På calle Tacuarí 147, bara ett kvarter från Avenida de Mayo, och paradgatan Avenida 9 de Julio, vajar den svenska flaggan ovanför entrén.
  Här ligger den svenska ambassaden i Buenos Aires.
  Här ligger också den svenska klubben, som dessutom är den som äger huset.
  En knapp vecka före min hemresa går jag till klubbens restaurang för att äta kåldolmar och lingonsylt. Och för att säga hej då till andra svenskar som jag lärt känna. Klubbens månadsluncher är veritabla mingelpartyn.
  Svenska klubben, Asociación Sueca”, är en imponerande 112 år gammal inrättning. Det var den 29 oktober 1898 som tandläkaren Nils Odahl, samlade ett antal svenska immigranter på ölkaféet ”Cervecería Roca”, och den svenska klubben bildades.
  Ölstugan drevs av svensken Gustaf Essén, och var då en populär samlingsplats för Buenos Airessvenskarna. När klubben konstituerades deltog 36 herrar i olika åldrar, och mötet drog ut till midnatt, då, enligt uppgift, Esséns förråd av whisky var ”uppsupet”.
  När kåldolmsmiddagen inleds ligger sånghäftena redan på bordet. Skåneakvaviten serveras och ”Helan går…” inleder lunchen. Snart följer fler svenska visor. Från gatan utanför hörs rop och smällare från en pågående demonstration, och blandat med de svenska snapsvisorna uppstår en smått absurd stämning.
  Ordföranden i klubben heter Clas Henriksson, är född i Kristianstad (!), och sekreterare är Lotta Costa, vars föräldrar bor i Tosteberga.
  Kåldolmsmiddagen är min tredje lunch på klubben. Jag nickar åt bekanta ansikten, hälsar och småpratar. Det pratas svenska, spanska och engelska. Vid behov också finska, danska, norska eller tyska.
  En av de första som kommer fram och kindpussas är Maela Viirsoo. En dam i sjuttioårsåldern, estniska till födseln, som tillbringade de tidiga skolåren utanför Landskrona, innan familjen emigrerade till Argentina, där hon blev kärnfysiker.
  Hon blir entusiastisk då jag berättar att jag tänker skriva en bok om svenska spår i Argentina, och omedelbart har hon presenterat mig för Marjatta Nieminen, som skrivit en avhandling om finsk immigration, samt Elisa Vik från Oslo, som doktorerar på ämnet; norrmän i Argentina.
  Och, jodå, under min vistelse i Buenos Aires träffar jag också en danskättling som letar efter danska spår i Sydamerika…
  En av anledningarna till att tandläkare Odahl 1898 ville bilda den svenska klubben var att många landsmän ”tillegnat sig pseudo-kosmopolitiska tendenser”, och glömt bort ursprung, språk och traditioner.
  Som en social mötesplats fyller klubben sin funktion, även idag, i vårt globala samhälle.
  Men kåldolmarna? Tja, inte går de upp mot mors.

(Kristianstadsbladet 20100528)

Min medförfattare till Whisky Blues, Börje Berglund, intervjuades i Sveriges Radio P4 i Kristianstad, i fredags, den 21 maj, av Malin Nilsson. Hur det lät kan du höra genom att gå till SR:s websida.

Där finns också en tjusig bild på honom i sina nya glasögon. Kolla in!

Mer än hundra personer kom till nattklubben på Grand Hotell i Kristianstad på kvällen, i torsdags den 20 maj, för att delta i det historiska boksläppet för min och Börje Berglunds första whiskydeckare  - kanske den första överhuvudtaget?
Börje och jag inledde med att berätta om hur boken kommit till, Bengt-Arne Larsson som är ordförande i whiskyklubben Glen Helge, gjorde en summarisk odyssé över de whiskymärken som florerar i boken, och McPersson från Hässleholnm - kvarts skotte! - spelade säckpipa och berättade om säckpipans hemligheter. Som avslutning läste jag ett kort stycke ur boken, och sedan signerades en rad böcker.

Du som ännu inte skaffat dig ett ex av Whisky Blues - har naturligtvis fortfarande chansen. Skicka din beställning till: [email protected]. Boken kommer att skickas så snart som möjligt. Faktura på 235 SEK + frakt medföljer.
Läs mer om boken på: www.whiskyblues.info

I går hamnade jag på Svenska klubbens årliga kåldolmsmiddag. Det var min tredje lunch på klubben, och nu börjar jag känna igen folk, lagom till att berätta; jag åker hem på torsdag.
Det är riktigt roligt att träffa folket på lunchen, med mingel både före och efter. Det är inte bara bofasta svenskar i Buenos Aires, som dyker upp. En del är nyanlända, några ungdomar på blixtvisit, och så då en del som inte alls pratar svenska, men kommer ändå. För att det är trevligt att äta kåldolmar och dricka rödvin till, skyffla in snapsar och sjunga "Helan går...".

För jämnt trettio år sedan, 1980, satt jag in på en kåldolmsmiddag på Swedish-American Institute i Minneapolis i USA. Jag minns att jag fick mer lingonsylt i Minnesota...men inget rödvin där, och fler snapsar i Buenos Aires (Skåne!).
Och kåldolmarna? Tja, inte går de upp mot mors.

        

Staden Oberá i Misionesprovinsen, inklämd mellan Paraguay och Brasilien i det nordöstra hörnet av Argentina, är en alldeles speciell upplevelse för en svensk.
  Staden grundades av svenskar, spillror av två misslyckade emigrationsvågor till Brasilien. Den första kring 1890, och den andra ungefär tjugo år senare. Brasilien blev inte det utlovade drömlandet, och många tog sitt pick och pack, rodde över Uruguayfloden och blev istället yerbamateodlare i Misiones. De blev ”den röda jordens svenskar”.
  Prins Wilhelm myntade uttrycket vid ett besök 1947.
  Oberá har nu ungefär 70.000 invånare. Svenskarna är idag en minoritet. Det sägs att ungefär hundra personer fortfarande pratar svenska i staden. Jag har träffat ganska många av dem.
  Fru Wik, en av fyra systrar, expedierar på apotek Europa, på svenska.
  Järnhandlare Andersson säljer Sandviks motorsågar.
  Adelina Hasselström, lika aktiv i skolan, som alltid.
  Hjalmar Björklund gör matéstunden på sena eftermiddagen till en höjdpunkt. Hans bror, yerbaodlaren Klas, finns alltid där, när svenskar dyker upp.
  Birgit Holmgren driver själv sin chacra med många olika djur. Hennes kusin, Lucia, lagar mat, städar, och sköter om det nordiska huset i ”Parque de los inmigrantes”.
  Dick Barney utvecklar alternativa energikällor och har ett radioprogram en gång i veckan om solkraft, vattenturbiner och vindsnurror.
  Systrarna Olsson läser Allers; ”vi lär oss många nya ord i korsorden”.
  Och så vidare.
  De flesta är barnbarn, några barnbarnsbarn, till svenska immigranter. Bara några få av dem har varit i Sverige. Men de har svenska flaggan på bordet, broderade bonader, eller kungen och Silvia, på väggen. Därtill en dalahäst i bokhyllan.
  Det är fantastiskt.
  Men det finns också en tragisk historia, som vi inte ska glömma.
  Detta är en rest av svenska utvandrare, vars barn och makar dog i svält och umbäranden, vars skördar åts upp av gräshoppor, eller sveptes bort av Uruguayfloden, som svämmade över, och drog både bostad och boskap med sig.
  Utvandrare som förlorade allt nästan allt de hade.
  Hit arrangerar ett antal svenska resebyråer gruppresor. Vi svenskar, som har råd, reser hit, pekar, skrattar, och förvånar oss.
  Lika tacksamt överraskad som man blir över det översvallande mottagande man får, lika fundersam blir man över vad framtiden ska föra med sig för den här tynande gruppen misionessvenskar.
  Den svenska kolonin är ett veritabelt kulturreservat. Hur tar vi hand om det? 

(Kristianstadsbladet 20100507)

Det finns i runda slängar 400.000 taxibilar i Buenos Aires. Bara så du vet.

Alla som kommer till Buenos Aires undrar: vad ska vi se för någonting?  
Ja, fråga inte mig. Det finns hur mycket som helst som jag inte har hunnit se än på åtta månader. Men det finns ju en del rätt självklara turistmål. Dit alla tar sig förr eller senare.

Söndagsmarknaden i San Telmo. Jag var där så sent som i går. Marknaden utgår från Plaza Dorrego i San Telmo, och sträcker sig sedan längs hela calle Defensa, till Plaza de Mayo, med flera hundratals knallar. Allt från kohudar och schackspel till rent skräp. Längs calle Defensa och i kvarteren runt Plaza Dorrego finns också många antikhandlare, och inte att förglömma Mercado San Telmo.
På bilden två schackspelare på calle Defensa, innan turistströmmen kommit igång.

Il camminito i Boca. Konstnärs- och bohemkvarter, som dock verkar vara lite mycket turistreservat för min smak.
Men visst, roligt att titta dit.

En blommande passionsfrukt hos Dick Barney


Exotiska frukter ska ätas på plats!
Misionesprovinsen i nordöstra Argentina, inklämt mellan Paraguay och Brasilien, är det perfekta stället om du vill odla frukt. Den röda jorden är bördig som få, och odlaren Sverre Kleiven poängterar att han får fyra skördar apelsiner varje år!

På hans gård växer det mesta som brukar trängas på ett exotiskt festfat hemma i Sverige. Där plockar du mango, papaya och avocado direkt från träden, en lime till drinken, en banan till efterrätten och så vidare. Jag förstår förresten inte varför inte bananen har större betydelse som fruktbarhetssymbol, kan man sig på formen missta?
Bara några bilder ur arkivet.

 Sverres bananer.


 Papaya!

 Lime till drinken.



Och den enkla, men ack så vackra, téblomman.

Ärligt talat - mat intresserar mig inte tillräckligt mycket för att jag ska kunna njuta av det i text och bild, vilket numera är så vanligt i vår värld. Alla dessa kokböcker, matprogram i TV och kändiskockar som skruvar till det mer och mer.
Mat har blivit mode precis som så mycket annat.

Men jag har ätit gott under min tid i Sydamerika. Stora biffar, kotletter, grillade revben, påskalamm och mycket mera. Har till och med ätit buffé på en vegetarisk restaurang. Fisk har jag ätit. Och hemma har jag gjort min världsberömda köttfärssås, med en färs som inte går att hitta på ICA eller Konsum, men tyvärr inte lyckats hitta riktigt rätt med kryddorna.

Några bilder på tre höjdare.
Mariscotallriken med alla möjliga och några omöjliga (locon) skaldjur på en liten restaurang i Valparaísos hamnkvarter i Chile.
Fru Bromans Ägg Royale som var en fröjd för både öga och gom. Påskaftonsnjutning i Palermo.
Grillade kycklinghjärtan i Porto Lucena i Brasilien. Perfekt kryddade, härlig konsistens, doppades i skorpmjöl.

I dag tog jag mig till Museo de Evita, som faktiskt inte ligger så himla långt härifrån. På calle Lafinur 2988, i Palermo.  Det är Bromans som tipsat om museet, som jag faktiskt inte hittat i min guidebok. Museet är inrymt i ett litet hus som en gång i tiden var ett familjehotell, men som Evita förvandlade till ett temporärt boende för barn och mammor - en sorts kvinnohus.

Här berättas hela historien om den fattiga flickan som for till Buenos Aires för att bli "något". Hon sjöng reklamjinglar i radion tills hon träffade Juan D Perón.

Roligt är att se alla fula klänningar, hattar och inte minst handväskor som Evita var utrustad med under sin tid i strålkastarljuset som rikets första dam. En handväska är alldeles för jäkla ful, en fyrkantig historia i lila med mässingsbeslag. Troligen lyckades Evita balansera sin dåliga smak med en fantastisk karisma.
Imponerande är också Cadillacen av 1951 års modell som man på något sätt har lyckats få in i museet. Entré 15 pesos. Värt pengarna.

Evitas dödsmask.

Under min vistelse i Oberá, nu i april, bodde jag hos kompisen Roffe, som jag träffade i oktober då jag gjorde mitt första besök här. Då skrev jag också en artikel om honom, som publicerades i förortstidningarna Mitt i Nacka, med flera.
  Artikeln har lästs av många, inte minst av de svenskar som i april besökte Oberá tillsammans med pastor Flodell och hans Amigos de Misiones.
  Eftersom den dessutom olagligen plankats rakt av på andra websidor, finns det ingen anledning varför inte också du ska kunna läsa den här.

För nästan precis hundra år sedan slog sig de första svenska immigranterna ned i det som idag har blivit staden Oberá i provinsen Misiones i nordostligaste Argentina, inklämt mellan Paraguay och Brasilien.
  Fortfarande idag pratar ett hundratal av stans nästan 70.000 invånare svenska, som de lärt av föräldrar och farföräldrar.
  Men den svenska invandringen till Oberá är sedan generationer tillbaka i princip obefintlig.
  Undantaget är stockholmaren Rolf Wrethling!
  Rolf och elvaåriga dottern Fatima flyttade till Oberá för två och ett halvt år sedan. Efter drygt tre år lämnade de den spanska solkusten för att finna nya äventyr. Det blev Sydamerika, och Misionesprovinsen.
  - Jag hade läst lite om Oberá, och sedan jag väl kom hit så insåg jag att jag hade hittat hem, berättar han.
  Oberá ligger nästan i urskogen. I ett böljande landskap med kullar och slingrande vägar, genom stora skogar eller öppna fält med odlingar av traktens specialiteter, yerba mate eller också vanligt te, kinesiskt, som man föredrar att kalla det här.
  Karakteristiskt för området är den bördiga röda jorden.
  ”Den röda jordens svenskar” var också titeln på Prins Wilhelms bok från 1948 då han besökte området. Nu är Rolf Wrethling en av den röda jordens svenskar.
  - Det jag föll för direkt var de underbara människor som finns här. Människor med utsträckta armar och stora hjärtan.
  Det tog inte lång stund för Rolf och Fatima att bestämma sig för att bli Misionesbor. Han köpte hus och bil. En bil som Svensk Bilprovning skulle haft ett och annat att säga om, men som med lokala mått mätt håller en hyfsad standard.
  Fatima går i skolan. Hon är elev i Instituto Privado Carlos Linneo, skolan som drivs av den luteranska kyrkan i Oberá. Fatima pratar flytande spanska efter sina år i Spanien och Argentina och har många kamrater.
  Hennes långa blonda hårsvall gör henne heller inte till en udda fågel, vilket man skulle kunna tro. Oberá är en typisk invandrarstad och förutom en liten del svenskättlingar är många av tyskt, polskt och ukrainskt blod.
  Pratar Fatima flytande spanska så har Rolf fortfarande svårare att göra sig förstådd. Han tragglar med språkkurser, men litar nog mer på naturmetoden, att sakta men säkert lära sig genom umgänget med lokalbefolkningen.
  Och bland vännerna är det ju en del som pratar svenska. På ljumma kvällar, temperaturen nu i oktober då det fortfarande bara är vår, har redan tassat över 36 grader. Då träffas några gamla gubbar på terrassen hemma hos bröderna Hjalmar och Claes Björklund över en kopp mate, pratar och skojar.
  Rolf är sjukpensionerad efter ett långt liv inom bland annat missbruksvården. Han har också drivit ett eget konditori i Småland hemma i Sverige. Nu är kroppen sliten och värmen i Argentina gör honom gott.
  För att ändå skapa sig någon form av sysselsättning funderar han på att eventuellt hyra ut en del av huset till Bed & Breakfast. Det kommer med jämna mellanrum turistgrupper av svenskar till Oberá för att uppleva detta unika utvandrarsamhälle.
  Trots att man är utvandrare förblir man ändå alltid svensk. Det bevisas av alla de barnbarn och barnbarnsbarn till emigranter som ännu idag pratar svenska. Och det bevisas av Rolf som ordnat möjligheter att ta emot både SVT och TV4 på TV-apparaten i Oberá.
  Inte minst viktigt har det varit för honom att kunna följa den spännande slutstriden i fotbollsallsvenskan, inbiten AIK:are som han är. Han viker upp västen och visar pikétröjans emblem ”Exil-gnagare, Oberá, Argentina”. Är han klubbens mest avlägsna supporter?
  När slutsignalen gick på Ullevi kom både tårarna och glädjen, och det blev ett dopp i poolen i den över 30-gradiga värmen.