"Under den lugna solglittrande ytan på Lago San Roque döljer sig en våldsam och blodig historia. Här drabbade federalister och unionister samman den 22 april 1829, då Córdobas dåvarande guvernör Juan B Bustos utmanades av unionisten José Maria Paz.
 Paz hade ett överlägset artilleri, som leddes av svensken Johan Ahrengren. Han, mer eller mindre, bombade federalisterna sönder och samman. När motståndarna flydde i panik undan kartescher och krevader, satte unionisternas kavalleri av efter dem, och inom bara några minuter formligen slaktades Bustos styrkor.
  Córdoba fick en ny guvernör.
  Johan Ahrengren fortsatte vidare till nya slagfält, men var i det långa loppet på fel sida, och mötte sitt eget öde två år senare, vid Ciudadela 1831, där han enligt en uppgift genomborrades av en kula i halsen. En annan källa berättar om en lans genom ryggen.
  I dag finns en gata i stadsdelen Caballito i Buenos Aires uppkallad efter den svenske artilleristen."

Efter kontakter med kunskapare i Sverige så är det mest sannolikt att Ahrengren var från Svea Artilleriregemente, och inte Wendes. Det finns också en Olof Palme-gata i Buenos Aires, men i övrigt är det tunnsått med svenskar som hedrats med gatunamn.

Jag har sett en del exempel på hur argentinarna löser sina praktiska problem, som fått till och med mig att haja till. Du såg bilden på gänget som stod högst upp på en mur och sakta men säkert rev den med slägga. Det finns många fler exempel.
I går kväll såg jag ut genom fönstret och fick se en märklig syn. Grannfrun skulle få installerat AC (det fick vi klart för oss lite senare) och då gick man till väga så att en man sysslade med håltagning i väggen från insidan, troligen liggande på knä, medan den andre hängde ut genom fönstret med en pappkartong för att i mesta möjliga mån fånga upp tegelbitar, damm och grus, efter borrandet. Riktigt jobbigt var det när de sista bitarna slogs ut. Ingen avspärrning på gata eller trottoar, fem våningar ned!



Det var också dags att lämna tillbaka vagnen som Vidar tagit sig runt i Buenos Aires med. Tyvärr hade ett plaststag gått åt fanders, varför vagnen var möjligen något mer instabil än den var från början. Jag fick en lysande idé och tittade in på bilverkstaden på hörnan.
Som svensk löser man sånt med gaffatejp.
Men inte en argentinare. Nä, han drog fram en gammal däcksslang och klippte ut några lagom långa remsor, som han virade och knöt runt skadan.
Kulturskillnaden är hårfin, men den finns där.

Värre blir det när toaletten spårar ur på riktigt. Den har börjat demonstrera. Det visar sig nämligen att cisternen, alltså vattenbehållaren för spolningen, är inmurad i väggen! Ett kuvertstort hål högst upp är vad som finns för att kunna hantera tredskande flottörer och ventiler. Har du inte en och en halvmeter långa armar, eller elefantsnabel, lär du aldrig kunna nå ned i cisternens botten. Och att se vad du sysslar med, det är omöjligt...

I väntan på closuran - alltså den argentinska ligans andra avdelning, som strax drar igång och spelas färdigt under hösten spelas en rad sommarmatcher. Ärkerivalerna Boca Juniors och River Plate spelar två matcher. Den första i Mar del Plata vann River med 3-1. Just nu, i skrivande stund står det 1-1 i den andra matchen som spelas i Mendoza.
Resultatet är ointressant.
Mer intressant ur vår synvinkel är att Boca Juniors har tagit steget fullt ut och spelar i en tröja som är mer svensk än den svenska landslagsdressen. Det är en speciell tröja framtagen för de här matcherna, och den används som  någon form av jubileum.

Att Bocas färger kommer från den svenska flaggan går inte att missta sig på. I min kommande bok om svenska spår i Argentina avhandlas naturligtvis det här, och bara ett kort smakprov:

Boca Juniors spelar i de svenska färgerna.
Det har de gjort sedan 1907.
  Under klubbens första år spelade de i en vit tröja med smala blå ränder, som gick både tvärs och längs. Men tröjorna slets hårt och det blev snart dags att skaffa nya.
  Då berättas det, hur styrelsens ansvariga för att ta fram nya tröjor och nya färger, gav sig iväg till bro nummer två, över Riachuelo i Boca, där en av dem, Rafael Brichetto, arbetade. Över en kopp mate skulle frågan ingående dryftas och avgöras. När meningsutbytet var som allra livligast passerade ett fartyg under bron och alla pekade på den svenska flaggan i båtens akter och ropade: ”Heureka”.

I boken förekommer naturligtvis också ett avslöjande relaterat till den här historien, men det får ni allt vänta på tills boken kommer ut i handeln.

Så här ser den nya tröjan ut:

Vi har åkt en hel del buss, men inte särskilt mycket stadsbuss. Inte därför att vi blivit avrådda på grund av otryggheten i att åka buss, utan helt enkelt därför att vi tycker det verkar rätt besvärligt att hitta rätt busslinje och veta hur den går. Vi väljer oftast subten, fötterna eller en taxi.

Hur är det då med otryggheten på bussarna?
Ja, i går berättade en av landets TV-kanaler i nyheterna att ännu en busschaufför hade överfallits, och rånats på 250 pesos. Samtidigt gjorde man en tillbakablick och konstaterade att det senaste året hade det faktiskt hänt uppemot fem-sex gånger att busschaufförer utsatts för rån, eller våld.

Då kan jag säga med en gång att det är betydligt mycket otryggare att åka buss i - till exempel Kristianstad, där busschaufförer trakasseras så gott som varje helg. Buenos Aires har tolv miljoner invånare (kanske till och med någon miljon till). Tiotusentals bussar avgår med fem minuters mellanrum, dundrar genom barrios, där invånarna lever i plåtskjul, och ibland kanske inte ens med mat för dagen.
Men på bussen hälsar man artigt på chauffören, reser sig från sin plats om en äldre, handikappad, gravid eller kvinna med ett litet barn i famnen, stiger på. Kommer man för nära någon ber man om ursäkt. Ska man stiga av och banar sig fram är man precis lika artig och uppmärksam.
Jag behöver inte berätta för dig hur det ser ut, eller låter, på stadsbussar i Sverige.

Det finns en klar och tydlig attitydskillnad i umgänget mellan människor i Buenos Aires och i Sverige. Det är en temperaturskillnad, som gör att jag funderar på om det inte faktiskt är så att det är kallt i helvetet och inte tvärtom, som man fick lära sig i skolan.

Bilden från tåget mellan La Plata och Constitución. Dörrarna var öppna för fläktandets skull.

Ja, jag vet - nu börjar det här likna ornotolgispalten. Men det bryr jag mig inte om. Jag köpte boken "100 aves Argentinas" på El Ateneo häromdagen och så smått kan jag börja bestämma arterna jag studerar.
Gårdagens ridtur innebar att jag hade ett par timmar att slå ihjäl i "Parque Provincial Pereyra Iraola" där ridanläggningen fanns. Ett mer än 10.000 hektar stort område, en unik biosfär och en del av den subtropiska djungeln. Områden sägs bestå av mer än 130 olika trädarter, varav ett träd är unikt i Sydamerika, och kallas Kristallträdet.
Dessutom räknar man med omkring 200 olika fågelarter här.

Tre nya blev det för mig. En Tordo Renegrido (den svarta), en Pirincho (den rufsiga) och så hackspetten, Carpintero Real.

Klicka på dem så blir de större.


   

Vi hittade provinsen Buenos Aires' absolut trevligaste ridtur. Ja, vi och vi. Det var Linnea som ville rida på pampas innan hon åkte hem till Sverige, och tillsammans hittade vi Caballos A La Par på nätet. Och det var en lyckoträff. Adrian Di Stéfano hette ägaren och han hämtade oss i bil vid Rotunda Gutierrez, ungefär fyra mil söder om la capital. Altså hyffsat nära för de som tillbringar sin tid i huvudstaden. Adrian är en f.d. försäkringstjänsteman som hela sitt liv hållit på med hästar och beslutade sig för att - ja, sadla om.

Adrians egendesignade hatt/hjälm!


Ridturen skulle vara 2 timmar. Linnea och Adrian kom tillbaka efter 3,5 timme. Och Linnea var lycklig, och Adrian ville värva henne till pololaget!
Det hade gått undan på ridstigarna. Så fort hade hon nog aldrig ridit förr. Och hon hade lärt sig att hänga vid sidan av hästen och hoppa från en häst till en annan!

Jag höll en låg profil, umgicks med gauchon Sergio, studerade fåglar - två nya arter i boken! - och tog det lugnt på det hela taget.
Men Caballos A La Par kan vi onekligen rekommendera för den som vill ta en ridtur i Bs As närhet. Titta in på deras hemsida, du också!

Jag har sett en del boklådor i mitt liv. Från de små stånden vid Seines stränder i Paris (jodå de finns här också, bl.a. på Plaza Italia och vid Facultad de Medicina), bokhandelsbesökarnas paradis i Hay-on-Wye, på gränsen mellan Wales och England, och jag har sprungit på Barnes & Nobles i Boston.
Men jag har inte sett någonting som ens liknar El Ateneo på Avenida Santa Fé tidigare - ett kulturpalats! Bokhandeln är inrymd i den gamla teatern "Grand Splendid" och man har utnyttjat den gamla kulturlokalen på ett föredömligt sätt.
Allt finns kvar. Entrén känns helt rätt, även om Stieg Larsson och Henning Mankell exponeras just där. Logerna är kvar med sittplatser för att kunderna ska kunna sitta ned och läsa, eller med plats för laptop'en. Scenen är förvandlad till Café Impresso där man kan ta en caffe doble eller en copa de vino i lugn och ro.
Det bästa av allt - utbudet är enormt - och allting är lätt att hitta. Det finns hiss och kundtoaletter - och det finns: hör och häpna, en mängd trevlig och påläst personal som vet vad bokhandeln har på hyllorna, och snabbt guidar rätt, ger små råd utan pekpinnar, eller beskäftighet, och - utan att sedan hänga över en.
Jag frågade efter den där fågelboken jag haft span på ett tag (den finns inte nånstans!) och fick omedelbart besked att den utgått, men biträdet rekommenderade istället den här... När han väl visat mig hyllan lämnade han mig att i lugn och ro studera boken/böckerna.

Jag utnämner El Ateneo till bokhandlarnas bokhandel, ger den alla stjärnor den kan få, och hoppas att det argentinska kulturklimatet aldrig tvingar butiken in på en annan väg. Än en gång: Jag tänker på hur vi har det därhemma...

 

...och det som ännu inte är - blir!
Jag hittade en av många boklådor på Avenida Santa Fé. Finns massor - alltså inte bara på Avenida Corrientes, som jag tidigare har berättat om. En del av dem är kombinerade antikvariat, och man kan göra fantastiska fynd där.
I denna "Librería Santa Fé" hittade jag några meterhöga staplar av tidskriften "Todo es historia", som jag ägnade någon halvtimme åt att sortera runt i, innan jag föll för en del av de kolorerade omslagen. Magasinet är fjärran från de populära svenska "Populär historia". Här handlar det om en djupdykning i något ämne, och fotnötter och hänvisningar fyller flera sidor, efter själva artikeln. Strålande!

Bland annat fick jag en ny vinkel på storyn om Butch Cassidy & Sundance Kid då jag hittade ett fullmatat nummer som handlade om deras tid i Argentina.

I morgon ska jag till "El Ateneo", som är bokhandlarnas flaggskepp på Santa Fé. Bokhandeln är inrymd i en gammal teater, och...jag återkommer med storyn om den - och förhoppningsvis bilder, inom kort.
Än en gång kan jag, med en gnutta melankoli, nynna på Afzeliuslåten: "Jag tänker på hur de har det därhemma...".

En underbar januarionsdag med dryga 30 grader och strålande sol var det djurparksdags igen. Men nu valde vi att stiga på bussen på Plaza Italia (línea 60) och åka till Bioparque Temaikén i Escobar, en handfull mil norr om la capital. En fin anläggning. Lite folk, luftigt, och en härlig parkmiljö, där idén var genomförd. Ett stort akvarium och en mycket imponerande fågelavdelning med exotiska pippisar från hela världen - till och med någon förvirrad fasan skulle finnas, även om inte hönsen och gässen är mina pippisar direkt.
Men också några tigrar och leoparder, som såg ut att ha det betydligt trevligare än på zoo i stan.

Mer om Temaikén här!

Jo, jag vet att de här fåglarna inte kan räknas i min egen amatörpippikatalog, men det är ju kul att träna på de som inte hinner undan objektivet. Och en fin bild är alltid en fin bild.


     

Río Samborombón. "Hit kom han ridande en afton i april..."


Fredagen ville morfar bjuda på en utflykt. Vi åker till Samborombón där Evert Taube dansade tango.
- Ja, skrek alla barnen, och barnbarnet, i kör.
Sagt och gjort. Vi kollade kartan. Hm, nånstans i närheten av orten Coronel Brandsen låg det ett Samborombón utmärkt på kartan. Sagt och gjort. Lätt som en plätt.
Iväg till Retiro och lösa biljett till bussen - snabbussen - till La Plata. Därifrån skulle man kunna ta sig med lokalbuss till Coronel Brandsen. Jodå, det gick alldeles utmärkt. Efter strövtåg i La Plata och lunchkaffe så satt vi på lokalbussen.
Väl i Coronel Brandsen, då vi ansåg oss vara nära målet, tornade frågetecknen upp sig.
- Samborombón? Det är ju en bro, sade de vänliga herrarna vid remise-taxin. Först kunde de tänka sig att köra oss dit för 30 pesos, sen blev det plötsligt 170 pesos.
Nästa remise-taxi-kontor undrade vad i fridens namn vi skulle där att göra, men då vi förklarat att det var ett av de ställen varje svensk absolut måste se i Argentina, och N och jag stämt upp i Fritiof och Carmencita, i minst tvåstämmigt, lovade de att ta oss dit för 50 pesos. Vi slog till. Efter några kvarter ringde chaufförens mobil och priset fick förhandlas om. Samborombón låg strax efter vägtullen. Han plussade på 30 pesos. Vi OK'ade och rullade vidare.
Mitt på motorvägen mellan Buenos Aires och Mar del Plata stannade vår taxi vid en mack. Detta var Samborombón!
Han log lite snett under tiden vi tog några bilder, körde sedan sakta över floden Río Samborombón, för mer fotografering, innan ekipaget vrålade tillbaka på autopistan mot hålan Coronel Brandsen (två gator och en busstation). Vi äntrade lokalbussen mot La Plata och avslutade hemfärden i tåget till Buenos Aires som kostade 2.10 pesos!
Inte var det där samma ställe som på vår karta (som låg hemma på köksbordet), och inte fan tror vi att Evert dansade tango på macken heller...

Framme vid målet. Linnea och Vidar undrar om de ska lämna taxin. Chauffören står med ryggen emot för att dölja flinet. Poco Loco.

I dag blev jag ännu lite mer argentinare. Det finns hemliga koder och mysterier som följt mig under de fyra och en halv månad som jag nu tillbringat i Argentina. Saker som förbluffat och till synes inte haft någon rationell förklaring alls.
Det har de alltid.
I dag blev jag nämligen invigd i den hemlighet som förborgas bakom fenomenet att det ibland står en plastdunk på taket till en parkerad bil. Varför i hela fridens namn gör det det? Det har jag undrat över.
Vid ett besök i La Plata, en handfull mil söder om den federala huvudstaden, vimlade det idag av bilar med plastdunkar på taket. Dessutom fanns det ansamlingar av bilar på sina håll med små plastkoner på taket. Firade man nånting? Var de felparkerade och väntade på att släpas undan? Var det ett sätt att markera att man snart var tillbaka?
Nä, ingetdera.
Vill du sälja din bil så sätter du helt enkelt en plastdunk på taket på bilen och potentiella spekulanter kan göra en okulär besiktning av fordonet innan han slår till och letar upp ägaren. Så enkelt var det!

En beige Renault kanske skulle passa?

Mitt fågelvansinne har inte blivit bättre. Tvärtom. Det har utvecklats till en mani. Då har jag ännu inte lyckats fånga en kolibri med digitalkameran än. Jag har sett en. Och i helgen, med tåget på väg mot Tigre, såg jag en som satt stilla på en ledning. Men...tåget for förbi och kameran var nedpackad. Dessutom ska man ju ha kolibrin ryttlande i luften framför en vacker röd blomma.

Det kommer. Tills dess så presenterar jag de här tjusiga små vännerna. Som vanligt, ingen identifiering, men vadå?


   

För två månader sen fick vi en chans att träffa valarna utanför Valdeshalvön i norra Patagonien. Nu har de gett sig iväg söderut.
Där lurar de japanska valfångsfartygen, om jag är rätt underrättad, i rent kriminella syften. Valfångst är sedan 1986 förbjudet enligt internationella överenskommelser. Det skiter japanerna i.
Nu har en japansk valfångare rammat en båt med aktivister i Antarktis, seglat tvärsöver och kluvit båten. Alla sex ombord räddades emellertid.

Jag minns hur vi åkte ut från Puerto Piramedes i en liten enkel båt för att komma nära valarna. Jag minns hur valarna kom nära, av nyfikenhet och lekfullhet. Hur de strök sig mot våra båtar. Hur de visade upp sig med krumsprång och dykningar.
Inte en antydan till varken misstänksamhet eller ovänlighet. De ville oss bara väl.

Jag läste notisen om valfångstfartygets mordförsök i DI.se. En rad läsare hade kommenterat artikeln, och jag förvånar mig trots allt över den infama och kunskapslösa nivå som läsarna debatterar en sådan här sak. Många kommentarer är sådana att jag som DI-redaktör hade skämts ögonen ur mig för att ha läsare, som varken kan tänka eller skriva.

För något år sedan fick jag möjlighet att åka gummibåt med Greenpeace. Tack för att de här aktivisterna håller tummen i ögat på tjuvfiskande japaner.

Jag ringer på dörrklockan till Holocaustmuseet på calle Montevideo i centrala Buenos Aires. Efter en kort stund öppnas porten och en vänlig man släpper in mig.
  Det kostar tio pesos och jag får ett par buntar stenciler och några broschyrer i handen.
  Jag har nyligen läst Isser Harels bok ”Huset på Garibaldigatan” om hur Mossad, för nästan exakt femtio år sedan i Argentina, spårade upp, fångade in och förde Adolf Eichmann till Israel för rättegång.
  Under läsningen om Eichmann kunde jag referera till gator och caféer som Mossads män besökte under kartläggningen av Eichmann, eller som han kallade sig i Argentina, Ricardo Klement.
  När jag står i museet och ser alla bilderna från Auschwitz och de andra förintelselägren, är det en scen i en lägenhet på Näsbychaussén, hemma i Kristianstad, som kommer för mig. Jag satt för några år sedan en eftermiddag och pratade med Gienia Johannesson, som tillbringade praktiskt taget hela kriget i tysk fångenskap, varav en fruktansvärd tid i Auschwitz. Hon kom levande därifrån, och hon valde att ägna resten av sitt liv åt att berätta om vad hon var med om.
  De timmarna, med en levande människa på andra sidan köksbordet, är den starkaste upplevelsen av förintelsen som jag någonsin haft. Holocaustmuseet i Buenos Aires inräknat, även om det ändå är lika fruktansvärt varje gång man påminns om förintelsen, ser bilderna från utrotningslägren, eller läser propagandatexterna och vittnesmålen..
  Utställningen i den före detta industrilokalen är ganska ordinär ur ren museisynpunkt. Förutom den grundläggande informationen om nazismen och dess försök att exekvera sin ”slutgiltiga lösning på judeproblemet” så ligger fokus naturligtvis på de kopplingar till Argentina som finns. Vilka inte är få.Argentina är unikt som flykting- och invandrarland som före, under och efter kriget, tog emot tusentals judar – och även, naziförbrytare.
  Det finns en stor judisk grupp i Buenos Aires.
  Det var samtidigt hit flera höga nazister och krigsförbrytare sökte sig efter kriget. Adolf Eichmann, mannen som administrerade hela utrotningskampanjen, var bara en, den fruktade doktor Mengele, från Auschwitz, en annan.
  Isser Harels och Gienias berättelser bildar fond till det jag ser på museet, och starka känslor griper tag och slungas runt i kropp och tanke. Hela den halvtimme jag tillbringar på museet är jag den ende besökaren. Jag är glad för det.
  Mest intryck gör dockan i fångkläder som Erika May de Salzer tillverkade i lägret i Theresienstadt till ett barn. När dockan var färdig, var barnet borta. I augusti i fjol skänkte Erika May de Salzers efterlevande i Argentina dockan till museet. Jag tittar länge på den. Dockan skulle ha blivit ett litet barns vän, en kamrat, där i helvetet, men hann aldrig fram. Kanske blev ändå arbetet med dockan Erika May de Salzers sätt att överleva. Hon fann en meningsfull, och osjälvisk, sysselsättning, under de värsta av dagar som mänskligheten utsatt varandra för.

(Kristianstadsbladet 20100108)