Ekonyheterna klockan tio i dag, valborgsmässoafton:
En ny fågelart har skådats i Sverige. Det är den gråhuvade sparven från Sibirien och Kina som för första gången setts vid Gislövs Stjärna på Österlen. Det är den 500:e arten som identifierats i Sverige...

Några timmar senare såg det ut så här:



De komma från öst och väst. Två herrar i medelåldern baxade ut vars en kikare på stativ ur Volvon. De kom från Öland och var på väg till Stockholm via en avstickare till Österlen.
Alla stod med kikare och kameror riktade emot ett enda buskage, knappt hundra meter fram. Ingen vågade prata högt, ingen vågade gå för nära. Tissel, tassel - jo, för fyrtiofem minuter sen hade de sett den just där. Ingen hade sett den flyga därifrån. Har du sett den? Nej. Du? Nej. Jo, jag såg den för någon timme sedan. Nä, det där är en järnsparv. Där, vid den lilla vattensamlingen, kanske...

En sädesärla sprätte runt och såg viktig ut. Föreställde sig kanske att det var den som alla spanade på. Men ack så fel den hade.
Efter en halvtimme tyckte jag att det kanske var dags att dra vidare. Jag hade ju bara kört förbi av en händelse, på väg hem från jobbet. Då:
Där! Där!
Var? Var?
Där!
Nu försvann den ned bakom den lilla tuvan. En håla liksom.
Så plötsligt flaxade det till och en liten skrämd pjodd hade förpassat sig ytterligare kanske 200 meter bort.

Såg du den?
Nej! Ja! Kanske...

Jag kunde stolt konstatera att jag hade fångat den med kameran - nummer 500!
Åtminstone klämde jag bilden då det flaxade till och det finns nått där på minneskortet - om det sedan är den sibiriske invandraren med grå huva, ja, det låter jag proffsen avgöra... :-)

Gråhuvad Sparv, Gislövs Stjärna, 20120430:

Är det så att du inte ser den riktigt klar på bilden här ovan, så kan du ju kolla hur den ser ut här!

Det här är andra boken om internutredaren Malcolm Fox i Edinburgh. Fox och hans män, Kaye och Neysmith, lånas ut till polisen i distriktet Fife för en utredning av några kollegors uppförande.
  Fox är en udda fågel. Han är absolutist, nitisk och trots att han utreder andra polisers snedsteg, är han inte så noga med var han själv klampar in. Boken börjar med en polis som anmäls för tjänstefel, men när Fox börjar nosa i spåren rullas en historia från 80-talets skotska separatistterror upp. En tid då Skottland kunde ha blivit ett nytt Nordirland. Var finns de gamla extremisterna idag?
  Kommissarie Fox får oss att glömma John Rebus. Det är ett mycket gott betyg.

(Kristianstadsbladet 20120424)

Tåget lämnar Barmouth, mot Aberystwyth...

I går fick jag beskedet från Oberá i Argentina att Klas Björklund gått ur tiden. Klas råkade ut för en trafikolycka för någon tid sedan och fick så svåra skador att han avled.

Klas Björklund var tredje generationens argentinare. Det var farfar och farmor och mormor och morfar som kom från Sverige till Sydamerika. De var Brasiliensvenskar och kom 1890, slog sig först ned i Rio Grande do Sul innan de flyttade över Uruguayfloden till Argentina.
Han var yerbaodlare och torkade yerban, förpackade och sålde sin mate under varumärket Cuatro Caminos, den korsväg som också blev hans öde.

Klas var en av argentinarna som stod redo att hälsa svenska besökare varmt välkomna till kolonin. Han älskade att ta dem på en biltur längs den vackra Uruguayfloden och bjuda hem till asado på secaderan. Eller bara att sitta och språka en kväll på brodern Hjalmars altan och låta matekoppen gå runt.
Han var öppen och generös med glimten i ögat och för honom blev jag efter ett skämt för alltid "el paraguayo".

Svenskkolonin i Oberá i Misionesprovinsen blir annorlunda, och betydligt fattigare, utan Klas Björklund.

En skäggig författare och en elegant yerbaodlare vid Uruguayfloden.

Journal 64
Jussi Adler-Olsen
(övers. Leif Jacobsen)
Bra Böcker 2012

 Det är ofrånkomligt att tankarna dras till Denis LeHanes Patient 67 när man får danske Adler-Olsens fjärde kriminalroman om Carl Mörck och Köpenhamnspolisens avdelning Q i handen. Glöm det - detta är en helt annan bok. Kanske skadar förlagets baktanke (?) med omslag och titel mer än det väcker intresse.
  Jag har läst tre av de fyra Carl Mörckböcker som översatts till svenska och konstaterar att Adler-Olsen aldrig gör det lätt för sig. Han bygger upp komplicerade intriger, färdas fram och tillbaka i tiden, och ger gärna läsaren ett försprång före polisens utredare. Ändå lyckas han hålla berättelsen, och spänningen, vid liv.
  I Journal 64 handlar det om ett politiskt extremparti, med rasbiologi på agendan, på väg mot Folketinget. Partiets inre kärna består av ”doktor Mengelefigurer” som under årtionden aborterat och steriliserat unga kvinnor som anses mindre värda.
  Aldrig har väl en mer vedervärdig 88-åring målats upp i en deckare.
  Avdelning Q börjar luska i ett försvinnande från september 1987. En kvinna som rest från landsorten till Köpenhamn gick upp i rök. Flera samtida fall dyker upp och de knyts till varandra. Så upptäcks trådarna till kvinnohemmet på Sprogö, den Kellerska anstalten, och ger en koppling till extrempartiet Rena Liniers kärna av läkare och sköterskor, som deltar i ”den hemliga kampen”.
  1900-talets tvångssteriliseringar i Sverige ger en tragisk historisk fond åt Adler-Olsens berättelse. Så här har samhället en gång behandlat vissa medborgare.
  Avdelning Q är från början en omplaceringsanhalt för Carl Mörck. Han håller till i polishusets källare tillsammans med de tämligen udda assistenterna, syriern Assad och unga, lätt schizofrena, Rose. Ingen väntar sig att de ska lyckas med någonting och om Mörck hade fått bestämma hade han heller inte gjort ett handtag. Assad och Rose drivs däremot av en stark nyfikenhet, intuition och handlingskraft och Mörck dras motvilligt med ända till slutets motbjudande tea-party.
  Jag skrev om Kvinnan i rummet, den första deckaren om avdelning Q:
  ”… en fantastisk historia om mångårigt hat och hämnd avslöjas”.
  Just så är det också här.
  Under tiden som Rose och Assad närmast dygnet runt jobbar med fallet har Carl Mörck ett antal egna oroshärdar att ta itu med. Det handlar om en ny utredning kring den där gången då hans båda kollegor blev skjutna, om kusinen Ronny som hävdar att han och Mörck tagit livet av Ronnys far, och så rent privata problem, som att frun Vigga tänker gifta sig med en indier och att Carls nya kärlek Mona försöker introducera honom i sin familj.
  Det är mycket nu för Carl Mörck.
  Assad och Rose får inte lika mycket svängrum som tidigare, vilket jag tycker är synd. Carl Mörcks värld, på jobbet och privat, befolkas av udda existenser, men själv är han en rätt trist figur.

Publicerad Kristianstadsbladet 20120412

Junín de los Andes i argentinska Patagonien har ett av världens bästa flugfiskevatten i floden Río Chimehuin, som brusar genom den lilla staden.
  Strax utanför samhället finns en utsiktsplats där man kan studera de ståtliga kondorerna. Den storslagna fonden utgörs av vulkanen Lanín.
  Inget av detta är emellertid Junín de los Andes största attraktion.
  Den hittar man i stadens västra utkanter. På en kulle, Cerro de la Cruz, står ett stort vitt kors och vägen dit upp formar sig till Kristi Väg – Vía Christi. Under påsken vallfärdar tusentals människor från Argentina och Chile till kullen, för att följa Jesu liv från födelsen till vandringen mot Golgata, korsfästelsen och uppståndelsen.

Vía Christi är en drygt två kilometer lång väg som slingrar sig mot kullens topp. Vägen kantas av femton grupper av skulpturer som visualiserar händelser ur Bibeln. Det är den argentinske konstnären Alejandro Santana som år 2000 inledde arbetet med skulpturerna. Elva år senare är han ännu inte helt klar utan räknar med att Vía Christi ska bestå av sammanlagt 18 grupper när arbetet är färdigt. Det finns dessutom några stationer med flera kvadratmeter stora stentavlor med olika bibliska motiv.
  Hela parken är på elva hektar och vägen ringlar genom gles tallskog. Vinden susar knappt förnimbart i trädkronorna och det är befriande tyst, så när som på en skolklass som hörs som ett svagt mummel en bit bort.
  Det är lätt att förirra sig i tid och försjunka i reflektioner, att känna närvaron av naturen och inse människans litenhet i det storslagna andinska landskap som omger Junín de los Andes, som skymtar genom öppningar i tallskogen på Cerro de la Cruz.

Flera dimensioner

Skulpturparken används ofta av skolorna i regionen i kristendomsundervisningen. Men det finns också en annan dimension i de konstnärliga verken, som en ouppmärksam besökare kanske missar vid första anblicken och som är lika viktig för traktens historia.
  Alejandro Santana har nämligen blandat in symboler och tecken ur mapucheindianernas mytologi och traditioner. Skulpturgrupperna står på mosaikbelagda platser, små torg som symboliserar solen. Mosaiken visar också samtidigt på den mix som parken består av.
  Var och en av de här öppna platserna är tolv meter i diameter. Siffran tolv syftar både på årets månader och på Jesu lärjungar. I mosaiken finns dekorativa figurer som representerar Kristi liv, mapuchefolket eller går tillbaka till den förkolumbianska tiden.
  Även två lokala helgon uppmärksammas i parken. Den ena är Laura Vicuña, en ung kvinna som offrade sig till Gud i början av förra seklet för att rädda sin sjuka mor, och senare saligförklarades av påven Johannes Paulus II. Den andre är Ceferino Namuncurá, en ung hövdingeson som skickades att studera och slutligen hamnade i Rom i sällskap med Monsignore Cagliero, biskop av Patagonien och sedermera kardinal i Vatikanen. Ceferino avled av sjukdom som 18-åring och 102 år senare blev han saligförklarad.

Gandhi och Martin Luther King

I några av grupperna är Alejandro Santanas ambition att göra upplevelsen av skulpturparken både modern och tankeväckande särskilt tydlig. Det är bland annat där Jesus står i kretsen av lärjungarna och man bland dem identifierar såväl Mahatma Gandhi som Martin Luther King.
  I skulpturen där Jesus helar den lame, hålls denne tillbaka av en man som med lagboken i högsta hugg undrar vad som är viktigast – denne sjuke man eller lagen? Argentinare känner i honom igen dragen av en tidigare finansminister.
  Jesus tvagar inte fötterna på en sköka. Här i parken tvättar han en gammal mapuchekvinnas fötter.
  I en annan scen är Jesus själv förvandlad till mapucheindian. Det är i samband med korsfästelsen och skulpturen återberättar Joh.19:23 och 24. Den som naglar fast Jesus på korset är den spanske konkvistadoren och erövraren Pizarro, och den som sliter och drar i hans kläder är den argentinske diktatorn Julio A. Roca, som under 1800-talet ledde utrotningskrigen mot urbefolkningen.

Ökad förståelse

Alejandro Santana hoppas med sina skulpturer öka förståelsen för de olika kulturer och folkgrupper som lever tillsammans i dagens Argentina.
  Då man når toppen av Cerro de la Cruz, och korset som vakat över staden sedan 1952, är det efter en sista brant stigning. Man har en vidunderlig utsikt över dalgången där Junín de los Andes är belägen. En häst galopperar frustande på en äng, ett dammoln i söder antyder en jeep på väg och om man lyfter blicken kanske en kondor seglar förbi i ensamt majestät. Solen lyser. Luften är klar och rik på syre. Det är lätt att andas.

Vad fick Bob G Lind att gå i spinn över Ales Stenar i boken om Muckle Flugga?

Det man inte vet
Alice LaPlante
(Övers. Molle Kanmert Sjölander)
Albert Bonniers Förlag

Tänk dig att du som polis i princip bara har en riktigt misstänkt i ett mordfall. Och att hen är dement.
  Det är precis vad det handlar om i amerikanskan Alice LaPlantes debutroman Det man inte vet. Det skulle kunna vara en deckare eller en thriller, men det är så mycket mer.
  Boken är skriven ur patientens perspektiv. Berättarjaget är den cirka sextioåriga Jennifer White som drabbats av alzheimers. Det blir en skrämmande inre resa för läsaren i sällskap med doktor White, från villa till vårdhem, med barn, skötare och polis. Hela processen med sjukdomen, som tar alltmer av patientens personlighet, är fantastiskt väl berättat, och det är svårt att lägga ifrån sig boken. Högt betyg!

Såg ikväll den danska filmen Superclásico som handlar om Christian (Anders Berthelsen från Mifune, Kongekabale m.fl.) som reser till Buenos Aires för att försöka övertala sin fru (Paprika Steen) att återvända till honom och inte gifta sig med fotbollsstjärnan Juan.





Jag gillade filmen och ger den rakt över 4 av 5 möjliga, inte minst för Anders Berthelsens fina skådespeleri. Dessutom var det mycket roligt att återknyta till en del miljöer i San Telmo och i Buenos Aires. Bl.a. så fick vi se det här vackra huset - El César - ett antal gånger i filmen, då fotbollsstjärnan bodde i grannhuset. Ja, jag vet att bilden nyligen varit publicerad här på bloggen, men då visste jag ju inte att filmskaparna i Nimbus hade hittat samma fina miljö som jag. Dock är inte mannen med hunden med i filmen...

För många hjältar
Laura Restrepo
(övers. Martin Uggla)
Bakhåll

När jag läser Laura Restrepos För många hjältar reflekterar jag över att det bara är att kasta om två bokstäver för att finna de verkliga antagonisterna i det smutsiga kriget i Argentina. Mördarna och Mödrarna.

  Varje torsdag eftermiddag klockan halv fyra traskar fortfarande mödrarna runt obelisken på Plaza de Mayo i Buenos Aires. Det har de gjort sedan diktaturens dagar. De kräver besked om var deras barn tog vägen, rättvisa och att de ansvariga ställs till svars.  Néstor Kirchner startade processerna mot diktaturens hantlangare och i fjol höstas dömdes Alfredo Astiz, som hålls ansvarig för svenskan Dagmar Hagelins kidnappning, till livstids fängelse. 

  Militärdiktaturen i Argentina (1976-83) bildar fond åt berättelsen om en ung man från Colombia som reser till Argentina tillsammans med sin mor, för att hitta sin pappa Ramón Iribarren, som var aktiv i motståndsrörelsen.

  Laura Restrepo berättar hur de som fördes bort av de semipolisiära styrkorna ropade sina namn, så att grannar och andra kunde höra vem som försvann. På trottoarerna i San Telmo ligger minnesplattor med namn och datum på unga män och kvinnor som hämtades och aldrig kom tillbaka.

  Men det är inte det som För många hjältar handlar om. De korta bitarna om diktaturen blir snabba markörer som antyder tid och miljö. Även miljöbeskrivningarna står tillbaka. Jag hade hoppats få återvända till minnenas Buenos Aires och blir besviken på de torftiga skildringarna av den pulserande huvudstaden.

  Istället är boken ett kammarspel om relationer, en ständig dialog mellan mamma Lorenza och sonen Mateo där samtalet kretsar kring pappa Ramón. Hurdan var han? Vad var det som hände när Ramón kidnappade den tvåårige sonen? Varför fortsatte inte mamman och pappa leva tillsammans? Många frågor blir det.

  Lorenza och Mateo tecknas väl. Inte minst den dataspelande tonåringen som är mitt i frigörelseprocessen från sin älskade mamma blir en verklig person. Ja, även mamma Lorenza får liv och blod i sina motstridiga känslor inför att både behålla och släppa på banden till Mateo. Den person som samtalet kretsar kring, Ramón, kommer dock aldrig själv till tals, han blir en diffus skuggfigur. Man får inte ens veta vad han egentligen sysslade med i sitt ”underjordiska” arbete mot diktaturen.

  En jobbig språklig anomali är att den särskilda laplata-dialekten som talas i Buenos Aires är översatt till danska! Översättaren Martin Uggla förklarar i ett förord varför han har valt att göra så, men för läsaren känns det ändå mycket märkligt.

  Under läsningens gång är jag inte särskilt förtjust i berättelsen, men Laura Restrepo gör ett slut värdigt vilken amerikansk dramarulle som helst, och jag upptäcker att en tår blöter kinden.

Ur Kristianstadsbladet 20120222

Man behöver ju inte jaga runt efter i bokhandeln idag. E-böcker blir allt vanligare, och min senaste bok, Den falske ingenjören, är utgiven också som e-bok.
Exakt hur allting sånt här funkar vet jag inte.
Men det tar mindre plats i bokhyllan och det är betydligt billigare!

Vill du kolla in hur man skaffar sig Den falske ingenjören som e-bok, och vad det kostar, så är detta sidan:
Hitta e-boken

Klicka dig dit och strax är du i Buenos Aires...

Omröstningen om Årets Bok om svensk historia avslutas inte förrän den 18 februari. Du kan rösta på Den falske ingenjören. Det är bara att klicka här och se hur man ska göra. Tack för din insats.
Till omröstningen.

Nomineringen till årets bok om svensk historia av nättidskriften Svensk Historia sätter sina spår. Hässleholmsbaserade Norra Skåne hade en stort uppslagen och välskriven artikel i gårdagens tidning - 20120131, om den här nomineringen.
Roligt.
Norra Skåne är idag en del av Skånska Dagbladetkoncernen och kanske har artikeln synts också där och i Laholms Tidning. Jag vet inte.

Vill du läsa artikeln i Norra Skåne - klicka här!

En annan av de nominerade är professor Birgitta Almgren som skrivit en bok om Stasi och svenskarna. Om hennes nominering hittade jag en artikel i Bärgslagsbladet-Arboga Tidning. Svensk Historia som utlyst den här omröstningen har fått en hel del publicitet.

Fram till den 18 februari kan man rösta på vilken bok man vill se som Årets bok om svensk historia. Vill du rösta på Den falske ingenjören så klickar du här!

Du har kanske läst den redan tidigare här på bloggen - reseberättelsen från fjolårets mc-tur från Ystad till Haparanda. Men eftersom den snabbt försvinner i en blogg, har jag istället lagt upp berättelsen som en webbok, som du lätt kan klicka in på och läsa.

Den finns där alltid.
Och den finns alltså här: Ystad-Haparanda!

Välkommen att titta in och läsa.

”Är det här vi spelar ikväll?”

Folkparken Hedentorp var ett populärt ställe för Kristianstadsborna och det kom folk cyklande från byarna runt stan också. Kristianstad som var en garnisonsstad med två regementen hade också många militärer som naturligtvis drogs till dansbanorna och flickorna som fanns där.

   Gunnel Falk som jobbade i femtio år på Malmströms Konditori på Långebro berättar på hemsidan för Sällskapet Vilans Vänner om danskvällarna på Hedentorp.

   Det var idrottsföreningen eller frivilliga brandkåren som arrangerade dansen. Det var ett riktigt litet nöjesfält med lottstånd, chokladhjul, varmkorv och en kaffeservering som sköttes av fru Andersson och fru Grahn.

   Det var ofta uppträdanden med artister, kända som okända, och Gunnel Falk plockar ur minnet fram namn som Ulla Billqvist, Lisbeth Bodin och Sven-Olof Sandberg.

   I regel var scenframträdanden förlagda till klockan 21. En olycklig tid, påpekar Gunnel Falk, för just då passerade malmötåget Långebro station och det dönade så att det dränkte ljudet från scenen.

   Och så var det dans. För det mesta var det Hakon Swärds orkester som stod för dansmusiken. En dansbiljett kostade fem eller tio öre, men för att lära sig dansa smet ofta Gunnel och hennes vänner upp utan att betala.

   Seth ”Sidda” Persson som själv spelade trummor med Hakon Swärd under en tid på femtiotalet, var ofta på Hedentorp redan som tio-tolvåring och lyssnade på Hakons svängiga musik. ”Sidda” hade släktingar som hade hand om korvförsäljningen.

   Framförallt minns han en kväll i slutet av 1930-talet då den populäre dragspelaren hade blivit klart överförfriskad.

   Hakon kom åkande i droskan med Gottfrid Andersson i Fjälkestad som chaufför. När kvällen var över och det var dags för hemfärd var Hakon riktigt berusad. Gottfrid fick hjälp med att knuffa in honom i bilen, men Hakon slingrade sig ut på andra sidan, tittade sig omkring och fällde kommentaren:

   - Jaha, är det här vi ska spela ikväll?

I norska Bergen är privatdeckaren Varg Veum kult. Sedan några år tillbaka står han till och med staty.
  Det gör inte ens Kurt Wallander i Ystad.
  Varg Veum är en institution sedan 1970-talet. Förutom att författaren Gunnar Staalesen hunnit ge ut femton böcker om Veum så har figuren filmats, spelats på teaterscenen och getts ut i seriealbum.
  Det senaste året har TV4 sänt flera av filmerna med Varg Veum.
  I Danmark och Frankrike säljer norrmannen bra. I Sverige är han nästan okänd. Faktum är att intresset för norrmannen är så lågt att Gunnar Staalesen idag inte ens har ett svenskt förlag.
  Bra Böcker som har gett ut sex romaner om Veum har avslutat samarbetet.
  Varför ser det ut så här?
  När jag träffar Gunnar Staalesen i Bergen försöker jag få honom att säga att den fyndiga svarta humorn i böckerna, som är Staalesens signum och paradnummer, helt enkelt inte förstås av svenska läsare.
  Det avvisar Staalesen. Istället påpekar han att Sverige inom sina egna gränser har många duktiga deckarförfattare. Främst av dem håller han Håkan Nesser.
  Jo Nesbö har slagit igenom i Sverige och han är norrman, flikar jag in. Och Unni Lindell, Anne Holt och Karin Fossum, kunde jag ha lagt till.
  Jo, säger han kort och det dröjer en stund innan det kommer en mer mångordig analys.
  - Jag tror att jag försöker jobba mer litterärt med metaforer och dialog, säger han.
  Att Varg Veum skulle vara mindre populär i Sverige än Nesbös Harry Hole för att han är mer litterär tror jag inte på. Det måste finnas en annan anledning. Kanske betraktas den genre som Staalesen skriver i helt enkelt som omodern.
  Romanerna om Veum är hårdkokta och humoristiska men framförallt skrivna med ett starkt socialt patos. Det finns inga mördare, eller kriminella i böckerna, som är genuint onda. Det handlar om människor som av olika anledningar hamnar i en situation så svår att de inte längre handlar rationellt utan väljer en utväg som de inte klarar av.
  Staalesen säger att allt kan förklaras och allt kan förstås. Varför en person blir förbrytare men inte en annan. Han kallar sig, med glimten i ögat, skapare av ”socionomskolan” i norsk kriminallitteratur.
  - Mina förövare är lika mycket offer som de som drabbas, säger han.
  Gunnar Staalesen berättar att han självklart påverkats av Sjöwall-Wahlöö, men att hans syfte från början var att göra en norsk Philip Marlowe. Raymond Chandler var den stora litterära förebilden.
  - Det var till och med så att när jag kom på vad jag skulle skriva blev jag ängslig och fruktade att någon skulle hinna före, skrattar han.
  När organisationen Bergen läser arrangerade en föreläsningskväll på biblioteket fick Staalesen, delvis på skämt, men kanske också med en gnutta allvar, frågan om han bygger sina böcker utifrån marxistisk teori. Samtalsledaren citerade ett stycke ur boken Ansikte mot ansikte där Veum kommer till den norska handelshögskolan i Bergen, och beskriver skolan med väl valda sarkasmer. (Författarkollegan Jo Nesbö har gått handelshögskolan i Bergen.)
  Ibland anar jag en viss rivalitet mellan Staalesen och Nesbö och funderar en stund på hur det skulle vara om Harry Hole mötte Varg Veum i ett äventyr.
  Framgångarna utomlands motsäger att Gunnar Staalesen är för provinsiell, men Bergen är väldigt viktig i böckerna om Veum. Det är Norges andra stad med idag ungefär en kvarts miljon invånare. Det var en gång en betydande Hansastad och på 15- och 1600-talen var det Nordens största stad.
  Kanske är rivaliteten Nesbö och Staalesen bara ännu en del av konkurrensen mellan huvudstaden Oslo, och Bergen som representerar landsorten. På ett par träningsbyxor för det bergensiska fotbollslaget Brann, som jag ser i en butik, står det tryckt i baken.
  - Kyss mig i röven Oslo stad!
  Gunnar Staalesen är född och uppvuxen i Bergen.
  - Det är en flott stad rent visuellt med ett koncentrerat centrum och väldigt olika stadsdelar, säger han, och tillägger att stan är viktig som kuliss till berättelserna. Han drar paralleller med Sherlock Holmes, Philip Marlowe och Wallander.
  - Landskapet, staden, och de riktiga namnen ger trovärdighet till det uppdiktade. Det är en utmaning att använda sig av den. Läsarna vet ändå att detta inte har hänt, det är en uppdiktad historia.
  Staalesen älskar sin stad. Utöver deckarna har han skrivit två böcker som följer Bergen under flera generationer. Han leder själv stadsvandringar, såväl i Varg Veums fotspår, som i de historiska och världsarvsskyddade delarna kring Bryggen.
  Mig guidar han i de vackra gamla trähuskvarteren kring Bryggen som ännu inte brunnit ned och vi går upp mot den gamla brandstationen på Skansen, förbi det lilla torget Telthussmauet. Där i krokarna bor Varg Veum i böckerna. Han syns inte till, men han är så levande för läsarna att när Veums flickvän, Karin Björge, dör i den senaste boken Vi ska ärva vinden, blir det extra uppståndelse.
  - Jag har en kusin i Haugesund som ringde mig och svor åt mig då hon läst boken. Hon hade blivit så arg, sade hon, att hon kastat en vas i väggen hemma i lägenheten och sedan druckit ett glas vin, innan hon samlade sig, ringde upp och skällde ut mig, berättar han.
  Denna den senaste boken slutar väldigt dramatiskt i Malmö där den sista brickan faller på plats, avslöjar Gunnar Staalesen, och jag funderar på om infallet att skicka Veum till Sverige kan få ett nytt svenskt förlag att intressera sig för den norske hjälten.
  Innan vi skils är jag tvungen att fråga Staalesen:
  - Och hur var det med Marx?
  Staalesen skrattar:
  - Jag har aldrig förstått någonting av Marx, men vi norrmän är av tradition komna från fiskare och småbönder och det ligger i generna att vi misstror makten.
  Han avslutar:
  - Kriminalromanerna är egentligen dagens Dickens eller Ibsen. Det är de som berättar för oss om samhället och dagens människor.