Så gick vi på Buenos Aires Zoo och träffade alla djuren. Jag låter bilderna tala för sig själv. Det var som när man var liten och åkte till Zoologisk Have i Köpenhamn. Det var varmt, dammigt och luktade skumt bland getterna... Klicka på bilderna och de blir lite större.

   

Ja, då har vi lyckats få nästan hela släkten till Buenos Aires! På bilden ovan hittar du i främre raden från vänster Karin Persson, Linnea, Vidar och Per Erik Tell. I bakre raden Anja Tell, Claes Nilsson, Niclas Paulsson, Anna Andersson och Hjalmar Tell.
Hur vi alla sitter ihop får du själv grunna på, men här finns representerat föräldrar (mammor och pappor), barn, en systerson, barnbarn, syskon, kusiner och pojk- och flickvänner. Ja, här finns faktiskt också en faster, en moster, en morbror och till och med en morfar på bild.

Det blir sightseeing, några av oss reser till Iguazu, vi går på zoo och marknader och färjan till Uruguay, innan äventyret är över och lugnet åter lägrar sig över Palermo.

Januari

-          Inleds med Mors födelsedag och i år firade hon 80! Veckan efter var jag engagerad som morronpratare på SR i Kristianstad och sedan inleddes årets roligaste radioperiod med Vi i Femman. I år med ny programledare – Josefin Modig. Känner mig lite som På Spårets Björn Hellberg i min domarroll.

Domaren i Vi i Femman i fokus.


Februari

-          Den här månaden inleddes vårens ”måndagar med Vidar” då jag hade förmånen att få vara dagispappa åt dottersonen, tvåårige Vidar, under måndagarna. Det var ett varierat program, men roligast var kojan vi byggde av bäddsoffan. Pratade på länsbiblioteket om mina böcker och lyckades sälja lägenheten, som en förberedande finansiering av den planerade Argentinaresan.

Vidars koja

Mars

-          I mina ansträngningar att rensa ut inför resan ägnade jag mars månad åt att sortera tiotusentals gamla diabilder. Roligt att återknyta alla bekantskaper från förr, lite melankoli ibland över förlorade vänner, släktingar som avlidit, men också många fina minnen. Till slut lämnades cirka 500 bilder för inscanning på dvd. Ett halvår kvar till avresa, så jag startade bloggen.
 

Stenmark, Åre 1981, inscannad dia

April

-          Såg allsvenskans första match för säsongen på Olympia och HIF slog IFK Göteborg med 1-0. Hade med den införskaffade dvd-kameran och gjorde en kortfilm. Debutfilmen  i mars hette ”Vidar på Kjuge Kull”. 15 april tillbringade jag en eftermiddag på militärmuseet i Ystad där Gustav Fridolin intervjuade mig om svenskarna i Kongo, för en TV-serie i TV4 ”Vår mörka historia” som sändes i december. Pratade om Hakon Swärd för en fullsatt Verumsgården, i Hässleholm, och dagen efter i Östermalmskyrkan för pensionärerna om Kongo. Också mycket folk.

 
Henkes sista säsong

Maj

-          Vidar följde med på vernissage för utställningen om Finlandsbryggeriet och det var smockat av folk. Jag hade under vintern skrivit texterna till den permanenta utställningen.

Vidar på bryggeriutställning

Juni

-          Hjalmar tog studenten och firades av från skolan med buller och bång. Ett intensivt jobb med inte mindre än 16 hemmahosreportage inför höstens BoDagar genomfördes smidigt. Midsommar tillbringades på bröllop i Lysvik i Värmland. Riktigt roligt, även om jag är ganska flyktigt bekant med Ingela, som stod brud.

Student -09

Juli

-          Fem veckors radio ”Förmiddag med Per Erik Tell” inleddes i juli och fortsatte in i augusti. Premiärgäst var författaren Anders Roslund och sen var det massor av andra roliga gäster. Ett axplock: Bengt CW Carlsson, Nils Erikson, Staffan Olander, Therese Ahlbeck och Jörgen Johansson.

Bengt CW Carlsson, gäst i studion

Augusti

-          Fortsatt radiojobb. Exempel på gäster: Jan Cardell, Annika Fehling och Margit Sandemo. I augusti satte jag också punkt för den nya kriminalromanen ”Whisky Blues” som jag skrivit under våren tillsammans med vännen Börje Berglund. Boken kommer förhoppningsvis ut i handeln våren 2010. Några dagar innan månadsskiftet lämnade jag över lägenheten till sin nye ägare, och flyttade tillfälligt till Karpalund och familjen Tell/Paulsson. Helge Ax:son Johnsson stöttade min resa med en slant. Och jag siktar på en bok om svenska spår i Argentina. Augusti betydde också sista rundan i Omahatouren med alla mina pokervänner.

Margit Sandemo efter radioshowen

September

-          Avresa. Kl 1815 lden 1 september lyfte Hjalmar och jag med British Airways från Kastrup, via London och Sao Paulo, mot Buenos Aires. Vi flyttade in i en kul lägenhet i San Telmo, där vi skulle bo i tre månader. Amerikanerna Pettson och Findus var några trevliga grannar, tangocharmören Paul en annan.

London i skymningsljus

Oktober

-          Månaden inleddes med en resa till Misionesprovinsen. Jag fick många nya vänner och fantastiska bekantskaper under resan. Efter några veckor hemma i Buenos Aires med några jobb och mycket ledighet så for Hjalmar och jag på en gemensam resa till Córdoba, Argentinas andra stad. Vi gjorde utflykter till Cerras Chicas, där vi träffade Hedda Wachtmeister, till Villa Gral Belgrano där vi drack öl och till dique San Roque för research.

Hedda Wachtmeister i Sierras Chicas

November

-          En ny fantastisk tur i Argentina, då vi ägnade tio dar åt norra Patagonien. Det var valsafari från Valdeshalvön, och sedan buss tvärs över mot Anderna till Gobernador Costa och El Bolsón innan vi reste hem via Neuquen. En dagstripp till Colonia i Uruguay gav oss tre månaders nytt visum i Argentina.

Guanaco i Patagonien

December

-          Vi lämnade San Telmo och flyttade till Palermo och en ny våning. Det är sommar och vi är glada över luftkonditioneringen i lägenheten. Vi åkte till Tigre och tog oss runt i deltat, gick på julmarknad i svenska kyrkan och jullunch på klubben. Bjöds på asado hos Clas och Anneli i Pilar och jag tog en privatlektion i tango för Eduardo Saucedo och Marisa Quiroga. Anja och Anna kom från Sverige några dagar före julafton och Karin och Claes några dagar senare. Nu närmast ska vi se Dakarrallyvilarna. Nyårsdagen 2010 kommer Linnea, Niclas och Vidar hit.

Hjalmars juldopp hos Clas och Anneli

På Centro Cultural Recoleta, alldeles vid den berömda kyrkogården, har de under en tid ordnat ett litet fjärilsrum på pation på första våningen där man kan kliva in i fjärilsburen och låta sig omsvärmas. Vackra fjärilar fladdrade omkring huvudet på besökarna. Några bilder blev det. Klicka på dem så blir det större.
Övre raden: en Monarca och en Lilla änkan från norr.
Under raden: en Julia och en Faetusa.


 

På Plaza Naciones Unidas, mest känt för den enorma aluminiumskulpturen Floraris Generica, har Tetra Pak i år firat en återvinningsjul!
Det är konstnären Milo Lockett som fått i uppdrag att göra något juligt av gamla mjölk- och juicepaketer. Det blev en lång mur, med Tetra Bric som kan snurra, några julgransliknande pyramider som prytts av kartonger och så några vindspel i form av kartonger som hängts upp som ett altantak.
Det som imponerar mest är nog trots allt att Tetra Pak och butikskedjan Jumbo som samlat in kartongerna som en del i juljippot också delat ut mjölk till såväl en barnhemsorganisation i Chacoprovinsen som till olika allmänna soppkök i Buenos Aires. Tetrakonsten ska vara kvar till den nionde januari.

Jag vill i all enkelhet passa på att önska Er alla en riktigt God Jul 2009, även om inte julstämningen riktigt vill infinna sig här i 30-gradig värme, strålande sol och ljumma kvällar med stora biffar och ett gott Malbec. Men vi gör så gott vi kan.

I går kväll var det kulturnatta i bokhandelsdistriktet på Avenida Corrientes. Den sexfiliga genomfartsleden hade spärrats av under fem kvarter och förvandlats till gågata, till förtret för bussar och taxibilar, som fick trängas ihop på smågatorna.

Det var poesiuppläsningar, standup och litteraturdiskussioner. Jag gick till Centro Cultural de la Cooperación och lyssnade på en rundabordsdiskussion om hur läget är idag för den samtida argentinska litteraturen. Mest för att få en möjlighet att lyssna på, och se Guillermo Martínez i ögonen. Hans roman "Luciana B:s långsamma död" recenserade jag i bloggen den 12 mars i år. Du hittar recensionen här.



Guillermo Martínez och kritikern Noé Jitrik.

Hur är då situationen för den samtida argentinska litteraturen? Ja, det är alldeles uppenbart att de argentinska författarna brottas med problem idag. Det finns ingen arvtagare till de stora namnen José Luis Borges eller Julio Cortazar. Det nämndes vid ett tillfälle att just Martínez var den argentinske författare som lyckats bäst under senare år, och jag vet inte om det kändes helt som en komplimang gentemot honom, eller mer som en fingervisning om den argentinska litteraturens blygsamma betydelse.

Och även om inte bokhandlarna passade på att lägga fram just Martínez böcker, ens i bokhandeln som var dörr i dörr med kulturcentrat där han framträdde (känner vi igen det?), så är jag imponerad över deras enorma bredd av klassisk litteratur. Här är det inte pennskrin, pussel och vykort som dominerar utbudet. Här är det böcker man säljer. Du hittar allt från Homeros till Hertha Müller, via Cervantes, Stevenson och Sartre, väl exploaterade. Men också Stieg Larsson, Karin Alvtegen och andra svenskar, fast kanske inte lika bombastiskt marknadsförda, som hemma.

Utanför Puerto Madero ligger Costanera Sur, den sydliga kusten, ett litet naturreservat, alldeles i centrala Buenos Aires. Här har anlagts några joggingstråk, och trots att det är närmare 30 grader då vi promenerar runt, njuter av mörkblå klungor av "blomma-för-dagen" och fågelliv, så passerar pustande, frustande porteños i shorts och fotbollsstrumpor och tjocka joggingskor, drypande av svett.

Den första vi möter är emellertid en medlem av djurriket. Den här trevliga krabaten är en av de ovanligare invånarna i 13-miljonersstaden Buenos Aires. Han ger oss en känsla av Sydamerika som vi knappast får i den europeiserade storstad vi annars bor i.





Och vi når faktiskt Rio del la Plata. Men inte är det som på Taubes och Martinsons tid. Inte många båtar syns på viken. Vattnet är brunt, på grund av floderna Paraná och Uruguay, och vattenväxter flyter tillsammans allsköns skräp i vattnet. Något bada blir det inte. Men det är vackert att titta på.

Jag har nyss läst förre Mossadchefen, Isser Harels, bok, om hur israelerna spårade och hämtade Adolf Eichman, mannen som var spindeln i nätet bakom nazi-Tysklands "slutgiltiga lösning", på det dom kallade judeproblemet. En både spännande och intressant bok.
Det är i vår jämnt 50 år sedan aktionen genomfördes och Eichman hämtades i Buenos Aires, till Israel, för att ställas till svars för sina gärningar.

När jag läst boken var jag tvungen att ge mig iväg till Holocaustmuseet som ligger på calle Montevideo i downtown Buenos Aires.
En märklig upplevelse. Alltid rysligt. Men här kändes det ändå i första hand lite konstigt. Trots att museet var öppet för besökare (10 pesos) fick man ringa på en dörrklocka och så kom det en man och öppnade. Jag fick stenciler och broschyrer, släpptes in i själva museihallen, som såg ut som ett ganska ordinärt museum. Men jag var den enda besökaren under den dryga halvtimmen jag strosade runt där. Det satt lappar att jag var TV-övervakad, och det satt lappar om hur man skulle bete sig, om man var tvungen att evakuera huset. Det kan vara så att museet ibland utsätts för hot. I mars 1992 dog 29 personer och 242 skadades då Israels ambassad utsattes för en självmordsbombare som rände en lastbil med bomber, in i byggnaden. Läs mer.

Holocaustmuseet i Buenos Aires är det enda i Sydamerika, och därför har en del saker lånats ut från Auschwitz. En bit taggtråd, en randig fångdräkt och lite annat. Men fokus ligger på relationen med Argentina. Argentina har ju spelat en märklig roll, som fristad för såväl tusentals judar, före, under och efter kriget, men samtidigt också som en tillflyktsort för höga nazistofficerare, där väl Adolf Eichman och dr Mengele är namnkunnigast.

Det som berörde mig mest var den här dockan som en kvinna gjorde till ett barn, att leka med, i ett av utrotningslägren. Men när dock var klar, fanns inte längre barnet. Kvinnan tog dockan med sig till Argentina efter att hon återfått sin frihet, och i augusti år fick museet dockan av hennes efterlevande släktingar.

Jag har förstått att ska jag ha många besök på min blogg, så måste det i första hand vara en modeblogg. Så därför blir det nu just det - en modeblogg. Så här ser La Platamodet ut försommaren 2009 för den medvetne mogne mannen!


Den luftiga och kraglösa Linneskjortan med broderier är köpt av Ropas naturales Argentinas (ecodisegno) på marknaden vid Recoleta, C.F., för 75 ARS.

Byxorna är av märket "Huapi", hundra procent bomull och kommer från Arturos på Ave Coronel Díaz, Palermo, C.F. De kostar 169 ARS.

Huvjackan i olivfärgat, av märke "Cultura Aborigen Argentina" hittade jag på marknaden på calle Defensa, San Telmo, C.F. för 75 ARS.



Bland accessoarerna lägger vi märke till:

Tidlös Hatt från Lagomarsino, prov. Jujuy. Hundra procent naturmaterial. Inköpt i boutiquen "Monte Viejo", i El Bolsón, prov. Rio Negro, Patagonia för 220 ARS.

Halsband av inhemska fröer, från guaraníbyn "Ka'awy Poty", tillverkat av farmor Duarte och köpt på plats, prov. Misiones, för 30 ARS.

Matekopp i växtfärgad kalebass, från calle Florida, Monserrat, C.F. 10 ARS

Chic Bombilla till koppen från Colonia, Uruguay. 30 ARS.

Livrem i läder, med indianska motiv, från marknaden på calle Defensa, San Telmo, C.F. 35 ARS.

Skor, inhemska "loafers"  i koläder, köpta i pittoresk liten skoaffär på Ave 9 de Julio, C.F. för 40 ARS.

Deltat uppströms La Plataviken, alltså där floderna Paraná och Uruguay flyter samman, är ett av de stora i världen. Detta är Buenos Airesbornas eget vattenrike. Här ligger sommarstugorna på rad, här fiskar man, badar, ror eller paddlar. Om man nu inte fräser runt på en vattenskoter. Det finns hotell, restauranger och till och med små pizzerior på de små öarna.
Och turbåtarna trängs i hamnen i Tigre, där allting utgår ifrån.
Man tar sig till Tigre med tåg från Retiro. Det kostar 1,35 pesos. Är man turist och korkad så åker man först till Mitrestationen där man byter till tåget som heter Tren de la Costa, och som kostar en 24-25 pesos istället.
Det gjorde vi inte den här andra gången vi åkte till Tigre.
I Tigre finns också en stor fruktmarknad och ett casino. Men det är floden som är dess liv.

Och handen på hjärtat, inte skulle väl du heller ha något emot att bo några månader på ett ställe som det på bilden härunder, sitta och skriva klart den där romanen som gör dig ekonomiskt oberoende för resten av ditt liv?

I dag blev förre presidenten Nestor Kirchner insvuren som "deputy" i det argentinska parlamentet. Han ska ta hand om landets räkningar, om jag har fattat det rätt. Och samtidigt som han högtidligen förklarade att han skulle arbeta för nationens bästa, eller vad han nu kunde tänkas säga, så demonstrerade tiotusentals argentinare på gatorna i Buenos Aires city - för Nestor Kirchner.




Partido Justicialista, peronisterna, som Nestor Kirchner företräder, är en märklig politiskt rörelse som inte går att pricka in på en vänster-högerskala av traditionellt snitt. Kirchner har gått sin egen väg och lyckades ta Argentina ur den djupa ekonomiska krisen 2001.
Det är alldeles tydligt att Kirchner är en politisk kraft att räkna med och han är på väg tillbaka i rampljuset efter en tid i skuggan av sin hustru, landets nuvarande president Cristina Fernandez Kirchner.

Buenos Aires måste vara den absolut mest demonstrationsglada staden i hela världen. Samtidigt som tiotusentals människor visade sitt stöd för Kirchner så gick tålmodigt "de galna mödrarna" sin torsdagsvända runt Plaza de Mayo, framför presidentpalatset, Casa Rosada. De har de gjort i mer än 30 år nu.



På Plaza de Mayo sitter sedan 25 år tillbaka också krigsveteranerna från Malvinaskriget,  på post, dag och natt,  för att uppmärksamma världen på att de varken fått något erkännande, eller pension, efter kriget.

Och bara ett stenkast norrut, inne bland bankkvarteren, tutar en liten grupp i horn, slår på trummor och skanderar om hur bankerna stjäl folks pengar. En äldre man går fram till fasaden på Banco Nacional med en tjock tuschpenna och skriver: Bankers - tjuvar!
Han betraktas med stoiskt lugn av närvarande polis och vaktpersonal, som inte ingriper ens när han fortsätter till andra sidan bankens entré och upprepar sitt budskap. I demokratins Sverige hade han fått en batong i nacken och en eftermiddag i tingsrätten...

Att vara utlandssvensk betyder inte bara att man köper Kalles kaviar till rövarpris då det ges tillfälle. Det är ju också så att man kan välja och vraka lite bättre ur nyhetsflödet från den svenska ankdammens horisont, än när löpsedlarnas glaserade verklighet kletar sig i ansiktet på en. Man behöver inte ta del av skriverierna kring Idol, Anna Anka eller svininfluensan. Man kan faktiskt känna sig vuxen att själv välja sina nyheter.
Jag läser några bloggar. Jag läser en del tidningar. Kristianstadsbladet nästan dagligen, liksom Sydsvenskan och SvD, samt numera också ganska ofta GP.

Och bland all information som kommit de senaste dagarna gläder jag mig mycket åt att Anders Roslund och Börge Hellströms senaste deckare "Tre sekunder" utsetts till årets bästa deckare. Det är boken minst sagt förtjänt av. Anders var premiärgäst i mitt sommarprogram på P4 Radio Kristianstad. En annan av mina gäster i somras var Sarah Arambula från Hässleholm. I helgen utsågs hon till nordisk mästare i berättande!

Grattis Anders (o Börge) och Sarah! Och tack alla tidningar med fungerande webredaktioner.

                                 

Nyheten om Anders!                                                       Nyheten om Sarah!

  Det blev en dagstur till Uruguay för att förnya visumet i Argentina. Men Colonia del Sacramento, som ligger på andra sidan La Plataviken, en timme med katamaranen, är i vilket fall som helst väl värt ett besök. Här infinner sig lugnet och ron. Fjärran från det brusande Buenos Aires.
Restauranger i medeltida miljöer. Bara att sitta ned med en kall öl eller ett glas vin, titta på turisterna som strosar, in och ut ur souvenirbutikerna, förbi restaurangerna. Bara njuta.


   

 
En handfull kvarter från vår lägenhet i San Telmo i Buenos Aires ligger den breda avenyn Paseo Colón, som en avdelare mellan de gamla hamnkvarteren och själva staden.
 Paseo Colón, odödliggjord i Evert Taubes visa om Fritiof Andersson, och dennes öde, då han för en flickas skull oförtjänt hamnade i fängelse, för ett dråp han inte begått.

   ”Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär, och då vet man hur illa det går…”

  Mellan hamnen, Puerto Madero, som idag är restaurang- och shoppingkvarter för det vackra folket, och Paseo Colón, ligger den tysta och till synes bortglömda gatan Azopardo. Här ligger i sin tur den svenska kyrkan i Buenos Aires, i en mörk tegelbyggnad sedan 1944.
  Svenska kyrkans historia är i mångt och mycket berättelsen om den svenska handelssjöfarten.
  När jag första gången besöker den svenska, numera nordiska, kyrkan i Buenos Aires, förnimmer jag nästan Harry Martinsons tunga andetag och kolrökshosta, sviter efter hans långa dagar som eldare över Atlanten. Här kunde han få en stunds ro och vila efter resan, i ett robust samlingsrum med låga bokhyllor och nötta bokryggar, några fåtöljer och läsestolar.
  Men det stämmer inte i tid. Martinson eldade sig över Atlanten på 1920-talet och i ”Resor utan mål” sitter han istället i den norska sjömanskyrkan på parallellgatan Avenida Ingeniero Huerta. Rastlös och vresig efter en hård resa tänker han:
  ”Ge oss ett badrum i vart fartyg… ett dagrum i var båt, med bokhyllor och bänkar!... Ge oss sjömansprästerna också, men utan kyrklighet…”.
  Den svenska handelsflottans trafik på Buenos Aires ebbade ut under sjuttiotalet och åttiotalet, och är i princip helt borta idag.
  Norska sjömanskyrkan som Martinson kontemplerade i, revs av militärdiktaturen 1978, för att ge plats åt en motorväg.
  Den svenska kyrkan var på väg mot samma öde, då Avenida Juan de Garay skulle breddas, men då slog stadsplanerarna själva bakut mot beslutet och förklarade kyrkan som byggnadsminnesmärke.
  Verksamheten har ändrats genom decennierna. Den besöksgrupp som i mitten av 1900-talet var den självklara, de svenska sjömännen, är utdöd. Istället har kyrkan, förutom naturligtvis den rent andliga verksamheten, sökt sig en ny väg, som förmedlare av svensk kultur.
  Varje månad visar kyrkan svensk, eller nordisk, film och efter filmen är det debatt och kyrkkaffe. Jag ser Roy Anderssons film ”Du levande” i en skön soffa i kyrkans samlingsrum. Vi är ett fyrtiotal personer i lokalen. Filmen är textad på spanska och blir en utmärkt språklektion. Det är ganska korta meningar och ett bra tempo för inlärning av nya glosor.
  I den efterföljande debatten får jag känslan av att jag och sonen är de enda svensktalande i lokalen. Ingen halvfull Fritiof Andersson på bakre rad, ingen lungsiktig Martinson på en träbänk vid sidan av. Istället spansktalande paranta damer och herrar som anländer i taxi.
  Jag tänker framåt. Hur ser det ut här om tio år?
  För kyrkan måste det religiösa vara huvudsaken. I dag heter prästen Andres Albertssen, är född i Argentina, men med danska mor- och farföräldrar.
  Om tio år - är det då ens lönt att ringa till mässa för gudstjänst på svenska?
 Jag ska fråga folk i morgon då jag går dit på den årliga julmässan, dricker glögg, äter lussekatter och handlar knäckebröd och Kalles kaviar.

 (Kristianstadsbladet 091127)

Torsdagens ölprovning i San Telmo är avgjord. Inte mindre än tjugo olika ölsorter provsmakades av juryn som bestod av sju personer. Alla med väl utvecklade smaklökar och ett ölsinne väl i proportion till kvällens uppgift. Det fanns en rad olika sorters smaksatta öl från det lilla bryggeriet i El Bolsón. Till exempel de här, som kanske var de mest aparta:


      
El Bolsón med jalapeño...                  ...med honung...                              ...och med choklad!


Förutom de här alldeles speciella sorterna som vi släpade med hem från Andernas sluttningar i västra Patagonien, så bidrog gästerna med ett antal Otromundo, en 1906 och så några mer hemtama sorter som dagligdagsdrickan Quilmes, några européer som Warsteiner och Paulaner. Från Villa General Belgrano dök Don Otto upp med sin Roja Pale Ale.

Och när striden var över och alla smackat, spolat runt bland smakämnen och granskat utseenden var det dags att räkna samman poängen.

            

Vinnare blev Pilsen en urguayansk fulöl - en billig, enkel variant som lika gärna skulle kunna ha hetat Norrlands Guld, Åbro eller varför inte Falcon. Hm...
På samma poäng, men slagen på grund av lägre snitt på smaken, hamnade Don Ottos Roja Pale Ale. Därefter kom 1906 Reserva Special och på bronsplats den argentinska folkpilsnern Quilmes tillsammans med den roligare Barba Roja.

Sist kom faktiskt El Bolsóns honungsöl.

Hela listan med snittpoäng (1-5)

1. Pilsen och Don Otto Roja Pale Ale  (4,14), 3. 1906 Reserva Special (3,86) 4. Quilmes och Barba Roja (3,64) 6. Zillertal och Otromundo Strong Red Ale (3,50)  8. Otromundo Golden Ale  (3,43)  9. El Bolsón Extra Negra och Otromundo Nut Brown Ale  (3,07)  11. Paulaner och Palermo  (3,00)  13. El Bolsón Cassis och El Bolsón Chocolate (2,93) 15. Warsteiner (2,86)  16. El Bolsón Tipo Ale Roja (2,50)  17. El Bolsón Frambuesa och El Bolsón Ají (2,43) 19. El Bolsón Negra Extra Invierno (2,36) och 20. El Bolsón Miel (2,21).

Jag är inte ornitolog, jag är inte egentligen särskilt intresserad av fåglar, tror jag. Jo, kanske. Jag känner samhörighet med fåglar på något märkligt sätt. Kanske är det deras förmåga att flyga fritt över land och hav, som lockar.
Och fåglar är vackra. I färger och former är de fulländat vackra.
Att fotografera fåglar är svårt. OK, gråsparvarna och pilfinkarna (så kallade pjoddar) hemma på Näsbychaussén, som jag blev god vän med, lät mig komma riktigt nära för att fotografera dem. Några åt ur min hand. Men annars är det alltid så att de lyfter när jag byter objektiv, och flyger alltid just precis så långt bort att det inte kan bli någon bra bild. Förbannar också min utrustning. Ett halvtaskigt 200 mm zoom är vad jag går runt på.

Hur som haver - jag gillar fåglar. Det har blivit några bilder hittills. Klicka på bilderna så blir de större. Och kan du hjälpa mig att identifiera dem, så är du välkommen. Jag vet inte mer än att de är vackra.




    

Bariloche heter ett av måstena för backpackers i Argentina. Yael och israelerna på valbåten i Puerto Piramedes var packade inför resan dit.
Vi steg alltså av i El Bolsón i stället.



Längs Rio Chubut norrut mot El Bolsón.


El Bolsón ligger oerhört vackert och med naturen inpå knutarna. Stan var på 1970-talet en hippiekoloni och en del av de gamla finns kvar.
Vi trekkade i bergen, tog en taxi till Cabeza del indio (indianens huvud) och därifrån gav vi oss iväg på en timmestur till fallet Cascada Escondida. En dryg timmes gångväg över bergen. Ackompanjerade av hackspettar som vi aldrig fick syn på.

Plötsligt mindes vi - vi köpte patagonisk öl i Villa Gral Belgrano. Mycket riktigt. Här fanns åtta bryggerier och det största sökte vi oss ut till. En vänlig gammal hippie sökte jobb, och vi fick en guidad tur. En kvart senare såg vi honom i full färd med att lära sig hur kapsyleringsmaskinen fungerar. Snabba ryck.
Ölen ligger på kylning - i morgon blir det ölprovning och allehanda gourmeter och finsmakare från Palermo tittar in och hjälper till i bedömningen.

Dagen efter bytte vi buss i Bariloche, regntungt och kallt, grått och trist, och vi gjorde high-five över beslutet att lägga tiden i El Bolsón istället.