Perón o hans Grundig
Det var i ärlighetens namn ett rätt intetsägande museum. Det enda som fångade mitt intresse var den här underbara Grundigen som Juan D Perón enligt uppgift dikterade in sina tankar och instruktioner på under sin långa exil i Spanien under 1950-talet. Trots utlandsvistelsen var han en av nyckelpersonerna i den politiska oppositionen och i brist på internet, blogg och facebook så satt han framför den här rullbandspelaren och formulerade sig.
Arkeologiska utgrävningar
Det här var inget gym i vanlig mening. Detta var ett av terrorns hus. Under diktaturen i Argentina (1976-83) fanns det en rad små hus utspridda i stan dit man förde dissidenter och politiskt oliktänkande.
I slutet av 1970-talet revs det här huset och motorvägen byggdes.
Av en ren händelse hittade man resterna av det då en tidigare fånge kände igen ljuden från grannskapet.
En fånge, Andres Zarankin, har skrivit så här om tiden i ett liknande hus:
"On May 9, 1976, I arrived at Vesubio, a clandestine detention center at Camino de Cintura and Richieri highway (Mantanza Department). Four individuals following Suárez Mason’s orders got me out of a Ford Falcon. I was hooded and my hands were tied behind my back. Meanwhile, the four individuals insulted me and hit me, forcing me into a room. Once inside, they made me stand against a wall with my legs extended. Several torturers kicked me in the testicles again and again. This procedure was called ablande. It was intended to intimidate the prisoner before taking him/her into the torture room.
Just den här Club Atletico var i bruk under elva månader 1977. Fångarna hade ögonbindel hela tiden i fångenskap, cellerna låg i källaren och de förhördes och torterades ständigt. Under den korta tid som Club Atletico användes passerade 1500 fångar. Man har bland annat hittat en pingpongboll (vakternas sysselsättning i pauserna), uniformsknappar och andra saker som bevisar att här varit polisiär aktivitet. Utgrävningarna fortgår och informationstavlor berättar den förfärliga historien. Buenos Aires håller på att göra upp med sitt förflutna.
San Telmo minns. Ingen glömska, ingen förlåtelse.
Film i kyrkan
En riktigt härlig film, tydligt inspirerad av Kaurismäki med flera finska dysterkvistar, med men en underbar underliggande värme och humor.
I filmen medverkar den sköne skådespelaren Bengt CW Carlsson, som jag hade nöjet att ha i studion som gäst i ett av mina sommarprogram. Här spelar han en VD som faller död under ett sammanträde.
Som förfilm visades en udda film av Jacques Tati som handlade om fansen som 1978 förbereder sig inför en cupfinal mellan korsikanska Bastia och PSV Eindhoven. En speciell film.
Vi valde att lämna kyrkan efter filmen och deltog inte i den diskussion som skulle hållas efteråt, eller kyrkkaffet som följde på denna.
Tio pesos kostade filmvisningen och alla fick var sitt kuvert att lägga pengarna. Ville man kunde man nämligen trocka ned både mer eller mindre utan att någon skulle bli generad över detta. Fint av dem.
Lite roligt också att trampa runt i kyrkans lokaler på calle Azopardo här i San Telmo och tänka sig att så många svenska sjömän seglat in här. Lokalen var skojigt nog nästan fullsatt inför filmvisningen, men frågan är om fler än H och jag pratade svenska.
Under militärdiktaturens 1979 var det nära att kyrkan revs, men den undgick ödet och förklarades istället för byggnadsminnesmärke.
Fruktodlare Sverre i Kleivlandia
Då jag nu i förra inlägget harangerade Sverre Kleiven i Oberá för dennes utmärkta limefrukter, varav jag bara lyckades föra med en hem då de andra mig ovetande föll ur fickan i taxin, så är det kanske dags att presentera denne norske gentleman lite närmare.
Sverre är alltså norrman och äger en chacra strax i Oberás utkant. En gång i tiden var han och hans far yerbaodlare som så många andra, men så gick de successivt över på frukt. Nu har han lime och apelsinträd i långa banor, och han gläder sig åt att det växer så det knakar.
Jag imponerades av hans utsago: Träden skördas fyra gånger per år.
Pastorn lärde sig: Grannen Barney byggde ett hus av virke från ett enda träd.
Det fanns mycket att imponeras av. Förutom lime och apelsiner, pillade Sverre ned en mogen papaya (mamón) till pastorn, som ääääääälskade papaya. Vi såg mango, bananer och ett enormt träd med avocado, där dock de frukter som fanns kvar satt så in i bomben högt att vi hade behövt hjälp av pastorns Fader för att plocka ned dem. Den hjälpen kom icke.
Sverres farfar anlände från Mosjön i Norge till Buenos Aires som invandrare. Han var egentligen på väg till Australien, men beklagligtvis så brann emigrantfartyget upp under ett stopp på Kanarieöarna och farfar Kleiven hade inte tålamod att vänta på nästa skepp till Australien, utan hoppade ombord på en ångare till Argentina. Där fick han låna pengar till en tågbiljett till Provincia Misiones - och därför är nu Sverre pensionerad fruktodlare i Oberá. Han pratar en utmärkt skandinaviska, hustrun också - hon är av dansk börd - och sonen Roberto är åkare och kör långturer över pampas.
Här kommer pastorns mamón!
Snittar, Olga, Brassens och pråmskeppare
Jag kände mig som en riktig utlandssvensk då jag lade hela dagen åt att städa, handla hem, tänka ut och producera snittar.
Även om det blev ett litet bakslag då banen fick gurkmeja istället för curry och sillmackan sardin istället för anjovis, så på hela taget var det mesta ätbart. Mest exklusivt var nog att avocadon saltats och sprejats med lime som jag plockat själv i odlingen i Kleivlandia utanför Oberá, hemma hos Sverre.
Efter cocktailandet (jo, vi lever precis som riktiga utlandssvenskar härnere, lite Anna Anka-stil över det hela, i ikväll är det t.ex. dags för takterrassinvigning i Palermo...) hejdade vi två taxibilar på gatan och for iväg ett antal kvarter för att gå på lokal och lyssna till det lokala bandet Olga med sångerskan Flor. Därefter var undertecknad festarrangör så mör att det bara var att åka hem och diska upp och göra high-five med John Blund.
Flor i Olga.
På klubben vi lyssnade på Olga såg jag en lapp om att det skulle vara Georges Brassensafton på tisdag. Shit! Då är jag inte hemma, då är vi i Córdoba. Riktigt tråkigt eftersom Brassens är en av mina husgudar. En fransk Fred Åkerström som får mig att drömma om skrivarrummet ovanför Café de la Paix i Boulogne-sur-mer och minnas den underbara TV-serien "Mannen från Picardie".
Broder Klas
Klas Björklund är yngre bror till Hjalmar som jag redan skrivit om. Klas är en pärla, en broder bland bröder. Alltid ett vänligt ord, alltid en glimt i ögat. Han tog med mig i pickupen, ja inte bara mig. Vi for iväg till Rio Uruguay för att njuta av vackra landskap, kolla på Brasilien och umgås. Det var jag och Klas, Rolf och dottern Fatima och hennes kompis Sabrina och pastor Flodell.
Klas är av yerba mate-odlarfamilj och har drivit secaderan Cuatro Caminos som numera tagits över av sonen. På söndagen bjöd han hem till chacran på asado. Det var fantastiskt gott.
Rio Uruguay i kvällsljus.
Hos Guaraní
Budskap i hamnen
Det är ett stycke svensk historia som utspelar sig i manskapsmässen på den här turistattraktionen. Det var nämligen korvetten "Uruguay" under kapten Julián Irizars befäl som i oktober 1903 seglade söderut mot Antarktis för att eventuellt hitta och föra hem de man trodde var resterna av Otto Nordenskjölds sydpolsexpedition. Man hittade allihop! De hade tvingats till två övervintringar i Antarktis sedan deras eget fartyg, en gammal norsk valfångare, skruvats sönder i isen och sjunkit.
Inom glas och ram satt bland annat det här vackra brevet som var skrivet till expeditionens meteorolog, Gösta Bodman, från hans syster:
Los Diablos paraderar
Frågan är om de firar efteråt också?
Men just nu, efter tio minuter, gjorde Gandín 1-0 till Independiente! River är på allvar på väg ned i skiten.
Matilde
Det var hemma hos Birgit Holmgren utanför Oberá i Misiones som jag fick möjlighet att träffa ugglan Matilde. En liten fin uggla som hade skadat sig och som Birgit hade tagit hand om. Birgit var en fantastisk kvinna som drev en chacra med djur alldeles själv, här på gränsen till urskogen.
Hon hade grisar, getter, höns, en ñandu (en sorts ministruts) sprang omkring som en annan stallförman och det fanns vackra fåglar och en samling gnagare, ett mellanting mellan råtta och koalabjörn (hm?) som jag inte minns vad de hette, men de såg ut så här i alla fall:
En nyfiken liten krabat. Nån som kan hjälpa mig att artbestämma den?
Vårregn
Vårregn hemma brukar betyda nått stilla fallande som man knappt blir blöt av. Vårregn i Buenos Aires visade sig bli ett formidabelt tropiskt skyfall med åska och blixtar. 22 grader varmt vid tiotiden på kvällen, strax efter att Bocas Martín Palermo petat in 2-1 till Argentina mot Perù på övertid, ett mål som kan betyda VM i Sydafrika för en hårt prövad Maradona.
Nåväl - vi blev dyngvåta på väg hem från puben, vatten till knäna och så här såg det ut på Avenida 9 de Julio i korsningen Avenida de Mayo.
Leocadia i Misiones
Leocadia Zielasko är en av de hundratalet personer i trakten av Oberá i Misiones som pratar svenska. Men Leocadia är inte svenska, har inte heller svenska föräldrar! Hon är född i Polen, men gifte sig med en svenskättling och under tio år bodde svärmor hos familjen. Då lärde Leocadia sig svenska. Och det pratar hon fortfarande - alldeles utmärkt.
Bilder från Misiones
En bild säger mer än tusen ord. Så är det sagt. Jag väljer att publicera några av mina bilder från besöket i Misionesprovinsen, den lilla landtunga som skär in mellan Paraguay och Brasilien. Ett vackert landskap, urskog, odlingar och framförallt helt underbara människor.
Vägen skär genom skogen...
...genom odlingslandskap.
Konsul Andersson vid de djupa skogarna kring Valle del Cuña Piru I.
Ärliga argentinare
Jag har ju skrivit om både rånförsöket med vattenpistolen, om hur min plånbok fiskats upp ur väskan och hur Hjalmar blev av med sin mobiltelefon i subten.
Men jag ska vara rättvis och också berätta om hur ärliga argentinarna i gemen faktiskt är. Inte bara Vicente som tog en taxi för att lämna igen min plånbok, utan inte minst då jag sjabblar med pengar i butiker och på kafeterior.
I går fikade vi. Det kostade 18 pesos. Jag tänkte 28 och gav servitrisen 30, och sade att det är jämnt så. Istället för att låtsas som ingenting, poängterade hon att det var 18 pesos, och gav mig tian tillbaka.
Sånt har hänt förr.
Vid första fotbollsmatchen på La Bombonera fick jag för mig att biljetten kostade kring 100 pesos och vi skulle köpa fyra stycken, när jag då tyckte att kassören bakom luckan sade 520 pesos reagerade jag inte utan sköt in sex hundringar under gallret. Istället för att norpa åt sig alltihop så skakade han på huvudet och upprepade: 120 pesos!
Heder åt en sådan man.
Jag får lära mig räkna tror jag, men att de allra flesta av argentinarna trots sin ekonomiska situation är ärliga och trevliga, det har jag lärt mig.
Peson står idag i 1,82 SEK. Lite prisexempel:
Kaffe och medialuna (croissant) på uteservering - 10 pesos (då får man också ett glas mineralvatten och en liten kaka)
Pepparstek i halvkilosformat, pommes, bröd och ett glas vin - 50 pesos
En kasse tvätt - tvättat o torkat - 7 pesos
Subte - 1,10 pesos
Buffet på Casinot i Oberá med stor salladsbuffe, fyra olika sorters kött som serverades vid bordet och dessert - 25 pesos
Även på Plaza de Mayo
CFK om Malvinas
I "El Territorio" läste jag att nu har en minneslund anlagts på kyrkogården i Darwin på öarna. Kyrkogården har 230 gravar efter argentinska soldater och ett monument med namn på 649 saknade. Minneslunden invigdes i helgen och representanter för 170 drabbade argentinska familjer var närvarande.
Kyrkogården sköts av Sebastián Socodo från Quilmes, utanför Buenos Aires, som 2007 gifte sig med en flicka från öarna och stannade kvar.
I samband med invigningen yttrade Cristina Fernandez Kirchner, landets president:
"Det här århundrandet ska en argentinsk president resa till Malvinas som president också för de här öarna, för att hedra de döda och de saknade. Åka i den internationella folkrättens namn och därför att vår överhöghet över öarna är odiskutabel, laglig och historiskt oantastlig."
Wikipedia har en alldeles utmärkt sida om Falklandskriget.
Agda berättar
Landets bästa mate
Bröderna Björklund, Claes och Hjalmar, kommer från yerba mate-odlarsläkt. Claes son, Ruben Björklund, driver numera gården och secaderan, där torkningen sker, en bit utanför Oberá.
På Calle Tucumán i Oberá bor Hjalmar Björklund, som anses vara landets bäste mate-kokare. Han pratar fortfarande en del svenska fast han bott i Oberá hela sitt liv. Har du vägarna förbi så är några timmar på kvällskvisten på Hjalmars patio med lite karlasnack runt en kopp mate ett måste.
I Comunidad Ka'awy poty
Ett av äventyret var besöket i guaraníbyn Ka'awy Poty där jag fick träffa hövdingen Cordeliano Duarte och hans familj, på bilden hustru och farmor.
Namnet Duarte - känns det igen?
Yes, alldeles riktigt. Evita Perón Duarte besökte en gång byn, förfasades över att indianerna inte hade något efternamn och bjöd frikostigt på sitt! Därför heter familjen i byn Duarte i efternamn. Det är egentligen en fantastisk historia.
Farmors korg köpte jag och fick blöta kindpussar i växel...
Krönika 2
Dagen efter det att det statliga institutet INDEC publicerat nya siffror över fattigdomen i Argentina, och konstaterat att den sjunkit med nästan fyra procentenheter, eller en och en halv miljon människor, skriker en av de regeringskritiska tabloiderna i full sarkasm ut på förstasidan:
Har du sett nån fattig?
Den argentinska ekonomin fick sig en rejäl tryckare i början av 2000-talet, långt före luften gick ur den globala finansindustrin och bankjättarna började svaja på Manhattan. Argentinarna samlades utanför bankerna och ville ha ut sina pengar.
Det gick så långt att folket drabbade samman med polis på Plaza del Mayo, utanför regeringsbyggnaden Casa Rosada, och den 21 december 2001 avgick presidenten Fernando de la Rúa, och flydde från folkmassorna via helikopter från palatset.
Året efter konstaterades att mer än hälften av alla argentinare var att betrakta som fattiga.
Den argentinska ekonomin har tagit fart sedan dess. Det byggs idag och nya företag etableras. Delvis på grund av det extremt låga prisläget, men också på att arbetare och chefer tagit över företag vars ägare flytt utomlands.
De nya siffrorna säger att 13,9 procent av befolkningen i dag lever i fattigdom. En siffra som media närmast skrattar åt, och menar är friserad.
Störst är fattigdomen i området Gran Resistencia i norr, vid gränsen mot Paraguay, där var fjärde uppges vara fattig och lägst är den längst i söder, i Rio Gallegos, där bara en dryg procent lever under existensminimum. I Buenos Aires är siffran stabil, drygt sju procent.
Siffrorna är emellertid mycket omdiskuterade och en privat statistikfirma, SEL Consultores, är värst när de konstaterar att 37 procent av invånarna i Stor-Buenos Aires är att betrakta som fattiga.
Medellönen för en arbetande argentinare idag sägs vara 3000 pesos i månaden. Peson har på en månad sjunkit ytterligare, från cirka 2,30 till i dag 1,80 SEK. Dagligen organiserar arbetarorganisationer och fackföreningar demonstrationer i Buenos Aires för att kräva en lön de kan leva på. Dagligen spärras delar av staden av. Kravallutrustad polis är en vanlig syn.
Politikerna har ägnat sig åt att förhandla fram gratis direktsänd fotboll från den argentinska ligan i TV:s public servicekanaler. Under sändningen meddelas återkommande att sändningen är gratis och att regeringen står bakom denna gåva till folket.
Det känns lite som om skådespel tills vidare får ersätta bröd.
Åter till frågan då, har jag sett nån fattig?
Ja, det har jag. Jag har mött åtskilliga med handen utsträckt efter en peso, jag har sett de unga männen sova på gallret som släpper ut varmluften från tunnelbanan, de små barnen som stirrar på olivskålen på uteserveringarna, de cartoneros som samlar kartong för att växla in mot några centavos på återvinningsanläggningen och de kvinnor som systematiskt rotar efter något ät- eller säljbart i soppåsarna som varje kväll sätts ut på gatan.
(Kristianstadsbladet 20091002)
