Den 27 februari i år drabbades centrala Chile av årets hittills kraftigaste jordbävning. Ett stort antal efterskalv och tsunamis krävde också offer.
I dag, den 22 mars, inte en månad efter skalvet, reste jag genom de centrala delarna av Chile. Från Viña del Mar vid kusten, via Santiago, till Temuco.
Jag såg raserade broar, motorvägar och hus.
Men jag såg också ett intensivt arbete med att röja. I Talca, som var en hårt drabbad stad, var kvarteren kring bussterminalen som utbombade. Men om man inte hade vetat om att det nyss varit en stor jordbävning tror jag inte att man hade reagerat. Många vägarbeten, men man har kommit långt i återställningen av vägnätet. Broar kommer att ta längre tid. De får tills vidare vara enfiliga.
I Valparaíso har ett antal hus rymts ut och spärrats av, för rivning. Även i Viña del Mar finns flervåningshus som nu evakuerats och spärrats av.
Turistströmmen har sinat. Folk säljer sina lägenheter i rädsla för nya skalv och nya tsunamis.

  Talca.     

 Valparaíso.

För tjugofem år sedan bodde jag i en trevlig markbostad i Kristianstad. Grannarna hette Nora och Cesar och kom från Viña del Mar i Chile. Sen går tiden. Man flyttar och har sig och vinkar på varann på stan och pratar bort några minuter när man ses.
Sen plötsligt ses man inte mer.
Förrän man kommer till Viña del Mar i Chile. Där har Nora Montero bott i snart sex år. Men nu om en månad flyttar hon tillbaka till Europa, först på besök hos sonen Rodrigo i Frankrike, och sen till Sverige, där hon har döttrarna Vivi och Kristina.
Det är fantastiskt att möta en gammal bekant efter så många år, på andra sidan jordklotet. Att få se den del av världen, som är hennes. På bilden: Nora i Valparaíso.





Senare på kvällen blev det grön öl och peruanska tapas tillsammans med Lars Palmgren. Lars är sedan många år tillbaka stringer för Sveriges Radio i Latinamerika, och har bott i Sydamerika större delen av sitt liv. En spännande kväll med mycket prat. 
Lars berättade bland annat hur han bevakat jordbävningen på Haiti, slutligen rest hem till Viña del Mar, och första natten hemma väcktes han av - just det, jordbävning!
Lars Palmgren har jag haft en del kontakt med tidigare. Det är han som hjälpt mig med miljöer från Chile till mina deckare med Cesar Amado och Spencer Albinsson.

På Sydamerikas västkust, i Viña del Mar, blev det ännu en ny bekantskap i fågelvärlden - pelikanen! Så nu har jag färdats från pingvinerna på Patagoniens kust, via kondoren i Anderna, till pelikanens pacifika värld. Kul. Jag kunde ha tagit hur många bilder som helst, men man får ju begränsa vansinnet något. Bjuder på två i alla fall.


    

Jag gjorde det enkelt för mig. Liksom vid valsafarin i Patagonien  - jag tog en turistbuss. Den här gången till några vingårdar i Mendozadistriktet.
Vår trevlige guide, José, berättade att gårdagskvällens skyfall (med blixt, dunder o hagel i tio minuter), var sommarens regn i Mendoza, som är utomordentligt torrt. Allt vatten får stan från vinterns snö på Andernas sluttningar.
Det var en parentes.
Men vatten och sol är två av hemligheterna bakom ett bra vin. Mendoza har båda.



Vi, det var jag, en spanjor med alldeles för stor filmkamera, några breda brasilianare, en japan med fru och svärmor, några pensionärer från Buenos Aires och några ungdomar från USA, England och Frankrike, fick besöka en olivoljeproducent, tvenne bodegor (vingårdar) och avslutade med en kyrka som producerade utomordentliga likörer, vodka, absint, whisky med mera.



Vingårdarna var trevliga, men de bjöd inte på sina bästa viner. Det var kyrkan som tog hem pengarna, och jag shoppade några flaskor med spännande innehåll.
Men har man inte sett Malbecdruvorna har man inte varit i Mendoza.

När det är ungefär tio mil kvar till Mendoza dyker dom upp - Anderna. En sagolik syn där de vitklädda snötopparna till synes hänger i luften, svävar på himlen. Klockan är runt nio, Andesmars blågrå buss har solen i ryggen.
Busklandskapet har ändrat karaktär. Det har blivit uppodlat. Vinodlingarna blir mer och mer comme-il-faut, ju närmare Mendoza vi kommer. 

På bussterminalen i Mendoza hänger jag vid turistinformationen för att få en karta över stan och kanske ett pekfinger i rätt riktning till ett trevligt hostel. Den unge mannen bakom disken är en värdig representant för los mendocinos. Men han håller på Boca Juniors, trots att det lokala laget Godoy Cruz slog just Boca, i aperturan, på la Bombonera med 3-2 (jag såg matchen).
När han hör att jag är svensk berättar han att den bästa bok han någonsin har läst var svensk:
Nils Holgerssons underbara resa, av Selma Lagerlöf.
Jag får gåshud, trots den 28-gradiga värmen och solen. Tvingar mig till en café doble för att smälta detta. Jag, som har rötterna i Vemmenhögs härad, uppvuxen ett stenkast från gården där Nils äntrade Akka, för sin resa, träffar, vid Andernas sluttningar i Sydamerika, en ung man som tänker på Nils Holgersson.

Världen är fantastisk.
Det var bara det jag ville berätta.

BESTÄLL SOMMARLÄSNINGEN NU!
Billigare, drygare, än en flaska whisky – 252 sidor att slå upp

Duncan MacMillan, som äger MacMillan Whisky Distillery, i Pitlochry, i skotska högländerna, är övertygad om att han lyckats med konststycket att framställa världens absolut bästa whisky.
   Precis lika övertygad är den galne lord Humbleton, som gör allt för att komma över gudadrycken.
   När ett hemligt konsortium, med syftet att bevara skotsk whisky skotsk, ropat in denna Cask 1692 på en whiskyauktion i Aberdeen, kommer ett minst sagt häpnadsväckande avslöjande.
   För att reda ut den trassliga härvan anlitas tuffingen Angie Connors från London och hon reser till Skottland föga medveten om att en oförrätt som skedde för mer än 300 år sedan fortfarande kan hämnas i högländerna.
   Whisky Blues är också en berättelse om kärlek, svek och omöjliga relationer.

Planerad utgivning: 22 maj 2010.

Inbunden 235 SEK + frakt. Faktura medföljer.

Maila redan nu din beställning till: [email protected]

Ange namn, adress, antal ex, och om du vill ha boken dedikerad till någon särskild, eller om du inte alls vill ha boken signerad.

Beställ recensionsex: [email protected]

När min vän Paul, en 73-årig amerikan som presenterar sig som eremiten från Yosemite, förklarar tangon som att varje dans är en ”treminuters kärlekshistoria”, så är det klart att jag blir intresserad.
  Tango är ett ofrånkomligt fenomen i Buenos Aires.
  Det finns tangoshower för turister med uppvisningar, som är mer cirkuskonster och akrobatik, än social dans. Och så finns det där, bortom turiststråken, det lite mytiska och närmast osynliga, tills man möter det.
  En ingång dit kan vara taxichauffören med den smala mustaschen och de rökskadade stämbanden, som i den fortfarande heta natten, trots fläktandet från nervevade rutor, har bilradion inställd på en tangostation, där Carlos Gardels smäktande röst förmedlar ekivoka historier om sena nätters kärlekshistorier på bakgator. Efter nattskiftet kör han troligen direkt till milongan och dansar tills det ljusnar över Rio de la Plata igen.
  Varje torsdag eftermiddag kan man för 28 pesos få tre timmars grupplektioner på Confitería Ideal, mitt i Buenos Aires. Nybörjare stapplar de första stegen i närheten av bardisken. De mer avancerade glider runt i stolt elegans, på parkettens mitt.
  Confitería Ideal är ett kafé, i en stil som för tankarna till 1920-talet. På ovanvåningen ligger danssalen. Stora speglar täcker väggarna och runt borden smyger kyparen Pedro, och serverar kaffe och mineralvatten.
  Pedro rör sig sakta och värdigt, men tiden har stått still.
  Dansläraren heter Eduardo Saucedo. Han är vänlig, ja, rent av älskvärd, men bestämd. Han vet vad tango handlar om. Det är känslor. Känslor. Egentligen ingenting annat. Det finns grundsteg, men det är känslan och kommunikationen med den man dansar som är det allra viktigaste. Inte hur man dansar, utan vilken känsla man lägger i dansen. Därför är det egentligen ingenting märkligt, när jag ser en man vika ihop och stoppa ned blindkäppen i bakfickan, innan han styr ut på golvet med sin partner.
  Eduardo Saucedo är tangoartist.
  Hon som håller ihop arrangemanget på Confitería Ideal heter Kikki. Hon är från Trollhättan, men lämnade staden i mitten av sextiotalet, ungefär samtidigt som Saab lanserade V4:an.
  Kikki lever för och av tangon. Det var den som förde henne till Buenos Aires. I dag är hon en av de namnkunniga tangoproducenterna.
  Vi pratar om Evert Taube, som red till Samborombón för att dansa tango. Kikki berättar att hon under alla åren med tangon mer och mer har insett hur nära den argentinska dansen den svenske nationaltrubaduren faktiskt måste ha levt. Hur hans musik i mångt och mycket är just tango. Och då pratar hon i första hand inte rytm, utan just känsla.
  Tango är lite blues, eller fado, men med en avgörande skillnad. I tangon är man två, och det är samspelet de båda emellan som är det viktiga. Visst är det flott att se vackra kvinnor och stiliga män utföra halsbrytande steg på fullsatta uppvisningar, med klackarna i taket. Men det är på milongan där ett snabbt ögonkast bjuder upp till en tango, och den privata, intima, atmosfären uppstår, som tangon lever. Det är där en 73-årig eremit från Kalifornien har rätt att bli förälskad under tre minuter.
  Min egen karriär är troligen både påbörjad och avslutad, trots att mor och far i min barndom ibland spelade stenkakan med ”Tango jalousie”, där en av raderna för alltid etsat sig fast:
  ”…det var mig ändå
Per Erik bjöd på tango för två!”

(Kristianstadsbladet 20100305)

Skulpturen med handens fingrar som sträcker sig upp ur sanddynerna vid Punta del Este i Uruguay ska symbolisera människans närvaro i naturen. Skulpturen är gjord av den chilenske konstnären Mario Irrazábal, och det tog sex dagar för honom att färdigställa den i februari 1982.
Den är Punta del Estes mest kända landmärke där den står på stranden.

Punta del Este är jetsetarnas tillhåll i Uruguay. Det vimlar av argentinare som har pengar nog att åka hit istället för till Mar del Plata. Och av brasilianare. Var och varannan på gatorna pratade portugisiska.
Punta del Este är en hel del dyrare än Argentina och även dyrare än resten av Uruguay. Prisläget är nästan svenskt. Men maten var utomordentlig och det var fint att sitta på uteserveringen och se solen gå ned över Rio de la Platas mynning.

Och badbart var det. Inte så brunt vatten som längre upp i viken. Några och tjugo grader, höga vågor, många surfare, och farliga underströmmar.

Jag kan förstå om ni har undrat. Såg jag inga fåglar i Uruguay? Jo, det är klart att jag gjorde. För att inte göra er besvikna, så kommer det några bilder på främst sjöfåglar. Bilderna är tagna i Punta del Este, badparadiset och Uruguays jetsetställe numro ett. Måsen har ni redan fått, men ett litet sjöfågelsgalleri blir det. Klicka på bilderna så blir de större.


   

Det finns två förklaringar till varför Uruguays huvudstad heter Montevideo - och inget av dem har med VHS, eller VCR, att göra.
Båda har däremot kopplingar till den gamle upptäckaren Magallanes, som passerade La Plataviken någon tid före mig.
Den ena förklaringen går ut på att en av de portugisiska sjömännen, en anonym matros med sjöskumspipa och eventuellt en begynnande skörbjugg, men klar i blicken, spanade in mot land och utropade:
- Monte vide eu! (Jag ser ett berg).
Den andra förklaringen är att Magallanes själv satt och kliade sig i huvudet och räknade bergen söderut från var han nu kom och kritade ned på sin karta: Monte VI de E a O (Det sjätte berget från öst till väst).
Berget heter i vilket fall som helst Cerro de Montevideo och är den kulle kring vilken staden idag vuxit upp.


           


Montevideo har 1,3 miljoner invånare - vilket är ungefär en tredjedel av landets befolkning. Det är en storstad med småstadskänsla. Vid Plaza Independencia har du gamla stan åt sydväst, med hamnen och Mercado del Puerto, och den nya stan med shoppinggatan Avenida 18 de Julio, åt nordost.

Montevideo har milslånga stränder och ett badliv inpå knutarna. Kulturen lever och vänliga människor rör sig på gator och torg. Du äter gott. Det är dyrare än i Buenos Aires. Havets närhet - du kan stå mitt i gamla stan och se sjön från tre håll samtidigt, gör luften frisk att andas.

"Är Olrog bortglömd, eller aldrig ens uppmärksammad, i Sverige, så vimlar det istället av argentinska minnestexter över honom på internet.
  Han målas upp som en generös människa och filantrop, och gjorde ett starkt intryck på alla de han mötte.
  En av hans vänner och kollegor berättar en historia om hur Olrog med sällskap färdades i ett överfyllt tåg mellan Yacuiba och Santa Cruz de la Sierra i Bolivia, det satt till och med folk på taket, och hur nitiska tjänstemän kom ombord och krävde en fattig marknadskvinna på ”skatt”. Olrog blev förbannad, tappade humöret, och erbjöd kontrollanterna sin klocka i utbyte mot att de slutade trakassera kvinnan."

Hur Claes Christian Olrog är släkt med Ulf Peder Olrog - han med konserverad gröt och bullfest - återstår att reda ut. Var de kanske kusiner?

Den argentinska inrikespolitiken är ett virrvarr av lojaliteter och dess motsats. Det är presidentval 2011 och redan nu positionerar man sig runt om i herresätena. President Cristinas make Néstor, som just nu återhämtar sig efter hjärtbesvär, är kvar på planen, sade Cristina i ett uttalande igår.

Néstor Kirchner var ju hustruns företrädare i Casa Rosada, och nu siktar han på att bli också hennes efterträdare.

Men det är fler om budet. Oppositionen är inte särskilt samlad, men det är ju knappast heller PJ – partido justicialista, peronistpartiet, som Cristina och Néstor tillhör. Tvärtom, det är ett parti som snedseglar över hela den politiska skalan, och oppositionen inom partiets ramar skulle få en svensk partiarbetare att bryta ihop.

Cristinas vicepresident heter Julio Cobos. Han är också paret Kirchners största antagonist. I går kväll förklarade försvarsministern att brigadgeneralen i armén, Hernán Prieto Alemandi, har avgått. Anledningen uppges vara att han fört hemliga samtal med vicepresident Cobos.

 Julio Cobos utsågs av Kirchner för att ge andra delar av partiets åsikter en roll i toppen. Han valdes av folket, och kan därför inte avsättas, trots att kabinettschefen Aníbal Fernandez, öppet anklagar honom för att sitta kvar enbart för att förstöra för presidenten.

Den ständiga tvåan – racerföraren Carlos Reutemann, har nu också mumlat ur skägget, och om hans uttalande tolkas korrekt så börjar han bli mer och mer mogen för att kandidera 2011. Fackföreningsledaren Hugo Moyano har redan besvarat Reutemann, med att han i så fall, med sin högerpolitik, inte kommer att få något stöd från facket.

Rosario är Argentinas tredje största stad efter la Capital och Córdoba.
I Rosario föddes Che Guevara, Lionel Messi och Manuel Belgrano hissade den argentinska flaggan för första gången här, där Diego Maradona också spelade ett antal hemmamatcher för Newells Old Boys anarkistiskt rödsvarta lag.
Mer om Newells stadion kommer på Avspark inom kort.
Här flyter Rio Paraná lugnt och stillsamt förbi, drar med sig öar av grenar och bladverk från uppströms floden och här lotsade Bo Anders Natt och Dag fartyg för hundra år sedan.
Här finns också dungen ”Plaza Sueca” som uppkallats efter de svenska rallare och järnvägsingenjörer som lade sina spår i Rosario, och här äter man fint på Estación Güemes, en högklassig restaurang i en gammal vagnhall, där ässjan har blivit asado, och man kan sitta som i tågkupé när mozon springer mellan bordens rader som heter Spår 3, Spår 4 etcetera.

På gatan i Buenos Aires kan du köpa dvd-filmer för tio pesos (knappt tjugo kronor). Jag inser att det handlar om piratkopiering, men faller för frestelsen och frågar försäljaren om den där Richard Gerefilmen, som jag inte sett tidigare, har engelskt tal.
  Si, señor!
  Visst går det bättre och bättre med spanskan, men jag tar ändå det säkra före det osäkra.
   Sedan måste jag ställa mig själv frågan: varför passar jag inte på att titta på argentinsk film istället? Så jag går också till videobutiken och köper tre argentinska filmer. Sedan en tid tillbaka har jag kollat efter ”El secreto de sus ojos”, (Hemligheten i deras ögon).
   När jag kommer hem inser jag att jag valt tre filmer av samma regissör, Juan José Campanella. Och med samme huvudrollsinnehavare i alla tre filmerna, Ricardo Darin.
  ”El secreto de sus ojos” hade premiär på de argentinska biograferna i augusti i fjol. På bara ett halvår spelade den in mer pengar än någon tidigare argentinsk film. Och i veckan blev det klart att filmen nominerats till en Oscar i kategorin bästa utländska film.
  Det är en riktigt bra film.
  Kort om handlingen: En åklagartjänsteman kan efter 25 år fortfarande inte släppa ett misslyckat mordfall utan bestämmer sig för att skriva en roman om det. I bakhuvudet förföljs han samtidigt av den outtalade kärleken till sin dåvarande kvinnliga chef, som han aldrig kunnat bli kvitt. I en rad exempel filmen igenom avslöjar ögonen hos huvudpersonerna hemligheter, som aldrig uttalas i ord.
   Det förekommer också en scen då mördaren upptäcks i det osannolika folkhavet på en fotbollsmatch (info för fotbollsnördar: Racing mot Huracan), men just som han ska gripas gör hemmalaget mål och allting förvandlas till kaos. Rent filmtekniskt är inzoomningen av fotbollsarenan, från fågelperspektiv och ned till ståplats, ett fantastiskt arbete, som tog månader i anspråk.
  Ja, det är en mycket bra film.
  En stund funderar jag på om den här filmen någonsin kommer till Sverige. Och hur den skulle tas emot. Filmen speglar ett samhälle vi inte riktigt kan föreställa oss i Sverige.
  Det är lättare att möta det angloamerikanska sättet att vara, det som vi har identifierat oss med under de senaste fyra-fem decennierna.
  Det är bekvämare att köpa en Richard Gerefilm.
  Men när jag satte den i dvd-spelaren visade det sig att det inte ens var en kopia. Den var uppenbarligen avfilmad (!) från en TV-ruta, till och med lite snett varför inte ens hela bilden kom med.
  Det är också Argentina.

(Ur Kristianstadsbladet 050210)

När nöden är som störst är konsten som närmast. På väg hem från calle Arengreen i Caballitos blev jag riktigt kissnödig efter en sjuttfemma Quilmes pån pizzeria någon timma tidigare. Då fanns det där - på calle Pujol - Museo de Esculturas Luis Perlotti.
I Buenos Aires är de allra flesta muséer fria från avgifter. De allra flesta har dessutom riktigt fina toaletter, så vi dök in.
Jag ångrar inte heller att jag gick en runda i museet efteråt och tittade på en del av Luis Perlottis skulpturer. Se själv!
Jag blev mycket förtjust i det kombinerade buss/hjärtat och tärningsspelaren