När jag var liten bodde vi nära Hooking River i Kentucky. Den slingrade sig fram och vi smög försiktigt i våra mockasiner för att inte skrämma bävrarna. Ibland träffade vi på andra indianer. Det var också nära till Grand Canyon, där vi klättrade på branterna. En bit bort gick tåget och vi kunde följa de tyska trupptransporterna till fronten. Ibland satte vi en sprängladdning invid spåret och sedan mejade vi ned fienden då tåget stannade. Vi satt osynliga och odödliga i buskagen. Bortanför spåret låg de djupa skogarna. Där hängde lianer i träden som vi kunde svinga oss i och undgå wambesifolkets vrede.

Pålsjö skog i Helsingborg är närmast en park. För oss var det vildmarken och en outsläcklig arena för vår fantasi. Här gick Fantomen och Hjortfot hand i hand med den brittiske spion 13 - David Locke. Det susade i trädkronorna, fåglarna kvittrade och vi begravde döda ungar som fallit ur boet.

På Guldheden i Göteborg finns en fantastisk skog. En riktig skog inklämd i en dalgång mellan höga bostadshus och Sahlgrenska sjukhuset. Längst ned i dalen finns en sipprande liten bäck, lite träskmark. Det är en nästa oförklarlig biotop mitt i storstaden och jag har ägnat några timmar åt att spana in vilka som bor där. Fåglar i alla färger och storlekar. Jag har sett ett antal ekorrar, en skogsmus som pep iväg då jag kom för nära och till och med ett rådjur! Jag har mött de som berättat om uggleungarna. Jag har hört talas om nötkråkan och den mindre hackspetten som funnit en fristad just här.

Jag har sett lyckliga barn som lekt kanske just sådana lekar som jag själv en gång lekte. Barn vars miljö annars är asfalt, betong och tillrättalagda lekplatser. Ökenartade sandlådor. Lika roliga som galonbyxor och fotriktiga skor.

Nu vill Göteborgs kommun exploatera Guldhedsdalen. Det finns långt gångna planer på att dra in vägar och bygga höghus med sammanlagt 290 lägenheter. De svaga, de som bor i holkar eller hackar sitt eget bo i en döende trädstam, tvingas flytta. De djupa skogarna och Tarzans, Hjortfots och alla hemliga agenters storskog blir asfalterade parkeringsplatser. Fågelkvitter och trädtoppssus ersätts av folk med dånande dieseldrivna lövblås på ryggen.

Den 21 juni tar byggnadsnämnden beslut. Vad du kan göra kan du läsa på: www.bevaraguldheden.se.

Vi är många som undrar om aldrig politikerna varit små indianer i en stor skog...en del av oss är det fortfarande.

Så hände den första olyckan! Hojen bara lade sig på sidan. Lyckligtvis gjorde den det då jag åt mackor med bottenvikslax hos Tord, i Örnabben. Sannolikt blåste den omkull, dåligt parkerad. Enda malören var att handbromshandtaget blev ännu något krokigare. Det är inte lätt att resa 245 kilo, men norrbottensbonden Tord var stark som en oxe. För första gången siktade jag inte längre norrut – nu öster på. Kort stopp i Båtskärsnäs. Anade ortens nu överväxta historia. Mindes farfars berättelser om Branteviksskutor, sågverk och planklaster till London. I vägkanten utanför Sveriges östligaste stad hittar jag en cd – Westlife. Återfås mot beskrivning. Vandrarhem i Haparanda. Utsikt över älven och Mumindalen på andra sidan. Målet är nått. En härlig tur. Stannar en natt extra. I morgon söderut genom Finland.
258 mil blev det upp.

Världsarven avverkas. Nu Gammelstads kyrkstad, en bit norr om Luleå. Inbjuden av lyssnare till P4 Norrbotten som tyckte att jag skulle få uppleva något annorlunda. Det blir det. Första gången – en natt i sängskåp! Fick löften om att det inte skulle spöka. Inte här – det är i morfars kyrkstuga det spökar. Detta är farfars. Samma stuga i samma släkt i mer än 400 år. Oskar hette han som byggde den. Tord heter han som äger den idag. Kyrkstaden byggdes upp för att kyrkobesökare som tvingades till vissa helger skulle ha någonstans att övernatta. Innan Gammelstaden, ett annat lyssnartips – Storforsen, mitt emellan Piteå och Jokkmokk. Fantastisk kraft i forsen, fallet. En runda runt Boden också, men för mycket grönklätt som pekade med gevär och kanoner.

Det blev stopp hos Signar i Täfteå. Hela förmiddagen hade det varit stopp i logens dammsugarslang då dansgolvet skulle snyggas upp. Två tekniska genier (Signar och jag) hjälptes åt att rensa slangen och sen blev det kaffe och renklämma med frugan Maj-Lis. Mycket skratt och mycket värme. Efter nostalgisk snabbtitt i regnet på Kamratvallen i Holmsund – allsvenskan 1967 – norrut. Västerbottens inland, Torgny Lindgrens pölsaland, (Ostriket!) en sväng runt Burträsk, och ut mot kusten (Guldriket!). Ännu inget vilt på vägen – jo, en ekorre, men den vände i förskräckelse. Sporrsträck på E4:an mot Norrbotten. Piteå, havsbad och kvällssol.

Skurar klarar man. Ihållande regn i tjugo mil blir för mycket. Bryter i Umeå och letar hotellrum. Droppar ned flera lobby’er innan jag får ett litet udda rum vid relaxavdelningen, mitt emellan bastu och omklädnadsrum. Ingen sightseeing, inga spännande möten, bara regn, regn och regn. Torkar och reflekterar. Sverige har blivit en loppisbod. Varje tätort har minst en, ofta flera. Och så serveras det thaimat. Konsten görs på huden – tatueringsateljéerna är frekventa, ofta med fantasirika namn. I Bollstabruk ligger till exempel Devils Ink. Hur det kan attrahera kan man grunna på då man rullar norrut på E4:an i hällregn och kyla.

En hektisk fredagsmorgon i Ockelbo. Åker tillsammans med tyske journalisten Roland Rödermund på tidningen Gala i Hamburg till pannkaksfabriken i Ockelbo. Här ska vi vinka på prinsen och Victoria. Det går bra. För mig. Men min tyske vän, som åker i flott BMW, glömde batteriet till kameran, så jag, en icke-ackrediterad knutte på genomresa, blir plötsligt tysk hovfotograf och får sedan ägna en stund åt att skicka bilder till Hamburg innan avfärd mot nordligare breddgrader. Sedan sträcker jag ut mot Tallåsen, en bit från Ljusdal i Hälsingland. 60-talsikonerna The Shanes och The Panthers repar och grillar i en trädgård inför lördagens gigg i Folkets Hus. Jag swappar Whisky Blues mot Martti och Julia med basisten Svante i The Shanes och far vidare med nya vänner. Natthärbärge i Ånge på Hotell Mittlandia.

26,3 mil
Totalt: 122,2 mil  

Jag hade ingen aning om att prins Daniel skulle ta med sin fru hem just den här torsdagen då jag rullade in i Ockelbo. Inte så konstigt att det flaggas överallt. Och poliser, en annars rödlistad art. P4-kollegorna i Gävleborg sände direkt från ett blåsigt kafébord framför Centrumhuset. Kanske träffar jag prinsen och Victoria i dag, fredag. Jag bodde i Ockelbo för trettio år sedan, granne med prinsen och hans föräldrar. Vandrarhemmet är före detta socialkontoret där prinsens pappa Olle basade. Känns lite kymigt att använda toaletten… Ockelbo är Norrland. Alltså första myggbettet. I gruvan i Falun fick jag en skymt av Gudrun Sjödéns kommande höstkollektion. Klara färger, men lite medeltida stuk på modellerna, kan avslöjas. Och så hamnade jag ju i gamla kända trakter och återsåg platsen där jag kanske såg någonting som liknade ett lodjur, för trettio år sedan. Jag tror att det var där.

27,4 mil
Toatl: 95,9 mil

Passerar Nubbekullen mellan Motala och Askersund och återfår tron på att svenskarna har humor. Studeras närsynt av fin rödräv vid kaffepaus på vägen mot Laxå. Degerfors är fotboll. I kväll mot Ängelholm borta. Hagström är materialare för DIF och har sett alla hemmamatcher på Stora Valla sedan 1955. Han visar stolt upp ”Skitiga bullen”, det egna krypinet under läktaren, och bakom tvättstugan, där landets fotbollspotentater druckit kaffe ur solkig kopp. 1-1, Ängelholm är bra, gissar Hagström, som stannar hemma. Det blir 2-1, säger Persson, som spelat allsvenskt. Tillägger; man får tippa med hjärtat. Så Karlskoga och Bofors. Kulor och krut. Bofors Industrimuseum öppnar första juni, men porten är öppen och jag skrotar kring bland kanonerna tills en grupp kineser dönar in och ropar Ni-hao! Kineserna kommer närmast från Finland, på väg mot Bergen och jag sällar mig till dem när Alfred Nobel själv kommer ut från brukshotellet och tar i hand för fotografering – den ene kinesen efter den andre. Han ser misstänksamt på mig och undrar på engelska: where are you from? Kineserna drar till Norge i sin minibuss, jag åker till Nora och tar in på tåghemmet, vagn i vagn med Maria Langmuseet.

17,2 mil
Totalt: 71,2 mil

Småland luktar trä, snickerier och skogsavverkning. Jag lämnar kvällens speedway därhän i Vetlanda, och när andra planer för Vetlanda, men… Lena Ph bor inte kvar! Turistbyrån ritar tålmodigt upp en karta var Lena växte upp och förklarar att Åsa-Nisseturismen har tagit över efter nya filmen, trots att Knohult ligger i grannkommunen Aneby. Vidare över Eksjö och Tranås mot Boxholm där jag kommer försent igen. Ostbutiken vid Boxholms Mejeri stängde för dagen en halvtimme innan jag rullade upp på gårdsplanen. Jag säger bara: vitlöksost och brännvinsost. Istället en längre paus vid Tåkern, fågelsjön sydost om Vadstena. Brun kärrhök, sothöna, salskrake och rödbena. Sen mot dagens mål – Motala! Göta Kanal och Vättern Runt på cykel, men framförallt en gång i tiden Sveriges radiocentrum: Stockholm-Motala, och luften vibrerar av Sven Jerring och Barnens Brevlåda.  Man kan få en guidad vandring i masten - 120 meter rakt upp.

21,5 mil
Totalt: 54 mil

Sol och solgula rapsfält bildade fond åt avresan från Ystad, ostnordost över galleriernas, ateljéernas och loppisbodarnas Österlen, och norrut mot Kristianstad. Etappen gick i de gamla berättarnas spår. Först förbi Piratens grav vid Ravlunda kyrka, den där kända stenen som inte säger vem som ligger där under, bara att han dog till slut. Så genom blekingska Jämshög med minnen av Harry Martinson och Sven Edvin Salje, och så slutligen till vänster i småländska Långasjö där jag hamnade på gårdsplanen till Korpamoen, pörtet där verklighetens Karl-Oskar och Kristina inte längre tyade, utan gav sig iväg till Amerika… Regn i Vattenriket vid Kristianstad, i sporrsträck förbi Hästriket i Tingsryd och slutligen ett nedslag i Glasriket. På Kosta Boda fick jag en förhandsglimt på kollektionen som Kosta Boda gör tillsammans med Karl Lagerfeld och som presenteras i Paris om tre veckor. Oh la la! Se – men inte fotografera.

32,5 mil

Det allra sista är att jag satt igång tvättmaskinen för att ha min ABD-bokströja fräsch och fin. Den måste finnas med på resan genom Sverige.

Bokstaven Å i ABD-boken på skånska. Ett verk av Börje Berglund och undertecknad. Beräknas släppas till allmänheten kring midsommar. Fråga redan nu efter den i din bokhandel! Bokpro förlag.



Och så var det det där med reselektyr. Jag hade inte tänkt ta med någon bok
på resan. Men hur det nu var så började jag på allvar läsa i Sebastian Haffners
En tysk mans historia och den är riktigt spännande och bra och ger den ena aha-upplevelsen efter den andra. Det ser ut som om jag måste ta boken med mig för att läsa ut den när jag stoppar i en solig skogsbacke någonstans i Sverige.
Bara hans beskrivning av hur de agerade när hyperinflationen slog till och ett kilo potatis kostade miljoner den ena dagen, miljarder nästa och biljoner i slutet av veckan. Någon bättre politisk analys av Tyskland före och vid Hitlers maktövertagande har jag inte läst förr. Kan rekommenderas.

Som en annan Bolle ger jag mig iväg på måndag - värm tegelugnarna! Nu kommer jag.

På långpromenad i skogarna kring Hovdala för två veckor sen fick jag tillfälle att se lite fåglar. Och fotografera dem. Bästa bilden kanske det blev på rödhaken, som jag har några sämre bilder på sedan tidigare. Rödhaken har en förmåga att ge sig iväg, liksom alla andra fåglar, så snart de ser att jag börjar fumla med kameran. Men den här tog sig tid.