Nu är vi på plats i San Telmo, Buenos Aires, H och jag. Det har varit ett långt dygn som startade med Öresundståget i Kristianstad och slutade efter en taxiresa från Pistarini, Buenos Aires internationella flygplats, till Avenida Estados Unidos i San Telmo i Buenos Aires. Nu är det bara eftermiddag här i B.A. men snart läggdags i Sverige, och visst...

Resan har gått bra. Utomordentligt bra. En lång flygresa, Först Kastrup till Heathrow och sedan vidare söderut mot Buenos Aires via Sao Paulo.

Det var mycket turbulens och även om det inte var panikartat så var det i alla fall obehagligt och tröttande att hela tiden slängas och dängas hit och dit. Den vackra argentinskan som satt bredvid H fick dessutom spel och satte i sig en förfärlig massa mat bara för att vomera på bänkgrannen och gången mellan stolarna.

Väl framme har vi hittat vår lägenhet. Utomordentligt fin liten lya på en innergård där vi inte hör ett ljud av stadens brus, trots att vi är mitt i centrum. Stan är mer sliten än vad vi hade trott, kanske också så att den inte visade upp sitt allra mest leende ansikte då vi anlände i en nästan höstlik stämning med 10-12 grader, låga moln och småregn. Men det ändrar sig.

Efter uppkoppling mot internet och dusch gick vi ut och åt. Hittade en alldeles superb liten bar som såg ut att vara hämtad från någon 30-talsfilm. Dit går vi fler gånger. Billigt och gott. Bilden ovan på H är tagen i baren, så ser ni lite hur det ser ut. Ligger på Av. Indepedencia om ni tänker söka er dit.

Nu snart sovdags och i morron försöker vi fixa biljetter till Boca Juniors mot Newell Oldboys från Rosario.

Jag har läst om den röda jordens svenskar, den glömda spillran av utvandrare, såsom prins Wilhelm mötte dem i slutet av 1940-talet i Misionesprovinsen, och Martin Rogbergs samtida skildring av framtidslandet. Jag har läst John Karlzéns fina berättelse om de svenska mejeristerna i 1910-talets Buenos Aires.  
   Jag har pratat med vännen Jorge på Gamlegården som var chaufför åt Salvador Allende i Chile och efter kuppen 1973 flydde till Sverige via Argentina.
   Jag har läst om Kjells kompis pappa Oscar Lundqwist som var gaucho, poliskommissarie och handelsman i Patagonien, tröskat igenom Bruce Chatwins legendariska reseskildring, sett filmen om Butch Cassidy och Sundance Kid på nytt och återupplevt Che Guevaras mc-färd, nynnat Evert Taube under vinskänkta (argentinskt rött malbec-shiraz) sena kvällar samt försökt ta ett och annat skrakbent tangosteg…
   Jag har studerat kartan för att hitta Garibaldigatan där Mossad snöt Adolf Eichmann.
   Jag har konstaterat att Argentinas befriare San Martín och jag har en gemensam vurm för franska Boulogne-sur-mer.
   Vännen Kjell har berättat hur han som ung sjöman såg Evita på lit-de-parade i Buenos Aires och jag har lyssnat. Jag har sett filmen och skrålat ”Don’t cry for me, Argentina” i duschen.
   Vännen John har skickat bilder från glaciärerna i söder och vännen Ulrik en filmsnutt från Iguassufallen i djungeln.
   Jag har varit grön i ansiktet av dollarkursens berg- och dalbaneåkning från 5.80 till 9.40 och tillbaka igen till dagens 7.15. Den argentinska peson tjyvåker på greenbacks.
   Jag har vaccinerat mig mot gula febern.
   Jag har försökt fräscha upp min spanska i en studiecirkel och blivit vettskrämd av att lyssna på ett avsnitt ur en argentinsk radioshow. Jag fattade nada.
   Jag har tråkat ut de som råkat komma i närheten med långa utläggningar om mina drömmar om Sydamerika, och allt jag ska uppleva.
   Jag har pratat om det så länge att jag mött bekanta på stan som undrat om jag redan kommit hem igen.
   Jag har försökt fatta att solen står i norr mitt på dagen, att Buenos Aires ligger söder om Kapstaden och att det blir mitt livs varmaste julafton.
   Jag har legat vaken och funderat på vad jag gett mig in på.
   Jag vet inte vad som väntar.

   Vamos a Argentina!

(Kristianstadsbladet 020909)'

Nu är det bara en natt kvar i Sverige. I morgon lyfter vi från Kastrup 1815 och via London och Sao Paulo så landar vi senare i Buenos Aires, onsdag kl 0950 lokal tid, vilket om jag räknat rätt betyder 1450 svensk tid.

Dagen har ägnats åt sista finslipningarna, några dollar till hos Forex, och så det svåraste av allt - att säga hejdå till Silverpilen, min Kawasaki Vulcan som jag nu lämnar åt Johan och Gunilla som fodervärdar under tiden som jag är på södra halvklotet.
Hojen har gått som en klocka, varit såväl på Brittiska öarna som på autobahn i halv storm och piskande regn. Nu får den den omvårdnad som den behöver och får förhoppningsvis rulla ytterligare några mil i höst och i vår.

Vi får väl se om vi hyr en hoj i B.A. och ger oss ut i Che's däcksspår över Patagonien. Man vet aldrig!

Nästa gång jag skriver blir det från San Telmo, Buenos Aires, Argentina.

Alla medelålders minneskonstnärer minns att rubriken är den gamla slogan som Linje 2 använde i kärnkraftsomröstningen. Den passar rätt bra på in det jag håller på med just nu inför resan. Vad ska kastas? Vad ska sparas? Vad ska tas med?
En runda till soptippen har det blivit. En stor jäkla skinnsoffa och en säng. Till Nosaby IF:s loppmarknad har jag kört lite andra möbler, några bord, en bokhylla och lite annat. Det börjar tunna ut i lägenheten.

Men hemma på hyllan stod också pärlan, min Eddystone 670-A, en gammal båtradio för att kunna lyssna på kortvåg. Hur skulle jag göra med den?

Nu har vi besökt argentinska ambassaden och fortsatt procedurandet kring vårt visum. Du behöver inte visum för att åka till Argentina, utan får ett turistvisum på sex månader. Men - om du vill stanna längre. Och framförallt om du vill arbeta som journalist krävs det andra papper.
Så nu har vi raggat dokument och delat med oss av våra fingeravtryck till Yvonne och de andra tjejerna på ambassaden och nu ska de byråkratiska kvarnarna mala innan vi har vårt efterlängtade visum.