I kväll gäller det

I kväll blir det debut. Jag går på osäkra steg till Mayas tangolektioner i Palermo för första gången. Hur ska det bara gå? Skorna fick jag putsade på Avenida Independencia, ska strax duscha, mumma och spraya på det sista av mitt luktegott, lite frisyrgele som håller det lilla som är kvar på plats, och så ren skjorta och 150-kronorskavajen jag köpte häromdan.
Jag tar med grannen Pettson och hans Findus, så vet jag att jag åtminstone inte är den som gör bort mig allra mest ikväll.

I huvudet strömmar tonerna av fars och mors stenkaka med "Tango för två" som ju avslutas:
"...det var mej ändå
Per Erik bjöd på tango för två"

Det ser läskigt ut på bilderna.
Upp till bevis! Huga.




Barrunda med ambassadören

Mer än trettio år i yrket har lärt mig betydelsen av en vital rubrik. Om den sen har nån som helst överensstämmelse med texten, är ganska ovidkommande har jag lärt mig. Vill man sen ytterligare förstärka sitt budskap så presenterar man bildbeviset:



Och eftersom man vet att de allra flesta läser enbart rubriker, tittar på bilden och eventuellt studerar bildtexten, och sedan vet exakt vad det handlar om så kan man ju gå fri. Man har ju inte ljugit för se i texten berättar man självklart den korrekta, objektiva sanningen. Om ingen läser den får de stå sitt kast.

Jag var på La Trastienda i går, här i San Telmo, och lyssnade på den svenska indiepopartisten El Perro del Mar, alias Sarah Assbring. Det var en riktigt bra konsert och hon fick jublande bifall. Med min pressbiljett hänvisades jag bort i nått mörkt hörn av lokalen, men Alex (t.v. på bilden) som är andre ambassadsekreterare här i B.A. tyckte jag skulle sitta vid deras bord. Så då hamnade jag hos ambassadör Arne Rodin som var en trevlig bekantskap, likaså Alex och deras båda respektive, vilka jag tyvärr förlagt namnen på.

Efter konserten tillbringade jag en stund med Sarah i nån källarlokal och hoppas kunna sälja artikeln inom kort. Det blev för övrigt justa bilder på henne också.




Folkrace

Trafiken i Buenos Aires har ett visst mått av folkrace över sig. Inte bara att de ställer upp på linje under rödljuset för att vara först iväg då det slår om till grönt, eller för att heldragna linjer som markerar filer, är till för att ständigt kryssa över.
Nä, det är faktiskt också så att fordonen de färdas i har vissa drag av de skrothögar som rumlar runt på Svampabanan i Tomelilla och som bjuds ut till försäljning efter loppen. Men vem skulle lägga upp fyratusen för den här lilla godingen till exempel?


Jag mötte August

Några kvarter från vår bas i San Telmo, på Calle Chile, ligger den diminutiva teatern DelBorde. Lördagkvällar, med start klockan 23, kör de en uppsättning av Fordringsägarna av August Strindberg - Acreedores, i regi av Marcelo Velazquez.
Foajén var super. Stor som mitt sovrum ungefär. Längst in en gammal dam vid ett skrivbord som sålde biljetter. Ytterdörren låst. När det kom gäster ringde de på, damen vid skrivbordet avbröt det hon höll på med, armbågade sig genom trängseln, låste upp och släppte in, trängde sig tillbaka till skrivbordet för att fortsätta sälja biljetter, varpå det ringde på dörren igen och proceduren upprepades.
En intim och helt underbar liten teater. Ett femtiotal plaststolar på golvet framför skådespelarna. Minsta möjliga scenografi, en korgstol, och så vita draperier där man visade bilder och filmsnuttar för att förstärka känslor och tankar.
Jag fick ett samtal på spanglish med regissör och skådespelarna efteråt, och kvällen avslutades med en kindpuss av vackra skådespelerskan Mercedes Fraile, som spelade Tekla.

Läs om uppsättningen på deras egen blogg.





Malvinas igen

På Plaza de Mayo håller krigsveteranerna från Falklandskriget vakt, 24 timmar om dygnet. Det har jag tidigare berättat om. De är offer för det glömda kriget och känner sig undanskuffade av myndigheterna.
På Plaza San Martín har i alla fall de argentinska soldater som omkom i kriget mot britterna fått sin minnesplats. De är inte lika bortglömda som de överlevande.
I parken bakom monumentet njuter vi nu av den värmande vårsolen.




Mannen på taket

Vårt hus i San Telmo är ett fantastiskt hus med en lång gång in i kvarterets mitt, trappor upp och lite dörrar här och där. Här bor en amerikansk författare med sin asiatiska hustru, en amerikansk yngling som studerar politisk filosofi och röstade på Bush och så har vi mannen på taket - Paul Weiss.
Paul har blivit min första kompis i San Telmo. Han kallar sig själv eremiten från Yosemite, där han har ett chalet uppe i bergen. Men efter en resa till Antarktis för att göra en dokumentär för drygt två år sedan så stannade han till i Buenos Aires på hemvägen. Och han fastnade för tangon!
Kolla hans website: Tangochalet.com

I dag är Paul själv tangolärare och tillbringar så mycket tid han kan i B.A. Han har fyllt 73 men verkar åtminstone tio år yngre.
Och så en trappa upp bor han. Ett rum och ett litet kök i en utväxt på taket. Men på uteplatsen har han både gräsmatta och pool (snarare kanske badkar!).




Innan nattklubben stänger

Vad gör en tonårsfar när sonen är på nattklubb med chefen och inte drumlar in förrän sexdraget på morgonen? Tja, inte blir det mycket sova i alla fall. Men man kan ju sitta på pation utanför lägenheten, tänka på egna synder, lyssna på stilla nattljud och njuta av månskenet? Noche en Buenos Aires.





El perro del mar

Sarah Assbring, eller som hon väljer att kalla sig, el perro del mar - hunden från havet, spelar på La Trastienda här i San Telmo på söndag kväll.
El perro del mar är en del av det svenska popundret på senare tid, har turnerat med Lykke Li och är en av alla de där tjejerna som kommit i Marit Bergmans fotspår. Sarah är göteborgska och just nu ute på en världsturné. Från Argentina drar hon vidare via Australien till USA.
Hon har en stor internationell publik och ett femtiotal ungdomar kom för att lyssna på henne då hon berättade om sin musik i kväll på Centro Cultural Recoleta, ett arrangemang av den nya svensk-argentinska kulturklubben Gretas.




Det berusade trädet!

I går upptäckte jag några märkliga träd med avocadostora frukter som tydligen "exploderade" i en bomullsmassa då de mognade.
Vad var detta?



I dag gick jag dit och plåtade.
En vänlig porteño observerade mitt intresse och tog sig tid att förklara då vi traskade Avenida 9 de julio österut. Trädet kallas "palo borracho" vilket betyder "det berusade trädet" och växer huvudsakligen i Chacoregionen, i gränstrakterna av Argentina, Paraguay och Brasilien. Bara tio mil söder om Argentina är betingelserna annorlunda och trädet finns inte i den naturliga floran.

Själv trädet kallas på engelska "Floss silk tree" - ungefär silkestrådsträdet - och det latinska namnet är Ceiba Speciosa.
Nu låter jag nästa som en av de svenska botaniker som redan på 17- och 1800-talen reste till Argentina och Patagonien och klämde på blommor och blad i Linnés anda. Jag använder dock bara Wikipedia.

Det är ett lätt trä, används till kanoter, rep eller pappersmassa. Trädet i sig är rikt på klorofyll och klarar sig utmärkt i torr omgivning. Bomullsmassan i frukten användes förr bland annat till kuddvar.
Dessutom kan man använda sig av det då man reder sig den hallucinatoriska drogen ayahuasca, som bland annat Isabel Allende gav sig i kast med när skrivkrampen satte in en gång. Det höll på att gå rent åt skogen har hon berättat.
Palo borrachon blommar mellan februari och maj, och jag återkommer med bilder då.



Ny förlust för Diegos pojkar

Det blev puben på Ave 9 de Julio för kvällens VM-kval Paraguay-Argentina. Hög stämning, men slutade i besvikelse liksom häromkvällen mot Brasilien. Enormt tempo i inledningen som behärskades bäst av Paraguay. Ett fantastiskt passningsspel öppnade för ett kanonskott från vänsterkanten och 1-0 till Paraguay, som sedan höll undan med klokt försvarsspel trots den argentinska dominansen.


Förfalskarliga utnyttjade Hjalmar

H var på fullkomligt rätt ställe då han idag hivade upp en falsk tiopesos-sedel ur plånboken. Han var nämligen på Justitiedepartementet - för att köpa sig ett straffriintyg! Men damen i receptionen såg mellan fingrarna, förstod kanske att det inte var den unge svensken som själv kört kopieringsapparaten, konstaterade torrt att pengen var falsk, lämnade helt sonika tillbaka den och bad om en ny!

Full story på: www.mittiargentina.blogg.se



Värmekällan




Vaknade strax före klockan fem i morse. Fortfarande lite jetleggad. Regnet vräkte ned över vårt stora takfönster. Det regnar fortfarande, vinden tar i - och H har gett sig iväg med subten till sina kompisar. Första dagen. Jag sitter här och känner draget från fönster och dörrar, låter Georges Brassens franska chansoner strömma ur datorns Spotify, och skriver på en idé.

Dricker kaffe. Ska snart ta hand om disken. Städa lite och fortsätta skriva.

Enda fysiska värmekällan är gaskaminen i rummets ena hörn.


Söndag i San Telmo

San Telmo är en stadsdel med karaktär. Jag ägnade någon timme på söndagsförmiddagen för att flanera runt kvarteren vid Plaza Dorrego och Calle Defensa, där det är marknad varje söndag. Och uppvuxen med Kivik, Tomelilla, Sjöbo och Skurup och de andra stora skånska marknaderna, så kan jag bara säga att San Telmo är en bra bit före.
Inte minst därför att utbudet är mer varierat än det är idag på de skånska marknaderna. Och varietéartisterna finns kvar här. Skådespel, musik och magiker i gathörnen. Tango och hantverk.

Några bilder från vårt San Telmo.




San Telmos mest kända invånare - Mafalda.




Tango på Plaza Dorrego.




Som en motorcykel

Så här på söndagsmorgonen, då H sover gott efter att ha varit på sin första barrunda med sina dagiskompisar, kan man filosofera lite över den lokala ölens styrkor och tillkortakommanden.
Störst utrymme alla kategorier får Quilmes. En ljus pilsner av ett ganska traditionellt snitt.  En rätt karaktärsbefriad historia som inte sätter några djupare spår. Vet inte vem jag är mest taskig emot om jag säger: som en Åbro.
I kylskåpet står också en Schneider som vi ännu inte provat.
Däremot riskerar man alltid att få den stora flaskan på bordet om man enbart beställer - una cerveza. Och det är i mastigaste laget om det bara handlar om en snabb törstsläckning i en paus på stan. Märkligt nog uppger man innehållet i kubikcentimeter istället för centiliter. En normalöl är alltså på 970 kubikcentimeter, vilket får mig att tänka på en kär gammal vän som står i ett garage i Skåne.
Som den matematiker jag är så är jag inte helt säker, men visst är det 970 kbcm samma som 97 cl?

Som du ser av bilden lyckades vi dock förhandla fram en 650 kubikare på ett av ställena vi frekventerat.




PS- det är rätt lätt att få en Stella Artois var som helst.


Inte bara galna mödrar

De galna mödrarna samlas ju fortfarande på Plaza de Mayo och demonstrerar för de barn de förlorade under militärdiktaturerna under slutet av 1970- och början av 1980-talet.
Men det är inte bara de som demonstrerar. På Plaza de Mayo träffade vi ett antal krigsveteraner från Falklandskriget 1982. De har 24-timmarsvakt på torget, alldeles framför presidentpalatset Casa Rosada, och nu är det 27 år sedan kriget. De är inte bittra över britternas seger, men de är förbannade över att de har blivit bortglömda, eller snarare negligerade, av den argentinska staten. Ingen krigspension för de drabbade. Någon har förlorat en arm, en annan ett ben. Vi pratade en stund med dem. Sen är det ju en helt annan sak att de också anser att Islas Malvinas är argentinskt - inte brittiskt territorium. Men det är en annan fråga.
Jag är i alla fall imponerad av deras uthållighet. Offer för ännu ett bortglömt krig, som heller ingen vill komma ihåg.
Min tanke:
När ska de som enrollerar sig som soldater begripa att ingen egentligen bryr sig om dem?

För övrigt kommer namnet Islas Malvinas från det faktum att öarnas första invånare var sjömän från St.Malo i Bretagne i Frankrike. En liten vacker stad vid den franska kanalkusten, som jag tycker mycket om.





Slavpojken Juan Benito och Evita Duarte

Av en ren händelse hamnade vi plötsligt i kvarteret vid Recoletakyrkogården, och den är ju ett måste för oss turister, så det blev en timmes flanerande på den märkliga kyrkogården i stadsdelen Recoleta i Buenos Aires. Mest känd är den naturligtvis för att här ligger den legendomspunna Evita - Eva Duarte Perón. Hon ligger i familjen Duartes familjegrav och du kan köpa en karta för att hitta dit.




Men först att bli begravd på kyrkogården då den stod klar var den befriade slavpojken Juan Benito och en ung kvinna som hette Maria Dolores Maciel. Detta var den 17 november 1822 och det blev den första allmänna kyrkogården i Buenos Aires.
Allt som allt omfattar den 54.000 kvadratmeter och här finns 4.800 valv och monument, mausoléer och gravkammare av olika snitt, storlek och betydelse.





Kyrkogården är ganska spooky att vandra kring i då mycket är slitet och underhållet minst sagt eftersatt. Det saknas marmorskivor för en del gravkammare, andra är spruckna och nedskräpade.
Bland annat hittade jag gravkammaren för Martin Rivadavia, kommendörkaptenen och marinministern, som gett namn åt staden Comodoro Rivadavia, och kanske borde vara en man av åtminstone viss ställning. Hans gravkammare var behängd av spindelväv, krossade glasrutor och såg allmänt bedrövlig ut.



Dagens lektion - subte'n




I dag har vi testat tunnelbanan i Buenos Aires. Den heter Subte. Vi åkte iväg från San Telmo för att hitta till H:s kommande dagis som skulle ligga nånstans i Palermo. Det visade sig att det låg i Recoleta, men det var bara några kilometers promenad från Plaza Italia dit vi åkte. Vi hamnade i helt andra kvarter än vi är vana vid här i vår lilla stad.
Subte kostar 1,10 pesos att åka med - vilket motsvarar ungefär två spänn. Jämför det med priset i t.ex. Stockholm. Jädrar vad vi kan åka för pengarna. Fram och tillbaka hela tiden. Mycket folk, små vagnar, smala perronger och en blandning av gamla och nyare tågsätt.





Myriader...




Två karlar i en lägenhet, hm, det blir kanske inte så mycket bevänt med städ och disk, vilket lokalbefolkningen omedelbart uppfattar. Åtminstone de svartmyror som bodde nånstans i väggen bakom vasken. Små vackra karavanvägar mot de odiskade tallrikarnas rester av marmelad uppstod snabbt.

Men vi som förberett oss för värre incidenter och införskaffat inte bara en single malt från högländerna för invärtes bruk utan också en 95-procentig handsprit för utvärtes dito, bjöd de små kanaljerna på en rejäl barrunda. Inte ett spår av dem idag. De ligger väl med en blöt handduk över pannan och flämtar: ge mig en magnecyl till, men skramla inte med locket!


Hemma hos...

Hemma hos H och P på Estados Unidos 860 i San Telmo i Buenos Aires möter oss en våning med mycket ljus och rymd. Gröna växter pryder trappuppgången och en jättepalm hänger sin slappa hand över besökarna uppför den skrangliga trappan till andra våningen.
Lägenheten har högt i tak och med ljusinsläpp via stora takfönster. Vitkalkade väggar och ett robust möblemang i mörkt ädelträ ger en kolonial prägel. Rummets mitt domineras av en samling stora gröna växter. En halvtrappa upp har far sin sovplats med king size-bädd och TV. H sover i en extrasäng i "vardagsrummet".
Köket är öppet med gasspis, kyl och frys, kaffebryggare men klent utrustat i övrigt med verktyg och bestick. badrummet är lagom stort med badkar/dusch.
Utanför de stora fönsterna, som går att stänga med fönsterluckor på insidan, mot pation är en fin uteplats. Trots bostadens absolut mest centrala läge är trafikbruset avskärmat och knappt märkbart. Värden, Emilio, har däremot sång- och musikkvällar i undervåningen som fyller kvarteret med gospels och vacker sång.

Innan du kollar hur det ser ut härinne rekommenderar jag ett besök hos H, som visar vägen in!

Några bilder:



Rummet med kontor.




Pation.



Kök.



Patrons sovplats.



Grönt.


São Paulo!

En kronologisk laborvink, men är tvungen att dela med mig av två bilder från São Paulo, Brasilien. Inte för att vi såg mer än flygplatsen och hur hela den enorma stan (drygt elva miljoner mänskor) bredde ut sig under landningshjulen då vi lyfte därifrån med kurs sydväst.
Hela Amazonas och Brasilien i övrigt flög vi över under natten, men ljusen från huvudstaden Brasilia såg vi också, men omöjligt att plåta. Vackra ljusslingor, som sådana julprydnader, i mönster över hela marken.
Men som sagt var. São Paulo, några bilder:






Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0