Nej, det är inte jag som ska åka åter till Patagonien. Jag färdas bara i minnena när jag får höra av Pär Jacobsson i Malmö att han översatt sin släkting Oscar Lundqwists bok Hårda tag i Argentina till spanska - Tiempos duros en Argentina.
Roligt!

Inte minst roligt därför att Oscars bok faktiskt var anledningen till att jag och sonen hamnade i det lilla gudsförgätna samhället Gobernador Costa vid randen av Anderna, längs legendariska "la cuarenta". Den här stan grundades mer eller mindre av ett gäng svenskar - av vilka alltså Oscar från Malmö var en.

I Neuquen träffade vid Oscars brosdotter Elba Lundqwist. Oscar hade bröder som stannade. Fernando, en av dem, var hennes pappa. Här är Elba med en bild på pappa Fernando:





Att jag hittade Oscars bok och läste den innan jag åkte berodde på en vän och gammal granne till mig i Kristianstad, Kjell Nilsson. Hans kompis Bertil var son till Oscar och på det viset fick jag nys om storyn. Boken är ett spännande stycke historia. Oscar var lantmätare, handelsman och slutligen kommissarie över ett litet område i västra Chubutprovinsen. Riktigt spännande blir det om man betänker att han fanns där under åren som Butch Cassidy och Sundance Kid bodde i trakterna.

Är du intresserad av att köpa den spanska översättningen (av Eduardo Berezan) av Lundqwists bok så tar du lämpligen kontakt med Pär Jacobsson. Boken kostar 175 kronor inklusive moms och du kontaktar Pär Jacobsson på [email protected].

I min bok Den falske ingenjören skriver jag:

Den engelske författaren Bruce Chatwin korsade Patagonien under 1970-talet och kunde inte undgå berättelserna kring de amerikanska stråtrövarna. Han berättar hur han får höra talas om amerikanerna Wilson och Evans, välkända som vagnskuskar och skickliga skyttar i kordillererna.

I ett rån som går snett skjuter de en förman på den walesiska firman Compañía Mercantil de Chubut.

Polischefen i den walesiska kolonin skickar en beskrivning på mördarna Wilson och Evans, till Pinkertons detektivbyrå i New York. Enligt Chatwin stämmer hans beskrivning på de båda mördarna exakt in på - Butch Cassidy och Sundance Kid. Jakten går nu på Wilson och Evans.



Gatubild Gobernador Costa, Chubut, november 2010.
Det vita och röda huset är frivilliga brandkåren!

Kustpipare.



Kustsnäppa och kustpipare.



Kustsnäppa och kustpipare.



Mink.

Kamikazetärna.

Dold identitet
Lee Child
(Övers. Anders Bellis)
Damm Förlag

 Jack Reacher hamnar i den lilla staden Carter Crossing i Mississippi som domineras av en stor arméförläggning. Det är 1997. Reacher tjänstgör som militärpolis och åker till Mississippi för att ta reda på om det är någon på basen som är skyldig till mordet på en ung kvinna. Han startar en parallell utredning jämte den lokala sheriffen, Elisabeth Deveraux, en ”spektakulärt vacker” kvinna alldeles lagom yngre än 47-åringen Reacher.
  Fler offer upptäcks, ett lokalt white trash-gäng stör vår hjälte och arméledningen försöker sätta käppar i hjulet för honom.
  Han fixar skivan.
  Det är inget snack utan att romanerna om Jack Reacher är en sorts grabbsnusk, historier som hade passat utmärkt som följetong i 60- och 70-talets Lektyr och FIB/Aktuellt, med björnstarka karlar, blodiga slagsmål, detaljerade vapenbeskrivningar och som sagt ”spektakulärt vackra” kvinnor.
  Samtidigt gör Child ett gott hantverk. Korta kapitel med tydliga cliffhangers, ett rakt och enkelt språk – och: som den engelsman han är, ser han på USA med europeiska ögon. Han genomskådar det amerikanska samhället och lyfter brister och avarter som en infödd författare kanske inte gjort.
  Grabbsnusk jo, men jag har plöjt elva av de sexton böckerna i serien och uppskattat underhållningen. Så även nu. Ändå är soppan här i tunnaste laget. (Kristianstadsbladet 20120724)

Lee Child, Göteborg 2005

Fisktärna



Kentsk tärna

Whisky Blues - kriminalromanen som jag har skrivit tillsammans med Börje Berglund kan med din hjälp få nytt liv. Boken börjar ta slut hos förlaget, men den kan komma att ges ut som ljudbok på Storytel. Just nu pågår en omröstning bland tio böcker där de två som samlar flest röster ges ut.

Du kan hjälpa till att göra Whisky Blues som ljudbok genom att gå in här och rösta. Storytel är ledande utgivare av ljudböcker i Sverige.

Röstningen pågår till mitten av augusti. Gör också din röst hörd! Tack för allt stöd.

Till Storytels sida!

Och här bjuder jag på ett litet stycke ur Whisky Blues:

   - Onkel?
   Oliver Campbell blev förvånad då han hörde att det var hans morbror som ringt upp honom. Samtidigt blev han glad över att han fick en möjlighet att tacka honom för att han gett honom chansen till jobbet i Pitlochry. Han visste att hans morbror hade vidsträckta kontakter och att det var via dem som Oliver hade fått det här drömjobbet.
   - Jo, jag har det bra. Jag trivs alldeles utmärkt, tack.
   Oliver nästan bockade där han stod i hallen med telefonluren i handen.
    Hans morbror tog till orda:
    - Oliver. Det finns en liten tjänst du skulle kunna göra mig och några av mina vänner. Har du hört talas om MacMillans Whisky Distillery i Pitlochry?
   - Jo, men självklart. Det är en av whiskyfabrikerna som finns här i stan. Men jag ska ärligen säga att jag känner bättre till ett annat, Edradour. Jag har till och med smakat deras maltwhisky. Fergus som jag bor hos, ja det var han som svarade då morbror ringde, han brukar bjuda mig på en whisky från Edradour på...
   Rösten i luren avbröt:
   - Nu är det MacMillan Distillery som jag och mina affärsbekanta är intresserade av. Inte Edradour. Lyssna nu noga på vad jag har att berätta.... (forts.)

Författaren och Whisky Blues vid Edradour i Pitlochry där en del av handlingen utspelar sig!

Kustsnäppa och kärrsnäppor



Kärrsnäppa



Större strandpipare



Unga gravänder

Kentska tärnor i regn

Kärrsnäppa



Kustsnäppa, rödbena och roskarl



Myrspov

Inte har det varit mycket sommar inte. Och nu ger sig flyttfåglarna i väg söderut. På min dagliga tur längs Ystadkusten, förbi reningsverket och bort mot Lilleskog kunde jag konstatera att en del av vadarna pausar, äter lite och väntar på goda vindar innan de ger sig vidare söderut. En frisk sydvästan höll dem kvar ytterligare en stund i Skåne. Alla bilder från 15 och 16 juli 2012.

Kärrsnäppa



Kärrsnäppa



Småsnäppa



Drillsnäppa



Myrspov



Myrspov

Är det svårt med fantasin på Gotland?

Nycklar försvinner, dörrar slår, fotsteg går och lampor tänds och släcks utan orsak.
  Nu undrar alla om det är förre handlaren Borg, som spökar på Turistbyrån i Borgmästaregården vid Stora Torg i Kristianstad, och i så fall varför. 

Många som under senare år har jobbat i huset, en av Kristianstads äldsta byggnader, kan berätta om märkliga ting som inträffat. Men det var först i fjol somras, då The Playtones skulle spela på Stora Torg, som spöket visade sig!
 Flera ögonvittnen var med då orkesterns gitarrist, Andreas Carlsson, fick en upplevelse utöver det vanliga. När bandet skulle klä om till scenkläder i ett rum i huset och ladda inför kvällens konsert dök det upp en okänd man.
  - Efter ett tag så märkte jag att det fanns någon annan i rummet. En äldre man i min egen längd. Han ville att jag skulle kolla upp en sak på vinden, berättar Andreas Carlsson.
  - Han drog mig bort mot en hörna. Han kallade det ”sin hörna”.
  Ingen annan av de närvarande såg mannen.
  - Det var en jättestark känsla, säger Andreas Carlsson. 

Han blev inte orolig.  Andreas har så långt tillbaka han kan minnas haft upplevelser av att ha sett, eller fått förnimmelser av, personer som ingen annan märkt av.
  - Ibland kan det vara starka syner, ibland bara konturer eller skuggor och ibland blir det bara en bild i huvudet, säger han.
  Rädd har han aldrig varit vid sina möten. Möjligen var han lite orolig då han var liten, berättar han, eftersom han då inte visste vad det handlade om. I dag är han van vid sina syner, som han säger att han har i stort sett varje dag.
  Tillbaka till Borgmästaregården i Kristianstad.
  Eva Richter jobbade på festivalkontoret i anslutning till Turistbyrån. Hon var med då Andreas Carlsson mötte spöket.
  - Han berättade att det var en man som var klädd ungefär som om han levde på 1940- eller 50-talet. Han hade skepparkrans. Hans namn började på B, berättar hon. 

Denne okände herr B var väldigt angelägen att man kollade upp någonting på loftet som, enligt hans mening, inte var bra.
  - Jag drogs bort mot en lucka i taket, säger Andreas Carlsson.
  En lucka som ingen av de som jobbade i huset ens hade noterat tidigare. Claes Sandén, som är projektledare för Spirit of Food och i flera år haft sitt kontor i Borgmästaregården, berättar:
  - Jag har städat och röjt här massor av gånger. Ändå har jag inte sett den här luckan förrän Andreas Carlsson visade den.
  En stege hämtades fram, men Andreas hade glittriga scenkläder och ville av naturliga skäl inte ge sig upp bland taknockar och isoleringsmassa på en dammig och smutsig krypvind. Eva Richters klätterviga och modiga son Johan fick uppdraget. Han kröp upp, för att kunna se vad det var som den okände vålnaden herr B ville uppmärksamma dem på. Han hittade ingenting som inte var bra, ingenting som borde bekymra herr B.
  - Det enda han såg var en tegelmur som hade murats ihop på ett mycket besynnerligt sätt, säger Eva Richter. 

 Bild: Anders Pålsson

Hon tog upp saken på ett morgonmöte dagen efter, trots att det fanns en stor portion skepsis gentemot mötet med spöket.
  - Vi ville inte chansa, säger Eva Richter.
  Hon fortsätter:
  - Var det så att det var någonting som inte var bra på vinden, så tyckte vi att det skulle utredas. Det är ju inte många år sedan vi hade en förfärlig kvartersbrand vid Lilla Torg, som spred sig snabbt på grund av dåliga brandväggar. Vi tog kontakt med Räddningstjänsten.
  Brandingenjör Anders Pålsson tog sig upp på vinden.
  Han kunde inte se att det behövde göras något särskilt för brandsäkerheten på loftet på Borgmästaregården. Det han såg var helt OK.
  Förutom en sak.
  - Det var en väldigt märklig tegelmur. Kanske en murare som hade lekt. Jag vet inte.
  - Om det fanns något där under, eller så, vet jag ju inte, säger han. 

Borgmästaregården är en av Kristianstads absolut äldsta byggnader och den finns omnämnd redan åren omedelbart efter Kristianstads grundande 1614. 
  Huset kallas för Borgmästaregården då det var en av stadens första borgmästare, Jörgen Hansen, som lät uppföra det. Sedan dess har det byggts om och till i ett antal olika omgångar. I slutet av 1700-talet köpte handlaren Salomon Friedrich Cedergren huset och 1811-1812 flyttade generalen Georg Carl von Döbeln in för en
tid då han blev chef för Norra Skånska Regementet. Cedergrens änka var hans hyresvärdinna.
  Men herr B då?
  Vem var det?

Jo, 1895 gör en herr B entré. Han heter Per Jönsson Borg och köper fastigheten och förvandlar den till speceriaffär. Butiken kallar han ”Borgs Hörna”. Notera att vålnaden som Andreas Carlsson mötte pratade om just ”sin hörna”.
  Per Jönsson Borg blir en aktad profil i hemstaden, tituleras vicekonsul och tar plats i Skånska Yllefabrikens styrelse. Han är född 1867 och avlider 76 år gammal, 1943. Per Jönsson Borg är begravd på kyrkogården i Skepparslöv.
  Exakt vad det var som Per Jönsson Borg ville berätta om, från vinden på Borgmästaregården vet varken Andreas Carlsson eller Eva Richter. Men när han väl hade uppmärksammat dem på hur det såg ut däruppe, så verkade han nöjd.
  - Ja, förutom att det stod en del flaggor och vimplar och grejor i ett hörn av lokalen som han ville att vi skulle ta bort, så det gjorde vi också, säger Eva Richter.
  När Anci Ostenfeld på Turistbyrån vek ihop och plockade undan flaggorna hörde hon ett ljud av lättnad från bortre delen av rummet. Det fanns ingen där!

Claes Sandén berättar att han under sina år i Borgmästaregården fick åtskilliga bevis på att någon spökade i huset. Han berättar hur dörrar plötsligt smällde igen, trots att det inte var det minsta tvärdrag. Han hörde steg på vindsvåningen, framförallt i den där hörnan som Andreas Carlsson pekade ut.
  - En tidig morgon då jag var på jobbet före klockan sju hörde jag steg däruppe och gick ut på gatan för att se om jag kunde se något på ovanvåningen. Då var ljuset tänt däruppe, berättar Claes Sandén.
  Tillsammans med en arbetskamrat gick han en stund senare upp på vinden. Då var det tyst och släckt.
  Än idag får personalen på Turistbyrån i Kristianstad små varsel från spöket. Anci Ostenfeld:
  - Det försvann en nyckel som vi hade på ett hemligt gömställe. Den var borta i två veckor innan den plötsligt låg där den skulle igen.
  I skrivande stund är nyckeln mystiskt borta igen.    

Ålen är på stark tillbakagång, och har så varit sedan en längre tid tillbaka – Havsfiskelaboratoriets
Henrik Svedäng refererar till Gunnar Svärdson som kom med en första larmrapport
1976, det finns tidningsartiklar från 1970 som talar om ”ålens själatåg” och nyhetsartiklar
som berättar om ålfiske som ”slog fel” redan 1958. Forskarnas diagram visar på klart
dykande kurvor sedan omkring 1980.

Orsaken till nedgången finns inom ett brett spektrum. Beroende på ålens annorlunda
biologi vet vi ännu inte tillräckligt mycket för att kunna säga exakt varför dess existens är
hotad. Det finns massor av olika faktorer som sannolikt bidrar.

Det handlar om globala svängningar i klimatet som förändrar havstemperaturen och styr
om strömmar, miljöpåverkan i form av föroreningar som rubbar hormonbalansen hos fisken,
eller sjukdomar och parasiter som försvagar dess fysik så att den inte klarar av sin långa
vandring till lekområdet i Sargasso. Det är predatorer, främst säl och skarv, som ökat kraftigt
i omfattning, och som konsumerar stora mängder fisk. Det är ett faktum att kraftverk och
dammar i vattendrag hindrar och dödar en stor andel av ålen som söker sig upp i åar och
bäckar. Fisket är ytterligare en anledning.

Ålfisket finns dokumenterat i skrift sedan mitten av 1500-talet. I olika delar av Europa är
målet för fisket olika. I sydvästra Europa utgör glasålen det mest attraktiva fisket, i norra
är det blankålen. Ålen lever i medeltal 15 år innan den beslutar sig för att ge sig iväg på
den långa vandringen mot Sargassohavet för att leka. Under hela den tiden, under alla sina
levnadsstadier, är den utsatt för fiske. Ålfisket blir ett katten-på-råttan scenario. Ju mer glasål
som fiskas desto mindre gul- och blankål växer till sig och ju mer blankål som fiskas desto
färre ålar tar sig till Sargassohavet för fortplantning, vilket i sin tur ger färre yngel och
därmed glasålar.

Den europeiska ålen är ett gemensamt bestånd som alla länder i Europa förvaltar. Därför
krävs det också ett internationellt samarbete för att reglera fisket. Miljöorganisationer,
några forskare och miljömyndigheter kräver totalt fiskestopp. Flera nationer har idag ett
sådant fiskestopp, andra uppger istället svårigheter att kontrollera fisket och talar om stora
mörkertal vad gäller tjuvfiske. Trots ett totalt exportförbud på glasål till länder utanför EU
annonserar ett Hongkongbaserat företag ut europeisk glasål från Portugal och Spanien på
internet. I Sverige förs idén om ett blygsamt ”kulturfiske” fram för att bevara traditionen.
Den japanska ålpopulationen har nått bottennivån, det europeiska och det amerikanska
beståndet minskar radikalt och idag söker fiskeindustrin efter möjligheter att exploatera
ålen vid Madagaskar i Indiska oceanen, uppger Henrik Sparholt på Havsforskningsrådet i
Köpenhamn.

Miljöpartiets Gustav Fridolin kräver ett obligatorium för de stora vattenkraftbolagen att
bygga åltrappor och förenkla passagen för ålen förbi kraftverk och dammar. Forskarna
beräknar att 90 procent av fisken omkommer om den möter tre hinder på sin väg. Det
finns en stor vinst att göra i antalet ålar om dessa hinder reduceras. Ålakademin vill ha ett
förändrat regelverk, som skriver in kraftbolagens skyldighet att återställa passager för fisken
förbi kraftverk och dammar. Fiskeriorganisationer och enskilda fiskare är idag engagerade i
att hjälpa ålen förbi hinder i vattenvägarna.

För en framtid med ål i våra vatten är de flesta överens om att det krävs gemensamma
europeiska åtgärder inom såväl fisket som vattenkraften, att den politiska processen omfattar
hela ålens område och att efterlevnaden av de regler och statuter som sätts upp ges reella
möjligheter att följas upp. Om dessutom forskningen fortsätter och de försök med konstgjord fortplantning som pågår i Japan och Nederländerna kröns med framgång så kan det finnas en framtid för ålen.

(Sammanfattning ur skriften Ålens Framtid - att bruka eller förbruka ekosystemtjänsten, Ksd Vattenrike, 2012)

Fridolv Persson, Karin Persson och Per Erik Tell, 1960-tal.

På måndag startar sommarFörmiddag i P4 Kristianstad, Sveriges Radio. Sammanlagt 30 gäster är inbjudna till sex veckors härlig radiounderhållning. Programmet sänds 1015-1200 på 101,4 MHz eller via www.sverigesradio.se/kristianstad.

Pricka in din favorit och lyssna!

25 juni  Olle Lönnaeus, deckarförfattare som skriver om Tomelilla.
26 juni  Elisabet Gunnarsdottir, allsvensk fotbollstränare från Island
27 juni  Josefine Bellan, kulturskribent från Tornedalen
28 juni  Brutus Östling, fågelfotograf och författare
29 juni  Fredrik Granholm, läkare och operettartist

  2 juli  Anita Zieme, miljöpartist och maskrossoppekrögare
  3 juli  Pierre Månsson, kommunalråd
  4 juli  Eva Ditlevsen, ekoparksguide och danska
  5 juli  Clas Henriksson, utlandssvensk i Buenos Aires
  6 juli  Bengt Grafström, TV- och radioman

  9 juli  Sverker Göransson, general och ÖB
10 juli  Per Frykman, handikappkonsulent och olympisk guldmedaljör
11 juli  Lars Beijmar, chefredaktör och rock n’rollpoet
12 juli  Margareta Pålsson, landshövding
13 juli  Ewa-Gun Westford, polistaleskvinna

16 juli  Susanne Cederberg, TV-producent
17 juli  Lisa Appelqvist, nöjesredaktör Kristianstadsbladet
18 juli  Katarina Zell, teaterdirektör Skillinge
19 juli  Eric Iversen, kapellmästare Wizex 
20 juli  Max & Mats Svensson, tvillingar o ålafiskare  

23 juli  Kjell-Erik Ståhl, maratonlöpare och flerfaldig olympier 
24 juli  Martin Svensson, ståuppare och kajakist
25 juli  Leif Mårtensson, överste o historiker
26 juli  Monia Sjöström, sångerska och nybliven musikalartist  
27 juli  Torbjörn Pettersson, ambassadör i Kabul 

13 aug  Michael & Jennifer Saxell, artistpar
14 aug  Johan Wagnström, fiskeridirektör
15 aug  Lotta Fogde-Andreasson, turistchef Hässleholm
16 aug  Göran Wemmenborn, lappmarksdoktor o seglare
17 aug  Mange B Bauer, resemontör, biker och kokboksförfattare

Nja, inte i mossen kanske, men väl i dalen. En kväll i slutet av maj såg jag två kattugglor i Guldhedsdalen i Göteborg. Jag har hört sedan tidigare att det ska finnas kattugglor där, men de är väldigt svåra att få syn på. Så en kväll vid 19-tiden satt den bara där, en kattuggla med en liten mus eller sork i näbben. Då den flög bort tog den en sväng och avslöjade sin kompis i en trädkrona strax invid. Den satt kvar så länge att den tillät sig att bli fotograferad. Då den lyfte och svepte iväg flög den fullkomligt ljudlöst. Fint. Lite spöklika är de allt.

Från andra delar av landet kommer rapporter om att det närmast är uggleår och flera lappugglor och hornugglor har setts i Skåne, liksom vårens nästan-invasion av sparvugglor.

Den sista safarin
Deon Meyer
Övers. Mia Gahne
(Weyler)

 Sydafrikanen Deon Meyer gör det inte lätt för sig, eller för oss läsare. När vi väl har tagit till oss en av hans huvudpersoner serverar han oss en ny figur som vi ska förhålla oss till.
  Martin Fitzroy Lemmer är vit sydafrikan och arbetar som livvakt. Han har suttit inne för dråp och har svårt att tygla känslorna då det bränner till. Lemmer hyrs in av den rika och vackra Emma Le Roux som råkar ut för ett överfall i hemmet samtidigt som det kommer signaler att hennes sedan länge försvunne bror Jacobus kanske är i livet. Tillsammans ger de sig ut för att försöka hitta brodern som under hela sin uppväxt fascinerats av arbetet i viltreservaten.
  Det går rejält åt skogen.
  Vi får veta en del om gamar, möter den lille honungsgrävlingen och en svart mamba på villovägar.  Upplösningen, när den kommer, är så överraskande att jag upplever glappkontakt mellan författare och läsare. Vi blir aldrig delaktiga vilket är synd för här finns det en riktigt bra historia om storpolitik och kapital.
  Meyer ger oss ännu en bild från ett sargat samhälle där skuggan av apartheid ännu, tjugo år efter demokratiseringen, ligger som en klibbig dimma över velden. Nästan alla, oavsett hudfärg, har något problem eller någon skuld att brottas med. Han berättar utan omskrivningar om hur det faktiskt ser ut i dagens Sydafrika.
  Jag var mycket förtjust när Död i gryningen och Jägarens hjärta kom. Med Devils Peak prisades han dessutom av Deckarakademin. Den sista safarin har sina förtjänster men håller inte samma klass.

(Kristianstadsbladet 20120522)



Skånsk safari, våren 2012.

Två soldater
Anders Roslund & Börge Hellström
Piratförlaget

 Det är tur för oss att Roslund och Hellström har den grånade kommissarien Ewert Grens som problemlösare.
  I den senaste 682 (!) sidor tjocka romanen dröjer det dock till sidan 258 innan Grens slutligen gör entré. Då har det redan värkt i magen en god stund. För det är en otäck och ångestladdad berättelse vi serveras. Med Två soldater kryper författarna under skinnet på oss, som de inte har gjort sedan den mycket omtalade debuten Odjuret.
  Roslund och Hellström väjer inte för de svåraste problemen i vårt samhälle, det som är jobbigt att diskutera och debattera. Deras böcker har handlat om pedofili, om trafficking och gatubarn, om dödsstraff och om polisens utnyttjande av informatörer.
  Med Två soldater kastas vi huvudstupa och brutalt rakt in i förorternas vidriga gängkriminalitet. En subkultur vi som bor någon annanstans helst inte vill känna till.
  I den fiktiva förorten Råby i södra Stockholm (min gps funkar dåligt på Stockholm, men visst är väl Råby en påhittad förort?) får vi följa gänget Råby Warriors som flyttas upp en liten bit på polisens vägg och byter namn till Ghetto Soldiers. Det är lätt att dra paralleller med ökända miljöer som Malmös Rosengård och Seved, eller Göteborgs Biskopsgården. Huvudpersoner – bröder i brott – är Gabriel Milton och Leon Jensen. Den ene håller verksamheten igång utanför fängelset, den andre sitter av ett straff och förbereder skickligt och noggrant sin rymning. Råby Warriors, tillsammans med andra ungdomar, håller polis och brandkår ständigt sysselsatt. Det brinner upprepade gånger per dygn i Råby och räddningstjänsten bombarderas med sten då de ska släcka, polisen kallas genomgående snutfittor, och vågar inte lämna patrullbilen. Jag har sett det så många gånger på TV-nyheterna och blir illa berörd. Det spelar liksom ingen roll att författarna förstärker effekterna i sina beskrivningar av Råby – det är lätt att se att det är precis så här en del svenskar lever, om inte riktigt än, så kanske ändå snart. Det skrämmer.
  Gabriel och Leon, ledarna för Ghetto Soldiers, är 18-19 år och erfarna kriminella. Till stödtrupper har de en handfull pojkar under 15, icke straffmyndiga, som utför uppdrag – allt från knarkhandel till vapenförvar – med en enda önskan; att bli upptagna som fullvärdiga medlemmar i gänget. För att nå dit kan de praktiskt taget sälja sin egen mamma. Bara bröderna betyder något.
  Socialförvaltning och polis bedriver ett sisyfosarbete utan framgångar.
  Gabriel arrangerar Leons rymning som genomförs planenligt. Sedan ballar det ur.
  När kommissarie Ewert Grens på citypolisen går in i utredningen med en nästan vettlös frenesi, som hans kollegor Stig Sundkvist och Mariana Hermansson varken förstår eller uppskattar, går boken in i en andra andning. Krampen i magen släpper. Perspektivet förskjuts från det enbart svarta, våldsamma och råa.  
  Ingen i Ewert Grens närhet skulle ens komma på tanken att skratta åt honom, men som läsare ser du en liten kolerisk, lätt haltande man som gör precis som han vill, och som sin egen olycka till trots tillför både värme och humor. Hans intresse för Siw Malmkvist är bisarrt, hans fullständiga brist på att uttrycka sina känslor och hans egenhet att praktiskt taget bo på jobbet gör honom till den perfekte polismannen att balansera de mörka miljöer och intriger som Roslund och Hellström bygger upp. Även om Grens egna känslor tycks gjutna i ett betongfundament blir han en katalysator som påverkar allt och alla runt omkring honom.
  Det är inte alls någon tur att just den grånade kommissarien Grens är deras problemlösare – det är förbannat skickligt gjort av författarna!
  För dens skull får vi inte glömma det de vill diskutera.
  Så: hur kan vi fortsätta att acceptera det förfall och den fysiska och psykiska misär som många av de här ”kriminella” förorterna dignar under?
  Hur utrotar man sjukdomen som ger oss så svåra symptom som gängkriminalitet?
  Sedan undrar jag förstås också varför Bladets kulturredaktör, bland alla kriminalreportrar, ringde Grens och lämnade ett meddelande mitt under pågående utredning…

Ur Kristianstadsbladet 20120509.

Gäst i radion - Anders Roslund.

Efter en vecka i Göteborg har bokhyllan vuxit ännu en halvmeter. Uj, vad snabbt och lätt det går när det är loppis på Doktor Fries torg och man hittar några nya antikvariat i stan.
Dessutom - några billiga pocketupplagor på Bokia Avenyn då jag samtidigt bokar in mig för morgonkvällens författarafton med Olle Lönneaus, som inom parentes sagt gick i en parallellklass på Österport i Ystad för några och 30 år sedan....

Här är alltså veckans hyllvärmare:

Varg Gyllander - Bara betydelsefulla dör - måste jag ju ha då Varg är en "stallkompis" hos Massolit förlag, och jag ännu inte läst något från hans penna. Det här var en pocket för en tia. Tack för det. Varg har nyligen kommit med en ny deckare, den fjärde som heter Ingen jord den andra lik.




Massolit förlags omslagspojkar (nja..) Lars Wilderäng, bloggaren och Varg Gyllander.

Nils Claesson - Blåbärsmaskinen. Också en tia för den här på Bokia. Rena fyndet. Redan läst. Historien om Slas, Stig Claesson, berättad av sonen Nils. Som fick så mycket skit för boken. Kanske för att han skriver om en pappa som är (var) mer känd än han själv. För Åsa Linderborg och Susanna Alakoski har det varit precis tvärtom. Det är ju kändisarna vi älskar och omhuldar. Oavsett vilka svin de kan vara. Dock tycker jag att Nils Claesson gör en mycket balanserad, för att inte säga försiktig, och ibland till och med kärleksfull beskrivning av en av de sista bohemerna.

Ian Rankin - När mörkret faller och Adress Fleshmarket Close. Nu är det loppisfynd. Jag åker till Edinburgh den 21:e maj. Försöker få Bonniers att intressera sig för att låta mig träffa Rankin. Tvivlar på deras hjälp, men skiter i det och förbereder mig i alla fall.

Dennis LeHane - Mörker, ta min hand. Också loppispocket för senare bruk.

Johnson & Boswell - A journey to the western islands of Scotland och The journal of a tour to the Hebrides. En faximilupplaga i storpocket om resor i högländerna och på öarna på 1700-talet. Har redan hittat saker om Inverness som jag tar med mig i kommande skrivande. Antikvariatet på Gibraltargatan.

William Heinesen - Berättelser från Thorshavn. Ja, varför inte? Öarna i Nordatlanten har mycket gemensamt och Hasse Alfredson föreslog ju i boken om resan till Muckle Flugga att de skulle starta ett gemensamt universitet. Det är en bra idé. De har så mycken gemensam historia. Och klart man ska åka till Färöarna, nån gång... Antikvariatet på Geijersgatan.

Carsten Jensen - Jag har sett världen börja. Danskens fina reseberättande från Asien. En nordisk författare i samma exklusiva klubb som Chatwin och Theroux. Vem vill inte stiga in där, slå sig ned i chippendalen, smutta på drammen och lyssna på historierna? En bok man kan bläddra i och läsa i all oändlighet. Antikvariatet på Geijersgatan.

Sven Mathiasson - Fågeltider. En bok som tar oss fram genom fågelåret, från januari till december. Antikvariatet på Geijersgatan.

Stig Claesson - Min vän Charlie. Boken som, enligt sonen Nils i alla fall, är en av Slas mest personliga skildringar, om tiden i Kanada i slutet av 1950-talet då han hade träffat sin hustru Taki, och reste till hennes släkt i Quebec. Bara toa-bläddrat så här långt. Antiquaria på Kristinelundsgatan.

Roland Svensson - Hav och människor. Roland Svensson är, så här långt, en av få svenska författare som närmat sig St. Kilda och skrivit om ön på svenska. Däremot är det tveksamt om han gått iland. Men han är kunnig och intressant. En svensk författare som är mer känd på Orkneyöarna än hemma i Sverige. Antiquaria på Kristinelundsgatan.

Ska man resa är buss alldeles utmärkt, om än icke till St. Kilda... Den här skönheten brakade fram genom gatorna i Chihuahua på 70-talets slut.

Den danske bombaren - Lars Möller Madsen har tagit IFK till final. 


IFK Kristianstad är handbollsallsvenskans främsta publiklag. Det är dessutom ett perfekt lag att vara supporter till.
  Även om jag i skrivande stund inte vet exakt hur framgångsrik årets elitseriesäsong blev spelmässigt för IFK Kristianstad - du som läser vet OM det blev slutspel eller inte – så kan jag ändå med emfas konstatera att säsongen har varit ett rejält lyft för varje sann IFK-supporter. Den sista seriematchen spelades häromdagen.
  Att vara supporter handlar om att kastas mellan tro, hopp och förtvivlan. De tre känslorna utgör själva stommen till varat. Känslomässigt har säsongen 2011-12 varit en höjdare, inte minst på grund av de djupa dalarna. Det konstaterar vi redan före det eventuella slutspelet.
  I år har det funnits både hopp, tro och förtvivlan, lagom utportionerat i lämpliga doser.
  Egentligen behöver vi väl bara nämna hemmamatchen mot Aranäs då publikrekordet sattes i Kristianstads Arena, åskådarna bjöds på entrén och 99,9 procent på läktarna före match ”visste” att IFK skulle besegra motståndarna. Sannolikt också med stora siffror.
  Utan att strö salt i såren kan vi väl säga att matchen blev en prövning och inte riktigt som vi hade tänkt oss.
  Att vara supporter innebär att stötta sitt lag i medgång likväl som motgång. Inte minst i motgång.  Och det gör Kristianstadspubliken, trots de spelmässiga bakslagen som inträffar då och då.
  Vad beror det då på att IFK Kristianstad har en sådan entusiastisk publik? Jo, det finns ett antal kriterier som Kristianstad lever upp till som medverkar till att göra IFK till det publiklag som det är. Det är ett samspel mellan stan och laget.
  Det är det här som det handlar om:

 1.     Guldkantad historia.

IFK Kristianstad var faktiskt Sveriges bästa handbollslag under en rad av år på 1940- och 1950-talen. Det är inte längre tillbaka än att det finns vuxna, ännu icke dementa, ögonvittnen som kan berätta om hur det var. Hur publiken hängde som klasar i ribbstolarna i gamla ”korridoren” och såg IFK springa hem det ena SM-guldet efter andra. Vi (det är alltid vi i perioder av framgång) besegrade det ena storlaget efter det andra. Kunskap om en gyllene forntid är viktigt för att hålla liv i nya drömmar. En bok som den från IFK Kristianstads 100 årsjubileum är ovärderlig. Varje gång som det skrivs och pratas om Stoltenberg, Sjunnesson, ”Tjommen” Ahlberg, Ebbinge och ”Lill-Munken” pumpar hjärtat några extra centiliter blod i minuten. Vi blir lite friskare och positivare och då föreställer vi oss också: redan nästa match (alternativt: säsong) läggs grunden till en kommande storhetstid!

 2.     Stöddighet.

 Kristianstad är en förhållandevis liten stad med en förhållandevis stor andel invånare som upplever stan som större än den är. Alltså närs det ständigt hopp om nya framgångar, eftersom man på allvar tror att man är större, bättre och vackrare än man i verkligheten är. Det här är ett psykologiskt fenomen som absolut inte stadsborna själva ska klandras för. Egentligen var det den gamle kongen Christian fyrtal som lade grunden till detta glapp i självinsikten. Han anlade en stad som skulle bli Skånes huvudstad. Han byggde upp förväntningar för fyrahundra år sedan. Region Skånes beslut i modern tid att förlägga parlamentet till Kristianstad blåste nytt liv i gamle kongens vision, så där lagom väl tajmat när luften höll på att gå ur förhoppningarna. För IFK Kristianstads förmåga att fylla läktarna är det här enbart positivt. Det anses fullkomligt naturligt bland folket på gågatorna att en stad av Kristianstads dignitet ska ha ett elitserielag i handboll. Att kommunen kommer först på 24:e plats i invånarligan i Sverige ställer man sig helt oförstående till. En viss stöddighet, fast det numera heter kaxighet och låter mer positivt, skadar inte.

 3.     Lillebror.

 Samtidigt är man ändå någonstans medveten om, och påminns ständigt om, att stan ligger i bakvattnet av Malmö, Lund och Helsingborg. Kanske tror man i sina mörkaste stunder till och med att borgarna där ser ned på Kristianstad. Detta ger en helt naturlig ”vi ska visa dem”-känsla. I herrfotboll är det omöjligt att konkurrera med Helsingborg och Malmö. Till och med pluttestäder som Landskrona och Trelleborg har ett nesligt försprång. För att inte tala om Mjällby…
  Förhållandet är precis lika dystert vad gäller ishockeyn.
  På handbollsplanen har Kristianstad däremot en rättvis möjlighet att få sista ordet även om motståndarlaget heter Malmö eller Helsingborg eller Lund. Här tar vi revansch för alla andra tillkortakommanden.

 4.     Bygdens söner.

Laget innehåller en tillräcklig mängd av bygdens söner i a-uppställningen. Det kan vara en granne, en klasskamrat eller ”jag känner hans far” som ger åskådaren en möjlighet att identifiera sig med spelarna.
  Här är en spelare som till exempel målvakten Jesper Larsson ovärderlig. Han har mer eller mindre vuxit upp i idrottshallen, har förankring i klubben på faderssidan, och återvände ”hem” efter år som firad proffsspelare i Tyskland. Vad betyder inte ett sådant föredöme? Det här handlar om identifikation, en viktig psykologisk ingrediens som ingår i vår förmåga att finna oss tillrätta. Vi-känslan växer. Vi pratar om IFK som en enda stor familj. Det handlar också om gemenskap.

 5.     Kändisar.

 I en liten stad blir spelarna, inte minst de danska proffsen, kändisar och man ser dem mingla på gågatorna med jämna mellanrum. Alla älskar vi närheten av kändisar, och deras glans spiller över lite på oss andra också. Vi blir del i något större och vi möter Lassie. En hel del har kommit till Kristianstad för handbollens skull och stannat kvar. Rantatalo kom från Kiruna, Stenbäcken från Alingsås och bröderna Andersson från Eskilstuna. Alla stannade kvar, blev en del av Kristianstad och IFK. Samtidigt var, och är, de på sitt sätt kändisar. Ola Lindgren är landets mest kände handbollstränare. Han valde Kristianstad.

 6.     Det kan bara bli bättre.

 Den riktiga framgången har inte uppnåtts under senare år. Alltså säger alla sannolikhetslagar att succén lurar någonstans där framöver istället. Det är egentligen bara att vänta på nya SM-guld som är på väg in. Detta handlar enligt optimisten inte bara om fromma förhoppningar, utan är snarare matematik, sannolikhetslära.
  Avslutningsvis tror jag personligen att det har stor betydelse att laget spelar i orange hemmatröjor. I den kinesiska visdomen Feng Shui säger man så här om orange i färganalysen:
  ”Orange färg symboliserar hälsan, entusiasmen, optimismen och vitaliteten - liksom självförtroendet, kreativiteten och modet. Färgen anses kunna mildra depressionen och stimulera aptiten.”
Go IFK!

Ur Magasin Kristianstad våren 2012
Läs hela Magasinet här. Jag har skrivit en rad artiklar i magasinet..