Kling och Klang i bakvattnet

Framkommen till Oberá i Provincia Misiones, provincia impresiones. En liten fin stad, som ligger på kullar i det böljande gröna landskapet med den röda jorden. Så nära urskogen, la selva, man kan komma i Argentina, på en liten landtunga som skär in mellan Brasilien och Paraguay.
Oberá är ju känt i Sverige för den lilla spillra av svenskättlingar som bor här. Jag ska träffa några av dem, hade jag tänkt.
Men det finns annat att skriva hem om.
Under siestan satt jag och studerade den här unge trafikpolisen som jag omedelbart utser till Sydamerikas absolut artigaste och vänligaste polisman. Ett bländvitt leende som aldrig gav sig, tummen upp åt bilisterna som släpptes fram och vänliga ord till fotgängarna, om han inte till och med tog dem i hand.
Hur var det Björn Afzelius sjöng sedan han hade varit på Kuba:
"Jag tänker på hur vi har det därhemma..."


Pettson and Findus has left the building

Ja, då har våra grannar John och Carolyn, som jag behagat kalla för Pettson o Findus här i bloggen, dragit vidare. Han heter Peterson, är av obestämd skandinavisk härstamning, men de båda bor vanligen i Santa Fé, New Mexico. Nu far de vidare mot Uruguay, Colonia och Montevideo, och därefter via Bs As, söderut i Argentina, via Mendoza till Chile och sedan Lima i Perú innan de lagom till jul återvänder till USA.

Los Estados Unidos. Det är lite lustigt, då folk frågar var man bor, och man svarar Estados Unidos, och de tror att man är amerikan! Gatan här i San Telmo heter ju calle Estados Unidos.
Jäkla tur att inte någon galen taxichaufför satt av över pampas, genom regnskogen och upp över Panamakanalen och Centralamerika med oss i tron att vi är yankees. Man somnar i taxin efter en vild natt i Palermo Soho och vaknar nånstans på gränsen till Ecuador...
John och jag har spelat en del poker. Både Holdem och Omaha, och han lyckades faktiskt till slut, "go even". När vår "San Telmo Primero Primavera Peso Tournament" avslutades häromkvällen var vi båda tillbaka på noll. Lustigt nog var det John som tog hem de flesta Omahaspelen, medan undertecknad tog Holdem. Kanske jag inte ansträngde mig tillräckligt. Det var ju i alla fall roligt, och han är en ung man med framtiden för sig.

I kväll sätter jag mig på nattbussen, semi-cama (halvsäng), och drar mot Posadas för vidare befordran mot Oberá och svenskbygderna. (Kolla kartan slöfock!) Det ska bli riktigt spännande och jag har redan etablerat kontakt med den svenske konsuln, Leonardo Andersson.

H jobbar på.
Jag packar mina väskor...







Där rök pengarna...

Jaha, vad ska man säga. Kom hem efter några timmar på stan. Då ringde telefonen och en okänd argentinare ringde mig och förklarade, vilket jag slutligen begrep, att han hade hittat min plånbok på stan! Nämen, sade jag, och kände efter i väskans ytterfack där jag förvarat den. Under uppsikt som jag trott. Den fanns inte kvar, men han erbjöd sig att komma över med resterna, som lyckligtvis visade sig innehålla VISA, Amex och körkort samt medlemskortet i HIF:s supporterklubb Kärnan, lånekort på bibblan och passerkortet till SR i Kristianstad. Bilderna på barnen hade han också ratat.
Vicente, låt oss kalla honom det, dök också upp en kvart senare och överräckte vrakdelarna. Han fick en slant för besväret, H:s sista pengar, och försvann runt hörnet igen.
Om det var Vicente själv som plundrat mig lär jag aldrig få reda på. Hoppas bara att det var någon riktigt fattig som också behövde pengarna. Måste jag tillägga att jag ganska nyligen hade fyllt på rätt bra och värdetransporten innehöll kring tusenlappen i svenska pengar. En smärre förmögenhet för många porteños. Det var väl en femtio såna här som försvann: 




På taket

Det var Paul Simon som sjöng "One mans ceiling is another mans floor" och det passar alldeles utmärkt in på oss här i San Telmo. Förutom vår vän Palle vars lilla takvåning vi tidigare visat har vi också ett ungt amerikanskt par som ovanpå oss.
Uppenbarligen har de sin uteplats just invid vårt "takfönster" - där det blåser in under nätterna, fritt drag.


De kommo över havet

Det sägs att argentinarna härstammar från havet, och det ligger väl en viss sanning i det. Argentina är i allra högsta grad ett invandrarland och det är främst italienare, tyskar, spanjorer och kanske en del britter som en gång i tiden gav sig av till det förlovade landet i Sydamerika.

För att handskas med alla inresande byggdes ett Hotel de Inmigrantes i hamnen där man helt sonika hyste in invandrarna tills de kunde ta sig ut i samhället. Helt enkelt en slussförläggning. I dag är det här "hotellet" museum över invandringen.
Ett ganska obetydligt museum med en del bilder, lite artefakter som väskor, småsaker som invandrarna förde med sig på resan över Atlanten, pass och liggare från immigrationsmyndigheterna.
Men det är fri entré.
Och man kan se hur invandrarna bodde i våningssängar och åt på långbord, soppa och bröd. Lite fängelsekänsla är det över alltihop.

Det här bygget restes 1910-11 men innan dess fanns det ett annat litet Immigranthotell, en rund byggnad som enligt uppgifter uppfördes av svensken Stavelius. Han var en rätt intressant figur och i min begynnande forskning har jag stött på honom på flera olika ställen. Förutom att han byggde immigranthotellet, var han ansvarig för dammen i Córdoba, där han orsakade en politisk skandal och i eftermälet kallas "den falske ingenjören", trots att han skötte sig uppdrag (ev. misskötte) på presidentens begäran. Han var också ett tag regeringens tillsynsman på ön Martín García i Paranáflodens delta som fungerade som karantänstation.


Vilda djur

Det finns en hel del olika vilda djur runt om i Argentina. Från argentinska giftormar till krokodiler, skorpioner och annat som man bör se upp med. Hittills har vi varit förskonade från det farligare djurlivet. En myrkoloni finns nånstans i köket och visar sig gärna i rester av morgonens medialunas eller wienerbröd, om godsakerna får ligga till sig. Men de är så små och smakar inte illa.
Däremot hade vi ingen aning om att de fyra-fem katter som vår värd Emilio har och som rör sig obehindrat mellan alla hans apartamentos här på Calle Estados Unidos 860, är "killer cats". Men det gick upp för mig i förmiddags då en av dem hade det här kalaset på dörrmattan till Pettson och Findus.




Estudiantes de La Plata - Boca Juniors 2-1



Lördagen blev en dag att minnas. Vi for iväg i snabbussen till La Plata, en sju-åtta mil söder om Buenos Aires, med tanken att gå på fotboll. Estudiantes de La Plata, som är argentinska mästare, skulle nämligen möta Boca Juniors hemma.
Jo tack. Vi hade inte riktigt koll på när matchen skulle spelas. Eller var hemma var nånstans. Det visade sig nämligen att laget tillfälligtvis spelar sina hemmamatcher i Quilmes, så vi tog en taxi dit. Ungefär som att åka från Kristianstad till Helsingborg med tåget för att sedan ta en taxi till Hässleholm...
Väl framme vid arenan visade det sig att biljetterna var slut. Snopna såg vi oss om och upptäcktes av ett antal svartabörsfigurer.
En tog oss helt sonika i släptåg och snackade sig in på arenan, förbi tre olika spärrar. Undrar vad han sade. Väl inne valde han ut två sittplatser åt oss, fick sina pesos och travade ut igen...

Matchen vann Estudiantes med 2-1 efter tre mycket snygga mål. Inte minst Bocas mål av La Platafödde Martin Palermo var en riktig kanon.
Men matchen var Estudiantes och Boca hade egentligen ingenting att sätta emot. Veron var stundtals kung på mittfältet hos hemmalaget. Nedan nickar hemmalagets Calderón in 1-0 till Estudiantes.




För att lämna Quilmes var vi tvungna att hitta en svarttaxi som tog oss till San Telmo för en mycket moderat summa. Tack för det. Pengarna var ändå på upphällningen efter en kul, men något osorterad, dag.


Svensk indiepop igen

Emil Svanängen och hans band Loney, dear spelade på La Trastienda på Balcarce här i San Telmo i går kväll. Det var mycket folk och Emil gav järnet.
Pratade kort med honom i foajén innan konserten. Han blev oerhört förvånad över att bli tilltalad på svenska. De kom dagen före, och lyfte mot USA och en turné där dagen efter. Snabba ryck. Inte särskilt kul. Vi har all tid i världen att upptäcka Buenos Aires. Det ska vi göra.


Har du sett en fattig?

En av de stora tidningarna i Buenos Aires skriker ut rubriken på ettan:
HAR DU SETT EN FATTIG?
Den sarkastiska rubriken har satts efter det att myndigheterna här gått ut med nyheten om hur många färre fattiga Argentina hade under första halvåret i år jämfört med i fjol. I dag räknar man med att det är 5,5 miljoner argentinare som är fattiga, alltså lever under existensminimum. Det är 13,9 procent av befolkningen. I fjol var siffran 17,8 procent.
Allra fattigast är invånarna i Gran Resistencia i norr, på gränsen mot Paraguay. Där är mer än var tredje fattig enligt de kriterier man räknar med. Minst fattigdom finns allra längst i söder, Río Gallegos i Patagonien, gränsande till Eldslandet, uppvisar bara 1,3 procent fattiga idag.

Samtidigt med den minskande fattigdomen sjunker peson i förhållande till kronan och gör oss svenskar härnere bara rikare. Strax före avresa kostade en peso 2,35 SEK. I dag får vi peson för 1,77 SEK.

Dagligen demonstrerar fackföreningar och olika vänstergrupperingar på gatorna i city i Buenos Aires, och just utanför svenska ambassaden på Tacuarí ställde CCC upp för en manifestation idag.




Och på frågan om vi har sett några fattiga:
JA, vi har sett män som sover på gallren över tunnelbanans varmluftsutsläpp, vi har sett gubbar som pinkar på gatan, kvinnor som systematiskt dissekerar soppåsarna, små skitiga pojkar som blåstirrar på olivfaten på uteserveringarna tills man nickar ja, ta du, och vi har mött åtskilliga som bett om en peso, bara en peso.
JA, vi har sett de fattiga i Buenos Aires.


Loney, Dear på La Trastienda ikväll

Det svenska bandet "Loney, Dear" med jönköpingsgrabben och poppoeten Emil Svanängen spelar på klubben "La Trastienda" här i San Telmo ikväll. Efter vad jag hört om/av honom tidigare så ser jag mycket fram emot konserten. Det ska bli riktigt bra.
Jag bjuder på ett smakprov.


Like a bridge...

Malmö har Västra Hamnen och Lissabon har Estacao do Oriente. Buenos Aires har Puerto Madero och dess minsta gemensamma nämnare heter Santiago Calatrava. Den spanske arkitekten som reser runt i världen och formger något exklusivt, att förundras över och vara stolt över. Som Turning Torso, som Garo do Oriente, och som här där vi har Puente de la Mujer. Kvinnans bro.




Sakta lägger båten ut från land

Ibland är det bara så. Man fattar trögt. Har här inte riktigt samma informationsflöde av nyheter som man får i sig hemma utan att egentligen söka informationen. Delvis beroende på att man inte bryr sig, delvis på språkligt handikapp. Till exempel hade jag vetat att argentinaren Juan Martin del Potro vann US Open i tennis för nån vecka sen om jag hade varit i Sverige och kippat efter luft bland löpsedlar och nyhetssändningar. Här har det gått mig obemärkt förbi. Och först idag fattar jag att det var han som hedrades på La Bombonera innan matchen i söndags. Det var US Open-vinnaren som travade runt arenan med lite pressfolk i hasorna, sparkade ut fotbollar till publiken och tog emot folkets jubel. Tenniskungen i blågul Bocatröja i mitten på en suddig bild...




I dag kom våren

I dag - den 21 september kom våren officiellt hit till Buenos Aires. Blomsterhandlarna på gatan hade bråda tider för att serva alla unga och gamla män som skulle köpa en ros eller en liten vårbukett till sin kvinna. Vädret hjälpte till att framkalla vårkänslorna, sol på en molnfri himmel och en behaglig temperatur på 20 och ett antal grader till.




Härligt.
Det är ett halvår sedan jag hade vår senast. Då såg det ut så här:
Nu dröjer det ett halvår till innan jag får vår igen. Kan man ha det bättre?


Boca Juniors - Godoy Cruz 2-3

Det går inte riktigt som det ska för den argentinska fotbollen just nu. Landslaget förlorar på löpande band och Buenos Aires två storlag, River Plate och Boca Juniors sladdar i tabellen. Just nu, i serieinledningen på 15:e respektive 13:e plats.
I går förlorade River mot Arsenal (förväxla icke med the Gunners från London) med 1-0 och vi traskade iväg till La Bombonera för att se Boca Juniors mot bonnagänget från Mendoza, Godoy Cruz.
Matchen hade allt. Fem mål. En utvisning, ett tveksamt mål, en straff, mål både i matchinledning och ett avgörande i slutminutrarna.
La Nación har en fullödig matchredovisning och du kan se alla fem målen på deras websida om du vill, eller bara lyssna på referentens: Goooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooolllllllllllllllllllllllllllllllllllllllll!

Det var Pettson, Findus, H och jag som tog oss till stadion. Billigaste biljetterna på folkets ståplats. Den absolut mest överfulla läktare jag upplevt. Kunde i princip inte flytta fötterna en centimeter på två timmar. Och det var ett hejdundrande liv. Trummor och sånger och ramsor och haschrök. Men ingen fylla. Inga slagsmål. Inga sura miner ens när bortalaget pillade in ett vackert mål redan efter 3-4 minuters spel. Tvärtom ökade publikens insatser att heja på det ganska ineffektiva hemmalaget, som faktiskt hade boll mest hela tiden.

Ganska imponerad av den lugna stämning som rådde. Hur folk skickade pengar härsan och tvärsan, till en glassgubbe som balanserande en frigolitbox i ena handen och en sedelpacke i den andra knuffade sig runt efter bästa förmåga, och sedan skickades glassarna tillbaka till de som beställt.
Men nästa gång vete fasiken om det inte blir sittplats trots allt...




Paseo Cólon i våra hjärtan

Evert Taube placerade med Fritjof Andersson Paseo Cólon i Buenos Aires i våra hjärtan. En bred boulevard som sträcker sig parallellt med La Plataviken. Vi traskade vägen tillbaka från Boca mot San Telmo efter att ha köpt biljetter till kvällens match.

Uteliggarna kan man bara beklaga och känna ledsamhet över.
Hundbajset kan man undvika.
Värre är det med de skitar i mänsklig tappning som gör sitt bästa för lura, stjäla eller råna sina medmänniskor.
På Paseo Cólon passerade vi ett argentinskt par. Båda såg hyffsat välklädda ut. Mannen såg ned i en karta, kvinnan log. Några meter efter att vi hade passerat kände jag nått blött i nacken. Fågelskit? Nä, knappast. Hjalmar konstaterade att jag fått nått grönt, oljigt mög på ryggen av den svarta HIF-tröjan. Damen ilade omedelbart efter oss med tydliga tecken att hon ville torka bort skiten från våra ryggar.

SÅ dumma är vi inte. Med hundraprocents sannolikhet hade gubben hennes en vattenpistol under kartan, och när de sedan skulle göra oss rena hade de också rensat oss på vad de hade kunnat. Men de här gången funkade inte deras plan.
Vi är väl inga dunungar heller!

H har tidigare blivit ficktjuvad på sin mobil i tunnelbanan (vi fick en ny, laddad o klar med kontantkort för 129 pesos, så skadan var försumbar), en av hans kompisar har blivit rånad på öppen gata, och den falska tjugan har vi redan berättat om. Peson faller, men kreativiteten för att överleva finns i hög grad...





Matchtröja på!

Det drar ihop sig till match. På söndag ska vi söka oss till La Bombonera (pralinasken) för att se matchen mellan Boca Juniors och Godoy Cruz.
Förberedelserna tog sin början på fredagen. Då åkte vi taxi till Boca, som ligger strax söder om San Telmo, för att studera arenan innan de galna supportrarna tar kvarteret i besittning på söndag eftermiddag. I stadion ligger ett litet museum där man kan se en rad olika fotbollshistorika. Pokaler, bilder och t.o.m. en gammal Santoströja som Pelé bar då Santos spelade mot Boca i någon sydamerikansk turnering nån gång på 1960-talet.

Dagen avslutades med att vi åkte tillbaka in till stan och införskaffade matchtröjor som ju är obligatorium på söndag. H valde den marinblå hemmatröjan och jag den vita bortatröjan.
Alla vet väl vid det här laget att Boca Juniors färger - blått och gult - är valda med den svenska flaggan som utgångspunkt. Då klubben bildades kom man överens om att det första fartyg de fick syn på som anlöpte hamnen i Boca skulle ge färg åt det nya laget. Det blev en svensk båt.




Tango Jalousie

Då var debuten avklarad i Mayas tangostudio i övre Palermo. Det gick över förväntan. Likt en bogserbåt med motorkrångel lotsade jag damerna stegvis över dansgolvet. Oftast tyvärr i en alltför rak linje vilket innebar vissa kollisionsrisker med de andra paren. Det var jag, en distingerad argentinsk gentleman, en sjöblöt medelålders dam som likt en störtbombare siktade in sig på mig så snart det var partnerbyte, det var en kanadensisk vandrande pinne vars midja var så smal att jag fick lägga armen två varv runt den för att få någorlunda fäste och så var det Pettson och Findus. Visst fick jag ett hum om grundstegen och en tio-tolv lektioner till så kanske jag till och med klarar att svänga försiktigt i hörnen på dansgolvet. Bäst lyckades jag då vi gick runt i en ring, tack-tack, tack-tack, i takt med musiken. Till och med baklänges fixade jag riktigt hyffsat.

Tangocharmören på bilden tillsammans med Findus då jag placerat Pettson bakom kameran.




Väntan på söndag...



Mafalda

Jag har tidigare visat en bild på Mafalda från San Telmo. Hon tecknades av argentinaren Quinó mellan 1965 och 1973, men syns fortfarande mycket här i Buenos Aires. Förutom att hon sitter staty, nyss invigd, här i närheten så kan du köpa Mafalda t-shirts, askfat och mate-muggar och allt möjligt annat.

Mafalda är en liten klok tjej som är tydligt påverkad av Schultz' Charlie Brown.





Ett stulet barn - ett stulet liv

Hemma i Sverige har filmen "Ett stulet barn - ett stulet liv" visats på TV. Jag har inte sett den, men vännen Thomas har refererat den på sin blogg. Klicka er dit och läs.
Innan vi reste såg jag filmen "Buenos Aires 1977" som också är en stark skildring av den statsterrorism som Argentina levde i under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.

Även om vi mest minns Argentina 1978 för fotbolls-VM och Åby Ericsons glada pianospel, så är minnena för argentinarna själva i allra högsta grad ännu levande.

På gatorna i San Telmo trampar man praktiskt taget fram över skuggorna av försvunna ungdomar som försökte leva i opposition mot regimen, men som fördes bort för att aldrig återvända till vänner, familj och grannar. Bilden här är från vårt kvarter i San Telmo:






Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0