För att ge er något att läsa, tänkte jag publicera en del äldre reportage, ur gömmorna. Det här reportaget om Roger Magnusson i Kupé 2004, fick stort genomslag.


Jag bor granne med en legend.
   En myt som bara växer.
   Fortfarande tar fotbollsexperten Roland i franska Tele-Foot med jämna mellanrum fram filmsnuttar från cupfinalen 1972 mellan Olympique Marseille och Bastia.
   Roger Magnusson dribblar av den korsikanske backen Tossi gång på gång
i den här matchen, lurar fullkomligt skjortan av honom vid hörnflaggan, och
skickar ett perfekt inlägg som Josip Skoblar, som väntat, möter med pannan. 1-0!
   Matchen vinner Olympique med 2-1. Laget tar hem dubbeln. Både ligan och cupen.
   - Berätta om Tossi....berätta hur du gjorde bort Tossi. Jag får den uppmaningen alltid när jag är i Frankrike eller träffar franska journalister, säger Roger Magnusson och skrattar, när vi träffas på ett litet café på Gamlegårdens köpcentrum i Kristianstads invandrartätaste stadsdel.
   Gamlegården är ett av Sveriges många bostadsområden som smälldes upp under 60- och 70-talen. Miljonprogrammet. Invånarna heter Mohammed, Nguyen och Honkanen - och Magnusson!
   Här bor han i en liten lägenhet. En lirare så stor att armarna inte räcker till och munnen går ur led när experterna ska berätta om målen, dribblingarna och passningarna som tjusade publiken under nästan två årtionden.
   - Det är som Belleville i Paris, säger han, och morsar på männen som hukar vid schackspelet på bordet intill.
   Här läser han tidningarna på det lilla stadsdelsbiblioteket.
   Här har han sitt liv.
   - Jag trivs alldeles utomordentligt i den här anonymiteten. Här är jag som vem som helst. Och kan prata franska med nordafrikanska grannar.
   En av flera små motsägelser. Vem som helst kan inte prata franska med sina nordafrikanska grannar.
   Roger Magnusson kan aldrig bli som vem som helst.
   Roger är fotbollsspelaren som drack champagne med Nacka Skoglund på Bacchi Wapen och fick stående ovationer av bortapubliken under doftande
ljumma franska fotbollskvällar.
   Sagan om Roger Magnusson är en annorlunda berättelse om en annorlunda människa.
   Hans otroliga dribblingar blir mer och mer fantastiska ju mer åren går.
   Det finns ett skimmer kring Blomstermålagrabben och fotbollsartisten Roger Magnusson som aldrig någonsin lägger sig.
   Kanske blir han större och större för varje steg den moderna fotbollen tar bort från individualismen och artisteriet. Hans like kommer aldrig åter.
   OK, Nacka var kanske allra störst. Men då är Roger god tvåa.
   Och Roger älskar själv att berätta om sin egen idol - Nacka. Han lutar sig ibland fram över bordet, stoppar undan sin neutraliserade småländska, och imiterar gärna och väl söderkisens målande slang.
   Två lirare – i en enda match har publiken kunnat njuta av dom bägge. Sverige mot Polen i Solna 1964. Resultatet (3-3) är egentligen ointressant. Lika ointressant är det att Bosse Larsson debuterade och att han gjorde mål i matchen, liksom Prawitz Öberg och...just det, nittonåringen Roger!
   - Det var en oerhört stor upplevelse att få spela tillsammans med Nacka, säger han, och tillägger:
   - Trots att det var Nackas sista landskamp. Han var rejält sliten då.
   Roger berättar hur Nacka före matchen sagt ifrån att man inte fick slå löpbollar på honom. Och hur han faktiskt också tog slut efter 25 minuters spel.
   Men efteråt var det fest på Bacchi Wapen och nästan innan Nacka och gänget hann innanför dörrarna, Lennart Wing och Örjan Martinsson var också med, minns han, så sattes flaskorna på bordet.
   - Det var Dom Perignon, champagne av finaste märke. Och det var hela tiden folk som bjöd.
   Roger minns hur Nacka frågade om inte Roger kunde stanna i Stockholm några dagar och ”ha roligt”. Men Roger hade träning med Åtvidaberg att tänka på.
   - Fan Roger, säger han och man får känslan av att höra Nacka själv berätta, fan Roger, ring Julle och säg att du har ont i kistan.
   Han skrattar själv gott åt minnet, trots att han måste ha dragit historien många gånger. Hans minne är knivskarpt och ibland undrar jag om det kanske är samma lilla hjärnhalva som styr fotbollsartisteriet som håller reda på alla årtal, datum och namn som flödar ur honom. Själv glömmer jag ett namn efter en stund och kommer knappt ihåg vilken dag det är. Så kan jag heller inte klacka enkronor i rockfickan.
   Men låt oss börja från början.
   Farsan Harry Magnusson var en duktig fotbollsspelare. Så han värvades från en liten ort utanför Växjö till hårdsatsande Blomstermåla IK.
   Och här i gränstrakterna mellan den småländska urskogen och Kalmarslätten börjar historien om Roger Magnusson.
   Fotboll var hela hans liv under uppväxten. Alla spelade boll. Åtminstone fram tills dom var femton. Då skaffades mopeder och andra intressen tog överhand. Utom för Roger. Han hade debuterat i Blomstermåla, i a-laget, som fjortonåring, samma år som han hade sett Nacka och Inter tvåla till Kalmar FF med 13-2 (!) i en träningsmatch. Det var 1959.
   - Jag var där men lyckades aldrig komma fram till honom i högen av alla ungdomar som flockades, säger han och minns alltihop som om det var igår.
   Det här uteblivna mötet berättade han senare för Nacka och då tog denne av sig sin Internål och gav till Roger.
   - Det kändes stort. Så stort, säger han, med inlevelse.
   Redan då, i Kalmar, hade Roger bestämt sig för att bli fotbollsproffs. Så när kompisarna trimmade mopederna och skaffade spätta till bönpallen, stod Roger i källaren och trixade med en tennisboll, och utvecklade sin teknik.
   Och det gav resultat. Blomstermåla blev ett utropstecken i svensk fotboll och dess marsch i seriesystemet, dom nådde division II södra Götaland och fick stor uppmärksamhet. I Expressen skrev Stig Bodin om underbarnet och storklubbarna fick nys om att här fanns någonting som bara väntade på att hämtas hem.
   - Från IFK Norrköping ringde George Åby Ericsson och ville bjuda på krogen.
   Men det blev en annan Ericsson som tog hem spelet om guldklimpen. Facitchefen Gunnar Ericsson som styrde bruksorten Åtvidaberg och fotbollslaget med samma rika pondus.
   Roger berättar att Åtvidaberg skickade ned en bil till Blomstermåla och hämtade Roger.
   I boken ”Med Facit i hand – en reportagebok om ett familjeföretags uppgång och fall” skriver Allan Hall om hur det gick till när man värvade sin kanske största profil någonsin:
   ”När Roger Magnusson skulle värvas åkte Ljungquist (Bertil Ljungquist på Facits bokföringsavdelning och i ÅFF:s styrelse, förf. anm.) till Blomstermåla med gottpåsar till bröderna Benno och Pär. När Rogers far påpekade att en Stockholmsklubb lovat bjuda familjen på mat gjorde Ljungquist resan till Stockholm med hela Magnussonfamiljen. När måltiden var aväten på Hasselbacken fick blivande landslagsspelaren Benno Magnusson en hel femma att slå runt på Gröna Lund för.”  
   Tacka fan att Benno följde i brorsans fotspår och blev ÅFF:are några år senare.
   Det sägs att hela värvningen av Roger kostade Åtvid mindre än 10.000 kronor.
   Det var i april 1961.
   Han minns själv också att det spelade en stor roll att han trots allt fick en sorts utbildning. Han hamnade på en handelsskola i Linköping och fick  jobb på Facit.
   - Jag blev någon slags allmän kontorsnisse, säger han och skrattar.
   Det var den enda utbildning han hade i bagaget när han åtskilliga år senare vände hemåt till Sverige. Ett proffs med sjuårig folkskola och yrkeserfarenheter från att stapla gem och köra stencilapparater på Facit.
   I Åtvidaberg spelade Roger i fem år. Från juni 1961 till juni 1966.
   Han stortrivdes.
   - Det har alltid handlat om livskvalitet. Jag hade det i Åtvidaberg, jag hade det i Marseille och jag har det idag.
   Så spökar Nacka Skoglund igen.
   I augusti 1964 kom han till folkparken och klackade enkronor i rockfickan och skrålade ”Vi hänger me’”. Och efteråt träffades landslagspolarna.
   Roger tar på söderdialekten, låter kaffet kallna, och imiterar Nacka, som frågade:
   - Hur fan kan du bo i Åtvidaberg? Här finns ju bara en jävla gata...
   Livskvalitet var ordet.
   Och fotbollsartisteri var det som han betalade med.
   Likväl som han kan relatera matcher från Parc des Princes i Paris eller Stade Velodrome i Marseille så minns han hur hemmapubliken på Kopparvallen flyttade sig i halvtid för att stå på ÅFF:s högra långsida och i detalj kunna följa Magnussons dribblingar.
   En av hans bästa matcher är också från den här tiden.
   Åtvid tvålade till lokalkonkurrenterna Motala AIF med 7-0. I Motala. Och Roger gjorde fyra målpass.
   Minnet blixtrar till:
   - Det var i maj 1963...         
   Han läser inte ur gamla klipp eller dagböcker. Han bara minns.
   Men han glamoriserar aldrig. Han skryter inte. Snarare tvärtom. Han vet precis vad han var för någonting.
   - Ibland funkade det inte alls. Jag var en humörspelare. Vissa matcher gjorde jag ingenting. Absolut ingenting.
   Han berättar hur kraven blev högre och högre redan under ÅFF-tiden. Magnusson skulle göra en egen show. Så var det bara. Och dom kraven följde hela hans karriär. När han femton år senare avslutade den i Vilans BoIF i Kristianstad i division III Skåne, ringde bortalagens kassörer upp och frågade om Roger var med i laguppställningen. Då krävdes nämligen oftast mer plats för publiken än annars.
   Tränarna har betytt oerhört mycket för Roger. I Åtvid var det Antonio Duran. En tränare som lät Roger spela sitt spel.
   Vilket betydde – ta emot bollen, dribbla förbi backen, dra sig mot kortlinjen, och avsluta med inlägg snett inåt bakåt. Det blev aldrig offside.
   Tränare – och tillfälligheter!
   - Just det. Hela mitt fotbollsliv har styrts av tillfälligheter som har gjort att jag blev det jag blev.
   Dom allsvenska klubbarna,främst Djurgården och ÖIS låg på för ett kontrakt. Men Duran lugnade Roger med orden ”du blir snart proffs”.
   Det blev han.
   Han skrev på för Juventus vid fel tillfälle. 1965. När han flyttade 1966 hade det italienska fotbollsförbundet fått för sig att man skulle höja kvaliteten på landslaget och det blev importstopp på utländska fotbollsspelare i Italien. Så Juventusspelaren Magnusson hamnade i Bundesliga och FC Köln.
   Och vantrivdes.
   I Fotbollboken 1968 skriver Tommy Engstrand hur Roger tyckte allt var botten. Han vantrivdes med den maskinmässiga tyska fotbollen och vädret (!). Han längtade till en ”frisk grön svensk fotbollsmatta i maj eller juni och att få möta backar som går in för fotboll och inte för att sätta mest blåmärken på benen. Det är något annat än det här monotona malandet i ur och skur.”
   En annan anledning var Wolfgang Overath, klubbens stora stjärna.
   Han frös ut Magnusson. Det fanns inte plats för en lirare till i laget.
   - Jag fick inga bollar. Så jag kunde inte spela mitt spel.
   Han längtade hem.
   Då grep tillfälligheterna in igen.
   Trots att han inte fick lira i den italienska serie A så kunde klubbledningen plocka in honom då det var dags för Europacupen. Och eftersom Juventus inte spelat särskilt övertygande i ligan, laget var trots allt titelförsvarare, så beslutade man sig för att testa den där svensken i Europacupen.
   - Och det gick mycket bra.
   Eller säg hellre: - succé!
   Första matchen blev mot Rapid i Bukarest. 0-0. Men hemma i Turin vann Juventus med 1-0 och målskytt var Roger Magnusson. Sedan lottades italienarna mot Eintracht Braunschweig. Man hemmavann med 3-2 och förlorade borta med 0-1. Då stod Magnusson över för det hade inte gått så bra i den förra matchen.
   Han tackade för förtroendet han fick när det blev dags för omspel på neutral plan i Bern, dribblade fyra backar och satte en högerkanon i mål. Den här matchen sågs av miljoner européer på TV.
   - Och räddade min karriär, säger Roger.
   Annars hade han flyttat hem till Sverige och Åtvid i tvåan igen eller kanske hamnat i Allsvenskan, där han aldrig spelat. ÅFF kvalade och gick upp det här året.
   Istället fick han nytt kontrakt av Juventus som hoppades att importstoppet skulle hävas. Fram tills dess skulle han lånas ut. Och nu var det många om budet.
   Ett stort reportage i franska L’Equipe gav genklang i Frankrike.
   Nantes var intresserade och Olympique Marseille var ett annat namn. Marseille hade fått en ny klubbdirektör. Mångmiljonären och affärsmannen Marcel Leclerc hade flyttat hem och ville rycka upp fotbollen i stan. St.Etienne hade totalt dominerat fransk fotboll i ett decennium och nu skulle Olympique utmana.
   Leclerc hade köpt storstjärnan Bonnell.
   Nu, 1968, lånade dom Roger från Juventus.
   Året efter kom Josip Skoblar från Hannover.
   En epok inleddes.
   Det började mot Bordeaux. Högeryttern Magnusson gjorde själv ett mål och passade till ett. Nästa match var borta mot Nantes. Olympique fick stryk. Det gick inte bra. Efter den tredje matchen fick Roger ont i magen.
   - Jag fick så förbannat ont i magen, säger han, och gestikulerar som den fransman han är.
   Det var blindtarmsinflammation. Och Roger opererades och fick vila i två månader.
   Ytterligare en tillfällighet som räddade hans karriär!
   För när Roger låg sjukskriven gick det riktigt risigt för Olympique. Så risigt att tränaren, Robert Dombergh, fick sparken. Och andretränaren, gamle storspelaren Mario Zatelli, tog över. Då parkerade laget på nedflyttningsplats i ligan.
   Zatelli har betytt massor för Roger, och Marseille.
   Dombergh däremot kom han inte överens med alls.
   - Det var en sån där som pratade system och ritade pilar och streck på en tavla hela tiden. Vi orkade inte med honom och hans föreläsningar. Jag fick bara höra att jag jobbade för dåligt, säger han och det är lätt att föreställa sig hur illa han mådde av fyrkantigheten.
   Redan på dagis får man lära sig att det inte går att stoppa runda bollar i fyrkantiga hål.
   Det blev annorlunda med Zatelli. Han visade förtroende för den svenske bollvirtuosen. Då vände det uppåt i tabellen igen och 1969 tog man så hem cupen, efter att ha besegrat Bordeaux i finalen.
    Då stängde hela Marseille för att fira.
    När Olympique köpte loss Roger från Juventus 1970 fanns det fler intresserade. Holländska Feyenoord där kompisen Ove Kindvall spelade var dom som utmanade Marseille i det längsta.
    Men affärsmannen Leclerc var förtjust i Roger.
    Han uppmanade ständigt laget att spela på den magiske högeryttern. Ibland gick det till överdrift. Roger glömmer aldrig en samling på Leclercs restaurang ”Super Club” inför en match i veckan före jul 1971.
   Då krävde klubbdirektören att alla spelare i laget under matchens första tjugo minuter skulle passa till Roger. Om någon passade någon annan skulle han få böta tusen francs!
   Roger skrattar när han berättar och man tror knappt det är sant.
   - Det blev fullkomlig katastrof. Vi mötte ett bottenlag och jag var helt slut efter första halvlek eftersom jag bara fått jaga passningar hela tiden. Vi hade bara 1-1.
   - Efter matchen kom Leclerc fram till mej och sa att här gör jag allt för dej och så förstör du min julglädje på det här sättet.
   Men nästa match gick det bra igen och Leclerc hade glömt det där med den förstörda julglädjen.
   Olympique Marseille under dom här åren var inte bara Roger Magnusson och Bonnell. Framförallt var det Josip Skoblar, skyttekungen som satte strutarna på Rogers inlägg.
   Skoblar gjorde 100 mål på sina första 100 matcher för Marseille! Han gjorde totalt 151 mål på 174 matcher och vann skytteligan tre år i rad.
   Han sa till Göteborgsposten i våras då Olympique spelade UEFA-cupfinalmot Valencia så här:
  - Marseille har inte haft en spelare som Roger Magnusson sedan han lämnade klubben, kanske Chris Waddle, men för mig är Roger Magnusson den störste Marseille haft.
   Roger och Skoblar har haft fortsatt kontakt genom åren. Skoblar var en tid sportchef och med Rogers hjälp värvades en ny svensk spelare 1977. Det var Anders Linderoth, som spelade tre år med klubben.  
   Fortfarande har han kontakt med klubben och hjälper dom tillrätta bland svenska talanger. I våras satt han på Landskrona IP tillsammans med Marseillefolk och studerade Alexander Farnerud.
   - Jag tipsade också om ”Chippen” Wilhelmson, en härlig spelare, som provspelade en vecka i Marseille innan han hamnade i Anderlecht. Olympique vågade inte satsa eftersom han var så okänd, säger Roger.
   Marseille hade haft svenska spelare tidigare. Gunnar Johansson och Dan Ekner var två, kanske mera anonyma. Gunnar ”Säffle”Andersson var däremot långt ifrån att vara anonym. ”Säffle” Andersson vann den franska skytteligan 1952 och 1953.
   ”Säffle”gick under i Marseille. Han dog i misär, på Hotell Nice där en okänd supporter stod för hyran, som 41-åring 1969.
   Roger träffade självklart ”Säffle” som klubben försökte hålla kontakt med.
   - Han kunde berätta i timtal om matchen mot St.Etienne som Marseille vann med 4-3 och där ”Säffle” gjorde alla fyra målen.
   Roger minns att historien var olika varje gång. Så han frågade och fick beskedet att det var dom som bjöd som skulle hållas på gott humör. Så som dom trodde att målen gått till,så hade dom också gått till. Så länge dom bjöd.
   - Jag lovade mej själv att så skulle det aldrig bli för mej. Jag skulle inte ranta runt på barerna och berätta om mina mål för att få någon att bjuda på dricka, säger Roger.
   När Olympique spelade i Mässcupen mot Dukla Prag 1969 fick man budet om ”Säffles”död. Trots att man vann med 2-0 var det den förre svenske storspelaren som alla pratade om efteråt.
   Det blev sex år i den franska storfotbollens yppersta skyltfönster i Marseille. Sex år av minnen.
   Bästa matchen?
   - Borta mot Valenciennes. Augusti 1969. Allting lyckades för mej. Jag spelade som i trance, jag förstår det inte riktigt själv. Jag dribblade, lekte och klackade över mej själv. Bortapubliken stod upp och applåderade. Jag fick sex stjärnor i France Football och det är ovanligt.
   Det hörs att han är stolt över minnet.
   Ett annat minne som han glömmer att berätta om var 1971 när Santos med Pele, världens bäste fotbollsspelare, kom  till Frankrike och fick möta ett lag som den franska TV-publiken röstat fram. Det var nio St.Etienne-spelare och så Skoblar och Roger från Marseille. 
   Efter matchen utsågs matchens lirare av Pelé, som utan betänketid sa:
   - Den fantastiske högeryttern!  
   Det var också en sån där kväll då allt gick hem. Santosbacken var hela tiden steget efter och några dribblingar senare på väg mot läktaren.
   Det var Brigitte Bardot som gjorde avspark i den matchen.
   När Olympique arrangerade en recettmatch för en senare stjärna, Jean-Pierre Papin, var det Roger som slog avsparken. Inför 60.000 jublande Marseillebor.
   Trots att Roger mött Pelé och en en mängd andra storspelare genom åren tvekar han inte ett dugg när han ska peka ut den allra bäste:
   - Hasse Persson i Landskrona och HIF. Han tog inte ett steg i onödan. Han gjorde två mål på oss, hade ett fruktansvärt skott, när Bois slog ÅFF 1961.
   Minnena från Marseilletiden är många. Som när dom vann ligan 1971 och huvudsponsorn Chrysler skänkte vars sin sprillans ny bil till spelarna.
   - Jag har ju aldrig haft något körkort, säger Roger, och skrattar.
   Han och Eduard Kula var körkortslösa. Roger hade frun som kunde hämta bilen, men Kula var inte gift. Så han fick ragga upp en tjej som kunde hämta bilen.
   - Vi hade så kul. Träningarna var mest tvåmål efter uppvärmning och sedan var det nattklubb med presidenten i spetsen efter segermatcherna.
   Men landslaget var ett dåligt samvete för Roger under den här tiden. Det hymlar han inte om. Och kanske sitter det en liten tagg i hjärtat att han inte kom iväg till Mexiko-VM 1970, då han faktiskt var uttagen av Orvar Bergmark.
   - Det blev skandal, säger han.  
   Så berättar han hur Marcel Leclerc räknade ut hur mycket Olympique skulle förlora på minskade publikintäkter om Roger inte var med i startelvan. Det franska landslaget hade inte kvalificerat sig för VM och därför var det heller inget uppehåll i den franska ligan i maj-juni när VM spelades.
   - Sen skickade han en räkning på 100.000 francs till Svenska fotbollsförbundet. I dag kan man skratta åt det, men då kändes det inte så roligt, säger Roger.
   Han hade heller aldrig någon klausul som sa att han kunde kräva ledigt för landslagsspel. Trots det blev det fjorton landskamper och Roger blev Stor Grabb.
   Allting har en ände.
   1973 gick det sämre för Roger och Marseille. Zatelli ersattes av Kurt Linder, en tysk tränare. Lyon låg på och ville köpa den svenske artisten. Istället valde han Paris och Red Star.
   Det gick inte så bra. Laget var minst sagt medelmåttigt. Roger fick problem med ett knä och opererades. Han tappade speed, det där rycket som han använde för att gå förbi backarna.
   Då ringde Rune Smith på Kvällsposten och snackade en stund.
   Resultatet blev att Helsingborgs IF hörde av sig. Roger sa ”au revoir” till Frankrike och vände norrut. Han visste inte till vad. Och HIF hade ingen aning om vem som kom hem heller. Bara att dom värvat en världsstjärna till division II-laget.
   HIF tränades av en engelsman. Bob Houghton och Roy Hodgson hade förvridit huvudet på svenska fotbollsstyrelser, och i Helsingborg hade man kontrakterat en Brian Birch.
   - Vi hamnade omedelbart på kollisionskurs. Jag kunde inte ställa upp på det spel som Birch ville att vi skulle spela. Så var det bara. Det var inte HIF:s fel, säger han.
   Dessutom, poängterar han, var han knäskadad, hade tappat speed, lagt på sig några kilon och var överhuvudtaget inte i särskilt god form.
   Det blev sex-sju matcher i HIF.
   Sen ringde Stig Vedin från Vilans BoIF i Kristianstad. Ett lag i medgång. Och Roger ville bara bort från Helsingborg. Dessutom behövde han en utbildning och det fixade man i Kristianstad där han först läste in gymnasiet på Komvux och sedan gick på lärarhögskolan. Grabben med sjuårig folkskola skaffade sig ett yrke. Han blev fritidspedagog.
   Och ett sista ryck på fotbollsplanen. 1976-79.
   Nu hette radarkompisen inte Josip Skoblar utan Peter Malm. Och han stänkte in 49 mål på en säsong i trean när Roger stod för passningarna.
   - Det jobbigaste var att man sprang fram och tillbaka i straffområdet i väntan på passningen. Man visste inte hur många gånger Roger skulle dra sin back, berättar Malm.
   Även den här perioden hade sina ljusglimtar. 4.000 på läktarna i ett laddat lokalderby mot IFK Kristianstad.
   Men samtidigt var sagan på väg att ta slut. Roger var 34 år, hälsenorna sa ifrån och det var inte lika roligt att möta backar som tjurrusade och tuggade fradga samtidigt som publiken tjöt:
   - Ta ner den där jävla proffsdivan!
   Så Roger tackade för sig, sa nej till alla erbjudanden från småklubbar runt  Kristianstad, det finns hundratals, avstod i princip alla uppvisningsmatcher, och sökte sig till en mer anonym tillvaro.
    Åter igen hittade han sin balans, sin livskvalitet.
   Nästa år fyller han 60. Han ser fräschare ut än dom flesta i hans ålder. Löptränar tre gånger i veckan, har lossat på tio kilo och trivs alldeles utomordentligt med jobbet som receptionist på Charlottesborgs camping, där han kan prata både franska, italienska och tyska med anländande gäster. Som inte har en aning om att mannen som fixar lyset till husvagnen och visar var duschen finns har varit en av dom allra största i världens största lagsport - fotboll!

På upptäcktsfärd i min nya hemstad, på väg mot biblioteket, genade jag över Heden. Det är historisk svensk fotbollsmark. Det är den svenska fotbollens vagga. Här spelades nämligen Sveriges allra första riktiga fotbollsmatch. På ena planhalvan Örgryte IS - på den andra IS Lyckans Soldater.

En minnessten har rests, men tyvärr har man haft den dåliga smaken att sätta texten med guld på en rätt ljus granit, vilket får följden att texten blir onödigt svårläst, om än elegant...

Matchen spelades hur som haver 22 maj 1892, just här, på Heden. Örgryte vann med 1-0, trots att Erik Lemming, senare fyrfaldig olympisk mästare i spjutkastning, var en av soldaterna.
Lyckans Soldater slogs 1900 samman med Göteborgs Velocipedklubb och Skridskosällskapet Norden till Göteborgs IF, men finns fortfarande kvar som en kamratförening och delar årligen ut ett ungdomsledarstipendium. 

Luften är mättad av den söta doften från de blommande rapsfälten. Skånska Dagbladet står det på en brevlåda, Berliner Morgenpost på nästa. Vägen snirklar uppåt, norrut. Ibland en pileallé där nästan enbart barken står kvar, bladen har ändå slagit ut.
Sommarsol och sjutton grader.
Stare flyger rakt in i ihåligt träd.
Tar mig tid att stanna vid monumentet i Vittsjö. Gustav II Adolf föll, som 17-årig krigarkonung in spe, tvärs genom isen den 11 februari 1612, då han flydde från danska trupper som upptäckt hans bivack vid Vittsjön. Kung Gustav hade nyss med framgång bränt ned Vä stad. Upplänningen Thomas Larsson drog upp kungen ur vaken och 300 år senare, 1912, har Vittsjöborna glömt sina danska rötter och reser en minnessten över vandalkungens räddning.
En holländsk turist stannar till.
- Vischkekoort?
Undrar han. Jag pekar bort mot campingen, drar åt hakbandet på hjälmen och glider ut på riksväg 117 igen.
Vid nästa sten, den i Knäred, om freden som förhandlades fram, hänger regntunga skyar och jag drar skyddet över väskan. Strax därpå de första dropparna.
Halmstad - hällregn och tio grader.
Stela fingrar i blöta handskar. E6:an. Lastbilar och combivagnar. Husbilar och pickup'er. Uppehåll o solstrimmor efter Falkenberg. Vindkraftspark.
Torpa rastplats. Handskarna på avgasrören för att värmas upp inför sista delen. Glad göteborgare i stråhatt nyss hemkommen från Oxford och Cambridge med husbil. Berättar hur han i ungdomen spräckte skallen efter femton meters mc-färd. Drar åt hakbandet på hjälmen ytterligare och vi vinkar varann trevlig resa.
Strax Göteborg. Avfart. Påfart. Halvfart. Farthinder. Hemma.

På calle Tacuarí 147, bara ett kvarter från Avenida de Mayo, och paradgatan Avenida 9 de Julio, vajar den svenska flaggan ovanför entrén.
  Här ligger den svenska ambassaden i Buenos Aires.
  Här ligger också den svenska klubben, som dessutom är den som äger huset.
  En knapp vecka före min hemresa går jag till klubbens restaurang för att äta kåldolmar och lingonsylt. Och för att säga hej då till andra svenskar som jag lärt känna. Klubbens månadsluncher är veritabla mingelpartyn.
  Svenska klubben, Asociación Sueca”, är en imponerande 112 år gammal inrättning. Det var den 29 oktober 1898 som tandläkaren Nils Odahl, samlade ett antal svenska immigranter på ölkaféet ”Cervecería Roca”, och den svenska klubben bildades.
  Ölstugan drevs av svensken Gustaf Essén, och var då en populär samlingsplats för Buenos Airessvenskarna. När klubben konstituerades deltog 36 herrar i olika åldrar, och mötet drog ut till midnatt, då, enligt uppgift, Esséns förråd av whisky var ”uppsupet”.
  När kåldolmsmiddagen inleds ligger sånghäftena redan på bordet. Skåneakvaviten serveras och ”Helan går…” inleder lunchen. Snart följer fler svenska visor. Från gatan utanför hörs rop och smällare från en pågående demonstration, och blandat med de svenska snapsvisorna uppstår en smått absurd stämning.
  Ordföranden i klubben heter Clas Henriksson, är född i Kristianstad (!), och sekreterare är Lotta Costa, vars föräldrar bor i Tosteberga.
  Kåldolmsmiddagen är min tredje lunch på klubben. Jag nickar åt bekanta ansikten, hälsar och småpratar. Det pratas svenska, spanska och engelska. Vid behov också finska, danska, norska eller tyska.
  En av de första som kommer fram och kindpussas är Maela Viirsoo. En dam i sjuttioårsåldern, estniska till födseln, som tillbringade de tidiga skolåren utanför Landskrona, innan familjen emigrerade till Argentina, där hon blev kärnfysiker.
  Hon blir entusiastisk då jag berättar att jag tänker skriva en bok om svenska spår i Argentina, och omedelbart har hon presenterat mig för Marjatta Nieminen, som skrivit en avhandling om finsk immigration, samt Elisa Vik från Oslo, som doktorerar på ämnet; norrmän i Argentina.
  Och, jodå, under min vistelse i Buenos Aires träffar jag också en danskättling som letar efter danska spår i Sydamerika…
  En av anledningarna till att tandläkare Odahl 1898 ville bilda den svenska klubben var att många landsmän ”tillegnat sig pseudo-kosmopolitiska tendenser”, och glömt bort ursprung, språk och traditioner.
  Som en social mötesplats fyller klubben sin funktion, även idag, i vårt globala samhälle.
  Men kåldolmarna? Tja, inte går de upp mot mors.

(Kristianstadsbladet 20100528)

Min medförfattare till Whisky Blues, Börje Berglund, intervjuades i Sveriges Radio P4 i Kristianstad, i fredags, den 21 maj, av Malin Nilsson. Hur det lät kan du höra genom att gå till SR:s websida.

Där finns också en tjusig bild på honom i sina nya glasögon. Kolla in!

Mer än hundra personer kom till nattklubben på Grand Hotell i Kristianstad på kvällen, i torsdags den 20 maj, för att delta i det historiska boksläppet för min och Börje Berglunds första whiskydeckare  - kanske den första överhuvudtaget?
Börje och jag inledde med att berätta om hur boken kommit till, Bengt-Arne Larsson som är ordförande i whiskyklubben Glen Helge, gjorde en summarisk odyssé över de whiskymärken som florerar i boken, och McPersson från Hässleholnm - kvarts skotte! - spelade säckpipa och berättade om säckpipans hemligheter. Som avslutning läste jag ett kort stycke ur boken, och sedan signerades en rad böcker.

Du som ännu inte skaffat dig ett ex av Whisky Blues - har naturligtvis fortfarande chansen. Skicka din beställning till: [email protected]. Boken kommer att skickas så snart som möjligt. Faktura på 235 SEK + frakt medföljer.
Läs mer om boken på: www.whiskyblues.info

I går hamnade jag på Svenska klubbens årliga kåldolmsmiddag. Det var min tredje lunch på klubben, och nu börjar jag känna igen folk, lagom till att berätta; jag åker hem på torsdag.
Det är riktigt roligt att träffa folket på lunchen, med mingel både före och efter. Det är inte bara bofasta svenskar i Buenos Aires, som dyker upp. En del är nyanlända, några ungdomar på blixtvisit, och så då en del som inte alls pratar svenska, men kommer ändå. För att det är trevligt att äta kåldolmar och dricka rödvin till, skyffla in snapsar och sjunga "Helan går...".

För jämnt trettio år sedan, 1980, satt jag in på en kåldolmsmiddag på Swedish-American Institute i Minneapolis i USA. Jag minns att jag fick mer lingonsylt i Minnesota...men inget rödvin där, och fler snapsar i Buenos Aires (Skåne!).
Och kåldolmarna? Tja, inte går de upp mot mors.

        

Staden Oberá i Misionesprovinsen, inklämd mellan Paraguay och Brasilien i det nordöstra hörnet av Argentina, är en alldeles speciell upplevelse för en svensk.
  Staden grundades av svenskar, spillror av två misslyckade emigrationsvågor till Brasilien. Den första kring 1890, och den andra ungefär tjugo år senare. Brasilien blev inte det utlovade drömlandet, och många tog sitt pick och pack, rodde över Uruguayfloden och blev istället yerbamateodlare i Misiones. De blev ”den röda jordens svenskar”.
  Prins Wilhelm myntade uttrycket vid ett besök 1947.
  Oberá har nu ungefär 70.000 invånare. Svenskarna är idag en minoritet. Det sägs att ungefär hundra personer fortfarande pratar svenska i staden. Jag har träffat ganska många av dem.
  Fru Wik, en av fyra systrar, expedierar på apotek Europa, på svenska.
  Järnhandlare Andersson säljer Sandviks motorsågar.
  Adelina Hasselström, lika aktiv i skolan, som alltid.
  Hjalmar Björklund gör matéstunden på sena eftermiddagen till en höjdpunkt. Hans bror, yerbaodlaren Klas, finns alltid där, när svenskar dyker upp.
  Birgit Holmgren driver själv sin chacra med många olika djur. Hennes kusin, Lucia, lagar mat, städar, och sköter om det nordiska huset i ”Parque de los inmigrantes”.
  Dick Barney utvecklar alternativa energikällor och har ett radioprogram en gång i veckan om solkraft, vattenturbiner och vindsnurror.
  Systrarna Olsson läser Allers; ”vi lär oss många nya ord i korsorden”.
  Och så vidare.
  De flesta är barnbarn, några barnbarnsbarn, till svenska immigranter. Bara några få av dem har varit i Sverige. Men de har svenska flaggan på bordet, broderade bonader, eller kungen och Silvia, på väggen. Därtill en dalahäst i bokhyllan.
  Det är fantastiskt.
  Men det finns också en tragisk historia, som vi inte ska glömma.
  Detta är en rest av svenska utvandrare, vars barn och makar dog i svält och umbäranden, vars skördar åts upp av gräshoppor, eller sveptes bort av Uruguayfloden, som svämmade över, och drog både bostad och boskap med sig.
  Utvandrare som förlorade allt nästan allt de hade.
  Hit arrangerar ett antal svenska resebyråer gruppresor. Vi svenskar, som har råd, reser hit, pekar, skrattar, och förvånar oss.
  Lika tacksamt överraskad som man blir över det översvallande mottagande man får, lika fundersam blir man över vad framtiden ska föra med sig för den här tynande gruppen misionessvenskar.
  Den svenska kolonin är ett veritabelt kulturreservat. Hur tar vi hand om det? 

(Kristianstadsbladet 20100507)

Det finns i runda slängar 400.000 taxibilar i Buenos Aires. Bara så du vet.

Alla som kommer till Buenos Aires undrar: vad ska vi se för någonting?  
Ja, fråga inte mig. Det finns hur mycket som helst som jag inte har hunnit se än på åtta månader. Men det finns ju en del rätt självklara turistmål. Dit alla tar sig förr eller senare.

Söndagsmarknaden i San Telmo. Jag var där så sent som i går. Marknaden utgår från Plaza Dorrego i San Telmo, och sträcker sig sedan längs hela calle Defensa, till Plaza de Mayo, med flera hundratals knallar. Allt från kohudar och schackspel till rent skräp. Längs calle Defensa och i kvarteren runt Plaza Dorrego finns också många antikhandlare, och inte att förglömma Mercado San Telmo.
På bilden två schackspelare på calle Defensa, innan turistströmmen kommit igång.

Il camminito i Boca. Konstnärs- och bohemkvarter, som dock verkar vara lite mycket turistreservat för min smak.
Men visst, roligt att titta dit.

En blommande passionsfrukt hos Dick Barney


Exotiska frukter ska ätas på plats!
Misionesprovinsen i nordöstra Argentina, inklämt mellan Paraguay och Brasilien, är det perfekta stället om du vill odla frukt. Den röda jorden är bördig som få, och odlaren Sverre Kleiven poängterar att han får fyra skördar apelsiner varje år!

På hans gård växer det mesta som brukar trängas på ett exotiskt festfat hemma i Sverige. Där plockar du mango, papaya och avocado direkt från träden, en lime till drinken, en banan till efterrätten och så vidare. Jag förstår förresten inte varför inte bananen har större betydelse som fruktbarhetssymbol, kan man sig på formen missta?
Bara några bilder ur arkivet.

 Sverres bananer.


 Papaya!

 Lime till drinken.



Och den enkla, men ack så vackra, téblomman.

Ärligt talat - mat intresserar mig inte tillräckligt mycket för att jag ska kunna njuta av det i text och bild, vilket numera är så vanligt i vår värld. Alla dessa kokböcker, matprogram i TV och kändiskockar som skruvar till det mer och mer.
Mat har blivit mode precis som så mycket annat.

Men jag har ätit gott under min tid i Sydamerika. Stora biffar, kotletter, grillade revben, påskalamm och mycket mera. Har till och med ätit buffé på en vegetarisk restaurang. Fisk har jag ätit. Och hemma har jag gjort min världsberömda köttfärssås, med en färs som inte går att hitta på ICA eller Konsum, men tyvärr inte lyckats hitta riktigt rätt med kryddorna.

Några bilder på tre höjdare.
Mariscotallriken med alla möjliga och några omöjliga (locon) skaldjur på en liten restaurang i Valparaísos hamnkvarter i Chile.
Fru Bromans Ägg Royale som var en fröjd för både öga och gom. Påskaftonsnjutning i Palermo.
Grillade kycklinghjärtan i Porto Lucena i Brasilien. Perfekt kryddade, härlig konsistens, doppades i skorpmjöl.