, RS och Panambí, Misiones.

Det var ett tag sedan ni fick se några flygfän. Det är dags att presentera några pippisar från Misiones. Som vanligt handlar det om att klicka på bilderna för att få se dem i större format. Klicka på du bara! Och den där kolibrin - ja, den satt på en gren en och en halv meter från mig (och poolen), skimrade i blått och grönt, och kameran hade jag i sovrummet...


   

   

Det går mot höst. Oberá, Misionesprovinsen, 20100413.

På måndag sätter jag mig än en gång i en av de bekväma långsfärdsbussarna på Retiro, den stora omnibusscentralen, i Buenos Aires. Målet är åter Misionesprovinsen.
  Det är 120 mil dit, ungefär. Jag åker sent på eftermiddagen och är framme på morgonen. Då har jag förhoppningsvis sovit rätt gott, ätit bra och kunnat både kissa och borsta tänderna.
  Argentina är ett stort land.
  Jag har gjort ett antal resor. För fjorton dagar sedan gjorde jag en 350-milatur över Mendoza, via det jordbävningsdrabbade Chile och norra Patagonien, tillbaka till Buenos Aires. Med buss.
  En gång i tiden byggdes järnvägsnätet ut i Argentina. Det är ett till synes alldeles utmärkt land för järnväg. Platt, ödsligt, och man kan dra raka linjer, mil efter mil. Det var engelsmän, men också många svenskar, som var ingenjörer och rallare, och lade ut räls. I Rosario finns till och med en park som heter Plaza Sueca, för att hedra de svenska järnvägsarbetarna.
  I dag åker man istället buss.
  Vägarna är raka och i förhållandevis gott skick.
  Järnvägarna förfaller.
  Retiro är som en veritabel flygplats, med ett 80-tal plattformar för avgångar och ankomster. Ett antal restauranger, caféer, souvenirbutiker, apotek, kiosker och krimskramsaffärer.
  Bussbolagen tävlar i att fånga sina kunder. Bussarna är stora, moderna, ofta Volvobussar, och ombord finns alltid två chaufförer och en steward. De är fantasifullt målade med bilder från turistorter, och bara namnen på bolagen föder fantasin. Här rullar en ”Crucero del Norte”, där en ”El Patagonico”, en ”Tigre Iguazú” eller en ”Mendocino”.
  Det är ganska billigt. En 120-milaresa kostar i runda tal 300 svenska kronor, enkel resa. Men du åker på natten, spar in en hotellövernattning, och du sover ofta precis lika bra, om du har öronproppar och filt.
  Åker du dagtid kan du få enorma vyer.
  Jag har åkt i en krängande buss på hisnande serpentinvägar i Anderna, med chaufförer som gjort omkörningar i nedförslut, och dundrat fram på motorvägar. Men jag har ändå alltid känt mig trygg. Kanske för att bussarna inte får köra fortare än 100 km/h. I Chile fanns till och med en röd lampa som blinkade ilsket om chauffören körde för fort. Då kom det upp en ljusskylt som sade att man skulle påpeka detta för bussens personal, eller ringa ett nummer som angavs, för att klaga på vårdslösheten!
  Men varför blev det buss och inte tåg som dominerar resandet i Argentina?
  En taxichaufför i Rosario gav oss det enkla svaret på frågan:
  - Järnväg kräver underhåll, svarade han.
Detta är Argentina.

(Kristianstadsbladet 100409)

Det räckte inte med sju sorters kakor på hyllorna då vi besökte Confitería
Sueca på Avenida Santa Fé i Martínez,
en av Buenos Aires nordliga förorter. Det var kakor i långa banor.

Och ovanligt många som man kände igen från svenska kakkalas. Här fanns pepparkakor, chokladbullar, bondkakor, mazariner, toscakakor och några alldeles ljuvliga äppelknyten. 

Tyvärr dog den svenska konditorn Lasse för fem år sedan, så den svenska kedjan verkar bruten. Men kakorna rullar de fortfarande enligt de svenska recepten.

Fast, som gammal cafégubbe så saknade jag mina egna specialare, radiokakan, vaniljringen och björnkakan. Men man kan inte begära allt heller.

Artonårige Marcos Fuentes, från Växjö, funderade på att göra sin praktik på John Bauerskolans hotell- och restauranglinje i Sälen, i de svenska fjällens snö och kyla.
  Men så tänkte han om.
  Nu serverar han istället crepes och rödvin till lunchgäster och turister i stekande sol i Montevideo i Sydamerika. Egentligen är det inte så konstigt som det låter. Marcos är född i Sverige, men både mamma och pappa är från Uruguay, och för två år sedan flyttade pappa tillbaka till Sydamerika.
 - Det här var en rent spontan grej. Pappa tyckte att jag skulle ta tillfället i akt och göra praktiken här, säger Marcos, och tillägger, att det har han inte ångrat.
  Marcos Fuentes går tredje året på hotell- och restauranglinjen på John Bauergymnasiet i Växjö. Då ingår åtta veckors praktik, men eftersom det samtidigt är två veckors lov, så fick han en sammanhängande period av tio veckor i den sydamerikanska sensommaren. Samtidigt som det fortfarande skottas snö hemma i Sverige.
  Han inser att han är privilegierad. Han bor hemma hos sin pappa. Han talar flytande spanska, och han känner sig hemma i Montevideo, med släktingar och vänner.
  Det är lätt att förstå att Marcos stortrivs.
  - Uruguay är en helt annan sak än Sverige. Det är varmare, livligare och folk är mer öppna, säger han.
  Montevideo är huvudstad i Uruguay. Det är en storstad i Stockholms storlek, men kan ändå upplevas som en småstad. 
  Staden flödar av kultur, och nu, i februari, är det karneval, med dans och musik, och många turister på gator och torg.
  Musiken är en stor del av Marcos liv. Hemma i Växjö sjunger och rappar han i bandet ”Dynasty” och dessutom spelar han candombe i ”La Peregrina”.
  - Candombe är en uruguayansk traditionell musik med trummor. Jag har varit i kontakt med några band härnere som jag skulle kunna spela med, berättar han.
  Candombe uppstod för ett par hundra år sedan när afrikanska slavar kom till Uruguay. De tog med sig musiken och rytmen från Afrika och byggde sina egna trummor av oljefat som de spände djurskinn över. I dag är candombe lika specifikt för Uruguay som matédrickandet.
  Marcos har sin praktikplats på ”La Creperie” en liten restaurang, bara ett kvarter från Montevideos absoluta centrum, Plaza Independecia.
  Det är ett creperi, och pannkakor med olika slags fyllningar är krogens specialitet, men man serverar också annat, som sallader och den uruguayanska folkrätten chivitos.
  Marcos serverar. Efter skolan siktar han på en karriär som bartender, vilket betyder att han måste plussa på sin utbildning med ytterligare en kurs.
  Framtiden?
  - Jag skulle vilja resa mer och arbeta som bartender. Kanske i Brasilien, kanske på andra ställen i Sydamerika, eller i Europa, säger han.
  I Uruguay heter jetsetplatsen nummer ett, Punta del Este. Här lägger de stora amerikanska kryssningsfartygen till, här finns en stor marina för småbåtar och milslånga stränder med hotell och uteserveringar. Här finns chansen att tjäna pengar på dricksen.
  Som praktikant lever han på studiebidraget. Det blir inte mycket att röra sig med, men Montevideo är något lite billigare än Sverige.
  Men inte allt är billigare.
  Marcos skrattar då han berättar att hans pappa ville att han skulle ta med sig billiga t-shirts från Sverige. Kvaliteten på de svenska kläderna är så pass mycket bättre.
  Marcos är både svensk och uruguayare. När de amerikanska turisterna hittar in på den lilla restaurangen kan han praktisera sin engelska, och då och då har han också möjlighet att överraska ett förvånat gästpar från Sverige, som försöker tolka den spanska matsedeln, när han undrar på klingande småländska:
  - Önskar herrskapet fisk eller kött?

Påskafton blev en mycket trevlig kväll i Palermo. Inbjuden till svensk-argentinska paret Kristoffer och Veronica (och unge Kalvin) på Avenida Santa Fé, trettonde våningen, med takterrass, där kvällens grillmästare förberedde lammet på terrassen.
Det gick hur bra som helst, tills Henke och undertecknad sattes att passa asadon. Inbegripna i ett djupsinnigt och intellektuellt samtal, upptäckte vi inte att elden fått fäste i trälåren med
kol och kolpåsar under själva grillen, förrän lågorna slog halvmeterhöga.
Men trädgårdsslangen skötte Henke som en infödd bombero, så det var snabbt släckt. Johanna och Göran skötte förrätterna, med bl.a. exklusiviteten Västerbottenspaj, Ägg Royal och Ägg Provencal, och Henke stod för den friska fruktiga efterrätten.
Eftersom jag nyligen besökt Mendoza fick jag förtroendet att stå för en del av vinet som konsumerades.
En fantastisk påskafton med trevliga samtal och en hänförande utsikt ner över Palermos pulsåder, Avenida Santa Fé.