Den 31 januari 1971 spände Ed Mitchell på sig säkerhetsbältet, lutade sig tillbaka, andades in djupt och förberedde sig på sitt livs längsta resa.
   En lätt skälvning och han pressades bakåt av g-krafterna.
   Den femte februari – för precis 35 år sedan - blev han den sjätte mannen att trampa runt på månen.
   Förväntningarna på Apollo 14 var höga efter debaclet med Apollo 13 som tvingades ställa in månlandningen och endast med svårighet lyckades ta sig tillbaka till jorden.
  En resa som Ed Mitchell egentligen skulle ha varit med på.
 

Ed Mitchell bor i södra Florida. Men han har svenska rötter. Hans morfars farfar var sjökapten och bosatt i Stockholm.
   När jag träffar honom i samband med en konferens i Interlaken i Schweiz har han hunnit fylla 75 år. Det är svårt att tänka sig att denne försynte gamle man varit av ”rätta virket”, landat enorma kraftpaket till jaktplan på gungande hangarfartyg i Stilla Havet och utfört åtskilliga våghalsiga testflygningar.
   Under hela sin utbildning och tjänstgöring inom den amerikanska flottans flygvapen hade han målsättningen att bli astronaut.    
   Den femte februari 1971 stod han vid karriärens höjdpunkt. Med ett överraskat och föga filosofiskt utrop ”oj, det här var ett stort steg” snubblade han ned för det sista trappsteget från månlandaren Antares och stod på månens stoftklädda yta.
   Hur var det?
   - Naturligtvis var det en enorm upplevelse, men samtidigt var vårt uppdrag så inrutat av en lång checklista och en ständig kontroll av tiden så att vi upplevde oss mer som robotar, berättar han.
   Ed Mitchell och Alan Shepard använde tiden på månen till att samla in geologiska prover, sten och stoft, medan Stuart Roosa svävade runt månen i kommandomodulen.
   - Vår Apolloexpedition var det första mer vetenskapligt inriktade uppdraget. Till exempel var vi först med ett hjulförsett fordon på månen.
   Ed Mitchells roll på expeditionen var att flyga månlandaren. Vilket visade sig vara inte helt problemfritt. En och en halv timme innan det var dags att koppla loss månlandaren från moderskeppet dök det upp ett datafel som gav en signal om att avbryta landningen så snart den hade inletts. Av de nittio minuter som fanns för att lokalisera felet och avhjälpa det befann sig Apollo 14 två tredjedelar av tiden på månens baksida. Då var kommunikationen med NASA:s kommandocentral i Houston av bruten.
   - Vi lyckades programmera om datorn för hand, men insåg inte förrän senare att vi också kopplat bort landningsradarn, berättar Ed Mitchell.
   Omprogrammeringen innebar att man tvingades ta bort den datoriserade nödstarten. Om astronauterna av någon anledning skulle behöva göra en nödstart fick den ske manuellt.
   Spänningen i månlandaren steg ytterligare när man upptäckte att landningsradarn var ur funktion. Mitchell och Shepard satt med ryggen mot månens yta och den tänkta landningsplatsen vid Fra Mauro. De såg ingenting och instrumenten gav inga utslag. Inom några minuter skulle de landa.
   - Vår regler förbjöd en landning utan landningsradar, så vi var tvungna att arbeta febrilt med problemet, berättar Mitchell, och man känner hur pulsen ökar bara av berättelsens nerv.
   De lyckades få radarn att fungera och landningen skedde så mjukt att stödbenens fjädring aldrig trycktes ihop. Därför blev också det sista steget ned från månlandaren extra långt och föranledde Mitchells förvånade utrop.
   Han minns också den första nattens svårigheter att somna:
   - När vi hade lagt oss för att sova kändes hela månlandaren så ostabil, vinglig. Vi hade landat på en svag lutning i marken och man fick känslan av att allting skulle tippa över. Gravitationen på månen är bara en sjättedel av den på jorden och det gav oss en fantomkänsla av instabilitet.
   Det är inte svårt att föreställa sig vad en sådan olycka skulle ha inneburit.
   Men Apollo 14 blev i motsats till expeditionen före en framgång för NASA.
   Ed Mitchell hade från början varit uttagen till besättningen på Apollo 13, men på grund av hälsoproblem hos gruppchefen Alan Shepard byttes hela besättningen ut. Istället kunde Mitchells kunskaper utnyttjas när Apollo 13 tvingades koppla om elsystemet från månlandaren till kommandomodulen.
   - Jag jobbade i timmar i månlandarsimulatorn i Houston för att räkna ut hur de skulle göra däruppe, berättar han.
   I ett rum vid sidan av arbetade astronauten Ken Mattingly som också skulle ha varit med ombord på Apollo 13, men som fick stanna hemma på grund av mässlingen. När Hollywood släppte filmen om Apollo 13 är det bara den febersjuke Ken Mattinglys arbete som uppmärksammas.
   - Tom Hanks har bett om ursäkt över att jag blev kvar på golvet i redigeringsrummet då filmen klipptes, skrattar Mitchell.
   Är det en religiös känsla att skåda jorden ur ett perspektiv från rymden?
   - Det var en storslagen upplevelse. En känsla av hur allting hänger samman, från planeter till molekyler i rymdskeppet eller i min och mina kamraters kroppar. Många skulle nog kalla det en religiös upplevelse.
   Men Ed Mitchell är inte religiös. Han säger sig vara agnostiker och vill hellre se sig som en vetenskaplig filosof.
   - Det är skillnad. Jag vill försöka förstå hur livet hänger ihop, säger han.
   Så efter turen till månen lämnade han året efter NASA och bildade det fria forskningsinstitutet No-etic Science. Han har under alla år letat förklaringar till den övernaturliga isoteriska känsla han upplevde i rymden.
   - Några kallar det utanför-kroppenupplevelse. Den finns dokumenterad inom praktiskt taget alla kulturer. Jag har funnit den i indiska sanskrittexter och hos alla medicinmän, mystiker och shamaner över hela världen.
   - Jag tror att vi med den moderna kvantmekaniken närmar oss förståelsen av det mänskliga medvetandet, säger han.
   I hemlighet genomförde Ed Mitchell under månfärden en serie försök med telepati med vänner på jorden. Resultatet gav inga enhetliga svar på frågan om tankeöverföring fungerar över stora avstånd.
   I samband med månlandningarna har det dykt upp uppgifter om att astronauterna bevakats av främmande föremål. Hur ser du på det?
   - Det är falskt. Det har inte förekommit några som helst möten med ufo i samband med rymdflygningar som jag känner till. Det är helt enkelt skitsnack, säger han och avvisar påståendet kategoriskt.
   Ed Mitchell har heller aldrig själv sett någonting som han inte har kunnat förklara. Trots det är han övertygad om att jorden faktiskt haft besök av ET, extraterrestrials, utomjordiska rymdskepp.
   - Jag kan inte avgöra av egen erfarenhet, men jag har ställt frågor till högt uppsatta personer inom bland annat Pentagon och de har bekräftat för mig att vi haft sådana besök, säger han. 
   Och tillägger:
   - Det är trovärdiga källor.
   Ett exempel som Mitchell nämner är den inom ufo-världen smått legendariska så kallade Roswellincidenten där ett flygande tefat sägs ha kraschat en bit från staden Roswell i New Mexico. Han hävdar att han träffat personer med förstahandskunskap som bekräftat för honom att någonting otroligt faktiskt inträffade i Roswell.
   - Allting har noggrant mörklagts. Men jag tror att vi får veta sanningen en dag, säger han - månfararen Ed Mitchell som paradoxalt nog själv är uppväxt i Roswell, New Mexico, och som under 33 timmar för 35 år sedan hade förmånen att själv vara en ET, besökare från en annan planet.

(Kristianstadsbladet m.fl. 2005)

  
Leipziger Strasse i Berlin.
   Bred, rak och i omisskännlig DDR-miljö. Jag närmar mig Friedrichstrasse och Checkpoint Charlie. Klassiska kvarter. Det är här ”spionen kom in från kylan” i LeCarrés berömda roman.
   I dag flyter dom stora mersorna och BMW:arna förbi där muren stått i en jämn ström.
   Men vänta bara – när ljussignalerna slår om är jag först iväg.
   Trots att jag kör – Trabant!
   Just det!
   Att köra Trabant i Berlin känns helt rätt.
   Inte bara för att man faktiskt med goda reflexer och en gnutta tur kan komma iväg först då det blir grönt. Bilen är nämligen så oerhört lätt med ett karosseri av fenolharts som armerats (!) med korttrådig rysk bomull!
   Den väger bara 650 kilo.
   Motormässigt är kanske trabben däremot inte så mycket att skryta med. Den har en luftkyld tvåcylindrig tvåtaktsmotor som utvecklar blygsamma 26 hästkrafter.
   I dag är inte Trabanten längre någon särskilt vanlig syn på Berlins gator. Men dom finns. Förutom hos en del entusiaster så är dom inte helt ovanliga på parkeringsplatserna i dom enorma bostadskomplexen i Hellersdorf i gamla Östberlin. Och ger man sig av söderut mot Sachsen och Trabantens egen födelsestad Zwickau, så blir dom fler och fler.
     Den här bilen, som östtyskarna själv kallade för en ”skenande dammsugare” och i broderländerna gick under epitetet ”Ulbrichts hämnd” tillverkades i runda tal i något mer än tre miljoner exemplar mellan 1958 och 1991 av Sachsenring Automobilwerke i Zwickau. Från och med 1962 och fram tills den sista Trabben rullade av bandet den 30:e april 1991 och kördes direkt till ett bilmuseum, var modellen i princip exakt likadan.
   I dag lär fortfarande cirka 160.000 vara kvar på vägarna. Dock inte på autobahn. Där är den portad sedan en tid tillbaka.
  Och det är kanske inte så konstigt. En Trabant jagar du knappast upp i dom 120 km/h som hastighetsmätaren skryter med. Möjligen tangerar du 100 km/h om du är ensam i bilen, inte alltför tung, vägbanan är plan eller nedåtsluttande, och middagen hägrar.
   Annars knappast.
   Men i stadstrafik är den rolig att köra.
   Pedalerna är små och instrumenteringen blygsam. Förutom hastighetsmätaren finns faktiskt också ett litet instrument som visar om du kör ekonomiskt eller ej. Ett litet halvcirkelformat stapeldiagram med små gröna rutor som blir allt fler ju hårdare du pressar bilen.
   Den drar kring litern per mil.
   Besvärligast, förutom att hålla varvet uppe, är onekligen att lära sig rattväxeln som sitter till höger om ratten. Den ser mer ut som och känns som ett handtag, än som en växelspak. Dessutom ligger växlarna lite märkligt placerade.
   På andra sidan ratten sitter blinkern. Den måste föras tillbaka för hand. Det går inte automatiskt.
   Kupékomforten är ingenting för mesar och gnällspikar. Du sitter ungefär som i en gammal stel fåtölj. Du har ratten i knäet, men det är förvånansvärt högt i tak.
   Det sägs att Trabanten är en av världens mest tystgående fordon och att det skulle bero på att knäna täpper till öronen på föraren. Men det är inte riktigt sant.
   Jag har sett Trabanter i alla möjliga färger, till och med en som var gräsbevuxen(!), men den här lilla bilen tillverkades bara i tre originalfärger. Det är ljusblå, ljusgrå och ljusbrun.
   Så när du väl lärt dej hur växlarna ligger, se upp för backen, så är det bara att tuta på Jaggan i filen bredvid på Unter den Linden, göra en ful grimas åt den dryge chauffören, och flyga över korsningen vid grönt
   Goodbye Lenin!

(Teknikens Värld 2004)

- Men visst var mitten av sextiotalet den bästa av alla tider? Visst var det det?
   Cynthia Lennon tittar på mig, ler brett, och söker mer bekräftelse på ett påstående än ställer en fråga.
   Mitten av sextiotalet var Cynthia gift med John Lennon.
   Hennes bok ”John” har nyss släppts i Sverige och hon berättar öppenhjärtigt om sitt liv med en av popvärldens allra starkast lysande ikoner. Ett inte helt enkelt liv.
   Det är hennes historia som berättas. Inte John Lennons. Och hon sticker inte under stol med att det var förlaget som bestämde titeln. Själv hade hon andra förslag.
   Ett av dem var ”Original Cyn”.
   - Men förlaget ville sälja boken och tjäna pengar. Omslaget med Johns profil fångar ögat och det handlar ju om vårt liv tillsammans, säger hon, som om hon accepterat förlagets beslut.
   Det som fått allra mest uppmärksamhet bland det hon berättat är att John en gång då de var unga slog till henne.
   - Tidningarna skrev och kallade John för hustrumisshandlare. Det var ju inte sant. Det hände en enda gång och då sade jag ifrån, säger hon.
   Men hon vill inte heller dölja att det hände. Hon har försökt att vara så öppen och frank som möjligt när hon skrivit ned sina erfarenheter.
   Det var i skolan dagen efter en fest då Cynthia hade dansat med Stuart Sutcliffe, en av bandets tidiga medlemmar, som John blev svartsjuk och drog in Cynthia på en toalett och gav henne ett slag så att hon slog huvudet i väggen.
   Då funderade hon på allvar på att göra slut. 
   Samtidigt erkänner Cynthia att hon alltid varit en positiv och optimistisk människa, kanske ibland för mycket. Och i dag tycker hon att hon borde ha sagt nej fler gånger under deras gemensamma liv.
   John Lennon var 17 år när han träffade och förälskade sig i den ett år äldre Cynthia Powell under teckningslektionerna i skolan i Liverpool. Då hade John och Paul McCartney precis börjat spela tillsammans och ett embryo till The Beatles hade så smått börjat växa.
   När Cynthia blev gravid med sonen Julian och John och hon gifte sig 1963 hade popkarusellen börjat snurra på allvar och den första tiden som äkta makar skulle fansen inte ens få veta att John var gift. Det var inte bra för karriären. Cynthia gömdes undan.
   - Det var Julian som höll mig på jorden. John var borta större delen av vårt äktenskap. Han tillhörde resten av världen, säger hon. 
   - Julian var det bästa som kom ur vårt äktenskap, säger hon.
   Nu har han fyllt 43 år. John var bara 40 när han mördades 1980 i New York. Julian har en egen artistkarriär och lever idag i södra Frankrike. Cynthia berättar entusiastiskt att Julian snart släpper ett nytt album, där Bono i U2 varit en musikalisk stötta.
   Det är omsorgen om Julian som hjälpt Cynthia genom livet. Hon säger till och med:
   - Jag har klarat mig bra. Jag är inte knarkare och inte alkoholist. Och det är nog tack vare Julian.
   Sonen som John Lennon ömsom försökte ta ifrån henne och ömsom tidvis bröt kontakten med.
   Det flödar ingen bitterhet när hon berättar om sitt liv med John, men varken Yoko Ono eller Johns faster Mimi, som han bodde hos under sin uppväxt, målas ut som särskilt sympatiska figurer i boken.
   Osminkat berättar hon om chocken då hon kom hem från en semesterresa och hittade John och Yoko i badrockar, Yoko i hennes badrock, i uterummet. Då började det gå upp för Cynthia att hon skulle komma att förlora sin man.
   Hon berättar om hur hon tvingades förhandla med Yoko om skilsmässan och om Julian. Efter Johns död var det Yoko som satt på pengarna. Cynthia skriver i sin bok:
   ”...det var de som avgjorde om Julian skulle få ut några pengar, trots att Johns förmögenhet hade räckt för att driva en mindre nation.”
   I slutet av boken frågar hon sig själv, att om hon som tonåring hade vetat vad en förälskelse i John Lennon hade inneburit, hur hade hon då reagerat?
   Hennes svar blir:
   - Jag hade vänt på klacken och gått min väg.
   När jag frågar henne om det säger hon att det var ingenting som hon planerade att skriva utan det bara kom ur henne då när hon avslutade boken.
   Och jag tycker att jag hör att hon nu lägger till ett litet kanske. 
   För fyra år sedan gifte Cynthia Lennon sig för fjärde gången. Sin nuvarande man Noel Charles träffade hon på Barbados. De bor nu på Mallorca.
   När den makalösa Beatleshysterin bröt ut under det tidiga sextiotalet kunde popstjärnorna och deras familjer inte leva normala liv. De kunde inte gå ut för deras hem belägrades av skrikande fans som praktiskt taget slet sönder kläderna på dem.
  - Idag känns det som om vi bara är en stor familj allihop. Nu är fansen, hippiesarna, medelålders och de kommer fram med ett gammalt foto och undrar om man minns. Klart man minns, säger hon.

(Kristianstadsbladet, Smålandsposten, m.fl. hösten 2007)

Det är alltid roligt att hitta läsare som läst det man har skrivit, ännu roligare om de gillar det som de har läst och allra roligast när de dessutom berättar det för andra.
Det har till exempel Nisse Scherman i Stockholm gjort.

Du kan läsa hela hans recension av Whisky Blues här.

Några rader citerar jag:

"Detta är något så ovanligt som en whiskydeckare. Och eftersom jag både gillar deckare och whisky öppnade jag boken med stor förväntan och spänning. Och jag blev inte besviken, snarare överraskad över hur mycket jag tyckte om denna historia...Storyn har ett bra driv, det är lättläst utan att vara löjligt och här finns gott om humor och fängslande karaktärer. För mig som sysslat mycket med dart är det en extra krydda att man här kan finna en dartspelade bov vid namn Bill O’Bull..."

På en stundtals alltför sprakig mobiltelefon från Indianapolis, Indiana får jag höra hur det gick till när rock n’rollen föddes.
   Det är DJ Fontana som berättar. Han var med när det hände.
   Det här är ren och skär musikhistoria.
   Det var den 16 oktober 1954.
   Dominic Joseph Fontana var trummis på en lokal strippklubb i Shreveport, Louisiana och lördagskvällar hoppade han in och spelade trummor i husbandet på radioshowen ”Louisiana Hayride” som sändes av radiostationen KWKH till ett antal stater i södra och mellersta USA inför en fullsatt konserthall i Shreveport. Radiolyssnarna kunde räknas i miljontal.
   På scenen den här kvällen stod en nervös 19-åring från Memphis vid namn Elvis Aaron Presley.
   Bakom ridån satt DJ Fontana och trummade.
   Det gjorde han alltid. ”Louisiana Hayride” var främst ett forum för countrymusic. Stjärnorna hette Hank Williams, Faron Young, Tex Ritter, Hank Snow, Johnny Cash och annat. Och trummor var inte riktigt rumsrent i countrymusikens finrum. Därför fanns trummisen inte ens på scenen.
   DJ Fontana berättar:
   - Några dagar före showen blev jag uppkallad till kontoret. De ville att jag skulle lyssna på en platta de hade fått. Det var ”Good rockin’ tonight” som var inspelad av Sam Phillips på Sun Records i Memphis.
   - Jag tyckte det lät riktigt bra och undrade hur många musikerna i bandet var, fem eller sex...?
   Men de var bara tre. Det var Elvis, Scotty Moore och Bill Black. Vilket förvånade DJ och han höjde betyget till riktigt, riktigt bra.
   - De frågade om jag ville hoppa in och spela trummor tillsammans med bandet, så det gjorde jag, säger han.
   - Jag bara råkade vara där, tillägger han försiktigtvis.
   Hur var Elvis den där första gången?
   - Han var en blyg, ung man. Och det var nog så jag såg honom under hela vår tid tillsammans, säger Fontana.
   Det blev fjorton år tillsammans med Elvis.
   - De absolut bästa åren i mitt liv, säger han utan en sekunds tvekan.
   Därför turnerar DJ Fontana fortfarande och spelar Elvislåtar. Varje år i januari är det en fjortondagarsturné till ”kungens” minne i USA. Efter Indianapolis bär det vidare till Cincinnati, Ohio.
   Elvis Presley skulle ha fyllt 71 år den åttonde januari i år. Fontana själv fyller 75 den 15 mars. Då är han redan på väg till Sverige och en turné med ”Cadillac Band”, en grupp svenska musiker som älskar spela rock n’roll. Och ja, bandet är döpt sedan DJ Fontana hörde Hep Stars inspelning av ”Cadillac”.
   Men tillbaka till ”Louisiana Hayride” den där kvällen då Elvis, Scotty Moore och Bill Black stod på scenen, och DJ Fontana trummade rytmen till låtarna bakom draperiet, utanför publikens synfält.
   - Jag hade bestämt mig för att hålla en låg profil och bara följa med baktakten, utan att använda cymbalerna, berättar DJ Fontana.
   Två låtar blev det. Och rock n’rollen föddes när låten ”That’s allright Mama” likt en tsunami färdades på radiovågorna ut över södra och mellersta USA. Countryfantasterna i studiopubliken mjuknade dock först när kvartetten spelade låtarna en andra gång längre fram i showen.
   Reaktionen hos radiolyssnarna blev desto större. Något liknande hade de aldrig hört förr.
   Elvis återvände till Shreveport med föräldrarna Vernon och Gladys och skrev ett kontrakt för ett år. Han fick 18 dollar per spelning, de andra i bandet 12 dollar var.
   Och DJ Fontana blev medlem av ”The Blue Moon Boys”, fick lämna sin plats bakom draperiet och stiga fram på scenen. Vilket gjorde arbetet betydligt enklare. För han hade sitt eget recept för att sätta takten rätt.
   - När jag jobbade på strippklubben följde jag alltid strippornas rörelse för att få musiken och rytmen att stämma. När jag spelade bakom Elvis var det i princip samma sak, säger DJ Fontana.
   Han förklarar:
   - Vi hade i början ingen medhörning på scenen och ibland var oväsendet från publiken så högt att jag inte hörde vad han sjöng. Då var det bara att låta rytmen följa Elvis stundtals rätt häftiga rörelser. Vi hade lärt oss att läsa hans rörelser och visste var i låtarna han var.
   Scotty Moore har uttryckt det så:
   - Vi var sannolikt det enda band i hela världen där musiken bokstavligt talat styrdes av ett arsle.
   I knappt två år spelade Elvis på ”Louisiana Hayride” och paradoxalt nog betydde det som var början på den unge elektrikerns musikaliska karriär samtidigt slutet på eran för det populära radioprogrammet. Countrymusikens popularitet dalade. DJ Fontana har ytterligare en förklaring:
   - Jag tror att showen som så många andra radioprogram konkurrerades ut av TV.
   DJ Fontana har inte ett ont ord att säga om den blyge, unge man som han något år senare blev anställd av. Scotty Moore och Bill Black övertalade Elvis att kontraktera Fontana på heltid, men först sedan de sagt att de avstod en del av sin lön för att finansiera trummisen.
   Men Elvis tog egentligen aldrig riktigt hand om sina musiker. Inte på samma sätt som han födde och gödde de ungdomsvänner som kallades Memphismaffian, ett gäng kamrater som fungerade som stjärnans chaufförer, sällskap och livvakter.
   Det var inte ovanligt att Elvis köpte en ny Cadillac till var och en.
   - Det kom senare. Då hade jag redan slutat spela med honom. Men jag fick en diamantring. Den har jag fortfarande kvar, säger DJ Fontana.
   Och oavsett vad som skrivits och sagts om Elvis och hans manager, låtsasöversten Tom Parker, som egentligen var en illegal holländsk invandrare och före detta tivoliarbetare vid namn Andreas Cornelis van Kuijk, så är DJ Fontanas minnen enbart positiva.
   - Vi hade roligt när vi turnerade tillsammans. Och det måste man ha om man är tillsammans på resor som sträcker sig 500 miles i taget, säger han.
   Det var mycket skratt och en hel del practical jokes. Som till exempel den där gången när Fontana slängde ut Elvis skor genom sidorutan, ut på motorvägen, i full fart på väg mellan två konserter.  
   - De luktade något alldeles förfärligt, säger han, och både leendet och glimten i ögat hörs i telefonen.
   Följden blev att Elvis tvingades sjunga i bara strumporna på kvällen.
   Och överste Parker?
   - Han var OK. Hände det någonting sa han att han skulle ta hand om det. Och det gjorde han alltid, säger Fontana.
   Elvis karriär var jordskredsartad i slutet av 1950-talet och de första åren på 60-talet. Hitsen kom slag i slag och stjärnan började också spela in film. Någon hett eftertraktad Oscar blev det aldrig för Elvis och i dag är filmerna mest en kuriositet. DJ Fontana var själv med och spelade in fyra filmer med Elvis, bland annat ”Jailhouse Rock”.
   När DJ Fontana, Scotty Moore och Bill Black slutligen sade tack och adjö till Elvis 1968 hade Fontana medverkat på över 460 inspelade låtar.
   Vilken Elvislåt håller du högst då?
   - Jag kan inte peka ut någon speciell, jag gillar alla. Men mina favoriter finns bland gospellåtarna. Han hade så oerhört mycket mer känsla i rösten när han sjöng gospels. Det var lätt att höra skillnaden, säger han.
   Varför splittrades ni?
   - Elvis ville tillbaka till Las Vegas. Det ville inte vi, säger han.
   Då, 1968, hade Elvis inte gjort en konsert på sju år, hade inte haft en listetta sedan 1962, och ”The Hillbilly Cat” som han kallats under åren i Memphis och Louisiana hade mer förvandlats till en sångare i Sinatras eller Dean Martins salongsfähiga stil. Så kom andra vågen, med bland annat ”Suspicious Mind” och ”In the ghetto”. Därefter blev det Las Vegas.
   Då hade DJ Fontana stakat ut en egen karriär.
   Han har spelat med mängder av världsartister. Paul McCartney, Johnny Cash, Dolly Parton, Ron Wood och Keith Richards för att bara nämna några av dem. Aldrig mer har han behövt sitta bakom scenens draperi och spela.
   På 1990-talet samlade han Scotty Moore och Bill Black tillsammans med en rad gästartister och gjorde albumet ”All the Kings men”, med bland annat låten ”Deuce and a quarter” som blev en hit världen över och spelades mycket även i svensk radio.
   - Jag skulle gärna göra om det, men det är svårt att samla grabbarna nu. De är spridda över hela världen, säger DJ Fontana, innan han ursäktar sig att det börjar bli tid att ge sig av från Indianapolis till nästa spelning i Cincinnati.
   En sista fråga: Vad är det som gör att Elvis fortfarande är så oerhört stor?
   - Jag vet faktiskt inte. Jag har ingen aning, säger han och låter uppriktigt förvånad själv.

(Kupé 2006)

"Per Erik Tell har skrivit ett antal väl mottagna kriminalromaner från Skåne (själv är han radioreporter från landskapet och har skaffat sig många fans genom sina program i Radio Kristianstad), förutom att han har skrivit om belgiernas fasansvärda framfart i Kongo för hundra år sedan och författat intressanta reseskildringar från USA. På senare tid har han varit bosatt i Argentina, men har flyttat hem igen, till Göteborg. Att han är en globetrotter bevisas kanske av att den nya boken Whisky Blues (skriven tillsammans med konstnären Börje Berglund) utspelas huvudsakligen i Skottland.

Whisky Blues är både en kriminalberättelse och en historik över den skotska whiskyn. I romanen auktionerar  MacMillan Distillery i Pitlochry ut sin 500-liters tunna Cask 1962 som anses vara världens bästa whisky  på en auktion i Aberdeen. Den säljs för 25 miljoner pund, vilket betyder att det åtminstone är världens dyraste spritförpackning.

För att reda ut bekymren tillkallas en kvinnlig, före detta hemlig agent med drag av både Modesty Blaise och Lisbeth Salander. Det visar sig att mycket har att göra med brevbäraren (som får heta postmannen trots att han ringer fler gånger än två) Oliver Campbell, som upplever en ganska kort men mycket intensiv tid i Pitlohcry. Det blir en kärleksberättelse förutom en story om oväntad död, men tyvärr mest om whisky och skotsk kulturhistoria, som inte minst Berglund kan mycket om och är särskilt förtjust i. Inget ont i det, men det får också berättelsen att sacka där den inte mår bra av inbromsningen.

Det man förväntar sig bli en actionthriller blir lite av en pusseldeckare, visserligen fylld av festliga upptåg och ögonkast mot kontemporära händelser. Det blir lite lattjo där berättelsen skulle ha mått bättre av gravallvar.

Det betyder inte att det här är en dålig kriminalroman, det är det inte. Bitvis är den rolig (inte minst den kärleksfulla beskrivningen av en åldrig whiskyspecialist och av en leende hund med ett litterärt namn) med blinkningar mot deckarens manschauvinistiska klichéer. Den är på sina ställen riktigt spännande, dock utan att nackhåren reser sig alltför besvärande.

Kristianstadskonstnären Börje Berglund föddes 1948 i Skövde. Hans favoritwhisky heter Talisker.
Per Erik Tell föddes 1956 i Ystad. Han är mest förtjust i Old Pulteney. Förutom att han är författare har han varit förläggare i Vinslöv. Hans nu nedlagda förlag hette Tinna & Tells."

KJELL E. GENBERG

Nästa reportage i serien om gamla idrottshjältar skulle ha handlat om Ricky Bruch. Men nu visar det sig att jag inte hittar texten, varken till den eller den om Ingemar Ingo Johansson. Båda två publicerades i Kupé under 2005.
Istället avslutar jag serien här i bloggen och lovar att återkomma med andra intressanta porträtt framöver.

Och som en tröst i bedrövelsen bjuder jag (och Ricky) på några bilder, så länge. Glöm inte att han också är gammal skådespelare.
 

Jag fortsätter serien om gamla idrottshjältar som publicerades i tidningen Kupé under 2005-06. Nu skridskostjärnarn Jonny Nilsson!


   Jag var oerhört stolt över min tunna stickade grå mössa med röd fartrand, som en sorts mittbena, när jag var liten. Den satt som slickad över huvudet, med en liten spets längst fram och ned över öronen.
   Det var nämligen en sådan som skridskoåkaren och idolen Jonny Nilsson hade.
   När jag drog ned mössan och glattade runt i gummistövlarna förvandlades de tillfrusna vattenpölarna i södra Skåne till Bisletts enorma skridskooval. Klas, Lillebror och Beben blev den mångtusenhövdade jublande publik som hurrade när världsrekorden rök sin väg.
   Jag var sju-åtta år.



   Ungefär lika gammal var den blivande världsmästaren och folkhjälten  Jonny Nilsson i Forshyttan när han cyklade jämsides med maratonlöparen Gustav Jansson som varje dag sprang 2,5 mil från hembyn till Hagfors i Värmland för att köpa Expressen och hem igen med tidningen under armen.  
   Gustav Jansson kom trea i maraton i OS i Helsingfors 1952, efter fantastiske Emil Zatopek. Sedan dröjde de svenska friidrottsmedaljerna mer än tjugo år tills Anders Gärderud tog guld i Montreal 1976.
   Men 1952 hade Jonny Nilsson fått en annan idol. Vinter-OS hölls i Oslo och Jonny slukade allt om de olympiska spelen och Mora-Nisse Karlsson var den store förebilden.
   Jonny Nilsson satsade på skidåkning.
   - Och backhoppning, berättar han lite överraskande, när vi träffas över en lunch i centrala Göteborg.
   Han har fyllt 62 år, är elegant klädd i vinröd kostym och slips, och ser fortfarande mycket vältränad ut. Han är själva sinnebilden av en estet.
   Därför känns det föga förvånande när han berättar att han tröttnade på skidåkningen.
   - Skidorna var ett evigt rännande i ensamma skogar och över ödsliga marker med enbuskar och tallbuskar och sedan slaskade man blåbärssoppa över hela ansiktet och spillde över tröjan, säger han och skrattar.
   Då, 1955, vann Sigge Eriksson skridsko-VM i Moskva.
   - Jag tyckte det var oerhört tjusigt och stiligt med skridsko, och genom Sigges VM-guld ökade intresset lavinartat för sporten. Jag bestämde mig för att satsa på skridsko, säger han.
   Tränat hade han redan börjat med.
   - Jag sprang över myrarna i Värmland med gummistövlar. Det var tungt, men jag läste Rekord-Magasinet och drömde om kommande framgångar, som gjorde det lättare att stå ut.
   1957 flyttade lantbrukarsonen Jonny Nilsson från Forshyttan till Flipstad, fick jobb på Vägverket och började skridskoträningen på allvar.
   - Jag pratade in mig hos vaktmästaren på idrottsplatsen och fick tillåtelse att träna på bandyplanen på kvällarna. Efter det att grindarna låsts klockan nio, berättar han.
   Så varje dag, som startat hos Vägverket halv sju, avslutades halv tio på kvällen med att Jonny kastade skridskorna över stängslet som inhägnade idrottsplatsen, klättrade själv över, och sedan sopade han isen innan han kunde ägna en timme åt sin åkning.
   Det var långt kvar tills han skulle sopa banan med motståndarna.
   - Jag höll på i två år utan större framgång.
   Vilket inte innebar att han gav upp. Tvärtom. Han gick in i tyngdlyftarklubben och satte igång med skivstångsträning. Och inte måttligt heller.
   - Jag tog i så mycket det gick. Körde lätt 125 kilo i bänkpress och över tvåhundra i knäböjningar. Det var hårdaste möjliga träning.
   Dessutom levde han asketiskt. Han vispade råa äggulor, käkade vetegroddar och drack en sorts chokladpulver som importerats från Australien.
   - Mor varnade mig och sa att jag skulle förstöra mig. Men vem lyssnar på sådant? Det var långt till ålderdomen.
   Han skaffade racercykel och cyklade och simmade under sommaren för att hålla sig i trim.
   Sedan kom också resultaten.
   Hela tiden hade han en träningskamrat som hette Göran Johansson. De var jämngoda i allting, men när det blev allvar var alltid Jonny den bäste.
   - Jag har nog alltid haft förmågan att ta det spontant och inte tänka för mycket, säger han.
   - Jag var heller aldrig någon supertalang, trots att alla i efterhand har sagt att jag var ett unikum, men jag var bara en produkt av stenhård träning.
   Bara?
   - Du måste också ha en fanatisk brinnande låga att vilja bli bäst.
   Det hade Jonny Nilsson.
   Och han blev bäst.
   I en sport som var oerhört stor. Så stor att det är smått ofattbart idag att höra berättas om en publikskara på 25.000 personer när SM avverkades på Ullevi i Göteborg.
   Det här var i en tid långt före det att dokusåporna parkerade svenskarna i TV-soffan.
   - Efter en tävling i Bergen i Norge 1966 satt 22.000 personer kvar på läktarna efter tävlingarna för att se på när jag fortsatte med mina träningsvarv efteråt.
   I Norge älskade man Jonny Nilsson, som utmanat och slagit flera av de egna åkarna som norrmännen betraktade som bäst i världen. Namnen flimrar förbi, Fred Anton Maier, Knut ”Kuppern” Johannesson och nye supertränaren Stein Johnsen, är bara några av dem.
   Jonny har besvarat den norska kärleken. Flera gånger i vårt samtal tänds en alldeles speciell glimt i blicken och så citerar han en norsk ledare eller journalist på ren och klingande norska.
   - Jag tror att norrmännen gillade mig för att jag aldrig var uppkäftig, utan bara uppriktig. Jag hymlade inte med någonting, säger han.
   Så tar han till sin hemsnickrade norska med värmländsk brytning när han avslöjar hur en norsk starter vid tävlingar på Bislett 1965 lutade sig fram till Jonny och viskade:
   - Gör dig redo Jonny, och sedan sticker du iväg som en raket när vinden är den rätta för dig. När du åker så skjuter jag.
   Men ”fusket” kom av sig. Jonnys parkamrat i loppet, holländaren Kees Verkerk, tjuvstartade, och Jonny kom i otakt med de tjuriga vindarna.
   Framgångssagan Jonny Nilsson började med VM på Leninstadion i Moskva 1962.
   Men det var nära att han aldrig kom dit. Ledarna ansåg honom visst kvalificerad, men han var i yngsta laget. Han var bara 19 år.
   Norrmännen storsatsade. De kom i en helt revolutionerande dräkt – i nylontrikå. De kallades ”Fantomgänget”.    
   På 5.000 meter lottades Jonny i sista par, som startade strax före klockan tolv på natten. Han gick i mål dagen efter (!), några minuter efter tolv. Och Jonny ledde överraskande fram till och med sista varvet. Vann gjorde en annan svensk, Ivar Nilsson.
    Nästa dag var det dags för den långa distansen, 10.000 meter.
   Jonny Nilsson vann distansen och det var inledningen på en makalös karriär. Ivar Nilsson kom tvåa. Under fem år var det sedan ingen som slog Jonny Nilsson på 10.000 meter.
   Men de norska trikåerna hade satt fart på utvecklingen. Alla insåg att de skulle ha en dräkt som släppte igenom luften och gav minsta möjliga luftmotstånd.
   - Jag gick in i en dambutik och köpte kalasbyxor. Jag såg ut som en strippa, med sömmen i rumpan, berättar Jonny och skrattar åt minnet.
   Nu var det liv i luckan inför VM i Japan 1963. En norsk fabrik sydde nylontrikåer för glatta livet och det norska fantomgänget vässade formen för att utmana den svenske uppkomlingen.
   Jonny gillade uppmärksamheten.
   När han steg ombord på planet på Arlanda som skulle ta honom till Tokyo sa han till TV-reportrarna att ”nu ska jag åka till Japan och knyta upp svansen på norrmännen”.
   Med på planet fanns en norsk journalist som ansåg att Jonny inte hade en chans mot Knut Kuppern Johannesen.
   - Vinner du ska jag putta en ärta uppför vulkanen med näsan, säger Jonny på sin norsk-värmländska och citerar den norske journalisten.
   I EM före OS hade norrmännen varit outstanding. De gjorde rent hus med konkurrenterna och kom etta, tvåa, trea och fyra.
   Japan-VM blev Jonnys verkliga genombrott.
   Han satte tre världsrekord. Vann 5.000 meter och på 10.000 meter satte han nytt världsrekord med tretton (!) sekunder, trots ett ymnigt snöfall.
   Det blev den mest spännande VM-avslutningen någonsin. Efter de första tre distanserna ledde Jonny hela VM med bara 1,2 sekunder före norrmannen ”Kuppern” Johannesen.
   På 10.000 meter, stod de sida vid sida, redo för 25 varv runt ovalen. Men Jonny Nilsson slog norrmannen med 200 meter efter ett fantastiskt åk.
    Den norske journalisten bör rimligen fortfarande trilla ärta med näsan uppför den japanska vulkanen.
   Året därpå var det OS i Innsbruck i Österrike.
   Då blev det storbråk med norrmännen.
   Men en sak i taget. Redan i november 1963 var Jonny i kanonform.
   - Jag trodde jag skulle vara i form hela året. Men en vecka före EM försvann formen totalt. Jag hade inget flyt på grejorna, säger han, och vet än idag inte riktigt vad det var som hände.
    På 10.000 meter i OS lottades Jonny i första par på morgonen.
   - Först tyckte jag att det var otur att köra först, men det gick bra. ”Kuppern” skulle köra i sjunde par, men efter sjätte par blev det paus och ismaskinen körde ut för att förbättra isen. Så långt var allt gott och väl. Förhållandena för de båda antagonisterna borde vara jämngoda.
   Men ”Kuppern” gjorde ett dåligt lopp.
   - Norrmännen blev stenförbannade. Och när Kuppern väl kom i mål visade det sig att han hade en tid som var 15-16 sekunder sämre än min.
   Eftersom det var en svensk tävlingsledare, Sven Låftman, som stod bakom beslutet med ismaskinen vädrade alla norrmän en kupp mot Kuppern.
   - Efter fyrtio år är detta fortfarande infekterat i Norge, säger Jonny och skrattar.
   1965 flyttade Jonny Nilsson till Göteborg och började arbeta hos en fastighetsmäklare. Han var 21 år gammal och hade redan börjat ifrågasätta om det var det här livet han drömde om. Skulle han fortsätta hårdsatsningen och sitta kvar i ett svettigt omklädningsrum tills han var 35?
   Men det var först efter OS i Grenoble 1968 som han bestämde sig för att sluta.
   1966 kom han trea sammanlagt i VM. 1967 var ett rätt dåligt år och EM gick i Lahtis i Finland. I 35 minusgrader. Det var stora sprickor i isen av kylan och ögonen frös igen. Men en reporter på Expressen gav Jonny ett tips.
   - Jag lyckades komma över den enda mopedtratt jag kunde hitta i hela Lahtis. En sådan där plasttratt som skulle skydda mot kylan. Jag ville inte förstöra synen.
   Han skrattar mycket under vårt samtal. I efterhand är det mesta roligt.
   Men mopedtratten blev inte helt lyckad. Det blev möjligen lite mildare för ögonen, men syret byttes inte ut tillräckligt, och tratten blev en stor isklump.
   - Jag såg ut som en foxterrier och fick sprängande huvudvärk, säger han och tillägger:
   - Alltihop i direktsändning i TV!
   Han förberedde nu sin sista satsning inför Grenoble.
   - Jag tränade stenhårt. Sprang tre mil om dagen. Men på ett träningsläger en tid före OS fick Johnny Höglin influensan och strax efter slog den till mot mig.
   Huvudvärk, matthet och 40 graders feber.
   På 5.000 meter skulle Jonny åka sist, utan parkamrat. Så han tog det lugnt på hotellet, åt en rejäl middag och satt och smälte den när en ledare kom instormande och sa att han hade blivit flyttad, på grund av en tysk, Zimmerman, som utgått ur tävlingen.
   - Jag var proppmätt. Jag kände mig som en boaorm som just fått ett skrovmål.
   Men det var bara att hänga med. In efter grejorna och iväg i en polisbil till arenan.
   - Någon uppvärmning blev det inte tal om. Polisbilen körde fram till en öppning vid ena kortsidan. Där togs överdragsjackan av och sen skrinnade jag fram till startplatsen, där startern väntade.
   Det säger sig själv att det inte gick så bra. Svenskarna Johnny Höglin, Örjan Sandler och Jonny Nilsson kom femma, sexa och sjua. Fred Anton Maier vann.
   När Jonny Nilsson bestämde sig för att sluta var intresset för skridskosporten på topp i Sverige. OS-laget i Grenoble bestod av 21 personer. Det största någonsin.
   - Ur denna moras växte en ny idé fram. Jag såg publikintresset och insåg att det här var en fin arenaidrott.
   Jonny Nilsson ville dra igång en proffscirkus inom skridskosporten. Han fixade en finansiär i Atlanta, Georgia och samarbetade med stjärnadvokaten Henning Sjöström. De sexton främsta av världens bästa åkare kontrakterades.
Under två år kördes tävlingar i Norge, Holland och en gång även i Rättvik.
   Men sedan sprack det.
   - De höga herrarna i idrottens styrelserum slog bakut och anklagade mig för att privatisera idrotten. Jag blev en paria och förbjöds att beträda en idrottsarena i fortsättningen. Och när de dörrarna stängdes hoppade åkarna av. Så plötsligt stod jag helt ensam.
   Visst har Jonny Nilsson en del bitterhet att skopa över hycklande idrottsledare som inte ville välsigna projektet som kunde gett skridskosporten en ytterligare skjuts.
   Men han fick åtminstone ett erkännande i efterhand. På ett internationellt toppmöte i Davos flera år senare, där också OS-generalen Juan Antonio Samaranch deltog, togs Jonny avsides, och fick en ursäkt. Då hade amatörismen redan spelat ut sin roll i världsidrotten. Men då var det så dags för skridskosporten.

Vid Redbergsplatsen hittade jag det här spännande funkishuset. Den finska pingstkyrkan. Men det är en gång i tiden, närmare bestämt 1935, byggt som biografen Flamman.
Arkitekten hette Sten Branzell och konstnären Gunnar Ström stod för konstnärlig utsmyckning. Toatlt kostade det 333 000 kronor att bygga.
Premiärfilm var "Flickornas Alfred" med Birgit Tengroth och Sture Lagerwall.
Biografen slog igen 1982 och i dag är det alltså finska pingstkyrkan som huserar här. Dock ägs byggnaden fortfarande av AB Cosmorama.

Reportaget om Uffe Sterner i Kupé 2005 fick också stort genomslag. Blev underlag för ett kapitel i boken NHL-stjärnor 2005 (eller 2006?) och Lasse Anrell skrev en krönika i Aftonbladet som helt och håller grundade sig på min artikel...

Håll till godo!
  

När jag var tio år gammal och hade blivit opererad för blindtarmsinflammation fick jag mitt första hockeyspel – ett Stiga Pro med platta plåtgubbar.
   Varje kamp mot kamraterna Thomas och Thomas var att själv ta plats i radiobåset hos Hyland eller korthugget kommentera de svartvita TV-bilderna från någon klassisk VM-rink.
   De platta plåtgubbarna var nogsamt uttagna för landslagsspel. Hos de kanadensiska lönnlöven minns jag Terry Caffery och Fran Huck. Målvakten hette Broderick.
   Centern i Tre Kronor var självskriven.
   Ulf Sterner!
 

   Det sägs alltid att man inte kan jämföra idrottsmän från olika tidsepoker med varann, men när Tommy Töpel, flerårig sportchef i Svenska hockeyligan, intervjuades på sin 60-årsdag i december så sa han till Dagens Nyheter:
   -  Släng er i väggen Foppa och Sudden!
   - Uffe Sterner, värmlänningen med den magiska klubban, är alla tiders främste svenske hockeyspelare.
   Odiskutabelt så var han i alla fall den förste européen i National Hockey League, när han 1964 flög över Atlanten till New York Rangers.
   - Det var jag och en amerikan som var de enda utlänningarna i hela ligan. Annars var det bara kanadicker, berättar han, när vi träffas över en dagens lunch i Löfbergs Lila Arena i Karlstad.
   Jag väljer fisk. Sterner tar något som restaurangen kallar för Karlssons frestelse.
   Det är dagen efter det att hemmalaget Färjestad fått stryk av ett välspelande Frölunda med 4-0. Ulf Sterner var där som vanligt. Trots sin värmländska identitet kunde han uppskatta matchen.
   - Till skillnad från de flesta andra i arenan såg jag två lag på isen, säger han, och ler.
   Enögdhet har aldrig varit Sterners handikapp.
   Dessutom har han flera säsonger bakom sig just i Frölunda. Ett lag som han fortfarande skattar mycket högt. Det var Frölunda som tog emot honom när han hade sagt vad han tyckte till Färjestads ledare, och de svarade med att slänga ut honom.
   - Jag säger alltid vad jag tycker. Det är sällan populärt, konstaterar han.
   Den imponerande arenan i Karlstad håller på att städas efter gårdagens holmgång. Det ligger drivor av skräp; hamburgerpapper, ölburkar, muggar och servetter överallt.
   - Hockeypubliken är bedrövlig idag. Skränig, bråkig och höggradigt berusad, säger Sterner.
   Alkohol och idrott har han också sagt vad han tycker om.
   När han 1990 gick en tränarkurs var sju av tio fulla på lördagskvällen och bakfulla på söndagen. Även kursledarna.
   Då röt Sterner till:
   - Det är alltså inte så förvånande att Sverige har så dåliga hockeytränare!
   Ulf Sterner har alltid tagit ishockeyn på största allvar. Det har varit så allt sedan han som tioåring snörade på sig hockeyrören i värmländska Deje och skrinnade på landsvägen (!) till rinken för att spela tvåmål, eller bara lägga grunden till sin enastående teknik, öva på finter, klubb- och puckbehandling. 
   Hockeybanan i Deje låg alldeles invid en herrgård. De fina fröknarna där kallade banan för ”Dårbingen” och förbjöd all skotträning på söndagarna, för då skulle damerna sova middag efter kyrkobesöket. Då fick de absolut inte störas av hårda puckar som smällde i sargen.
   Han vara bara tolv år när han debuterade i Dejes a-lag.
   Ulf Sterner är född 1941 i en idrottsfamilj. Pappa var fotbollstränare hemma i Deje. Visst spelade grabben fotboll också, men hockeyn var kolossalt mycket större i Värmland. Det fanns tre lag i högsta serien. Det var Forshaga, Grums och Bofors.
   Redan som 15-åring debuterade han i allsvenskan. I ett Forshaga som också hade en annan av svensk hockeys största lirare -  Nisse Nilsson.
   Ett år när de spelade hemma mot topplaget Djurgården var de tvungna att spela matchen på Färjestadrinken. Inte mindre än 10.001 personer ville se matchen.
   Men efter hand blev det sämre tider för bruket. Det var svårt att ordna jobb för hockeyspelarna, så 1961 flyttade Ulf Sterner till Göteborg och Frölunda. Här hamnade han i samma lag som landslagsspelarna Sura-Pelle Pettersson, Lasse Lundvall och Gert Bloomé.
   - Det var en fantastisk tid i Frölunda. Matcherna spelades utomhus på gamla Ullevi och publikrekordet var 23.000, men det hände att publiken forcerade grindar och plank och när Frölunda mötte Djurgården uppskattades publiken till mellan 30 och 40.000 personer!
   Under Sterners tid i Frölunda infördes en ”Lex Sterner”. Om motståndarlaget fick straff, ersatte nämligen Ulf Sterner målvakten. Och istället för att stå kvar i målet skrinnade han helt enkelt ut, mötte straffläggaren och lurade pucken av honom.
   - Jag knep tio av elva straffar innan hockeyförbundet införde regeln att målvakten alltid måste stå, berättar han och skrattar åt minnet.
   Sportjournalisten Ulf Jansson fick för sig att lansera Sterner i NHL. Så det bar iväg över Atlanten.
   Det fick naturligtvis stor uppmärksamhet. Den legendariske sportredaktören R:et Eklöw satte in en bild på Uffe i tidningen under rubriken - ”så här såg han ut då han åkte”.
   Sterner som skrev en krönika i GHT, Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning, kontrade med en bild på, den inte alltför fagre, Eklöw och rubriken ”vilken liga har du lirat i?”. Han tog hem poängen igen.
   Men Nordamerika och NHL var ett stort steg för en europeisk hockeyspelare i mitten av 1960-talet. Det var bara sex lag i världens bästa liga och i princip inga utlänningar. När Sterner debuterade var han och en amerikan de enda som inte var genuina lönnlöv – kanadensare.
   - Attityden var ”you fucking swede”, och det var kanske inte så konstigt. En på tusen av alla kanadensiska juniorer kunde ta steget upp till NHL. Jag var en utböling som tog deras jobb.
   Han fick börja i farmarlaget St. Paul Rangers i Central Hockey League.
   - Jag blev ständigt jagad och tufft tacklad och gjorde inte en poäng på de första fem matcherna.
   - Då kallade tränaren in mej och sa att, nu Ulf, nu har vi lekt färdigt.
   Så när backen som sett som sin uppgift att trycka till svensken kom skrinnande i full fart i nästa byte, satte Uffe upp klubban i en perfekt crosscheck och skickade kanadensaren i isen.
   Förlåt uttrycket, men isen var bruten.
   I nästa match gjorde Sterner två mål och en assist, och i matchen därpå blev det fem mål och en assist. Efter en månad ledde han skytteligan.
   Nu gick det så bra att Rangers ville flytta upp honom ett steg. Det betydde Baltimore Clippers i American Hockey League. Uffe hade fått höra att Baltimore var ett bedrövligt ställe att hamna på, så när de ringde och sa att det var dags, så gjorde han en typisk Sterner:
   - Jag sa nej och slängde på luren.       
   Men så lätt gick det inte. Det var bara att åka.
   Baltimore var precis så illa som befarat. Ulf Sterner har alltid varit oerhört disciplinerad och målinriktad och i Baltimore rådde rena villervallan. Efter varje match skulle laget gå ut och ta en öl. I praktiken innebar det att de söp sig kanonfulla.
   Den dagen Rangers kom och tittade gjorde Uffe två mål, och så var han framme vid målet – NHL och New York Rangers.
   Han fick spela fem matcher med laget. I fyra av dem var han en av lagets bäste spelare.
   Sedan skickades han och sju andra spelare tillbaka till Baltimore för att lyfta Clippers som gått till slutspel. Säsongsavslutningen blev rena Vilda Västern.
   - Spelarna ordnade en egen avslutningsfest. Det urartade totalt med förstörda hotellrum och vilda slagsmål. Slutligen satte en av spelarna sig i sin Cadillac och smet från polisen som sköt sex skott efter honom. Bilen blev ett såll och spelaren efterlyst i hela staten. Men sedan han betalat 10.000 dollar lades åtalet ned.
   Sterner åkte hem.
   Han sökte sig tillbaka till Frölunda, skaffade bostad i Kungälv. Men Frölunda hade värvat ihop ett riktigt bra lag, och Uffe behövdes inte.
   Då knackade det på dörren.
   - Där stod Des Moroney som var spelande tränare i ett hårdsatsande Rögle. Så jag åkte, med brorsan Ove, i smyg till Skåne.
   I smyg för att lanseringen skulle få så mycket större genomslag. Det fick det.
   Han minns lagkamrater som Björn Elvenäs, Pentti Lindgren, Kenneth Ekman och målvakten från Nordamerika, Tom Haugh. Rögle spelade i division II södra, men med det här gänget bar det raka vägen till allsvenskan.
   Sterner öppnade sportaffär och sålde själv biljetterna till matcherna. Det var utsålt i Vegeholms ishall varenda match.
   - Det var en riktigt rolig tid, säger han.
   Men inga träd får växa till himlen. Rögle BK fick växtvärk, och plötsligt blev det problem med löneutbetalningarna. Efter två säsonger kunde han lämna föreningen gratis. Då blev det hem till Värmland igen och för första gången i karriären Färjestad.
   Innan dess hann han dessutom med att bli skånsk mästare i bandy!
   - Jag spelade för Örkelljunga och vi slog Perstorp med 1-0 i DM-finalen. Jag gjorde målet genom att springa in i mål med bollen balanserande på klubban, skrattar han.
   Färjestad blev inte den succé han hade hoppats på. Sterner öppnade käften och krävde bättre ordning och reda i laget för att inte riskera sin landslagsplats. Då fick han beskedet att han inte var önskvärd längre.
   - Jag har alltid sagt vad jag tycker, säger han.
   Vilket inte var särskilt populärt hos Färjestads starke man, chefskronofogden Kjell Glennert.
   Men Sterner lät sig inte krusas, utan konstaterade att han var välkommen tillbaka till Frölunda. Så han pendlade tre träningar i veckan plus match mellan Karlstad och Göteborg.
   Sedan blev det ytterligare en proffssejour. Den här gången i London Lions i England, innan han var tillbaka i Färjestad, som trots allt är någon sorts hemma för honom.
   Karriären avslutade han i Hammarö, en knapp mil utanför Karlstad, 1990. Vilket innebar att han spelat topphockey under fem årtionden!
   Svenska Ishockeyförbundet har dessutom noterat Sterner för 189 landskamper, under elva säsonger. Själv hävdar han att han spelat 209 men att förbundet har sjabblat bort tjugo matcher för honom.
   Och Uffe har många minnen och roliga historier om alla åren i Tre Kronor, alltsedan debuten mot Tjeckoslovakien.
   - Jag hade spelat en b-landslagsmatch i Sundsvall, samtidigt som Tre Kronor fick stryk i Stockholm. Vi var fem-sex spelare som fick kasta oss på nattåget för att vara med i returmatchen dagen efter. Det gick bra. Vi vann med 11-2.
   Tre Kronor på den här tiden var idel legendarer som Sven Tumba, Nisse Nilsson, Lill-Strimma Svedberg, Sura-Pelle, Rolle Stoltz och Lasse Björn för att nämna några.
   Och det finns många historier.
   - Jag minns ett VM i Schweiz. Alla var omklädda i matchmundering på hotellet och med klubba och skridskor under armen skulle vi iväg till arenan. Men Tumba saknades. Ingen visste var han hade tagit vägen.
   En halvtimme före nedsläpp hittade de Tumba på ett torg i centrala Geneve där han stod och sålde ishockeyklubbor!
   - För honom var ingenting omöjligt. Det var “easy come easy go”.
   VM-guldet i Colorado 1962 var självklart en höjdpunkt i karriären.
   I matchen mot Kanada gjorde Uffe 1-0 och Tumba 2-0. Sedan hade de råbarkade transatlanterna fått nog av finliret och en spelare gav Sterner en spearing, en rejäl tryckare med klubban i mellangärdet, så att han fick föras ut på bår. Efter tio minuter var han inne på isen igen, grundlurade målvakten Seth Martin och gjorde 3-0 till Sverige.
   Efter det målet åkte han raka vägen till det kanadensiska spelarbåset och räckte lång näsa åt spelarna. En gest som inte kunde missuppfattas.
   Det tog hus i helsike. Full kalabalik.
   - Femton man kastade sig över sargen, in på isen och jagade mej, så jag var tvungen att kasta mej över planket för att komma undan, berättar han.
   Tre Kronor vann matchen med 5-3 och sista målet var det klassiska som ”gliiiiiiiiider in i mååååål”.
   Då har han gillat ryssarna bättre. Även om det umgänget också stundtals blev ganska tufft.
   Efter VM i Stockholm 1969, då Sterner utsågs till VM:s bäste spelare, gjordes artighetsvisiter hos ryssarna på Hotell Flamingo i Saltsjöbaden. Uffe såg hur Honken Holmqvist bars ut från den ryske tränaren Tarasovs rum, och en stund senare var det hans egen tur.
   - Det serverades rysk vodka i dricksglas. Skål och bottenupp och påfyllning på nytt. Efter en timme var det jag som bars ut, säger han.  
   Matchandet var inte alls lika pressat som idag. Reste Tre Kronor till Prag för dubbelmöte med Tjeckoslovakien var man borta i fem dagar, vilket innebar tre fridagar. Då var det kortspel som fyllde fritiden.
   Han minns hur Rolle Stoltz vid kortspelet frågade honom om han klarat av inkilningen ännu.
   - Jag var ung och grön och sade bara vadå?
   Då förklarade Stoltz att det betydde att han skulle kila ned till affären, köpa en sjuttifemma brännvin och leverera till de som spelade kort, och sedan försvinna därifrån.
   - Så det gjorde jag, säger han.
   Sterner har alltid varit en outsider och en ensamvarg. Han har sprungit två-tre mil i skogen alldeles ensam. Lite renlevnadsman har det varit över honom. Och kopplingen mellan sprit och sport har han alltid kritiserat. Men absolutist är han inte.
   - Jag var 21 år innan jag drack något överhuvudtaget. Frölunda var på väg att bli svenska mästare. Vi hade 4-4 mot Djurgården och när det var tjugo sekunder kvar satte jag ett skott i stolpen. En seger hade gett oss titeln. Den kvällen tog jag efter mycket trugande min första sup, säger han.
   I dag är Ulf Sterner hockeyinvalid och travtränare. Han har höftproblem som han kopplar samman med hockeyn, ligger i fejd med Riksförsäkringsverket om ersättning, och sysslar med travhästar på gården i Rud, utanför Karlstad.
   Att det inte är ofarligt blev han varse i augusti 2004 när en häst kastade med huvudet i stallet och en käkkrok slet sönder underarmen på honom. Musklerna på högerarmen revs upp och han riskerade att förblöda. Han var ensam hemma och har aldrig tyckt om mobiltelefoner.
   - Så jag gick ut och satte mej på vägen. Efter en kvart kom det en bil, säger han.
   Han syddes ihop med 48 stygn och det var närmast ett under att han inte förblödde.
   Den tuffe Uffe som spelade center i mitt bordshockeylag förnekar sig inte.
   Även i Löfbergs Lila Arena har han slutligen fått den uppmärksamhet han förtjänar. Sedan tre år tillbaka hänger Sterners tröja tillsammans med Håkan Loobs, Thomas Rundqvists och Ulf Samuelssons i hallens tak.
   När jag slutligen ber honom sätta ihop sitt eget allstar-team grunnar han en hel del innan han kommer fram till följande uppställning: Henrik Lundqvist i målet, backar: Tommie Bergman och Börje Salming, och så en kedja med Mats Sundin, Peter Forsberg och Mats Näslund.
   När jag ger honom en del menande blickar och några diskreta harklingar, faller han till föga, skrattar, och sätter in en bänknötare också:
   Ulf Sterner.
   Onekligen världens bästa reserv!

För att ge er något att läsa, tänkte jag publicera en del äldre reportage, ur gömmorna. Det här reportaget om Roger Magnusson i Kupé 2004, fick stort genomslag.


Jag bor granne med en legend.
   En myt som bara växer.
   Fortfarande tar fotbollsexperten Roland i franska Tele-Foot med jämna mellanrum fram filmsnuttar från cupfinalen 1972 mellan Olympique Marseille och Bastia.
   Roger Magnusson dribblar av den korsikanske backen Tossi gång på gång
i den här matchen, lurar fullkomligt skjortan av honom vid hörnflaggan, och
skickar ett perfekt inlägg som Josip Skoblar, som väntat, möter med pannan. 1-0!
   Matchen vinner Olympique med 2-1. Laget tar hem dubbeln. Både ligan och cupen.
   - Berätta om Tossi....berätta hur du gjorde bort Tossi. Jag får den uppmaningen alltid när jag är i Frankrike eller träffar franska journalister, säger Roger Magnusson och skrattar, när vi träffas på ett litet café på Gamlegårdens köpcentrum i Kristianstads invandrartätaste stadsdel.
   Gamlegården är ett av Sveriges många bostadsområden som smälldes upp under 60- och 70-talen. Miljonprogrammet. Invånarna heter Mohammed, Nguyen och Honkanen - och Magnusson!
   Här bor han i en liten lägenhet. En lirare så stor att armarna inte räcker till och munnen går ur led när experterna ska berätta om målen, dribblingarna och passningarna som tjusade publiken under nästan två årtionden.
   - Det är som Belleville i Paris, säger han, och morsar på männen som hukar vid schackspelet på bordet intill.
   Här läser han tidningarna på det lilla stadsdelsbiblioteket.
   Här har han sitt liv.
   - Jag trivs alldeles utomordentligt i den här anonymiteten. Här är jag som vem som helst. Och kan prata franska med nordafrikanska grannar.
   En av flera små motsägelser. Vem som helst kan inte prata franska med sina nordafrikanska grannar.
   Roger Magnusson kan aldrig bli som vem som helst.
   Roger är fotbollsspelaren som drack champagne med Nacka Skoglund på Bacchi Wapen och fick stående ovationer av bortapubliken under doftande
ljumma franska fotbollskvällar.
   Sagan om Roger Magnusson är en annorlunda berättelse om en annorlunda människa.
   Hans otroliga dribblingar blir mer och mer fantastiska ju mer åren går.
   Det finns ett skimmer kring Blomstermålagrabben och fotbollsartisten Roger Magnusson som aldrig någonsin lägger sig.
   Kanske blir han större och större för varje steg den moderna fotbollen tar bort från individualismen och artisteriet. Hans like kommer aldrig åter.
   OK, Nacka var kanske allra störst. Men då är Roger god tvåa.
   Och Roger älskar själv att berätta om sin egen idol - Nacka. Han lutar sig ibland fram över bordet, stoppar undan sin neutraliserade småländska, och imiterar gärna och väl söderkisens målande slang.
   Två lirare – i en enda match har publiken kunnat njuta av dom bägge. Sverige mot Polen i Solna 1964. Resultatet (3-3) är egentligen ointressant. Lika ointressant är det att Bosse Larsson debuterade och att han gjorde mål i matchen, liksom Prawitz Öberg och...just det, nittonåringen Roger!
   - Det var en oerhört stor upplevelse att få spela tillsammans med Nacka, säger han, och tillägger:
   - Trots att det var Nackas sista landskamp. Han var rejält sliten då.
   Roger berättar hur Nacka före matchen sagt ifrån att man inte fick slå löpbollar på honom. Och hur han faktiskt också tog slut efter 25 minuters spel.
   Men efteråt var det fest på Bacchi Wapen och nästan innan Nacka och gänget hann innanför dörrarna, Lennart Wing och Örjan Martinsson var också med, minns han, så sattes flaskorna på bordet.
   - Det var Dom Perignon, champagne av finaste märke. Och det var hela tiden folk som bjöd.
   Roger minns hur Nacka frågade om inte Roger kunde stanna i Stockholm några dagar och ”ha roligt”. Men Roger hade träning med Åtvidaberg att tänka på.
   - Fan Roger, säger han och man får känslan av att höra Nacka själv berätta, fan Roger, ring Julle och säg att du har ont i kistan.
   Han skrattar själv gott åt minnet, trots att han måste ha dragit historien många gånger. Hans minne är knivskarpt och ibland undrar jag om det kanske är samma lilla hjärnhalva som styr fotbollsartisteriet som håller reda på alla årtal, datum och namn som flödar ur honom. Själv glömmer jag ett namn efter en stund och kommer knappt ihåg vilken dag det är. Så kan jag heller inte klacka enkronor i rockfickan.
   Men låt oss börja från början.
   Farsan Harry Magnusson var en duktig fotbollsspelare. Så han värvades från en liten ort utanför Växjö till hårdsatsande Blomstermåla IK.
   Och här i gränstrakterna mellan den småländska urskogen och Kalmarslätten börjar historien om Roger Magnusson.
   Fotboll var hela hans liv under uppväxten. Alla spelade boll. Åtminstone fram tills dom var femton. Då skaffades mopeder och andra intressen tog överhand. Utom för Roger. Han hade debuterat i Blomstermåla, i a-laget, som fjortonåring, samma år som han hade sett Nacka och Inter tvåla till Kalmar FF med 13-2 (!) i en träningsmatch. Det var 1959.
   - Jag var där men lyckades aldrig komma fram till honom i högen av alla ungdomar som flockades, säger han och minns alltihop som om det var igår.
   Det här uteblivna mötet berättade han senare för Nacka och då tog denne av sig sin Internål och gav till Roger.
   - Det kändes stort. Så stort, säger han, med inlevelse.
   Redan då, i Kalmar, hade Roger bestämt sig för att bli fotbollsproffs. Så när kompisarna trimmade mopederna och skaffade spätta till bönpallen, stod Roger i källaren och trixade med en tennisboll, och utvecklade sin teknik.
   Och det gav resultat. Blomstermåla blev ett utropstecken i svensk fotboll och dess marsch i seriesystemet, dom nådde division II södra Götaland och fick stor uppmärksamhet. I Expressen skrev Stig Bodin om underbarnet och storklubbarna fick nys om att här fanns någonting som bara väntade på att hämtas hem.
   - Från IFK Norrköping ringde George Åby Ericsson och ville bjuda på krogen.
   Men det blev en annan Ericsson som tog hem spelet om guldklimpen. Facitchefen Gunnar Ericsson som styrde bruksorten Åtvidaberg och fotbollslaget med samma rika pondus.
   Roger berättar att Åtvidaberg skickade ned en bil till Blomstermåla och hämtade Roger.
   I boken ”Med Facit i hand – en reportagebok om ett familjeföretags uppgång och fall” skriver Allan Hall om hur det gick till när man värvade sin kanske största profil någonsin:
   ”När Roger Magnusson skulle värvas åkte Ljungquist (Bertil Ljungquist på Facits bokföringsavdelning och i ÅFF:s styrelse, förf. anm.) till Blomstermåla med gottpåsar till bröderna Benno och Pär. När Rogers far påpekade att en Stockholmsklubb lovat bjuda familjen på mat gjorde Ljungquist resan till Stockholm med hela Magnussonfamiljen. När måltiden var aväten på Hasselbacken fick blivande landslagsspelaren Benno Magnusson en hel femma att slå runt på Gröna Lund för.”  
   Tacka fan att Benno följde i brorsans fotspår och blev ÅFF:are några år senare.
   Det sägs att hela värvningen av Roger kostade Åtvid mindre än 10.000 kronor.
   Det var i april 1961.
   Han minns själv också att det spelade en stor roll att han trots allt fick en sorts utbildning. Han hamnade på en handelsskola i Linköping och fick  jobb på Facit.
   - Jag blev någon slags allmän kontorsnisse, säger han och skrattar.
   Det var den enda utbildning han hade i bagaget när han åtskilliga år senare vände hemåt till Sverige. Ett proffs med sjuårig folkskola och yrkeserfarenheter från att stapla gem och köra stencilapparater på Facit.
   I Åtvidaberg spelade Roger i fem år. Från juni 1961 till juni 1966.
   Han stortrivdes.
   - Det har alltid handlat om livskvalitet. Jag hade det i Åtvidaberg, jag hade det i Marseille och jag har det idag.
   Så spökar Nacka Skoglund igen.
   I augusti 1964 kom han till folkparken och klackade enkronor i rockfickan och skrålade ”Vi hänger me’”. Och efteråt träffades landslagspolarna.
   Roger tar på söderdialekten, låter kaffet kallna, och imiterar Nacka, som frågade:
   - Hur fan kan du bo i Åtvidaberg? Här finns ju bara en jävla gata...
   Livskvalitet var ordet.
   Och fotbollsartisteri var det som han betalade med.
   Likväl som han kan relatera matcher från Parc des Princes i Paris eller Stade Velodrome i Marseille så minns han hur hemmapubliken på Kopparvallen flyttade sig i halvtid för att stå på ÅFF:s högra långsida och i detalj kunna följa Magnussons dribblingar.
   En av hans bästa matcher är också från den här tiden.
   Åtvid tvålade till lokalkonkurrenterna Motala AIF med 7-0. I Motala. Och Roger gjorde fyra målpass.
   Minnet blixtrar till:
   - Det var i maj 1963...         
   Han läser inte ur gamla klipp eller dagböcker. Han bara minns.
   Men han glamoriserar aldrig. Han skryter inte. Snarare tvärtom. Han vet precis vad han var för någonting.
   - Ibland funkade det inte alls. Jag var en humörspelare. Vissa matcher gjorde jag ingenting. Absolut ingenting.
   Han berättar hur kraven blev högre och högre redan under ÅFF-tiden. Magnusson skulle göra en egen show. Så var det bara. Och dom kraven följde hela hans karriär. När han femton år senare avslutade den i Vilans BoIF i Kristianstad i division III Skåne, ringde bortalagens kassörer upp och frågade om Roger var med i laguppställningen. Då krävdes nämligen oftast mer plats för publiken än annars.
   Tränarna har betytt oerhört mycket för Roger. I Åtvid var det Antonio Duran. En tränare som lät Roger spela sitt spel.
   Vilket betydde – ta emot bollen, dribbla förbi backen, dra sig mot kortlinjen, och avsluta med inlägg snett inåt bakåt. Det blev aldrig offside.
   Tränare – och tillfälligheter!
   - Just det. Hela mitt fotbollsliv har styrts av tillfälligheter som har gjort att jag blev det jag blev.
   Dom allsvenska klubbarna,främst Djurgården och ÖIS låg på för ett kontrakt. Men Duran lugnade Roger med orden ”du blir snart proffs”.
   Det blev han.
   Han skrev på för Juventus vid fel tillfälle. 1965. När han flyttade 1966 hade det italienska fotbollsförbundet fått för sig att man skulle höja kvaliteten på landslaget och det blev importstopp på utländska fotbollsspelare i Italien. Så Juventusspelaren Magnusson hamnade i Bundesliga och FC Köln.
   Och vantrivdes.
   I Fotbollboken 1968 skriver Tommy Engstrand hur Roger tyckte allt var botten. Han vantrivdes med den maskinmässiga tyska fotbollen och vädret (!). Han längtade till en ”frisk grön svensk fotbollsmatta i maj eller juni och att få möta backar som går in för fotboll och inte för att sätta mest blåmärken på benen. Det är något annat än det här monotona malandet i ur och skur.”
   En annan anledning var Wolfgang Overath, klubbens stora stjärna.
   Han frös ut Magnusson. Det fanns inte plats för en lirare till i laget.
   - Jag fick inga bollar. Så jag kunde inte spela mitt spel.
   Han längtade hem.
   Då grep tillfälligheterna in igen.
   Trots att han inte fick lira i den italienska serie A så kunde klubbledningen plocka in honom då det var dags för Europacupen. Och eftersom Juventus inte spelat särskilt övertygande i ligan, laget var trots allt titelförsvarare, så beslutade man sig för att testa den där svensken i Europacupen.
   - Och det gick mycket bra.
   Eller säg hellre: - succé!
   Första matchen blev mot Rapid i Bukarest. 0-0. Men hemma i Turin vann Juventus med 1-0 och målskytt var Roger Magnusson. Sedan lottades italienarna mot Eintracht Braunschweig. Man hemmavann med 3-2 och förlorade borta med 0-1. Då stod Magnusson över för det hade inte gått så bra i den förra matchen.
   Han tackade för förtroendet han fick när det blev dags för omspel på neutral plan i Bern, dribblade fyra backar och satte en högerkanon i mål. Den här matchen sågs av miljoner européer på TV.
   - Och räddade min karriär, säger Roger.
   Annars hade han flyttat hem till Sverige och Åtvid i tvåan igen eller kanske hamnat i Allsvenskan, där han aldrig spelat. ÅFF kvalade och gick upp det här året.
   Istället fick han nytt kontrakt av Juventus som hoppades att importstoppet skulle hävas. Fram tills dess skulle han lånas ut. Och nu var det många om budet.
   Ett stort reportage i franska L’Equipe gav genklang i Frankrike.
   Nantes var intresserade och Olympique Marseille var ett annat namn. Marseille hade fått en ny klubbdirektör. Mångmiljonären och affärsmannen Marcel Leclerc hade flyttat hem och ville rycka upp fotbollen i stan. St.Etienne hade totalt dominerat fransk fotboll i ett decennium och nu skulle Olympique utmana.
   Leclerc hade köpt storstjärnan Bonnell.
   Nu, 1968, lånade dom Roger från Juventus.
   Året efter kom Josip Skoblar från Hannover.
   En epok inleddes.
   Det började mot Bordeaux. Högeryttern Magnusson gjorde själv ett mål och passade till ett. Nästa match var borta mot Nantes. Olympique fick stryk. Det gick inte bra. Efter den tredje matchen fick Roger ont i magen.
   - Jag fick så förbannat ont i magen, säger han, och gestikulerar som den fransman han är.
   Det var blindtarmsinflammation. Och Roger opererades och fick vila i två månader.
   Ytterligare en tillfällighet som räddade hans karriär!
   För när Roger låg sjukskriven gick det riktigt risigt för Olympique. Så risigt att tränaren, Robert Dombergh, fick sparken. Och andretränaren, gamle storspelaren Mario Zatelli, tog över. Då parkerade laget på nedflyttningsplats i ligan.
   Zatelli har betytt massor för Roger, och Marseille.
   Dombergh däremot kom han inte överens med alls.
   - Det var en sån där som pratade system och ritade pilar och streck på en tavla hela tiden. Vi orkade inte med honom och hans föreläsningar. Jag fick bara höra att jag jobbade för dåligt, säger han och det är lätt att föreställa sig hur illa han mådde av fyrkantigheten.
   Redan på dagis får man lära sig att det inte går att stoppa runda bollar i fyrkantiga hål.
   Det blev annorlunda med Zatelli. Han visade förtroende för den svenske bollvirtuosen. Då vände det uppåt i tabellen igen och 1969 tog man så hem cupen, efter att ha besegrat Bordeaux i finalen.
    Då stängde hela Marseille för att fira.
    När Olympique köpte loss Roger från Juventus 1970 fanns det fler intresserade. Holländska Feyenoord där kompisen Ove Kindvall spelade var dom som utmanade Marseille i det längsta.
    Men affärsmannen Leclerc var förtjust i Roger.
    Han uppmanade ständigt laget att spela på den magiske högeryttern. Ibland gick det till överdrift. Roger glömmer aldrig en samling på Leclercs restaurang ”Super Club” inför en match i veckan före jul 1971.
   Då krävde klubbdirektören att alla spelare i laget under matchens första tjugo minuter skulle passa till Roger. Om någon passade någon annan skulle han få böta tusen francs!
   Roger skrattar när han berättar och man tror knappt det är sant.
   - Det blev fullkomlig katastrof. Vi mötte ett bottenlag och jag var helt slut efter första halvlek eftersom jag bara fått jaga passningar hela tiden. Vi hade bara 1-1.
   - Efter matchen kom Leclerc fram till mej och sa att här gör jag allt för dej och så förstör du min julglädje på det här sättet.
   Men nästa match gick det bra igen och Leclerc hade glömt det där med den förstörda julglädjen.
   Olympique Marseille under dom här åren var inte bara Roger Magnusson och Bonnell. Framförallt var det Josip Skoblar, skyttekungen som satte strutarna på Rogers inlägg.
   Skoblar gjorde 100 mål på sina första 100 matcher för Marseille! Han gjorde totalt 151 mål på 174 matcher och vann skytteligan tre år i rad.
   Han sa till Göteborgsposten i våras då Olympique spelade UEFA-cupfinalmot Valencia så här:
  - Marseille har inte haft en spelare som Roger Magnusson sedan han lämnade klubben, kanske Chris Waddle, men för mig är Roger Magnusson den störste Marseille haft.
   Roger och Skoblar har haft fortsatt kontakt genom åren. Skoblar var en tid sportchef och med Rogers hjälp värvades en ny svensk spelare 1977. Det var Anders Linderoth, som spelade tre år med klubben.  
   Fortfarande har han kontakt med klubben och hjälper dom tillrätta bland svenska talanger. I våras satt han på Landskrona IP tillsammans med Marseillefolk och studerade Alexander Farnerud.
   - Jag tipsade också om ”Chippen” Wilhelmson, en härlig spelare, som provspelade en vecka i Marseille innan han hamnade i Anderlecht. Olympique vågade inte satsa eftersom han var så okänd, säger Roger.
   Marseille hade haft svenska spelare tidigare. Gunnar Johansson och Dan Ekner var två, kanske mera anonyma. Gunnar ”Säffle”Andersson var däremot långt ifrån att vara anonym. ”Säffle” Andersson vann den franska skytteligan 1952 och 1953.
   ”Säffle”gick under i Marseille. Han dog i misär, på Hotell Nice där en okänd supporter stod för hyran, som 41-åring 1969.
   Roger träffade självklart ”Säffle” som klubben försökte hålla kontakt med.
   - Han kunde berätta i timtal om matchen mot St.Etienne som Marseille vann med 4-3 och där ”Säffle” gjorde alla fyra målen.
   Roger minns att historien var olika varje gång. Så han frågade och fick beskedet att det var dom som bjöd som skulle hållas på gott humör. Så som dom trodde att målen gått till,så hade dom också gått till. Så länge dom bjöd.
   - Jag lovade mej själv att så skulle det aldrig bli för mej. Jag skulle inte ranta runt på barerna och berätta om mina mål för att få någon att bjuda på dricka, säger Roger.
   När Olympique spelade i Mässcupen mot Dukla Prag 1969 fick man budet om ”Säffles”död. Trots att man vann med 2-0 var det den förre svenske storspelaren som alla pratade om efteråt.
   Det blev sex år i den franska storfotbollens yppersta skyltfönster i Marseille. Sex år av minnen.
   Bästa matchen?
   - Borta mot Valenciennes. Augusti 1969. Allting lyckades för mej. Jag spelade som i trance, jag förstår det inte riktigt själv. Jag dribblade, lekte och klackade över mej själv. Bortapubliken stod upp och applåderade. Jag fick sex stjärnor i France Football och det är ovanligt.
   Det hörs att han är stolt över minnet.
   Ett annat minne som han glömmer att berätta om var 1971 när Santos med Pele, världens bäste fotbollsspelare, kom  till Frankrike och fick möta ett lag som den franska TV-publiken röstat fram. Det var nio St.Etienne-spelare och så Skoblar och Roger från Marseille. 
   Efter matchen utsågs matchens lirare av Pelé, som utan betänketid sa:
   - Den fantastiske högeryttern!  
   Det var också en sån där kväll då allt gick hem. Santosbacken var hela tiden steget efter och några dribblingar senare på väg mot läktaren.
   Det var Brigitte Bardot som gjorde avspark i den matchen.
   När Olympique arrangerade en recettmatch för en senare stjärna, Jean-Pierre Papin, var det Roger som slog avsparken. Inför 60.000 jublande Marseillebor.
   Trots att Roger mött Pelé och en en mängd andra storspelare genom åren tvekar han inte ett dugg när han ska peka ut den allra bäste:
   - Hasse Persson i Landskrona och HIF. Han tog inte ett steg i onödan. Han gjorde två mål på oss, hade ett fruktansvärt skott, när Bois slog ÅFF 1961.
   Minnena från Marseilletiden är många. Som när dom vann ligan 1971 och huvudsponsorn Chrysler skänkte vars sin sprillans ny bil till spelarna.
   - Jag har ju aldrig haft något körkort, säger Roger, och skrattar.
   Han och Eduard Kula var körkortslösa. Roger hade frun som kunde hämta bilen, men Kula var inte gift. Så han fick ragga upp en tjej som kunde hämta bilen.
   - Vi hade så kul. Träningarna var mest tvåmål efter uppvärmning och sedan var det nattklubb med presidenten i spetsen efter segermatcherna.
   Men landslaget var ett dåligt samvete för Roger under den här tiden. Det hymlar han inte om. Och kanske sitter det en liten tagg i hjärtat att han inte kom iväg till Mexiko-VM 1970, då han faktiskt var uttagen av Orvar Bergmark.
   - Det blev skandal, säger han.  
   Så berättar han hur Marcel Leclerc räknade ut hur mycket Olympique skulle förlora på minskade publikintäkter om Roger inte var med i startelvan. Det franska landslaget hade inte kvalificerat sig för VM och därför var det heller inget uppehåll i den franska ligan i maj-juni när VM spelades.
   - Sen skickade han en räkning på 100.000 francs till Svenska fotbollsförbundet. I dag kan man skratta åt det, men då kändes det inte så roligt, säger Roger.
   Han hade heller aldrig någon klausul som sa att han kunde kräva ledigt för landslagsspel. Trots det blev det fjorton landskamper och Roger blev Stor Grabb.
   Allting har en ände.
   1973 gick det sämre för Roger och Marseille. Zatelli ersattes av Kurt Linder, en tysk tränare. Lyon låg på och ville köpa den svenske artisten. Istället valde han Paris och Red Star.
   Det gick inte så bra. Laget var minst sagt medelmåttigt. Roger fick problem med ett knä och opererades. Han tappade speed, det där rycket som han använde för att gå förbi backarna.
   Då ringde Rune Smith på Kvällsposten och snackade en stund.
   Resultatet blev att Helsingborgs IF hörde av sig. Roger sa ”au revoir” till Frankrike och vände norrut. Han visste inte till vad. Och HIF hade ingen aning om vem som kom hem heller. Bara att dom värvat en världsstjärna till division II-laget.
   HIF tränades av en engelsman. Bob Houghton och Roy Hodgson hade förvridit huvudet på svenska fotbollsstyrelser, och i Helsingborg hade man kontrakterat en Brian Birch.
   - Vi hamnade omedelbart på kollisionskurs. Jag kunde inte ställa upp på det spel som Birch ville att vi skulle spela. Så var det bara. Det var inte HIF:s fel, säger han.
   Dessutom, poängterar han, var han knäskadad, hade tappat speed, lagt på sig några kilon och var överhuvudtaget inte i särskilt god form.
   Det blev sex-sju matcher i HIF.
   Sen ringde Stig Vedin från Vilans BoIF i Kristianstad. Ett lag i medgång. Och Roger ville bara bort från Helsingborg. Dessutom behövde han en utbildning och det fixade man i Kristianstad där han först läste in gymnasiet på Komvux och sedan gick på lärarhögskolan. Grabben med sjuårig folkskola skaffade sig ett yrke. Han blev fritidspedagog.
   Och ett sista ryck på fotbollsplanen. 1976-79.
   Nu hette radarkompisen inte Josip Skoblar utan Peter Malm. Och han stänkte in 49 mål på en säsong i trean när Roger stod för passningarna.
   - Det jobbigaste var att man sprang fram och tillbaka i straffområdet i väntan på passningen. Man visste inte hur många gånger Roger skulle dra sin back, berättar Malm.
   Även den här perioden hade sina ljusglimtar. 4.000 på läktarna i ett laddat lokalderby mot IFK Kristianstad.
   Men samtidigt var sagan på väg att ta slut. Roger var 34 år, hälsenorna sa ifrån och det var inte lika roligt att möta backar som tjurrusade och tuggade fradga samtidigt som publiken tjöt:
   - Ta ner den där jävla proffsdivan!
   Så Roger tackade för sig, sa nej till alla erbjudanden från småklubbar runt  Kristianstad, det finns hundratals, avstod i princip alla uppvisningsmatcher, och sökte sig till en mer anonym tillvaro.
    Åter igen hittade han sin balans, sin livskvalitet.
   Nästa år fyller han 60. Han ser fräschare ut än dom flesta i hans ålder. Löptränar tre gånger i veckan, har lossat på tio kilo och trivs alldeles utomordentligt med jobbet som receptionist på Charlottesborgs camping, där han kan prata både franska, italienska och tyska med anländande gäster. Som inte har en aning om att mannen som fixar lyset till husvagnen och visar var duschen finns har varit en av dom allra största i världens största lagsport - fotboll!

På upptäcktsfärd i min nya hemstad, på väg mot biblioteket, genade jag över Heden. Det är historisk svensk fotbollsmark. Det är den svenska fotbollens vagga. Här spelades nämligen Sveriges allra första riktiga fotbollsmatch. På ena planhalvan Örgryte IS - på den andra IS Lyckans Soldater.

En minnessten har rests, men tyvärr har man haft den dåliga smaken att sätta texten med guld på en rätt ljus granit, vilket får följden att texten blir onödigt svårläst, om än elegant...

Matchen spelades hur som haver 22 maj 1892, just här, på Heden. Örgryte vann med 1-0, trots att Erik Lemming, senare fyrfaldig olympisk mästare i spjutkastning, var en av soldaterna.
Lyckans Soldater slogs 1900 samman med Göteborgs Velocipedklubb och Skridskosällskapet Norden till Göteborgs IF, men finns fortfarande kvar som en kamratförening och delar årligen ut ett ungdomsledarstipendium. 

Luften är mättad av den söta doften från de blommande rapsfälten. Skånska Dagbladet står det på en brevlåda, Berliner Morgenpost på nästa. Vägen snirklar uppåt, norrut. Ibland en pileallé där nästan enbart barken står kvar, bladen har ändå slagit ut.
Sommarsol och sjutton grader.
Stare flyger rakt in i ihåligt träd.
Tar mig tid att stanna vid monumentet i Vittsjö. Gustav II Adolf föll, som 17-årig krigarkonung in spe, tvärs genom isen den 11 februari 1612, då han flydde från danska trupper som upptäckt hans bivack vid Vittsjön. Kung Gustav hade nyss med framgång bränt ned Vä stad. Upplänningen Thomas Larsson drog upp kungen ur vaken och 300 år senare, 1912, har Vittsjöborna glömt sina danska rötter och reser en minnessten över vandalkungens räddning.
En holländsk turist stannar till.
- Vischkekoort?
Undrar han. Jag pekar bort mot campingen, drar åt hakbandet på hjälmen och glider ut på riksväg 117 igen.
Vid nästa sten, den i Knäred, om freden som förhandlades fram, hänger regntunga skyar och jag drar skyddet över väskan. Strax därpå de första dropparna.
Halmstad - hällregn och tio grader.
Stela fingrar i blöta handskar. E6:an. Lastbilar och combivagnar. Husbilar och pickup'er. Uppehåll o solstrimmor efter Falkenberg. Vindkraftspark.
Torpa rastplats. Handskarna på avgasrören för att värmas upp inför sista delen. Glad göteborgare i stråhatt nyss hemkommen från Oxford och Cambridge med husbil. Berättar hur han i ungdomen spräckte skallen efter femton meters mc-färd. Drar åt hakbandet på hjälmen ytterligare och vi vinkar varann trevlig resa.
Strax Göteborg. Avfart. Påfart. Halvfart. Farthinder. Hemma.