Jag låter bilderna tala för sig själv. Påpekar bara lite försynt att tålamod är en av mina bästa grenar...

Bilfärjan över Río Uruguay mellan Porto Vera Cruz, RS och Panambí, Misiones.

Det var ett tag sedan ni fick se några flygfän. Det är dags att presentera några pippisar från Misiones. Som vanligt handlar det om att klicka på bilderna för att få se dem i större format. Klicka på du bara! Och den där kolibrin - ja, den satt på en gren en och en halv meter från mig (och poolen), skimrade i blått och grönt, och kameran hade jag i sovrummet...


   

   

Det går mot höst. Oberá, Misionesprovinsen, 20100413.

På måndag sätter jag mig än en gång i en av de bekväma långsfärdsbussarna på Retiro, den stora omnibusscentralen, i Buenos Aires. Målet är åter Misionesprovinsen.
  Det är 120 mil dit, ungefär. Jag åker sent på eftermiddagen och är framme på morgonen. Då har jag förhoppningsvis sovit rätt gott, ätit bra och kunnat både kissa och borsta tänderna.
  Argentina är ett stort land.
  Jag har gjort ett antal resor. För fjorton dagar sedan gjorde jag en 350-milatur över Mendoza, via det jordbävningsdrabbade Chile och norra Patagonien, tillbaka till Buenos Aires. Med buss.
  En gång i tiden byggdes järnvägsnätet ut i Argentina. Det är ett till synes alldeles utmärkt land för järnväg. Platt, ödsligt, och man kan dra raka linjer, mil efter mil. Det var engelsmän, men också många svenskar, som var ingenjörer och rallare, och lade ut räls. I Rosario finns till och med en park som heter Plaza Sueca, för att hedra de svenska järnvägsarbetarna.
  I dag åker man istället buss.
  Vägarna är raka och i förhållandevis gott skick.
  Järnvägarna förfaller.
  Retiro är som en veritabel flygplats, med ett 80-tal plattformar för avgångar och ankomster. Ett antal restauranger, caféer, souvenirbutiker, apotek, kiosker och krimskramsaffärer.
  Bussbolagen tävlar i att fånga sina kunder. Bussarna är stora, moderna, ofta Volvobussar, och ombord finns alltid två chaufförer och en steward. De är fantasifullt målade med bilder från turistorter, och bara namnen på bolagen föder fantasin. Här rullar en ”Crucero del Norte”, där en ”El Patagonico”, en ”Tigre Iguazú” eller en ”Mendocino”.
  Det är ganska billigt. En 120-milaresa kostar i runda tal 300 svenska kronor, enkel resa. Men du åker på natten, spar in en hotellövernattning, och du sover ofta precis lika bra, om du har öronproppar och filt.
  Åker du dagtid kan du få enorma vyer.
  Jag har åkt i en krängande buss på hisnande serpentinvägar i Anderna, med chaufförer som gjort omkörningar i nedförslut, och dundrat fram på motorvägar. Men jag har ändå alltid känt mig trygg. Kanske för att bussarna inte får köra fortare än 100 km/h. I Chile fanns till och med en röd lampa som blinkade ilsket om chauffören körde för fort. Då kom det upp en ljusskylt som sade att man skulle påpeka detta för bussens personal, eller ringa ett nummer som angavs, för att klaga på vårdslösheten!
  Men varför blev det buss och inte tåg som dominerar resandet i Argentina?
  En taxichaufför i Rosario gav oss det enkla svaret på frågan:
  - Järnväg kräver underhåll, svarade han.
Detta är Argentina.

(Kristianstadsbladet 100409)

Det räckte inte med sju sorters kakor på hyllorna då vi besökte Confitería
Sueca på Avenida Santa Fé i Martínez,
en av Buenos Aires nordliga förorter. Det var kakor i långa banor.

Och ovanligt många som man kände igen från svenska kakkalas. Här fanns pepparkakor, chokladbullar, bondkakor, mazariner, toscakakor och några alldeles ljuvliga äppelknyten. 

Tyvärr dog den svenska konditorn Lasse för fem år sedan, så den svenska kedjan verkar bruten. Men kakorna rullar de fortfarande enligt de svenska recepten.

Fast, som gammal cafégubbe så saknade jag mina egna specialare, radiokakan, vaniljringen och björnkakan. Men man kan inte begära allt heller.

Artonårige Marcos Fuentes, från Växjö, funderade på att göra sin praktik på John Bauerskolans hotell- och restauranglinje i Sälen, i de svenska fjällens snö och kyla.
  Men så tänkte han om.
  Nu serverar han istället crepes och rödvin till lunchgäster och turister i stekande sol i Montevideo i Sydamerika. Egentligen är det inte så konstigt som det låter. Marcos är född i Sverige, men både mamma och pappa är från Uruguay, och för två år sedan flyttade pappa tillbaka till Sydamerika.
 - Det här var en rent spontan grej. Pappa tyckte att jag skulle ta tillfället i akt och göra praktiken här, säger Marcos, och tillägger, att det har han inte ångrat.
  Marcos Fuentes går tredje året på hotell- och restauranglinjen på John Bauergymnasiet i Växjö. Då ingår åtta veckors praktik, men eftersom det samtidigt är två veckors lov, så fick han en sammanhängande period av tio veckor i den sydamerikanska sensommaren. Samtidigt som det fortfarande skottas snö hemma i Sverige.
  Han inser att han är privilegierad. Han bor hemma hos sin pappa. Han talar flytande spanska, och han känner sig hemma i Montevideo, med släktingar och vänner.
  Det är lätt att förstå att Marcos stortrivs.
  - Uruguay är en helt annan sak än Sverige. Det är varmare, livligare och folk är mer öppna, säger han.
  Montevideo är huvudstad i Uruguay. Det är en storstad i Stockholms storlek, men kan ändå upplevas som en småstad. 
  Staden flödar av kultur, och nu, i februari, är det karneval, med dans och musik, och många turister på gator och torg.
  Musiken är en stor del av Marcos liv. Hemma i Växjö sjunger och rappar han i bandet ”Dynasty” och dessutom spelar han candombe i ”La Peregrina”.
  - Candombe är en uruguayansk traditionell musik med trummor. Jag har varit i kontakt med några band härnere som jag skulle kunna spela med, berättar han.
  Candombe uppstod för ett par hundra år sedan när afrikanska slavar kom till Uruguay. De tog med sig musiken och rytmen från Afrika och byggde sina egna trummor av oljefat som de spände djurskinn över. I dag är candombe lika specifikt för Uruguay som matédrickandet.
  Marcos har sin praktikplats på ”La Creperie” en liten restaurang, bara ett kvarter från Montevideos absoluta centrum, Plaza Independecia.
  Det är ett creperi, och pannkakor med olika slags fyllningar är krogens specialitet, men man serverar också annat, som sallader och den uruguayanska folkrätten chivitos.
  Marcos serverar. Efter skolan siktar han på en karriär som bartender, vilket betyder att han måste plussa på sin utbildning med ytterligare en kurs.
  Framtiden?
  - Jag skulle vilja resa mer och arbeta som bartender. Kanske i Brasilien, kanske på andra ställen i Sydamerika, eller i Europa, säger han.
  I Uruguay heter jetsetplatsen nummer ett, Punta del Este. Här lägger de stora amerikanska kryssningsfartygen till, här finns en stor marina för småbåtar och milslånga stränder med hotell och uteserveringar. Här finns chansen att tjäna pengar på dricksen.
  Som praktikant lever han på studiebidraget. Det blir inte mycket att röra sig med, men Montevideo är något lite billigare än Sverige.
  Men inte allt är billigare.
  Marcos skrattar då han berättar att hans pappa ville att han skulle ta med sig billiga t-shirts från Sverige. Kvaliteten på de svenska kläderna är så pass mycket bättre.
  Marcos är både svensk och uruguayare. När de amerikanska turisterna hittar in på den lilla restaurangen kan han praktisera sin engelska, och då och då har han också möjlighet att överraska ett förvånat gästpar från Sverige, som försöker tolka den spanska matsedeln, när han undrar på klingande småländska:
  - Önskar herrskapet fisk eller kött?

Påskafton blev en mycket trevlig kväll i Palermo. Inbjuden till svensk-argentinska paret Kristoffer och Veronica (och unge Kalvin) på Avenida Santa Fé, trettonde våningen, med takterrass, där kvällens grillmästare förberedde lammet på terrassen.
Det gick hur bra som helst, tills Henke och undertecknad sattes att passa asadon. Inbegripna i ett djupsinnigt och intellektuellt samtal, upptäckte vi inte att elden fått fäste i trälåren med
kol och kolpåsar under själva grillen, förrän lågorna slog halvmeterhöga.
Men trädgårdsslangen skötte Henke som en infödd bombero, så det var snabbt släckt. Johanna och Göran skötte förrätterna, med bl.a. exklusiviteten Västerbottenspaj, Ägg Royal och Ägg Provencal, och Henke stod för den friska fruktiga efterrätten.
Eftersom jag nyligen besökt Mendoza fick jag förtroendet att stå för en del av vinet som konsumerades.
En fantastisk påskafton med trevliga samtal och en hänförande utsikt ner över Palermos pulsåder, Avenida Santa Fé.
 

När man är ute på vägarna så blir det förr eller senare alltid kväll och natt, och inte alltid tillbringar man dessa
ombord på en långfärdsbuss. Ibland måste man söka sig till någon värdshusvärd där brasan sprakar, vinkaraffen är välfylld och vildsvinet grillas på bakgården. 
Som mest modernt och luxuöst har jag nog bott i Neuquén på Hotel Olivos, som bara var två månader gammalt. Det kändes nästan som om vi var de allra första som bodde i rummet. Och ändå - hyfsat pris.
Annars är hostel det enklaste, och ett ställe där du kommer i kontakt med andra resenärer på ett enkelt och naturligt sätt. Tyvärr har jag upptäckt att jag allt som oftast är sisår en trettio år äldre än alla andra gäster, men det är ändå att föredra jämfört med om det hade varit tvärtom.

I Mendoza bodde jag på Hostel Estación Mendoza, som jag utan vidare kan rekommendera för en natt eller två. Det är ändå inte nummer ett i stan - det heter Hostel Lao - men de hade tyvärr fullt dan då jag kom till Mendoza.
Men en sådan här innergård som hos Estación Mendoza kan man väl stå ut med. Ett dignande citronträd mitt i pation.

Vulkanen Lanín sägs vara ett av världens vackraste berg, åtminstone enligt guideboken som jag släpar med mig (Footprint), och läser alltför sällan i. Vulkanen ligger i nationalparken Lanín, på den argentinska sidan av Anderna, i provinsen Neuquén.
Den argentinska passkontrollen ligger alldeles vid bergets fot. Gränsövergången heter Paso Tromen, eller på den chilenska sidan det betydligt vackrare, Mamuil Malal. Du når inte samma svindlande höjder som vid Aconcagua och Cristo Redentor, men Lanín är i alla fall imponerande 3776 meter över havet. Vägen är inte så hisnande (stundtals grusväg och smala träbroar), men kanske istället så mycket vackrare. Inte minst då man passerat gränsen och det bär nedför i nationalparken. En förtjusande vy breder ut sig i det patagoniska landskapet.
Man kan ge sig uppför Lanín, vulkanen är inte aktiv, men man måste godkännas av de argentinska parkvakterna. Utrustningen måste vara bra, och du måste vara frisk och uthållig.