The road goes on for ever....

Inte hade jag tänkt att jag skulle skriva något om Ranelid och melodifestivalen inte. Det är det alldeles för många andra tyckare som har gjort redan.
I stället vill jag passa på tillfället att ge ett julklappstips: ABD-bok på skånska!

Det kan vara dags att byta ut såväl Nostradamus som Mayakalendern om man vill spå i framtiden. Det är i ABD-bok på skånska som hemligheterna om vad framtiden har i sitt sköte avslöjas.

I ABD-boken som kom vid midsommar i år så finns det nämligen en sådan här dikt och illustration (av konstnären Börje Berglund).

Som du kanske tidigare sett i bloggen är Björn Ranelid lycklig ägare till ABD-bok på skånska, och fanken vet om det inte var därifrån han fick idén....

Boken går att köpa i välsorterad bokhandel eller beställa direkt från författarna. Maila: [email protected] och du har ett julklappsproblem mindre!


Bild: Hanseric Jonsgården.

Det känns helt naturligt att inleda den nya bloggserien Gravar jag mött just idag - Alla Helgons Dag. Helgen vi ägnar de döda släktingarna och vännerna åtminstone en stunds tanke.





Lennart Geijer ligger begravd på kyrkogården på Norra Promenaden i Ystad. När jag såg hans grav ikväll och den lilla ljuslyktan så blev jag varm i sinnet. Vad skönt att det faktiskt finns någon därute som fortfarande har andra minnen av Lennart Geijer än de svarta rubrikerna om bordellaffären som flödar över i gamla tidningsarkiv och lägg.

Mina egna minnen av Lennart Geijer är sparsamma. Jag minns honom blek, lite kulmage och mörktonade glasögon, på stranden i Mossby under några soliga sommardagar. Jag hade cyklat dit med kompisarna. Han hade sommarhus på andra sidan landsvägen.

Jag minns också demonstranternas skanderanden under slutet av 1960 och början av 1970-talet:
Palme och Geijer - Nixons lakejer!

I övrigt är det ju med bordellhistorien, som fick hans namn och blev Geijeraffären, som Lennart Geijer ristades in i historieböckerna.

Jag tar till Wikipedia:
Han var postmästarn's påg i Ystad. Han studerade juridik och jobbade inom Hyresgäströrelsen tills han hamnade i regeringen. Palme såg till att han blev justitieminister då Erlander avgick. Han hade posten 1969-76 tills Fälldin tog över.
Under sin tid som justitieminister fick han förhandla med Kommando Holger Meins som sprängde den västtyska ambassaden och han skickade Ebbe Carlsson och Hans Holmér till Sahlgrenska sjukhuset för att som undercover-agenter utreda vad som var på gång.

Slutligen kom då den så kallade bordellhärvan där Lennart Geijer av Säpo pekades ut som en möjlig säkerhetsrisk på grund av sitt misstänkta umgänge med prostituerade från öststaterna. Detta var innan järnridåns fall, nota bene. Bordellaffären avfärdade Thorbjörn Fälldin retoriskt skickligt genom att säga att listan med politiker som gick till horor måste vara ett falsarium eftersom han själv stod med på den! En logik som inte gick att säag emot.

Geijer fick skadestånd från Dagens Nyheter, och reportern Peter Bratt förlorade sin heder, men idag, efter bland annat Hinsehäxans bekännelser, är det väl ingen som tvivlar på vilka horisontella förfriskningar som statsråden försåg sig med...

Lennart Geijer blev 90 år gammal.

  Jag mötte Stig Cederholm något år innan han dog. Han ryckte in och vikarierade på den socialdemokratiska tidningen Kronobergaren, som avled något år efter Cederholm. Åsa-Nisse själv dör tydligen aldrig.

  Varför tänker jag på Johnny Bode då Cederholm passerar revy? Vet inte. Kanske för att den sortens original som båda representerar, inte ges något utrymme idag. Kanske för att också-nazisten Bode var ett förekommande inslag i radions Skivor från Vetlanda. Bode satte under kriget upp en revy åt Quisling i Norge. Kanske såg Cederholm den. De var samma andas barn."

Jag tänkte mest om du var intresserad, Torgny.

Samtidigt som vi i Sverige alltmer får upp ögonen för de sydamerikanska vinerna, så ökar istället intresset för öl, på den argentinska hemmamarknaden.

I El Bolsón, i nordvästra Patagonien, ett hundratal mil söder om vindistrikten i Mendoza, finns ett stort antal mikrobryggerier.

  Bland bryggarna råder en pionjärlusta och entusiasm, som tar sig många olika uttryck.

  Vi har besökt det mest namnkunniga av de små bryggerierna, Cervecería El Bolsón.

  Förutom de ordinarie pilsnersorterna, ljus, mörk och röd (!), bryggs chokladöl, honungsöl eller en bärig öl med till exempel tydlig körsbär-, hallon-, eller vinbärssmak.

  Cervecería El Bolsón bygger helt på ekologisk produktion. Dessutom producerar man glutenfri öl.

 Jalapeño-öl

Riktigt udda är Cerveza ají, en öl med en guppande jalapeño, som har en väldigt tydlig och skarp eftersmak, som i sin tur kan kräva släckning!

  Det finns ett tjugotal sorter inalles, och nya smaker kommer ständigt till. En svensk mineralvattenproducent skulle bli avundsjuk på påhittigheten…

  Öl i El Bolsón är en konst, ett hantverk – och bygger helt på ekologiskt odlade råvaror. Det är däremot inte någon industri med långa traditioner. Sedan 2004 är bryggeriet miljöcertifierat.

  Guillermo Bahlaj, som driver Cervecería El Bolsón, berättar att hans far, Juan Carlos Bahlaj, startade verksamheten för tjugofem år sedan. Då bryggde man bara den ljusa (rubio) och den mörka (negra) ölen.

 En frukt- och bärträdgård

Efter en studieresa till Belgien och Holland, så fick han idén att experimentera lite mer. El Bolsón är en veritabel frukt- och bärträdgård, med ett varierat klimat, rent vatten och mycket sol i de andinska dalarna.

  Råvarorna fanns.

  I dag producerar man ungefär 150 000 liter öl årligen, men den smaksatta ölen är fortfarande bara en liten del av tillverkningen. Den ljusa ölen står för ungefär halva produktionen.

  Cerveza El Bolsón kan du köpa i välsorterade ölbutiker i hela Argentina, men det finns ännu ingen export utanför landet. Konkurrensen är nog störst i den egna hemstaden. El Bolsón har ungefär 30 000 invånare och ett tiotal mikrobryggerier. Utöver det, finns det också ett mörkertal på ytterligare en handfull bryggare, som tillverkar öl utan eget varumärke.

 Ingen ölturism

 El Bolsón lever mycket på turismen, har utmärkta vandringsleder och fiskevatten. Lite ligger staden i skuggan av det större och mer kända San Carlos de Bariloche, några timmars färd längre norrut, men El Bolsón erbjuder istället en lugnare och vänligare atmosfär.

 
Ännu är ölturismen obetydlig, och inte alls jämförbar med till exempel i Villa Belgrano, utanför Córdoba, där man årligen arrangerar en oktoberfest med tiotusentals deltagare.

Hur smakar den? 

  Slutligen – hur smakar choklad- och honungs- och jalapeñoölen då?

  Det är ingen öl man häller i sig för att släcka törsten. Som Guillermo Bahlaj poängterar, handlar det om en öl med det där lilla extra, som kanske kan avnjutas till desserten istället för kaffe och konjak.

  Chokladölen gav en kraftig kakaosmak. Klart mycket mer choklad än öl. Kan kanske passa till en lättare efterrätt med glass eller vispgrädde, som till en del neutraliserar chokladsmaken.    

  Honungsölen var, uppriktigt talat, vidrigt söt.

Vi tillbringade tre veckor i Grekland - två i Aten och en på Skiathos - och jag hade hoppats att få se en del spännande fåglar. Kanske en ibis?
Men resultatet blev ytterligt klent. Kanske var det fel årstid (september), kanske var det fel platser eller kanske var jag bara inte tillräckligt observant. Det var bekymmersamt lite fåglar. Jag såg duvor, några skator, kråkor, koltrastar och pilfinkar. En talgoxe. Utöver det nästan ingenting.

Vi bodde vid Philopapposkullen, kanske Atens största grönområde. Där levde sköldpaddor, liksom på Akropolisberget, men nästan uteslutande duvor i träden. Norr om kullen, i Thissio, tjattrade några gröna papegojor i palmtopparna! De är ingenting som normalt finns i den grekiska faunan varför de sannolikt härstammar från förvildade burfåglar.









Utöver papegojorna var det en enda fågel som skilde sig från alla de vanliga sorteran, och det är den här som jag inte till fullo har kunnat identifiera. Vet du vad det är för en, så berätta det gärna!

ATEN. - Jag ska visa dig krisen, säger Nicos Panayotopoulos, och tar mig med en kort runda runt kvarteret i Atens centrala delar.

  Han pekar ut den ena nedlagda och övergivna butiken efter den andra. Han pekar på de gula lapparna som förklarar att lokalen där inne, eller lägenheten ovanpå, är för omedelbar uthyrning, eller försäljning.

  Vi är i Koukaki, ett av Atens mest attraktiva områden. Ett stenkast från Akropolis.

  - För bara ett halvår sedan såg det annorlunda ut. Ingen skulle kunna tänka sig att sälja sin lägenhet. I dag har ingen råd att bo kvar här – och det finns inga köpare.

  I en liten park reser en man sig från en bänk när vi kommer. Han är smutsig och ser eländig ut.

  - Vi hade inga uteliggare för ett år sedan, säger Nicos. Det här är män som på kort tid förlorat jobb, familj och bostad. De har ingenstans att ta vägen.

  Så ser den ut – den grekiska krisen, så som en besökare på gatan möter den i Aten, i september 2011.

Nicos Panayotopoulos är 48 år, gift med Katarina och har en femårig son, Alexis. Han har gett ut tre böcker och hans fjärde roman släpps av förlaget i oktober. Han är översatt till franska och tyska och en rad andra språk.

  Sedan femton år tillbaka arbetar han som lärare på en skola för blivande filmare. Han lär ut manusförfattandets konst till blivande film- och teaterförfattare.

  Nicos Panayotopolous skriver själv manus till film och TV-serier.

Osäker fordran

Han påverkas, liksom alla andra, av den grekiska krisen. Han har en fordran hos det grekiska filminstitutet som blir allt osäkrare.

  - Jag ringer ibland för att påminna dem, men får svaret att det inte finns några pengar, säger han.

  En av den grekiska statens TV-kanaler har stängts. Slagit igen, som en butik på gatan. Det finns inga pengar inom public service-TV för att producera egna TV-serier. TV-kanalerna i de stora dramernas hemland köper in billiga latinamerikanska såpor som översätts och spelas in med grekiska skådespelare.

  Det är näst intill omöjligt att finansiera en långfilm idag.

  Trots det finns det ljusglimtar. Det finns de som kan – och vågar.

Grekisk film bättre än någonsin

- De grekiska filmer som görs är bättre än någonsin, säger Nicos Panayotopoulos.

  Han nämner filmregissören Yorgos Lanthimos, som med filmen ”Dogtooth” belönades i Cannes och även Oscarsnominerades i fjol. Han nämner fler grekiska filmmakare som under krisen gör ett fantastiskt arbete. Athina Rachel Tsangari (film: ”Attenberg”) och Nikos Grammatikus (film: ”The King”) är namn att lägga på minnet.

  Att krisen kan skärpa kreativiteten och skaparförmågan är ett fenomen som Nicos Panayotopoulos känner igen sedan tidigare.

Theodorakis under juntan

Han berättar hur den grekiske tonsättaren Mikis Theodorakis hölls instängd av militärjuntan i slutet av 1960- och början av 1970-talet. De som övervakade honom hörde honom enbart skriva och spela oförarglig grekisk schlagermusik. Men i all hemlighet komponerade han samtidigt under tiden i husarrest sina mest framstående musikstycken i protest mot diktaturen.

  - Han spelade in dem på kassettband, rullade ihop banden så att de liknade små knappar som han fäste på sin dotters kappa och smugglade sedan ut dem förbi vakterna.

  Theodorakis musik gav folket hopp.

  Kanske kan den ekonomiska krisen ge den grekiska kulturen ett lyft.

  Samtidigt är det ett faktum att museer och kulturinstitutioner i Aten tvingas dra ned på öppettiderna, eller stänga helt. Den grekiska staten satsar istället allt på att hålla det nya Akropolismuseet i Makrigiani öppet. Museet stod klart 2009, ligger vid foten av Akropolis, och är delvis byggt över utgrävningar som man kan se under plexiglasgolvet. Museet är utformat efter Parthenontemplet och man kan följa hela den enorma byggnaden runt, kolonn efter kolonn.   

Miljardinvesteringar

Det nya Akropolismuseet är en av flera mångmiljoninvesteringar som Grekland gjort under 2000-talet. Inför OS 2004 genomfördes gigantiska satsningar på infrastrukturen med metrolinjer och stationer, på idrottsanläggningar, gågator och promenadstråk vid utgrävningar.

  De arkeologiska utgrävningarna som hela centrala Aten genomsyras av står stilla. Enbart i några fall, där utländska finansiärer medverkar, pågår det något arbete.

  Självklart tynger notan från OS i Aten fortfarande den grekiska ekonomin, men det som gjorts har åtminstone förbättrat och förenklat för de turistströmmar som myndigheterna hoppas ska bidra till ett snart tillfrisknande.

Fix aldrig färdigt

Samtidigt finns det sådant som ständigt skjuts på framtiden. Atens museum för modern konst ska rymmas i de gamla fabrikslokalerna för bryggeriet Fix.

  Nicos Panayotopolous minns inte när man rev ut bryggeriets innandöme, men nu är det ett antal år som bygget stått fullkomligt stilla.

  Det ser ut som ett halvfärdigt parkeringshus.

  - Något konsortium lämnade lägsta anbudet, men kunde inte klara av det. Nya upphandlingar, nya kontrakt, och nya misslyckanden. Så har det fortsatt. Det är så grekiskt alltihop, säger han och ler.





(Kristianstadsbladet 20110929)

Dag 12-15: Haparanda-Ystad 1485 km (via Åbo-Stockholm-Linköping-Vimmerby-Växjö-Kristianstad).

Hemåt bär det via Finland. Tidig morgonstart, rullar över gränsen, precis som Lenin. Tvingas negligera ett rödljus som negligerar en ensam motorcyklist. Det vägrar slå om. Jag kör 82 mil till kulturhuvudstaden Åbo innan dagen är över. Raka vägar. Inga kurvor, inga backar, många mackar. Trist väder. Kallt. Skurar. Kebab i Vaasa. Tröttheten signalerar paus vid Björneborg, men solglimtar piggar upp och följer mig de sista tolv milen. Tre nätter, två heldagar i Åbo, en med regn och en utan.

  Pizzan var slående vacker. Ett konstverk. Kebabkött, kyckling och räkor på en balanserad bädd av tomatsås och smält ost. Perfekt bakad och beströdd med oregano.

  Ändå var jag på vippen att ångra mig då jag beställt. Det var pappmuggsenkelt. På gränsen till sunkigt. Granne till en pilsnerbar som skröt med karaokemaskin, blinkande spelautomater, och bara ett kvarter från skira fönstergardiner för thaimassage och liveshow.

  Pizzabagaren pratade kurdiska med sin son och omväxlande svenska och finska med gästerna. Det var ett stycke Åbo som kulturbudget och pengar inte ser. Jag kom från en meningslös utställning på temat fotboll i kulturcentrat Logomo, och hade närapå fått migrän av den extrema designen i kulturhusets kafé.

  Sista söndagen i maj i Åbo. Kall, blåsig och regnig. Jag grunnar på begreppet kultur och blir inte klok på det. Det pratas siffror. 50 miljoner besökare kommer under 2011 till Åbo. Stan satsar 50 miljoner euro. Utbudet är stort. Utställningar, konserter och föreställningar. Mycket förs in under vinjetten 2011.

  Finn-Kino annonserar Kauhea Kankkunen 2. Ger hopp om en rejäl fåordig finsk historia med mycket melankoli och lite tango. Men – visar det sig: popcornlastade publiken köar för amerikanska Baksmällan 2.

  Arkitekturen i delar av centrala Åbo ger gammal öststatskänsla. Grått. Monumentet utanför konstmuseet bekräftar fördomarna. Tjocka figurer i sten kramas sedan 1969 och förankrar vänskapen mellan Åbo och Leningrad. Lågmärke i invandrardebatt i Hufvudstadsbladet, bruna ID-kort till utlänningarna och Sannfinländarna är nu största parti.

  Regnblöt söndag följs av solig måndag. Ett ljusare Åbo stiger fram. Längs Aura å ligger uteserveringarna tätt. Vackra gamla trähus bryter fram. Restauranger med matkonstnärer som skulle le överseende åt pizza. Museer, teatrar och biblioteket kantar ån. Längst ut sjöfartsmuseet Forum Marinum.

  Mest intryck i kulturkatalogen ger projektet med att låta en handfull konstnärer designa varsin bastu som placerats ut i staden för allmänhetens bruk. Tänker på valstugorna i Hässleholm. Projektet inleds när jag åkt hem. Ingenting är gratis. Känslan härskar att de 50 miljoner euro som budgeterats också ska plockas in. Överallt finns vändkors och biljettsäljare. Inte sällan kostar det 10 euro eller mer.

  På kartor och i kataloger annonserar krogarna, hotellen och gallerierna. De som har råd. Utöver kan man ändå hitta en mångspråkig pizzabagare som gör den vackraste pizza jag har sett. Och banne mig, om inte det är det som är kultur.

  Lämnar Åbo med färja till Stockholm, via Åland, och sedan hem på en dag. Fotograferar måsar och trutar från färjan. Ser hur skarvkolonierna ödelagt tre öar i skärgården. Skarvarnas ammoniakkryddade bajs formligen fräter upp växtligheten, dödar träden och förvandlar allt till en kalkvit öken. Hemma kallas de ålakrågor. På 1940-talet förde de en undanskymd tillvaro i en liten koloni i Kalmarsund. Nu regerar de Sydsveriges kuster. Silhuetterna då de torkar vingarna påminner om batmansignalen.

  Köar mig fram genom Stockholm. Varmt. Irriterat. Kö. Bara kö. Kör E4 till Linköping, svänger av mot Kisa och Vimmerby, via Målilla, Växjö och Kristianstad. Kanske är det varmast i landet igen i Målilla. Inte ovanligt. Sommar igen i Sydsverige och jag möter hundratals motorcyklister. Medelålders fritidsknuttar i blänkande läder på kraftfulla maskiner. Åtminstone en av dem kommer aldrig fram. Några timmar efter att jag passerat Marklanda, söder om Växjö, hamnar en bilist för långt över på fel sida, touchar en motorcyklist i konvoj som i sin tur fäller ytterligare två kamrater. Döden drar ännu ett streck i statistiken. Våren och sommaren 2011 blir ett tragiskt kapitel i Trafikverkets tabell för fatala mc-olyckor.

  Det enda säkra med nollvisionen är att den utgör ett befängt mål. Allt som görs för trafiksäkerheten, bättre vägar och säkrare bilar, innebär bara att djävulen bakom ratten flyttar fram sina positioner. Tafatta trafiksäkerhetsåtgärder försöker förgäves balansera allt tuffare attityder. Bilisterna spänner sina muskler. Fabrikanter höjer karosserna, ökar däcksdimensionerna, ritar kraftigare front med elakare utseende, och puttar i fler hästkrafter. Säkerheten ökar i den egna buren.  Bälten och airbags. Det är ingen händelse att bilarnas utseende blir aggressivare. Det är tyvärr bara i baksätet som barnen läser Bamse och tror att ”den som är mycket stark också måste vara mycket snäll”.

  I andra tankar på E4:an minns jag ännu ett gammalt samlarobjekt. Bilnummer! Jag satt i gungan på lekplatsen i Skivarp och noterade registreringsnumren på bilarna som for förbi på landsvägen – ja, just den landsvägen som sträcker sig mellan Ystad och Malmö, odödliggjord av Edvard Persson, och dessutom som det så riktigt påpekas, den väg som delar Sverige i två likvärdiga hälfter.

  Minnet av barndomens anteckningsböcker med sida upp och sida ned av bilnummer vaknar då jag, en femtiofemårig gubbe, med motorcykeln svingar mig förbi två kompiskörande långtradare, röda och fina, med svarta och svårtydda registreringsskyltar. Först då jag ser flaggan på det fladdrande kapellet inser jag att de kommer från lilleputtlandet Liechtenstein. De båda hade varit långvarigt skrytgodis i den samling bilnummer som började på M eller L, de båda Skånelänens bokstäver. Få utländska bilar noterades. En och annan dansk passerade på väg mot Bornholmsfärjan i Ystad. Den här soliga juniförmiddagen 2011 motstod jag impulsen att anteckna registreringsnumren på långtradarna från furstendömet.

  När jag är hemma summerar jag en resa på 408 mil.

Dag 11: Gammelstad-Haparanda 195 km (via Luleå-Råneå-Kalix-Sangis-Båtskärsnäs).

Dag elva – samma dag som jag tänker anlända mitt resmål, sker den första olyckan. Hojen lägger sig på sidan! Lyckligtvis sker det hela när jag sitter i godan ro i kökssoffan hos Tord i Örnabben och äter knäckemacka med Bottenvikslax (som han själv fångat). Ute på gårdsplanen har hojen dumpit i marken. Tord är bonde och stark som en oxe trots sina år och med gemensamma krafter får vi 245 kilo på rätt köl igen. Enda malören är ett handbromshandtaget något ändrat vinkel. Jag når det med fingertopparna och förklarar mig nöjd. Maskinen går som den ska. Vi skyller gemensamt olyckan på den kraftiga vinden, även om jag misstänker att slarvig parkering kan ha bidragit. En läxa. Jag bannar mig själv.

  Tord har moderaternas M på kavajen. Han är aktiv i kommunen, i landstinget och i kyrkan. Troligen i ytterligare en rad föreningar och organisationer. Han kör traktor och fiskar och berättar historier om björnarna som kommit för nära. Om semesterresorna till Thailand och Australien. Allt på en norrbottnisk dialekt som inte är helt enkel att följa. Det går snabbt. Det är intensivt. Han har fyllt sjuttio. Hans hem består av generationers traditioner. Ett levande museum. Ett annat Sverige än mitt. Beundrar jag det ståtliga golvuret tar han in mig i ett annat rum. Där finns ett ännu äldre, ännu vackrare, golvur.

  E4:an. Först norr på. Sedan vidare mot Sveriges östligaste stad. En paradox att jag då hittar en CD i vägkanten med popgruppen Westlife. Sjunger Sinatra.

  Nu är målet så nära efter så lång tid i sadeln, Stålfarfar cyklade sträckan på halva tiden. Sightseeing känns som en plågsam överkurs. Det är egentligen först efteråt som jag tycker att det är synd att jag inte åkte en bit längs älven norrut. Kanske till Karungi. Det var där som berättaren i Jolos De tre från Haparanda tjänstgjorde som tullare tills det gick åt skogen då den vackra ryskan Anna Allujeva dök upp och han tvingades ge sig på rymmen tillsammans med två kumpaner. Jag läste boken inför resan och upptäckte att den handlade mer om Skåne och Köpenhamn än om Haparanda. Men. Det hade varit kul att se tullstationen i Karungi. Kanske kunde jag föreställa mig brädlådan som byns två skökor huserade i. De kom från Kungsholmen och kallades Korännan och Oxdjupet. En doft av ett Tornedalen som inte ligger kvar.

  Strax före Sangis svänger jag ned mot Båtskärsnäs. Tallskogar och sommarstugelandskap. Från barndomen minns jag min egen farfars berättelser om hur segelskutorna lastade plank i Båtskärsnäs. Det var järnbarken Virgo av Kivik. Lasten seglades till England. En gång tog det trettio dygn. De låg i en storm och stampade utanför den norska kusten. Två andra skepp kom aldrig fram. Farfar var tretton och konfirmerad då han blev sjöman. Kapten fnyste då han såg den lille parveln med sjömansbok i handen. Sågverket i Båtskärsnäs är numera möjligen ett kapitel i hembygdsföreningens årsbok, varken mer eller mindre. Men man kan se de gamla kajerna. Ana grunderna till magasin och fabriker, och om man blundar kan man föreställa sig det liv och den rörelse, myller, som en gång härskade i Båtskärsnäs. Så jag blundar en stund. En kapten Baines, eller Haddock, ryter åt matroserna när en skuta från Liverpool, eller Marseille, lägger till. En bit uppströms Kalix älv kommer bogserbåten Edith puffande med rader av timmerflottar. På väg mot flottläggningsplatsen i närheten av sågverket.

  Pinkar i tystnaden på den gamla kajen och tänker förvånat att jag bara mött ett enda mygg. På kyrkogården i Ockelbo.

  Fortsätter mot målet.

  Sverige är stort. I Haparanda står en skylt som berättar att det är ytterligare 30 mil till Kiruna och är det Nordkap som hägrar har man 80 mil kvar.

  I Haparanda är det tydligt att något saknas. Inte bara det att våren inte hunnit lika långt som hemma i Skåne. Stan är naken utan snö och vinter. Ödsligt breda gator och trottoarer. Där ska snövallarna få plats under vintern. Vid älven en stor tom plats och jag misstänker att det är här snösvängen tippar sina lass under vintern. Nu ser det bara tomt och lite skräpigt ut. Kanske är det inte så länge sedan som den sista snön smälte undan och rann ned i älven.

  Jag går långa promenader längs Torne älv. Tittar på Mumindalen där på andra sidan. Kyrkan med det lite ryska utseendet. Det som nästan nyss var storfurstendöme, en del av det kejserliga Ryssland. Jag har några finska frimärken med penniä stavat med kyrilliska bokstäver i en låda. Har läst om attentatet mot Bobrikoff. Detta var Rysslands enda glugg mot västvärlden. Jolo skriver i ”De tre från Haparanda”:

  ”Nätterna igenom kunde folk stå och vänta på passkontroll och tull. Engelska lorder kom och franska baroner, ryska furstar, rika och fattiga, ryssar som t5agit sig ut ur Tyskland och tyskar som sluppit från Ryssland. Krigsfångar utväxlades. Ändlösa frakter av sönderskjutna och lemlösa gick över gränsen.”

  En större strandpipare springer på brinken. Jag ser stenskvättan, både herre och fru. Här gick en linbana med post de sista åren under första världskriget. Tvärs över älven. Det var all time high för kungliga Postverket. Civila och militära uniformer.

  Gnagarna kommer simmande söderifrån på kvällen. En kortväxt gubbe i slitna kläder, kanske en tomte eller en vette, förklarar på knagglig svenska att de simmande bestarna är bisamråttor. Trodde att jag sett utter. Ett huvud dök upp, glodde och försvann. Väntade en kvart på att den, eller det, skulle komma upp igen. Tanken på utter ger positiva vibrationer. Inte bisamråtta. Tvungen att googla råttan. Kallas också småbäver vilket ger den ett mer fördelaktigt skimmer. Har sitt ursprung i Nordamerika och Mexiko. Planterades in här i Tornedalen på 1940-talet. Bisamråttan kan vara under ytan i tjugo minuter.

 
I Tove Janssons Mumindal bor bisamråttan i ett hål.

”Det var bara ett hål jag bodde i men jag trivdes med det. Visserligen är det ju detsamma för en filosof om han trivs eller inte men ett bra hål var det i alla fall.”

  Stan har flera ansikten. Gamla bebyggelsen. Torget med Stadshotellet som var spioncentral under krigen och de gamla trähusen runt omkring. Smugglare och revolutionärer. När tsar Nikolaj II störtats i februari 1917 for Lenin hem från exilen. Smörgåsbord på Savoy i Malmö, ny kostym på PUB i Stockholm och sen vidare till Haparanda. Här lär han ha åkt häst och släde till Torneå. Vilket inte heller kan anses vara någon större bedrift. Avståndet mäts i meter.

  Nya Haparanda – köpstaden. En driftig smålänning som heter Ingvar har slagit upp ett stort möbelvaruhus och jag äter billiga köttbullar i kafeterian. Hundra meter från detta ligger en galleria. Går du in där är du i Finland. Vintertid blir det inte mycket till slädtur.

  Jag går en runda runt Cape East som är vårt lands östligaste punkt. Om man bara räknar fastlandet. Ungefär som Smygehuk, fast på engelska och i ett annat väderstreck. Cape East är en spa- och konferensanläggning. 145 hotellrum och inomhus snöfall i världens största bastu. Marknadsför midnattssol och norrsken. Norrsken är sagolikt vackert men saboterar all form av långväga kommunikation över mellanvåg. Det bekymrar dock numera föga.

  Jag har nått mitt mål. Stannar en natt extra på vandrarhemmet. Söker någon form av vila. Slår broms på tiden. En av gästerna förklarar att han minsann är på väg till Stockholm. Jaha. Får en känsla av att han varit på väg ganska länge. Känslan innefattar tanken att han kanske aldrig ens kommer iväg. Kommunalarbetaren som vattnar blommorna på torget bjuder in till sommarens Motormeet i Haparanda, tackar, och tänker inte så mycket på att jag kört 260 mil för att komma hit. Får en t-shirt för att marknadsföra träffen. Lovar ha den på mig i Ystad. Andra sponsorer är Rogers Biltvätt, Kattilavaaras Åkeri och Petterssons Chark. Det står på ryggen.

  I Muminpappans memoarer av Tove Jansson läser jag:

”En stund låg jag och funderade över om det kanske vore bättre att bli en äventyrare än att bli berömd. Slutligen beslöt jag mig för att bli en berömd äventyrare.”

Dag 10: Piteå-Gammelstad 248 km (via Älvsbyn-Vidsel-Storforsen-Boden-Luleå).

Ett tips på vad jag ska se i Norrbotten är Storforsen. Så när jag taxar ut från golfbanans motell i Piteå kör jag mot Älvsbyn, in i landet, istället för kortaste vägen mot Luleå. Passerar Vidsel och ser skyltarna om Jokkmokk. Tänker, kanske, kanske…

  Storforsen imponerar. Ett fall på 82 meter på en sträcka av fem kilometer. Det dånar på ett sätt som fartvinden aldrig kan matcha oavsett hur mycket visiret än läcker. 150 000 besökare per år och jag konstaterar än en gång att slutet av maj är en förträfflig tid att resa – om du vill slippa trängsel på vägar och turiststråk. Och ändå inte bryr dig om att alla museer är stängda. Ser svartvit fågel. Kanske strömstare. Jag missade den i Emsån. Det hade annars varit roligt. Turistbyrån i Vetlanda skröt om den.

  Vid Storforsen har schlagershowen med det fantasieggande namnet Diggiloo spelats upp flera gånger. Jag ryser. Magiskt säger Lasse Holm. Jag ryser igen.

  Dig-a-loo (engelska: gräv en latrin).

  Inget Jokkmokk. Jokke hette Bengt Johansson, bytte till Djupåsen, och hade C i musik i skolan. Han var med i några Åsa-Nissefilmer på 1960-talet och turnerade från Minnesota till Tijuana i Mexiko under sin storhetstid. Tjosan, tjosan.

  Från Jokkmokk utvandrade min svågers mormor med far och mor och syskon och syskonbarn. De blev Brasiliensvenskar. For ut under storstrejken. Höll på att gå under i Sydamerika. Floden tog, skrev Gerda Pehrson, när hon berättar om hur Uruguayfloden svämmade över och svepte med sig barn, boskap och bostadshus. Förutseende föräldrar band fast ungarna i träden. För något år sedan färjade jag mig över Uruguayfloden till den svenska kyrkogården i brasilianska Porto Lucena. Svågerns mormor med familj for hem igen. Till det Jokkmokk som jag aldrig når.

  Efter Storforsen tillbaka mot Älvsbyn. Tankar i Vidsel. Bilist blinkar. Jag hejar glatt. Han varnar för polis och jag grunnar på det faktum att jag sett fler poliser än älgar, vildsvin och grävlingar på den här resan. Det trodde jag inte. En ekorre är det enda vilda som genat över vägen.

  I Boden exercerar en grupp beväringar med sina bössor. Som på 91:ans tid. Jag känner mig inte hemma i fästningsstaden bland grönklätt och kaserner. Kör söderut – mot Luleå. I världsarvet Gammelstads kyrkstad har jag fått nattlogi i en 400-årig gammal kyrkstuga. Jag går runt bland de röda träkåkarna och tittar. Pratar spanska med några paranta damer från Madrid. Tror inte att de uppfattar eller noterar min Buenos Airesaccent. Tord som äger stugan berättar att den gått i arv i samma släkt under alla dessa fyrahundra år. Byn är öde, men lever upp vid varje större kyrkhelg. Då är det folk i alla hus, och Tord berättar att det var här det sade klick mellan morfar och mormor. Det var deras sociala mötesplats – deras facebook. I dag får man inte bo permanent i kyrkstugorna. Brandrisken är enorm. Tänker på gryningspyromanen i Skåne som eldade kulturhistoria där han kom åt. Eldorado. Pyromanens advokat var kommunfullmäktiges ordförande i Ystad. Som stod i TV och berättade att han trodde fullt och fast på sin klients oskuld. Tvekade väl först då tingsrätten gav honom åtta år. Funderar på om advokaten överlever nästa val. Tord brygger kaffe. Det går så där. Påstår sig ovan. Han serverar köpekakor och visar en ljusstake från 1600-tal. Jag imponeras. Margaretas Värdshus är granne till stugan. Tord presenterar. Margareta har nyss kommit hem till Lule (inte Lule-å!) från en resa söderut. Hon har varit på Österlen och Smygehuk. Vill gärna bjuda på något starkt. Skämtar. Jag tvekar. Vågar inte tända ljuset. Efter en tur bland de fantastiska träkåkarna kryper jag in i sängskåpet, stänger dörrarna och somnar. Det spökar inte. Inte i morfars stuga. Det är i farfars.

Dag 9: Umeå – Piteå 323 km (via Holmsund-Täfteå-Burträsk-Skellefteå).

Vädret är fortfarande ostadigt då jag lämnar Umeå. På väg mot Holmsund för ett besök på Kamratvallen kommer de första dropparna. IFK Holmsund spelade allsvensk fotboll 1967. Det är så länge sedan att föreningen både hunnit gå bankrutt och läggas ned två gånger. Den har slagits samman, försvunnit och bytt namn. Fram och tillbaka. Just nu spelar man i division V södra Västerbotten.  Motståndarlagen heter sådant som Tegs United och IFK Flurkmark. Jag har kvar samlarbilderna från den allsvenska sejouren. Då mötte de AIK, Helsingborg och IFK Göteborg. Säsongen resulterade i tre segrar, två mot bottenkollegan Hammarby och en mot IFK Norrköping. Sju poäng. Kenneth Sjöblom gjorde nio mål i allsvenskan. Ronne Bäckman sju. Kent Nygren och Håkan Wiberg spelade alla matcherna, liksom Gösta Nordahl. Jag ser ingen staty.

  Avslutningsmatchen mot Gais samlade 167 personer. Det var öde till och med på träläktaren på Kamratvallen, ett inkast från hamnkranarna.

  Elake Vinnie Jones från Wimbledon spelade en säsong i IFK Holmsund. Det var 1986 och han värvades med lägenhet och ICA-kort som enda ersättning. En precis lika osannolik, men sann, historia som den att Liverpools och engelska landslagets Peter Crouch en gång hade svårt ta en ordinarie plats i IFK Hässleholms a-lag.

  En vaktmästare kör åkgräsklipparen fram och tillbaka över planen. Linjerna är inte kritade. Ännu spelar IFK hemmamatcherna nere på skolan, men snart ska den gamla arenans gräs vara redo för nya snedsparkar. När jag frågar efter vägen till fotbollsplan uppe i byn får jag osäkra svar. Man är inte riktigt säker. Den allsvenska sejouren är mycket avlägsen.

  Det är ungefär en och en halv mil, Blå vägen, mellan Umeå och Holmsund vid kusten, och jag kör sträckan i regnet några gånger innan jag hittar avtagsvägen som ska ta mig till Täfteå. Gps? Aldrig! Jag memorerar kartan på morgonen och hittar jag är det ju bra. Annars är dörren öppen för andra äventyr.

  Jag åker till Täfteå för att se logen. Träffa Signar och hans Maj-Lis. Kanske Ragnhild, Mats-Ove eller någon av de andra dokusåpakändisarna från TV-programmet om dansbanan i Täfteå. Det regnar ihållande då jag handlar en ursäktsbanan (30 kr/kg!) i affären i Täfteå och samtidigt, helt apropå, slänger ur mig: - ursäkta, var ligger logen?

  Signar är i affären, meddelar Maj-Lis. Han kommer strax. Hjälper honom snart att bära läskburksflak och sedan jag dragit fram mitt äss ur bakfickan, namnet på en gemensam bekant i dansbandssvängen, en skönsjungande blondin med glimten i ögat och ett härligt leende, är vi du och bror. Vi hjälps åt att laga dammsugaren. Det är stopp i röret. Damm och skit sitter som betong. Maj-Lis bjuder på renklämma och kaffe och norrländsk gästfrihet plockar nya poäng. Logen i Täfteå har blivit en attraktion och folk ringer från hela landet. Det blir trångt på parkeringen i sommar. Ragnhild kommer att få dansa och autografblocket blir fullt hos Mats-Ove.

  Jag erbjuder mig att ta med en affisch för nästa danskväll och hänga upp den i Burträsk, men Signar tvekar. Det är lite för långt. Inte lönt. Cavalkad ska spela. Det kommer publik ändå.

  Efter Täfteå pekar framhjulet mot Burträsk. Torgny Lindgrenland. Västerbottens inre. Pölsa och hummelhonung. Den äldre mannen jag möter på cykel på landsvägen, det kan vara predikanten Olof Helmersson, på väg för att omvända de omvända, återkalla frälsningen från 50-talets väckelse och avkristna Västerbotten. Regnet ger upp, jag ler och liksom konsumerar ensamheten, berättelserna och den relativa kylan, tio-elva grader, på den raka och glest trafikerade vägen. Njuter melankoli. Mil läggs till mil. Kör förbi Varmvattnet och Lappvattnet. Kommer ihåg veckotidningarnas skriverier om spökerierna på prästgården i Borgvattnet, men det är inte här. Spökar kanske ändå. Ser en övergiven snödriva i skogens skugga. Börjar känna mig som norrlänning.

  I Wien i Österrike finns det ett sällskap för bromsandet av tiden. I Västerbotten tycks behovet av sällskapets ansträngningar vara försumbart.

  Burträsk är Ostriket. Museet tar entré och får anstå. Butiken kan inte konkurrera med Boxholm. Funderar ändå en stund på en jämtländsk getost. Köper te. Strax därpå, in i Guldriket. Hockeytokiga Skellefteå fick silver i elitserien, guld har de hemma. Ut på E4:an igen. Mot Pite (inte Pite-å!).

  Incheckning på golfbanan. Alldeles nytt och fräscht motell. Jag undrar om det faktiskt är så att lakanen är helt oanvända. Får nämligen packa upp dem ur en liten bag och bädda själv.

  På kvällen åker jag in till Piteås spatiösa sportbar för att se det allsvenska derbyt mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Vi är tre-fyra personer med varierande sympatier. Beställer en rejäl hamburgertallrik för att kunna sitta ett tag. Matchen ska ta två gånger 45 minuter. Snabb ledning för HIF och sedan pangar en smällare vid det ena målet och in rusar en galen supporter på plan, puttar omkull HIF-målvakten Pär Hansson. Matchen är över efter tjugo minuter. Hamburgaren känns för stor. Kvällen för kort. Matchen ännu kortare. Men det är sol i Piteå.

Dag 8: Nordingrå – Umeå 194 km (via Ullånger-Docksta-Örnsköldsvik-Nordmaling-Hörnefors).

De första dropparna kommer redan då jag rullar ut ur garaget jag haft hojen i under natten. Den har stått granne med en folkvagn. Det är måndag morgon och jag firar en vecka i sadeln. Under veckan har regnet kommit i spridda, ofarliga, skurar. Det har blåst, stundtals hårt. Ändå ofta sol. Det ser ut som dagsregn nu.

  Det blir E4:an. Transportsträcka.

  I Örnsköldsvik gör jag ett tafatt försök att vänta in bättre väder och torka upp. På ett kafé, med religiös anstrykning, sitter jag med fyllig baguette och kaffe. Regnet slår mot rutan och när jag lyfter rumpan från stolen klibbar den fast. Jag läser Allehanda. Jeansen under min gamla slitna scotchlitekostym är dyngsura. Den tygstoppade soffan jag haft överdragskläderna på under fikastunden är lika dyblöt. Jag behöver inte låtsas som om det regnar. Det gör det. Inte slutar det heller. När jag väl dragit på mig de genomblöta kläderna igen och går ut till hojen ler folk under sina paraplyer. Jag ler tillbaka. Byxorna klibbar inunder. Det är ingen mesresa.

  Än en gång korsas min väg av en av svensk fotbolls stora grabbar, men av väderskäl negligeras skylten som berättar att Gunnar Nordahl står staty vid torget i Hörnefors, och försöker locka en och annan att svänga av. Staty är Nordahl i Norrköping också. Författaren Johan Tell som blivit utskälld för sin bok om Sveriges tristaste sevärdheter åkte däremot in till Hörnefors och levererar i boken en bild på den tunge centern med armarna över bröstet framför kommunkontoret. Nordahl är gjuten i brons och har därför en hudfärg som förvirrat mången betraktare. Tell undrar: är det kanske ändå inte brassen Jairzinho i svensk landslagsdress?

  Det syns tydligt på bilden i boken att det regnade kraftigt också den gången Johan Tell var i Hörnefors. Skänker viss skadeglädje.

  Johan och jag är inte släkt.

  Gunnar Nordahl däremot växte upp i en stor familj. I ett enda rum och ett kök bodde han i brukssamhället Hörnefors, som ligger en sväng-av E4, med tre systrar och fyra bröder, pappa Emil och mamma Nikolina. Som trettonåring blev Gunnar biträdande ölkusk och då hade han redan jobbat som latrintömmare. Sedan blev det bruket, Mo och Domsjö, där han fick jobb i hamnen. Och ännu några år senare blev han No i GeNoLi.

  Nordahls autograf fick jag då Guldlaget från 1948 spelade mot TV-laget på Olympia i Helsingborg i en uppvisningsmatch 1968. Också Gren skrev sin namnteckning i mitt block. Jag har kvar båda, men de har blekts liksom minnet av finter och skott har gjort.

  I en paus vid vägen värmer jag fel handskar (de i plast) på avgasröret. Upptäcker misstaget då det ryker friskt om dem och lillfingrarna förvandlas till någon sorts värdelösa blindtarmar.

  Polisen haffar mig i ett strilande blött Umeå. Jag har gett upp och rullar in på en gata med förbudsskyltar. Polisbilen står snart jämsides med mig. Dubbelparkerad på fel sida. Dock har jag i ögonvrån uppfattat undantaget som står inunder skylten: Gäller ej gäster till Hotellet. Konstaplarna gör inte honnör, men pekar var jag kan parkera. Poliser idag gör inte honnör. Poliser idag går i allmänhet inte heller ur sin bil. Framförallt inte om det regnar. Kan inte ens kallas konstaplar längre. Konstaplar var sådana som Kling och Klang och Tore Hedin. När sjön växer i lobbyn får jag reda på att det är någon sorts konferens på gång i Ume (inte Ume-å!) och därför rätt kört vad gäller hotellrum.

  En stund senare checkar jag ändå in. Centralt, varmt och gratis kaffe och våfflor. Ett vanligt kedjehotell, men det ovanligaste hotellrum jag någonsin bott i. Damen i receptionen ångrar sitt negativa besked när hon ser min genomblöta uppenbarelse och frågar en kollega om ”relaxen” är uthyrd. Det är den inte och jag får nyckeln till ett mycket speciellt hotellrum. När andra gäster har ett litet smartcard till rumsdörren får jag en vanlig nyckel med en liten vit anonym plastbricka.

  På tredje våningen ligger hotellets relaxavdelning. En dörr leder till herrarnas omklädningsrum. En annan till damernas. Där innanför är det gemensam badavdelning. Dusch och bastu och till höger ett litet rum för avkoppling. Vid sidan av bastun till vänster är dörren till mitt rum för natten. Ett sju-åtta kvadratmeter stort rum. Vitkaklat från golv till tak. En gång kanske massagerum eller något liknande. Fantasin får fritt utlopp.

 
I Umeå köper jag en fågelbok. Överraskar mig själv med att pruta igen. Får 25 kronors rabatt. Slår upp prutgås.

  ”Både på marken och i flykten är prutgåsen lätt igenkännbar på sin svarta dräkt i kontrast mot den vita bakre delen av magen och undergumpen.”

  Funderar en stund på det här med undergump.

  Kvällens buffé är gratis. Jag äter och torkar kläder i bastun utanför mitt rum. Det är bekvämt. Dagsregnet bleknar bort.

  På kvällen hör jag en kvartett kvittrande konferensdamer från Ängelholm som tar relaxen i besittning. De duschar och bastar både länge och väl. Pratar inte särskilt dämpat damprat. Om de bara visste att jag låg där bakom den anonyma dörren. Relaxen stänger klockan 23. Damerna kvittrar vidare. Läser fågelbok och andas ut. Somnar.

Du som frågat vad jag gjorde i Argentina. Nu kommer svaret.



Minns du dem?
Tangoparet som dansade in i loggan på min blogg från Plaza Dorrego i San Telmo, Buenos Aires, Argentina. Nu bleknar bilden av äventyren och då är det bra att ha något nedskrivet. Det har jag och jag vill gärna dela med mig. På 198 sidor flätar jag samman svenska emigrantöden med Argentinas vilda geografi och historia.

Den falske ingenjören som har fått ge titel till boken är bara en av dem. Du möter också arkitekten som ritade presidentpalatset, gauchon som blev kompis med diktatorn Perón, kommissarien som, kanske i alla fall, jagade Butch Cassidy och Sundance Kid i Anderna och svenska nazister som slog sig ned i svenskbygderna i nordost. Du möter Kikki från Trollhättan som är en tongivande tangoproducent och du får reda på varför inte Boca Juniors spelar i norska färgerna - som en norrman ville ha det till.

Du får också vara med då jag undkommer ett rån på Paseo Colón, blir beskjuten med tårgas på fotbollsmatch, går en match mot fågelspindlar och kindpussas med guaraníindianer...

Mer info här! Där också recensioner kommer att läggas in efterhand. Boken är så färsk att recensenterna fortfarande blåser på bokstäverna så att de ska torka...

Vill du köpa boken av mig kostar den 160 kronor inklusive frakt (inom Sverige) och moms. Du får ett signerat ex. och din beställning mailar du hit!
Vill du ha boken dedikerad glöm inte berätta till vem. Och glöm inte din adress. Faktura medföljer boken.

Dag 7: Kramfors-Nordingrå 153 km (via Bollstabruk-Nyland-Sandslån-Lugnvik-Gallsätter).

En kort dagsetapp i Ådalen, längs Ångermanälvens båda sidor. Jag trivs bäst i öppna landskap. Ängar och betande kor. Öppet mot älven. Skogspartier. Dungar. Hagar. Grönt, blått, gult och rött. Visst är Sverige vackert när solen lyser och hjulen rullar på i lagom takt.

  I Bollstabruk konstaterar jag att tatueraren Devils Ink har slagit igen. Tatuerare och thaimat är för småorterna vad kondis och bensinmack var en gång i tiden.

  Sandslån är ett litet vackert samhälle på älvbrinken med flottar- och – häxmuseum. Dock är det stängt. Inte ens olåst. Jag kör vidare och svänger av när jag ser skylten: Box Kraftverk. Intresset för gamla kraftverk är försumbart, men jag vet att här bakom det röda teglet döljer sig någonting helt annat. Landets nordligaste whiskydestilleri! Söndag och tomt. Tomma tunnor på parad. Rostfria rörledningar hit och dit. Ångermanälven kluckar och jag förnimmer en svag spritdoft. Tror jag. Djupa andetag. Sniffar efter änglarnas andel – ”angels share”. Kort paus. Drillsnäppan där! Springer på en stock som en flottare från flydda tider. Vippar på rumpan.

  Vännen Peter har egen kagge hos Box. Ett bourbonfat från Kentucky. Kanske fyra eller fem år ska det vila vid denna källa. Peter arrangerade en gång whiskyprovning i Göteborg dit jag var bjuden. Sex glas i en halvcirkel. Framför dem ett glas med, om man hade glasögonen på, en knapp centiliter alldeles klar vätska. Innan välkomsthälsningen hade ett par av gästerna redan hunnit fylla på det där extraglaset med vatten. Först till Peters förtvivlan. Därpå deras egen. Glaset innehöll nämligen en liten mängd av det som var Box peated new make. En unik dryck vars styrka gjorde att den förångades innan den landade på tungan. Nämner inte priset.

  Förvånar mig denna söndag över att det känns övergivet vid destilleriet. Här är en av landets få legala spritfabriker och det finns varken taggtråd eller beväpnade uniformerade vakter. Dock kameraövervakning. Jag luftar fåfängt den hjälmplatta frisyren och ler fånigt åt alla håll innan jag åker vidare. Hoppas på bra bilder. Att jag lyckades sträcka på dubbelhakan.  

  Smörgåsar och riktigt gott kaffe invid ett färdshus, det kallas så, i Gallsätter. Jag trodde att kaffet i Norrland var bedrövligt. Kokkaffe med salt. Genar åter över E4:an mot Nordingrå socken och inser att jag faktiskt lyckades undvika, alternativt missade, Höga Kustenbron. Lika bra det, för det blåser 14-15 meter per sekund.

  Lär mig att Nordingrå inte är en by. Det är en socken och en kyrka. Byn heter Vallen. Det är ännu Kramfors kommun. Och världsarv.

  Jag förundras över turistspektaklet Mannaminne. Stannar inte. Kör bara sakta förbi. Spårvagn på gårdsplanen. Jag kör till Bönhamn och sedan till Barsta. Återser Östersjön. Min nattvärd heter Ann och henne såg jag senast på studentfesten. Det blir sightseeing. Tillsammans tassar vi försiktigt in i dunklet och tystnaden på Villmyran. Solen silas mellan trädstammar och faller rakt på den lika vackra som sällsynta orkidén som heter Norna. På latin det rivigare Calypso Bulbosa. Linné skrev om nornan redan 1755, men han fick aldrig se den annat än i torkat och pressat skick. Ett exemplar som vännen och baronen Sten Carl Bielke skickade från Ryssland. Bielke bytte till sig frön för Linnés räkning i Sankt Petersburg hos en av Linnés konkurrenter, herr Siegesbeck. Allt gick bra tills en påse Siegesbeckia-frön hamnade framför dennes ögon, med Linnés påskrift: cuculus ingratus, vilket betyder den otacksamme göken. Då sprack samarbetet och Bielke reste hem. Linné vägrade ta tillbaka vad som uppfattades som en oförskämdhet, men hann innan avbrottet i relationerna få en pressad rysk norna med posten.

  Siegesbeckia Orientalis sägs vara en ringblommeliknande historia som växer på Madagaskar och är en bestseller i örtläkekvärlden.

  Baron Bielke var mössa – inte hatt – i politiken. Han fick en son som deltog i konspirationen som ledde till mordet på Gustav III.

  Ann är professionell berättare. Hon lever granne med en sagoskog.

  Nornan såg vi. Inte storlommen.

Dag 6: Ånge-Kramfors 222 km (via Stöde-Sundsvall-Timrå-Härnösand-Utansjö-Ramvik-Lunde).

Ånge. Det känns som om jag är riktigt långt norrut. Ändå kallar hotellet sig för Mittlandia. Sverige är ett avigt land. Motorcykeln i parkeringshus under hotellet. Skitigt golv. Damm och grus och mög. Jag vill inte sätta ned väskorna. Kvällsbuffé i restaurangen. Under ett lock med brännhett handtag hittar jag tacoskryddad köttfärs. Svenska smörgåsbordet utvecklas. Allt är gott, rejält och till ett vettigt pris. Vinet kostar olika beroende på vem som serverar. Ur samma bag-in-box. Ett tvärsnitt av glesbygdsbefolkningen surrar kring grytorna. Unga par och barnfamiljer. Shorts, linnen och tatueringar. Varför klär kvinnorna upp sig och ser fina ut när de går ut i sällskap med män i slafsiga t-shirts och kortbyxor? Ett av världshistoriens mysterier. Några resande hotellgäster i lågmälda samtal.

  Ånge är till ytan landets 27:e största kommun, men det bor bara 3,25 personer på varje kvadratkilometer. Vi pratar glesbygd. Får reda på att Lars Lagerbäck är uppvuxen i kommunen. Tänker Ånge-st.

  I ett äppelträd i en villaträdgård sitter ett dussin rödbröstade domherrar och piper. Jag stannar och pillar fram kameran ur den ena sadelväskan. Ett långt objektiv drar till sig grannarnas blickar. Vad gör karlen?

  Lämnar utan saknad Ånge. Sydost på E14. Känner mig hemma. E65 – vägen som ersatt gamla ”landsvägen” och knyter ihop Ystad med Malmö hette tidigare E14. Det gjorde den nyårsafton 1978 då bröderna Pålsson tog sig till Ystad, den ene bakom ratten och den andre gående framför bilen för att bokstavligen känna att de inte körde på någon. En sådan snöstorm tror jag inte att de upplevt på E14 mellan Ånge och Sundsvall. Å andra sidan finns här varningsskyltar för korsande skoterspår. Det har vi inte på prärien.

  Bensin i Sundsvall. Konstaterar att förbrukningen ligger ganska jämnt på 0,45 liter per mil. Väl mycket för en 800-kubikare som väger 245 kilo. Är det jag som är för tung? Det finns bilar som drar mindre. När ska motorcykeltillverkarna förstå att måttfullare bensinförbrukning är bra för både miljö och plånbok? Kör dessutom på 98 oktan för att få jämnare gång och slippa knackningar i ventilerna då jag accelererar vid omkörningarna.

  Vid Väderstad i Östergötland passerade jag över E4:an. I Sundsvall återser jag den. Blinkar in mig i filen för norrgående trafik och ägnar inte staden någon större uppmärksamhet. Jag är på väg mot Ådalen och Höga Kusten.

  Ett litet naturreservat vid Indalsälvens delta. En kilometer grusväg. Fruktpausar. Noterar spår efter aktiva bävrar, men ingen visar sig. Inte ens mindre strandpiparen syns mer än på en informationsskylt. Inga drillsnäppor heller.

  Drillflickor däremot och stadsmusikkår på lördagstorg i Härnösand. Folkliv och fika i solen. Hinner in på bolaget för ett ekologiskt argentinskt innan klockan slår ett. Vi håller helg i landet Sverige.

  När Höga Kustenbron siktas svänger jag vänster och lämnar E4:an. Ådalen nästa. I Ramvik saktar jag in. Kanske kan jag se den gamle statsministern Fälldin påta i sin långbänk… När jag stannar och frågar har jag redan kört förbi. Han bor i Ås. Dessutom är han lite skröplig, så besöket får anstå. Istället kör jag in i Lunde för andra politiskhistoriska vingslag. Det är på dagen 80 år och en vecka sedan en fredlig demonstration utlöste panik hos militären. Thorbjörn Fälldin hade fyllt fem. En vecka tidigare mindes man ordentligt. Bosse Widerbergs film fyllde Folkets Hus i flera föreställningar. Fem personer sköts till döds, den där gången 1931. Jag tänker att det som politiken kunde orsaka för åttio år sedan krävs det ett fotbollsderby för att åstadkomma idag. Går en stund på vägen ned mot hyreskasernen vid varvet som var demonstranternas mål. Där bodde strejkbrytarna. Kollar in monumentet, hästen som stegrar sig, och Folkets Hus. Om dessa väggar kunde tala. I grannhuset vajar en thailändsk flagga, men jag förstår inte om det bjuds vårrullar eller massage. Det syns ingen men någon vattnar med en slang på baksidan.





Thomas Nydahl skriver i sin bok Långsamhetens nej:

  ”Jag vet ingenting om ideologiernas definition av rätt och fel. Men jag vet när det gör ont i magen och varför.”

  Rullar runt i Kramfors. Ser inte Robert Lind. Inte mycket annat heller. Trist liten håla. Ändå en kommun som lyckats med turismen. Ådalen smakar lite Norrlands Österlen. Höga Kusten står för sig själv. Dessutom högre och högre enligt alla rapporter. Nynnar slagdängan om han som var béfälhavare på Ångermanälven, Ångermanälven. Följer floden.

  Strax utanför Kramfors, i Frånö, prutar jag ned ett hotellrum inklusive frukost från 795 till 500 jämnt. Det tar tio sekunder. Jag är sämst i världen på att pruta, men inser att jag blir ende gästen i den herrgårdsliknande byggnaden. Hotellet drivs av en polsk familj. Bara dottern pratar svenska. Rummet är puttinuttigt. Löpare, broderier och vita spetsar. Som om herrgårdsmamsellen själv bor där. Det argentinska vinet smakar bra. Jag är noga med att inte spilla. Björktrastarna tjattrar utanför fönstret.