Efter Puerto Madryn vek vi av från allfarvägen, som går rakt söderut mot Ushuaia, Eldslandet och glaciärerna i Calafate. Vi drog västerut, tvärs över den patagoniska stäppen. Målet var en okänd håla vid namn Gobernador Costa.
Varför?
Jo, av den enkla anledningen att det första huset i det som senare blev en liten stad (ungefär som Nöbbelöv, nått av många), byggdes upp av en svensk, Oscar Lundqwist. Jag har en kompis i Kristianstad - Kjell, som nyligen fyllt 80 - och han i sin tur har en kompis som heter Bertil, och bor i Vinslöv, och denne Bertil är, tro det eller ej, son till Oscar som grundlade Gobernador Costa!
Detta är vilda västern. Genom stan skär riksväg 40 som odödliggjorts av Che Guevara. I stan är det enbart grusvägar.
Butikerna som finns är små konglomerat. Till exempel gick jag till bokhandeln som var kombinerad, bok-, järn- och cykelhandel! Köp en ringklocka, en diktbok och ett stämjärn!

Gobernador Costa beboddes av ett folk som var mycket modesta till sin natur. Damen som drev hosterían vi bodde på förminskade allting. Vi drack alltså cafécita, åt sopita, empanaditas och när vi skulle gå fick vi inte glömma vår aguadita (som ändå var en tvålitersflaska!). Sonen hennes var lika modest och när jag berömde hans motorcykel svarade han:
- Äsch, den här motiton!

Naturen var underbar. Snöklädda delar av Anderna, gröna ängar med betande kossor i Valle Genua, och i övrigt runt omkring - ingenting!

Men det var här som Butch Cassidy och Sundance Kid smög omkring för hundra år sedan. Det var sannolikt också här som Sundance mötte sitt öde. Under en okänd grav i Rio Pico några mil västerut vilar den okände banditen Wilson, som Bruce Chatwin förmodar är just Sundance Kid.

Den gode Oscar Lundqwist lockade också sin bror Ferdinand till Gobernador Costa. Fernando, som han kallade sig, blev snabbt argentinare då Oscar via Santos i Brasilien vände hemåt, och i Neuquen, ytterligare några och femtio mil norrut, blev vi hembjudna till Fernandos dotter Elba! Det var riktigt roligt. Så hörru Bertil - vi träffade din kusin i Argentina!

 

Det är inte så himla lätt att både plåta med kamera och försöka göra en liten filmsnutt med dvd-kameran. Och hänga med när valarna hoppar och har sig. Men det blev några sekunder allt som allt. Håll till godo och ursäkta den amatörmässiga kvalitén, som beror på att det är, just det - en amatör som filmar!

 

Puerto Madryn från piren.

Chauffören i mikrobussen heter Alberto. Han dricker mate då han kör från Puerto Madryn mot Valdeshalvön och det är guiden Diana som häller upp från termosen. Det är en strid ström av mikrobussar till nationalparken och naturhamnen Puerto Piramedes där båtarna till valsafarin utgår från.
Vår buss är mest sliten. Jag räknar till sju stenskott i vindrutan, och nån spricka, och hoppas att det inte är som bussen blivit beskjuten. De andra bussarna har färgglada logotyper på sidan. Vår buss är anonym, vit och bucklig.

Bussen är full av unga israeler, någon amerikansk backpacker i rastaflätor, smekmånadsparet Karina från Polen och hennes österrikiske make Karl, och så H och jag.
Vi sitter längst fram. Bakom guiden sitter Yael från kibbutzen som lär sig spanska genom att ordagrant upprepa allt Diana säger. Ibland översätter hon också, omväxlande till hebreiska och engelska. Det är tio mil till Puerto Piramedes och Yael somnar med jämna mellanrum.

Innan valbåten avgår ska vi se halvöns djurliv. Diana berättar om den patagoniske choiquen, en ñandu, alltså en liten struts, där det är pappan som tar hand om barnpassningen. Vi kör mil efter mil över den till synes övergivna patagoniska stäppen. Hon berättar om guanacon, den patagoniska laman. Alberto sippar mate och stenarna flyger på grusvägen. Diana försöker förklara vad maran är för ett djur. Vi fattar inte riktigt, men plötsligt bromsar Alberto in och långt borta på ett fält ser vi något som ser ut som harar. Det är maror. Vi lyckas förstå att det är en sorts korsning mellan hare och vattensvin.
Yael pratar eller slumrar.
Det är H som pekar ut choiquepappan med sexton ungar och får Alberto att trampa på bromsen och det är jag som ser guanacon som glor nyfiket på oss från en liten kulle bland buskarna.

Första stoppet ska vi se sjöelefanter som ligger dästa och solbadande på en strand. På håll ser de ut som mördarsniglar. Har vi tur, säger Diana, får vi se späckhuggare som kalasar på nån baby. Det slipper vi. Jag glädjer mig istället åt loycan som sitter kvar i en fris på det lilla museet så länge att jag hinner ta en bild. Loycan är en lärka som finns i Patagonien, Eldslandet och på Islas Malvinas. Det blir en bra bild.

Nästa stopp ska vi få se pingviner. H som vuxit upp med lerfiguren Pingu gläder sig. Pingvinen glor på folket som väller ur mikrobussarna innan han slinker in i sin håla. H är nöjd. Ingen frågar pingvinen.

Sen blir det Puerto Piramedes och båttur. Flytvästen träs över tjocka tröjan och vindjackan. Det kan bli kallt på havet. Det blir det inte. Det är 26 grader varmt och otympligt att röra sig i trängseln på den öppna plastracer som vi drar till havs i.
Men vi får se valar. Rätvalar. Right? No left! And right. Right. Right whales. Som i en dålig John Cleesefilm. Valarna hoppar, sputar och nosar på båten. Det är ett fantastiskt skådespel. Jag fotograferar och lyckas få bilder på valar som hoppat färdigt och slår i vattenytan i en kaskad. Filmar också. Titta där! Nä, där! Yael håller sig vaken men några av hennes kamrater blir sjösjuka. Folk skrattar och skämtar på hebreiska. Valarna är nyfikna. Solen lyser och i den lilla bukten guppar en handfull båtar tillsammans med ett dussintal valmammor och barn. Papporna har redan dragit.

Ja, se det var en fantastisk dag. Klicka på bilderna så får du full storlek.

     

   

På väg söderut över pampas slätter mot Patagonien, i en hyfsat bekväm semicama-buss från bolaget "Don Otto", ett av hundratals argentinska bussbolag, kommer tankar om oändlighet, litenhet och vår plats i världen. Jag läser Thomas Nydahls bok "Stormar och vilopunkter" för kanske tredje gången; utmärkt reselitteratur, och jag kan resa såväl i en yttre storslagen värld, som i en liten mer avgränsad, och nära, verklighet.
Här på pampas möts vi av skytteltrafiken av boskapsbilar, med sin brölande last, på väg mot huvudstadens slakterier med det som ska bli bife chorizo, bondiola, asado och andra maffiga köttstycken på stora tallrikar över restaurangernas vita dukar.
Vi är på väg mot Puerto Madryn och Peninsula Valdes, ett av en handfull verkliga "turistmåsten" i det väldiga land som heter Argentina. Vi har 120 mil i buss framför oss. På kartan är det inte särskilt långt.
Jag ser mil efter mil av staket. Jag ser diken. Diken som kanske grävts en gång av Evert Taube, innan han höll kväll, och red in för att uppvakta Carmencita och dansa tango i Samboronbon.
Nästa stad heter Azul. Det betyder Blå. Fantastiskt namn på en stad på prärien, förlåt pampas. Vi svänger inom Olavarría och jag minns kanadensaren på härbärget i Córdoba som studerade arkeologi i just Olavarría, men jag ser honom inte från bussfönstret.
Jag förflyttar mig till Malmö, till Lorensborg, där den unge tonåringen Thomas står och tittar upp mot Evas fönster, kväll efter kväll. Jag minns hur jag själv som pojke stod med cykeln utanför ett vitt hus på Tågaborg för att kanske, kanske, få en skymt.
Sextiotal, sjuttiotal, åttiotal, nittiotal och plötsligt ett annat årtusende. En annan världsdel. En annan man, en annan pojke. Kanske. I alla fall tusentals mil, och år efter år, från det som är, och var, mitt hemma. Tid och rum, nu och då, här och där, blir ogripbara storheter. Allt flyter samman i tankarna på pampas.
Bussen rullar vidare, förbi Azul och Olavarría. Solen sjunker över den absolut vågräta horisonten.

"Don Otto" kör ikapp en buss från "Andesmar". Vi möter en annan från "Crucero del Norte". Namnen kittlar tankarna. Vad finns där bakom? Vem var Otto? Hur ser det ut i Anderna? Hur långt är det till norr? Jag får bilder.
Thomas berättar om Pentti Saarikoski, en författare jag bara hört namnet på. Han drack för mycket vin och gjorde billiga översättningar för att få ihop pengar till sitt liv. Ett liv med ständigt nya kvinnor.
Någon snarkar, en annan rycker i dörren till wc. Bussen kränger i vinden som sveper över pampas och vid möten med tunga lastbilar, många är Scania, en och annan Volvo, skakas vi om.
"Don Otto" rullar in i Bahia Blanca. Det är natt, men det blir tjugo minuters paus och vi skaffar goda smörgåsar på terminalen, kissar anständigt, och så är vi på väg igen. Några nya trötta ansikten bland passagerarna. Svagt mummel och efter en stund släcker jag läslampan. Dan Hylander sjunger "Farväl till Katalonien" i ipoden och jag rullar ihop mig i sätet.
Det är ännu några timmar till Patagonien.

 

 

Häromdan kom vår granne på taket, tangocharmören med mera, Paul Weiss, och demonstrerade sin nya Kindle. En läsplatta som utvecklats och marknadsförs av Amazon.com. Liten och behändig och innehållet kan bli hur mycket som helst. Du kan traska runt med ett helt bibliotek i fickan!
Enligt många; det här är framtiden - jag är böjd att hålla med.

Du får alla tekniska detaljer här.

Men jag kan berätta så mycket som att du köper dig en Kindle, beställer hem en bok från Amazon (naturligtvis) och så tankar den på någon minut hem alltihop. Sedan är det bara att sätta igång och läsa. Förutom att du läser på den, vänder blad, så har du möjlighet att göra anteckningar, och är det nått ord du inte förstår så finns det en direkt länk till ordlistan. Du klickar på ordet och får en förklaring. Lätt som en plätt.

Dessutom, skulle dina ögon tröttas och du inte orkar läsa mer så är det bara att koppla om, och då har du plötsligt en ljudbok i handen. Den läser för dig.
Nu är den här på engelska med en rejäl amerikansk accent och när Palle demonstrerade en spansk bok han laddat hem gick det nästan inte att höra att det ens var på spanska då den amerikanska intonationen och accenten var så bred amerikansk.

För en författare betyder det här att man kan ladda upp sina egna böcker gentemot Amazon, med lite trixande, och sedan får man faktiskt en ersättning på cirka 35 procent varje gång någon laddar ned din bok. Och Amazon har heller inga dryga förlagsredaktörer som avgör vad som ska publiceras. Allt tas emot. På bilden Pauls egen bok "Touching the rainbow ground" om sitt arbete för fattiga barn i Mexico.

Ibland är det riktigt häftigt att fylla år. Som idag.
Dagen inleddes med att jag kunde öppna brevet från Sverige jag fått i veckan. Lockande och pockande har kuvertet stått på parad under några dagar. Kolla bara hur underbart det är frankerat! Då får du ändå bara se en liten del av hela det fina kuvertet. Att det bara kommit fram och inte någon långfingrad filatelist lagt beslag på det är märkligt, men alla har väl insett innehållets värde.
Tack.

Jag har under dagen snart nått upp i 50 födelsedagshälsningar på Facebook. Alldeles otroligt roligt att höra av alla kära vänner.
Tack.

Jag flanerade i solen i Puerto Madero, slog mig ned på en restaurang med vita dukar för att fira min födelsedag med ett gott vin. Valde ett syrah, beställde en halvflaska och en flaska vatten.
Servitören kom med kniv och gaffel och vit linneservett. Men, jag ska inte äta, sade jag. Nej, nej, men lite bröd kan vi få bjuda på, sade han. Ja, tack. Sen kom brödet. Nybakta små bullar, fina och grova, och några grissini. Sedan kom han med en ostbricka med brie, mozzarella, hårdost och svarta oliver. Och då var jag tvungen att fråga:

Hm, hur visste du att jag fyller år idag?

Han blev jätteglad. Skorpion, sade han, det är jag med. Han fyllde år på onsdag, så jag gratulerade lite i förskott. Sen satt jag och njöt och plötsligt dyker fyra kypare upp, sjunger a capella och håller fram en tårtbit med ett ljus i. Dessutom överräcker de en liten kasse med en keps i, som present! Och som avslutning vill de bjuda på kaffe och nån specialefterrätt, som jag dock tackar nej till. Men ändå! Visst fick de mer dricks än normalt, men det var bara vinet o vattnet på notan! Tack.

Nu är det snart partaj hos Palle på taket med empanadas och vin. Vi ska ta med stolar och glas och mingla bland AA-piloter och nyazeeländare.

Och slutligen firar vi också Martín Palermo idag.

 

 

 

 

 

 

Samtidigt som Riksteatern turnerar i Sverige med Linus Fellboms uppsättning av August Strindbergs ”Fordringsägare” spelas samma pjäs, här på andra sidan jordklotet, på DelBorde Espacio Teatral i San Telmo, Buenos Aires i Argentina.

  Det är regissören Marcelo Velázquez, som valt att sätta upp ”Fordringsägare”.
  - Strindberg har följt mig sedan jag studerade dramatik som ung, berättar han. 
  August Strindberg jämförs i den argentinska pressen med Tjechov och Ibsen, och ”Fadren” och ”Fröken Julie” sätts  med jämna mellanrum upp i Latinamerika. Det är betydligt ovanligare att ”Fordringsägare” spelas. Men i juni hade pjäsen premiär i Buenos Aires och ensemblen räknar med att publiken ska räcka till en föreställning i veckan året ut.
 DelBorde Espacio Teatral är en av hundratals små teatersalonger i Buenos Aires. Den lever sitt liv som en kooperativ förening i bohemkvarteren i den argentinska huvudstadens äldsta stadsdel, San Telmo. På dagtid ett slitet område med uteliggare som letar genom soppåsar, på kvällarna ett ställe där kulturen tar plats med sina milongas, tangoklubbar, poesicaféer och parillas, där grilldoften från stora argentinska köttstycken lockar de förbipasserande.

Teatern årsbarn med pjäsen

 Teaterhuset är från 1880-talet. Nästan årsbarn med Strindbergpjäsen, poängterar Velázquez, med ett leende. 2004, när den allvarliga krisen i Argentina var på tillbakagång och ekonomin tog fart igen, revs innandömet ut och byggnaden genomgick en total renovering. I princip är det bara fasaden kvar av det ursprungliga huset.
  Salongen är 60-70 kvadratmeter stor. Publiken, som mest ett femtiotal personer samtidigt, sitter på golvet i plaststolar och skådespelarna rör sig några få meter framför åhörarna.
  - Det här är en perfekt salong för en intim pjäs som ”Fordringsägare”, där publiken praktiskt taget sitter i knäet på skådespelarna, säger Marcelo Velázquez.



  Scenografin är utstuderat enkel. En korgstol för två, en utrullad plastmatta med mönster av parkettgolv. På den vitdraperade väggen bakom skådespelarna visas bilder, eller filmsekvenser, och det hörs modern elektronisk musik, som tillsammans förstärker känslor och stämningar. 

Krävande föreställning

  ”Acreedores” som pjäsen heter på spanska hade premiär i San Telmo i juni, men redan i mars satte repetitionerna igång. Det är en krävande föreställning för skådespelarna med mycket dialog.
   Dessutom berättar Marcelo Velázquez hade man ett alldeles speciellt problem med den spanska översättningen, som man tvingades använda sig av.
 - I Argentina har vi en tilltalsform som heter ”vos” och är en speciell form av du, som inte finns i Spanien, så vi var tvungna att göra en egen översättning, ersätta de spanska ”tú” och ”Ud.”,  för att det skulle fungera för den lokala publiken.
 Rollnamnen har man i princip inte behövt ändra. Adolf blev Adolfo och Gustav blev Gustavo, medan Tekla heter Tekla även i Buenos Aires. Rollerna spelas av Marcelo Bucossi, Daniel Goglino respektive Mercedes Fraile.    
 Marcelo Velázquez får stöd av skådespelarna då han förklarar att ”Fordringsägare” trots att den skrevs i slutet av 1800-talet fortfarande är lika aktuell. Triangeldramat handlar om kampen mellan könen, äktenskapets ständiga ängslan över otro, om makt, slitningar och önskningar.
 Trots teaterns relativa litenhet har en handfull kritiker hittat dit och uppsättningen har rönt stor uppmärksamhet i den argentinska kulturpressen. Den har av recensenter till och med kallats för en excellent version av Strindbergs ständigt lika aktuella verk.

 

  

I mitt arbete med att leta upp spännande och intressanta svensk-argentinare blev lördagens utflykt till Zarate, som ligger uppströms Paranáfloden, nån åtta-nio mil sådär från Buenos Aires, en fullträff.
Vi mötte bland annat Karin Hossinger, Fredy Jobke och Manuelito Fentanes.
Gemensam nämnare är Rolf Hossinger, den enes pappa, den andres svärfar och den tredjes svåger!

Rolf Hossinger föddes 1930 i Misionesprovinsen. Pappa var österrikare och mamma var svenska. När Rolf var fem år gammal lämnade familjen Argentina och flyttade till Kristianstad och Sverige. När Rolf fyllde 18 var längtan efter att flyga så stor att han flyttade tillbaka till Argentina, installerade sig hos sin farbror och tog det efterlängtade certifikatet. Han började med besprutningsplan och slutade med 747:or hos Aéreolineas Argentina. Däremellan flög han zeppelinare och luftballonger och hela tiden segelflög han. 1960 blev han världsmästare i segelflyg, hamnade på frimärke och om tre år hålls VM i Argentina i Rolfs namn.

Mer ska inte avslöjas här. Rolf Hossinger blir ett guldkantat kapitel i boken om svenskarna i Argentina, och då avslöjas också den hittills hemliga formel som avgjorde VM 1960.
Rolf Hossinger avled 75 år gammal 2005.

Karin Hossinger-Jobke segelfyger också, men det här är hennes makes plan. Notera reg.bokstäverna, och gissa vad de står för!

Enligt La Nación så drabbade värmen landet i går riktigt ordentligt. Som mest uppmättes i San Miguel del Tucumán där man pressade kvicksilvret till 46 grader Celsius. I Córdoba som vi lämnade för en vecka sen noterade man 42 medan vi sprang omkring och småfrös i 33 graders värme här i Buenos Aires...
I morse var det riktigt klibbigt, men vinden sveper runt och gör det uthärdligt nu på eftermiddagen och i morron pratar prognosen om mer behagliga 22 grader och på söndag ännu lite svalare, kanske inte ens 20.

 

I helgen spelades ”El superclásico”, prestigederbyt mellan Buenos Aires, ja hela Argentinas, absolut mest populära fotbollslag, River Plate och Boca Juniors.
  Under en hel vecka har media, TV och tidningar, varit fyllda av förhandssnack om lagen, om spelarna, om matchens förutsättningar.
  Inget av dem har börjat seriespelet särskilt imponerande. Snarare har bägge varit besvikelser. Det gör inte intresset för matchen mindre. ”El superclásico” är fotbollssäsongens höjdpunkt.
  Båda lagen har sitt ursprung i arbetarstadsdelen Boca i södra Buenos Aires, men redan 1925 flyttade River Plate norrut längs Avenida del Libertador till mer fashionabla kvarter, och förvandlades till ”los millionarios”. Boca Juniors har kvar sin förankring i arbetarklassen.
   Boca är intimt förknippat med Sverige eftersom de spelar i de svenska färgerna blått och gult. Enligt historien var det också därför de valdes. Klubbstyrelsen siktade ett svenskt fartyg i La Plataviken med en fladdrande blågul fana i aktern, och saken var biff.
  På ”La Bombonera” – chokladasken – som Bocas hemmastadion kallas är det heller inte ovanligt att se svenska tröjor bland fansen, och som svensk känner man sig välkommen i gemenskapen, även bland de som valt de billigaste biljetterna på ståplatsläktaren. 
  Fotboll är stort i Argentina.
  President Cristina Fernandez Kirchner flirtade med folket då hon skrev om lagen som gav public servicekanalerna rätt att TV-sända fotbollen gratis. 
  Spelet är speciellt i Argentina.
  En vanlig ligamatch skiljer sig väsentligt från en dito i någon europeisk liga. Här tas artisteriet på allvar och resultatet tycks vara av underordnad betydelse. Professor emeritus Jan Lindroth skrev om sydamerikansk fotboll för en tid sedan i Svenska Dagbladet:

  ”… även en civil ohörsamhetsmentalitet tillkom; en motståndare skulle ses som motsvarigheten till en lagbestämmelse, ett rött ljus som skulle negligeras, dribblas bort i rebellisk anda.”

  Här är spelet kultur, en kombination av skönhet, ständiga installationer och ett de kreativa situationisternas happening.
  Jag tror på Lindroths tanke att uppträdandet på fotbollsplanen speglar samhället. Och i sin tur att lagets uppträdande speglar sig på läktaren. Jag har stått på den folkligaste av alla läktarsektioner på Bocas hemmamatcher, den som av säkerhetsskäl töms sist efter slutsignalen. Inget fylleri har förekommit. Folk skickar pengar, rad efter rad, till glassgubben som inte tar sig fram i mängden, och glassen återvänder till beställaren. Inga hatramsor har hörts, men ett ständigt trummande, ett ständigt sjungande, ett totalt stöd och en kärlek till laget som har fortsatt till långt efter matchslut, oavsett resultatet.
  Här har vi poängen med det som kallas fotbollskultur.
  Du ska njuta av Martín Palermos nickmål från 39 meters håll på en misslyckad utspark eller av Riquelmes dribblingar och inlägg utan att på allvar bry dig om vem som slutligen vinner.
  Frågar du hur det gick i ”el superclásico” reducerar du en kulturupplevelse till simpel tävlan. Det sysslar vi inte med i Buenos Aires. 

(Kristianstadsbladet 091030) 

 

 

     

    

 

 

Bara en bild från Sierras chicas strax norr om Córdoba.

Ibland undrar man och vill gärna veta varför.
Som till exempel i en stad mellan pampas och kordillererna, i Córdoba, på södra halvklotet, finns det ett 14-våningar högt bostadshus på Avenida San Juan, som heter - Torre Malmö.
I ett land där hus opch gator och byar heter San Martín, 9 julio eller Sarmiento så ligger där en röd tegelkåk som heter Torre Malmö. Varför i hela friden då?
Den enda information jag lyckats googla fram är att huset stod klart 2004.

Och det är klart att det är ju ett bra marknadsföringsknep. Tänk alla spansktalande som intresserar sig för Turning Torso och som googlar efter "torre + Malmö" - de kan ju skaffa sig en lägenhet i Córdoba!

På söndag den 1 november kl 18oo i TV4 presenteras min bok "Detta fredliga uppdrag" om svenskarna som tjänstgjorde i Kung Leopolds Kongofristaten under 1880-1908.
Titta!

Ja, till middagen passade jag på att prova det första av de sex flaskor öl som jag köpte i Villa General Belgrano.
Efter att ha konsulterat Sveriges Bryggeriers hemsida är jag beredd till ett första utlåtande, ett protokoll över ölprovningen. Inget som går upp mot den ölprovning hos Sjöcronas Bryggeri i Kristianstad som jag vinglade hem ifrån för nått år sen, men ett litet försök här i San Telmo.

Öl: El Bolsón de Trigo, Original (Cerveza artesanal).
Bryggeri: Cervecería El Bolsón, El Bolsón, Río Negro, Patagonia, Argentina.
Website: www.cervezaselbolson.com .
Pris: 10 pesos (ARS).
Flaska: 355 cl.
Alkoholhalt: 5 %.
Skum: Ganska ordinärt, kanske något kraftigare, tätare, skum med tätare bubbel än medelöl.
Utseende: Ljus gulbrun lagertyp, men med en grumlighet som inte klarnar ens vid temperaturhöjning då glaset står en stund.
Doft: Kryddig, sammansatt doft av gräs och (djurhudar? gauchosadlar?).
Smak: Kryddor och mer sötma än beska, trots sitt ljusa utseende en sammansatt pilsner och känns närmare de mörka bayerska ölsorterna än en vanlig ljus europeisk öl.

Betyg: 2 av 5.

Tyvärr ingen bild på ölen som sådan. Den drack jag upp...

Den tredje utfärden från Córdoba gick till Estancian Los Porteros i Sierras Chicas, de små bergen. Gården ligger på ungefär 1100 meters höjd i ett kullrigt, underskönt westernlandskap. Torrt gräs, enstaka vindpinade träd och ett magiskt djurliv som innefattar stora ormar i boaklass, kondorer, pumor (som tar unghästar) och papegojor.

Gården drivs av Kevin Begg som är fjärde generationen på estancian. Han är både engelsman och argentinare, men det sistnämnda om du frågar honom själv.
Här träffade vi Hedda Wachtmeister från Wanås som arbetar som gaucho och hjälpreda för att ta hand om hästar och ridande turister. Hennes drömjobb.

Vi blev oerhört väl mottagna på estancian och fick en inblick i både gauchons liv med hästarna som i ekologisk odling i ett annorlunda landskap. Träffade dessutom ett gäng trevliga engelska turister som var ute och sökte rötterna. En av männen, Finn, hade haft en pappa som varit anställd på just Los Porteras på 1920-talet. Han berättade en rörande historia om hur det var att hitta platsen där hans fars liv hade formats. 

Den andra utflykten från Córdoba företogs också med landsvägsbuss. Vi for iväg till Villa General Belgrano, som också har en mycket spännande historia.
Vi var ensamma i bussen, hela vägen från Córdoba och dit (förutom mellan två små landsortsbyar då en äldre gentleman passade på att åka för att hälsa på en sjuk faster, eller nått).

Den förste vi mötte i stan var en äldre man som tilltalade oss på tyska. Lite besviken blev han då vi var "aus Schweden", men inte tillräckligt för att han inte på tyska skulle föredra oss sin historia. Hans far var schweizare från trakterna av Basel, men strax före kriget beslutade han sig för att utvandra av politiska skäl, och for till Argentina, där alltså den här tysktalande gentlemannen var född.

Villa General Belgrano är en alltigenom tysk liten stad (6.500 invånare) och påminner om en alpby nånstans. Den grundades så sent 1932 av tyskar som köpte upp land i syfte att bygga en stad. Sedan kom invandrarna, tyskar, schweizare, österrikare, polacker...
Och sen kom kriget. Då sänkte kaptenen på Graf Spee sin kryssare utanför Montevideo och cirka femtio man ur besättningen flydde kriget och hamnade i Villa General Belgrano där de snabbt hittade lokala kvinnor att gifta sig med och därmed förvandla sig till argentinare, och slippa kriget. Detta var redan 1939.

I dag kan du köpa t-shirts med Graf Spee och andra tyska minnen och det finns en rad olika sätt man kan rita hakkors på utan att det är hakkors, fast det ändå är, insåg vi bland t-shirtarna.

Villa General Belgrano är mest känt för sin Oktoberfest då samhället partar loss ordentligt och lockar folk från hela världen att prova den lokala ölen, finns flera sorter. Den var över sedan några veckor då vi kom, och turister så sällsynta att en affärsidkare bröt siestan och låste upp butiken för oss så att vi kunde skaffa ett halvdussin unika pilsnersorter (varav en vid hemkomsten visade sig vara från ett bryggeri i Patagonien några 200 mil därifrån...).

Den första utfärden när vi kom till Córdoba var till dique San Roque - en gång i tiden då den anlades i slutet av 1800-talet den största dammbyggnaden i hela Amerika. I dag en mer modest konstruktion. Orsaken till vårt besök var att här hade den svenske ingenjören Stavelius en gång i tiden orsakat politisk rabalder av riksklass i Argentina då han skulle se över dammen.
Mer om detta kommer i min kommande bok.
Men utflykten var spännande. Då vi löste biljett till microbussen dit tittade de undrande på oss och föreslog sedan att vi skulle ringa och beställa buss för hemresan. Jag såg framför mig att vi släpptes av nånstans i ödemarken, bland skorpioner, kaktusar och en och annan orm. Att vi skulle få vandra kilometervis i stekhet sol utan skuggande träd och att solen skulle gå ned innan vi fick lift på flaket med en fiskbil på väg till stan.
Så blev det inte.
Det fanns till och med några gatuserveringar - grill och pilsner och några souvenirbutiker vid dammbygget. Några fiskade, hade dragit upp en stor karp, och då vi skulle vända åter höjde vi bara handen och en buss stannade och tog upp oss.

Bonus på utfärden blev mitt möte med förre presidenten Miguel Juárez Celman, som störtades i samband med parkrevolutionen 1890 då bland annat den gamle underlöjtnanten vid Wendes artilleriregemente i Kristianstad, af Jochnick, brassade på för kung och fosterland (eller åtminstone för revolutionärerna) vid Plaza Lavalle i Buenos Aires. Mer om detta - också i min kommande bok.

 

I morron måndag åker vi till Córdoba med nattbussen. Problemet är - när åker vi? Ja, alltså vi åker klockan 22 på kvällen, men när är klockan 22? Är den det samma tid som klockan är 22 ikväll eller är den det redan den tid som motsvarar 21 i dag?
Frågan är faktiskt berättigad.
I Sverige är det jobbigt nog med sommartid. Men den är åtminstone fastlagd i almanackan och ingen tvekar egentligen om huruvida den kommer eller ej.
I Argentina är det inte så säkert. Sommartid skulle införas den här helgen, men nu verkar det som om regeringen tvekar. Enligt tidningen Clarín har den ansvarige ministern Julio de Vido sagt att det där med sommartid är meningslöst. Dessutom har provinserna också fått säga sitt om sommartid och 16 provinser har redan sagt NEJ. Sex kunde inte bestämma sig medan Misiones var den enda provinsen som sagt JA till sommartid.
Också Hotell- och Restaurangförbundet har blandat sig i och tycker att sommartid blir för besvärligt för turister.
Så troligen blir det ingen sommartid i Argentina i år. Möjligen i Misiones, men inte i resten av landet. Om man inte ändrar sig igen...

Det finns så många vackra hus här i San Telmo. En del conventillas, som Paul säger, gamla hus som styckades upp sedan överklassen flyttade ut då gula febern härjade för hundra år sen eller så, och gjordes om till små lägenheter. Vi bor själva i ett sånt. En smal gång in i kvarterets mitt, en trappa, och så små, små lägenheter här och där. Prång och avsatser.
En del hus är rivningsfärdiga. Andra är rivna. Ytterligare andra är upprustade. Och det sker en ständig renovering. Det här vackra huset finns längst ned på calle Estados Unidos, nära Paseo Colón.