Kling och Klang i bakvattnet
Oberá är ju känt i Sverige för den lilla spillra av svenskättlingar som bor här. Jag ska träffa några av dem, hade jag tänkt.
Men det finns annat att skriva hem om.
Under siestan satt jag och studerade den här unge trafikpolisen som jag omedelbart utser till Sydamerikas absolut artigaste och vänligaste polisman. Ett bländvitt leende som aldrig gav sig, tummen upp åt bilisterna som släpptes fram och vänliga ord till fotgängarna, om han inte till och med tog dem i hand.
Hur var det Björn Afzelius sjöng sedan han hade varit på Kuba:
"Jag tänker på hur vi har det därhemma..."
Pettson and Findus has left the building
Los Estados Unidos. Det är lite lustigt, då folk frågar var man bor, och man svarar Estados Unidos, och de tror att man är amerikan! Gatan här i San Telmo heter ju calle Estados Unidos.
Jäkla tur att inte någon galen taxichaufför satt av över pampas, genom regnskogen och upp över Panamakanalen och Centralamerika med oss i tron att vi är yankees. Man somnar i taxin efter en vild natt i Palermo Soho och vaknar nånstans på gränsen till Ecuador...
John och jag har spelat en del poker. Både Holdem och Omaha, och han lyckades faktiskt till slut, "go even". När vår "San Telmo Primero Primavera Peso Tournament" avslutades häromkvällen var vi båda tillbaka på noll. Lustigt nog var det John som tog hem de flesta Omahaspelen, medan undertecknad tog Holdem. Kanske jag inte ansträngde mig tillräckligt. Det var ju i alla fall roligt, och han är en ung man med framtiden för sig.
I kväll sätter jag mig på nattbussen, semi-cama (halvsäng), och drar mot Posadas för vidare befordran mot Oberá och svenskbygderna. (Kolla kartan slöfock!) Det ska bli riktigt spännande och jag har redan etablerat kontakt med den svenske konsuln, Leonardo Andersson.
H jobbar på.
Jag packar mina väskor...
Där rök pengarna...
Vicente, låt oss kalla honom det, dök också upp en kvart senare och överräckte vrakdelarna. Han fick en slant för besväret, H:s sista pengar, och försvann runt hörnet igen.
Om det var Vicente själv som plundrat mig lär jag aldrig få reda på. Hoppas bara att det var någon riktigt fattig som också behövde pengarna. Måste jag tillägga att jag ganska nyligen hade fyllt på rätt bra och värdetransporten innehöll kring tusenlappen i svenska pengar. En smärre förmögenhet för många porteños. Det var väl en femtio såna här som försvann:
På taket
Uppenbarligen har de sin uteplats just invid vårt "takfönster" - där det blåser in under nätterna, fritt drag.
De kommo över havet
För att handskas med alla inresande byggdes ett Hotel de Inmigrantes i hamnen där man helt sonika hyste in invandrarna tills de kunde ta sig ut i samhället. Helt enkelt en slussförläggning. I dag är det här "hotellet" museum över invandringen.
Ett ganska obetydligt museum med en del bilder, lite artefakter som väskor, småsaker som invandrarna förde med sig på resan över Atlanten, pass och liggare från immigrationsmyndigheterna.
Men det är fri entré.
Och man kan se hur invandrarna bodde i våningssängar och åt på långbord, soppa och bröd. Lite fängelsekänsla är det över alltihop.
Det här bygget restes 1910-11 men innan dess fanns det ett annat litet Immigranthotell, en rund byggnad som enligt uppgifter uppfördes av svensken Stavelius. Han var en rätt intressant figur och i min begynnande forskning har jag stött på honom på flera olika ställen. Förutom att han byggde immigranthotellet, var han ansvarig för dammen i Córdoba, där han orsakade en politisk skandal och i eftermälet kallas "den falske ingenjören", trots att han skötte sig uppdrag (ev. misskötte) på presidentens begäran. Han var också ett tag regeringens tillsynsman på ön Martín García i Paranáflodens delta som fungerade som karantänstation.
Vilda djur
Däremot hade vi ingen aning om att de fyra-fem katter som vår värd Emilio har och som rör sig obehindrat mellan alla hans apartamentos här på Calle Estados Unidos 860, är "killer cats". Men det gick upp för mig i förmiddags då en av dem hade det här kalaset på dörrmattan till Pettson och Findus.
Estudiantes de La Plata - Boca Juniors 2-1
Lördagen blev en dag att minnas. Vi for iväg i snabbussen till La Plata, en sju-åtta mil söder om Buenos Aires, med tanken att gå på fotboll. Estudiantes de La Plata, som är argentinska mästare, skulle nämligen möta Boca Juniors hemma.
Jo tack. Vi hade inte riktigt koll på när matchen skulle spelas. Eller var hemma var nånstans. Det visade sig nämligen att laget tillfälligtvis spelar sina hemmamatcher i Quilmes, så vi tog en taxi dit. Ungefär som att åka från Kristianstad till Helsingborg med tåget för att sedan ta en taxi till Hässleholm...
Väl framme vid arenan visade det sig att biljetterna var slut. Snopna såg vi oss om och upptäcktes av ett antal svartabörsfigurer.
En tog oss helt sonika i släptåg och snackade sig in på arenan, förbi tre olika spärrar. Undrar vad han sade. Väl inne valde han ut två sittplatser åt oss, fick sina pesos och travade ut igen...
Matchen vann Estudiantes med 2-1 efter tre mycket snygga mål. Inte minst Bocas mål av La Platafödde Martin Palermo var en riktig kanon.
Men matchen var Estudiantes och Boca hade egentligen ingenting att sätta emot. Veron var stundtals kung på mittfältet hos hemmalaget. Nedan nickar hemmalagets Calderón in 1-0 till Estudiantes.
För att lämna Quilmes var vi tvungna att hitta en svarttaxi som tog oss till San Telmo för en mycket moderat summa. Tack för det. Pengarna var ändå på upphällningen efter en kul, men något osorterad, dag.
Svensk indiepop igen
Pratade kort med honom i foajén innan konserten. Han blev oerhört förvånad över att bli tilltalad på svenska. De kom dagen före, och lyfte mot USA och en turné där dagen efter. Snabba ryck. Inte särskilt kul. Vi har all tid i världen att upptäcka Buenos Aires. Det ska vi göra.
Har du sett en fattig?
HAR DU SETT EN FATTIG?
Den sarkastiska rubriken har satts efter det att myndigheterna här gått ut med nyheten om hur många färre fattiga Argentina hade under första halvåret i år jämfört med i fjol. I dag räknar man med att det är 5,5 miljoner argentinare som är fattiga, alltså lever under existensminimum. Det är 13,9 procent av befolkningen. I fjol var siffran 17,8 procent.
Allra fattigast är invånarna i Gran Resistencia i norr, på gränsen mot Paraguay. Där är mer än var tredje fattig enligt de kriterier man räknar med. Minst fattigdom finns allra längst i söder, Río Gallegos i Patagonien, gränsande till Eldslandet, uppvisar bara 1,3 procent fattiga idag.
Samtidigt med den minskande fattigdomen sjunker peson i förhållande till kronan och gör oss svenskar härnere bara rikare. Strax före avresa kostade en peso 2,35 SEK. I dag får vi peson för 1,77 SEK.
Dagligen demonstrerar fackföreningar och olika vänstergrupperingar på gatorna i city i Buenos Aires, och just utanför svenska ambassaden på Tacuarí ställde CCC upp för en manifestation idag.
Och på frågan om vi har sett några fattiga:
JA, vi har sett män som sover på gallren över tunnelbanans varmluftsutsläpp, vi har sett gubbar som pinkar på gatan, kvinnor som systematiskt dissekerar soppåsarna, små skitiga pojkar som blåstirrar på olivfaten på uteserveringarna tills man nickar ja, ta du, och vi har mött åtskilliga som bett om en peso, bara en peso.
JA, vi har sett de fattiga i Buenos Aires.
Loney, Dear på La Trastienda ikväll
Det svenska bandet "Loney, Dear" med jönköpingsgrabben och poppoeten Emil Svanängen spelar på klubben "La Trastienda" här i San Telmo ikväll. Efter vad jag hört om/av honom tidigare så ser jag mycket fram emot konserten. Det ska bli riktigt bra.
Jag bjuder på ett smakprov.
Like a bridge...
Malmö har Västra Hamnen och Lissabon har Estacao do Oriente. Buenos Aires har Puerto Madero och dess minsta gemensamma nämnare heter Santiago Calatrava. Den spanske arkitekten som reser runt i världen och formger något exklusivt, att förundras över och vara stolt över. Som Turning Torso, som Garo do Oriente, och som här där vi har Puente de la Mujer. Kvinnans bro.
Sakta lägger båten ut från land
I dag kom våren
Härligt.
Det är ett halvår sedan jag hade vår senast. Då såg det ut så här:
Nu dröjer det ett halvår till innan jag får vår igen. Kan man ha det bättre?
Boca Juniors - Godoy Cruz 2-3
I går förlorade River mot Arsenal (förväxla icke med the Gunners från London) med 1-0 och vi traskade iväg till La Bombonera för att se Boca Juniors mot bonnagänget från Mendoza, Godoy Cruz.
Matchen hade allt. Fem mål. En utvisning, ett tveksamt mål, en straff, mål både i matchinledning och ett avgörande i slutminutrarna.
La Nación har en fullödig matchredovisning och du kan se alla fem målen på deras websida om du vill, eller bara lyssna på referentens: Goooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooolllllllllllllllllllllllllllllllllllllllll!
Det var Pettson, Findus, H och jag som tog oss till stadion. Billigaste biljetterna på folkets ståplats. Den absolut mest överfulla läktare jag upplevt. Kunde i princip inte flytta fötterna en centimeter på två timmar. Och det var ett hejdundrande liv. Trummor och sånger och ramsor och haschrök. Men ingen fylla. Inga slagsmål. Inga sura miner ens när bortalaget pillade in ett vackert mål redan efter 3-4 minuters spel. Tvärtom ökade publikens insatser att heja på det ganska ineffektiva hemmalaget, som faktiskt hade boll mest hela tiden.
Ganska imponerad av den lugna stämning som rådde. Hur folk skickade pengar härsan och tvärsan, till en glassgubbe som balanserande en frigolitbox i ena handen och en sedelpacke i den andra knuffade sig runt efter bästa förmåga, och sedan skickades glassarna tillbaka till de som beställt.
Men nästa gång vete fasiken om det inte blir sittplats trots allt...
Paseo Cólon i våra hjärtan
Uteliggarna kan man bara beklaga och känna ledsamhet över.
Hundbajset kan man undvika.
Värre är det med de skitar i mänsklig tappning som gör sitt bästa för lura, stjäla eller råna sina medmänniskor.
På Paseo Cólon passerade vi ett argentinskt par. Båda såg hyffsat välklädda ut. Mannen såg ned i en karta, kvinnan log. Några meter efter att vi hade passerat kände jag nått blött i nacken. Fågelskit? Nä, knappast. Hjalmar konstaterade att jag fått nått grönt, oljigt mög på ryggen av den svarta HIF-tröjan. Damen ilade omedelbart efter oss med tydliga tecken att hon ville torka bort skiten från våra ryggar.
SÅ dumma är vi inte. Med hundraprocents sannolikhet hade gubben hennes en vattenpistol under kartan, och när de sedan skulle göra oss rena hade de också rensat oss på vad de hade kunnat. Men de här gången funkade inte deras plan.
Vi är väl inga dunungar heller!
H har tidigare blivit ficktjuvad på sin mobil i tunnelbanan (vi fick en ny, laddad o klar med kontantkort för 129 pesos, så skadan var försumbar), en av hans kompisar har blivit rånad på öppen gata, och den falska tjugan har vi redan berättat om. Peson faller, men kreativiteten för att överleva finns i hög grad...
Matchtröja på!
Det drar ihop sig till match. På söndag ska vi söka oss till La Bombonera (pralinasken) för att se matchen mellan Boca Juniors och Godoy Cruz.
Förberedelserna tog sin början på fredagen. Då åkte vi taxi till Boca, som ligger strax söder om San Telmo, för att studera arenan innan de galna supportrarna tar kvarteret i besittning på söndag eftermiddag. I stadion ligger ett litet museum där man kan se en rad olika fotbollshistorika. Pokaler, bilder och t.o.m. en gammal Santoströja som Pelé bar då Santos spelade mot Boca i någon sydamerikansk turnering nån gång på 1960-talet.
Dagen avslutades med att vi åkte tillbaka in till stan och införskaffade matchtröjor som ju är obligatorium på söndag. H valde den marinblå hemmatröjan och jag den vita bortatröjan.
Alla vet väl vid det här laget att Boca Juniors färger - blått och gult - är valda med den svenska flaggan som utgångspunkt. Då klubben bildades kom man överens om att det första fartyg de fick syn på som anlöpte hamnen i Boca skulle ge färg åt det nya laget. Det blev en svensk båt.
Tango Jalousie
Då var debuten avklarad i Mayas tangostudio i övre Palermo. Det gick över förväntan. Likt en bogserbåt med motorkrångel lotsade jag damerna stegvis över dansgolvet. Oftast tyvärr i en alltför rak linje vilket innebar vissa kollisionsrisker med de andra paren. Det var jag, en distingerad argentinsk gentleman, en sjöblöt medelålders dam som likt en störtbombare siktade in sig på mig så snart det var partnerbyte, det var en kanadensisk vandrande pinne vars midja var så smal att jag fick lägga armen två varv runt den för att få någorlunda fäste och så var det Pettson och Findus. Visst fick jag ett hum om grundstegen och en tio-tolv lektioner till så kanske jag till och med klarar att svänga försiktigt i hörnen på dansgolvet. Bäst lyckades jag då vi gick runt i en ring, tack-tack, tack-tack, i takt med musiken. Till och med baklänges fixade jag riktigt hyffsat.
Tangocharmören på bilden tillsammans med Findus då jag placerat Pettson bakom kameran.
Väntan på söndag...
Mafalda
Mafalda är en liten klok tjej som är tydligt påverkad av Schultz' Charlie Brown.
Ett stulet barn - ett stulet liv
Innan vi reste såg jag filmen "Buenos Aires 1977" som också är en stark skildring av den statsterrorism som Argentina levde i under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.
Även om vi mest minns Argentina 1978 för fotbolls-VM och Åby Ericsons glada pianospel, så är minnena för argentinarna själva i allra högsta grad ännu levande.
På gatorna i San Telmo trampar man praktiskt taget fram över skuggorna av försvunna ungdomar som försökte leva i opposition mot regimen, men som fördes bort för att aldrig återvända till vänner, familj och grannar. Bilden här är från vårt kvarter i San Telmo:
