Vi fortsätter utforska detta kaotiska, larmande, osande gytter av människor och fordon som är Chennai (ex-Madras), Indiens fjärde största stad. Centrum för södra Indien med landets näst största filmindustri efter Mumbai. Det är också här som den gamla brittiska motorcykelfabriken Royal Enfield finns och här finns en gryende IT-industri.

Vi åkte till rötterna - till Fort St George där den brittiska kolonialmaktens hårda styre en gång utövades. Än idag är delar av fortet en militär garnison. Här finns ett litet museum, vi såg danska kolonialpengar med Christian IV:s monogram, och vi tog oss dit tillsammans med en engelsk familj vi mötte på järnvägsstationen Chennai Fort (yes - vi åkte tåg dit!).

Efter Fort St George blev det Chicken Tandoori i de gamla stadsdelarna Georgetown och sen en autorickshaw till Marina Beach - som enligt tillgänglig reklam lär vara världens andra största storstadsstrand. Hm - vilken är större?

Inget snack i alla fall än att det är den absolut folkrikaste, åtminstone en söndag eftermiddag. Tänk vad många indier det finns. Och strandens nöjen lockade. Den här eftermiddagen fanns det ytterligare en attraktion - vi. Inte ens om vi kommit från månen hade vi fått lika många förfrågningar om att bli fotograferade tillsammans med den indiska familjen.

Årets jul- och nyårsresa går till södra Indien, Tamil Nadu och Kerala. Vi reste tidigt torsdag morgon från Ystad resopektive Göteborg, lättade från Kastrup kl 13 och tillbringade resten av dagen på CDG i Paris innan det var dags för kvällsplanet till Chennai via Delhi.

Säga vad man vill om indierna, men de vet väl hur de ska sysselsätta sig. Jag har aldrig någonsin tidigare låtit så många människor titta i mitt pass eller låtit mitt handbagage kontrolleras som här i Indien. Man var till och med tvungen att scanna handbagaget på väg mot väskutlämningen på Chennai Airport!

Väl här: en öronbedövande trafiksymfoni med en trafikkultur som jag inte ens kunnat fantisera om.

Plus: allting har gått som på räls. Flyg, avgångstider, bagageincheck, taxi till hotellet och hotellet självt. Det är fantastiskt att man kan sitta på sin kammare i Ystad och knappa in sin beställning och när en av många flygplatskontrollörer skriver in mitt namn i sin apparat så fräser det ut ett boardingcard, oavsett var du är.

Kvällsmålet åt vi hos Hotel Rainbow, som hann fräsa upp vars sin Chicken Kerala och fried rice innan strömmen gick. Sannolikt på grund av den 110 dB högljudda fläkten (läs: kompressorn) som vevade vid ingången.

Skit samma kycklingen smakade perfekt och det är 28 grader varmt!

 

 

ZARATE, BUENOS AIRES. Det regnar. Rättare: det vräker ned. Blixtarna ljungar över marsklandet och åskan mullrar. Vi sitter i bussen på autopistan på väg mot Zarate, knappt tio mil norr om Buenos Aires, och vi ser en annan buss som stannat på vägrenen med punktering. Där har chauffören tvingat ut alla passagerarna i det miserabla vädret.

Vi känner lite lagom, och övergående medlidande, och håller tummarna för att de regummerade däcken på vår buss ska palla resan över den spruckna betongen, och att Fredy Jobke och Karin Hossinger verkligen möter oss vid bussterminalen i Zarate.

Samtidigt inser vi att det inte blir någon flygtur den här oktoberlördagen.

Zarate är en liten stad som vuxit upp kring ett vägskäl. Fortsätter man norrut från Buenos Aires kommer man till Rosario. Svänger man något åt väster når man förr eller senare Córdoba. Skulle man ta av österut, via bron över Paranáfloden, kommer man in i Entre Rios, landet mellan floderna, det som också kallas Mesopotamien, och troligen är man då på väg mot Misiones. Är man turist hägrar sannolikt de mäktiga Iguazufallen.

Vi ska träffa familjen flygare i Zarate.

Karin Hossingers pappa hette Rolf Hossinger och var Argentinas flygarhjälte nummer ett. Han fick utmärkelsen ”Olimpia de Oro” som årets idrottsman 1960. Något som närmast kan jämföras med Svenska Dagbladets bragdmedalj. Han utsågs till Argentinas hjälte av president Carlos Menem, efter Falklandskriget – och jag hade ingen aning om att jag faktiskt köpt en bil av hans svåger i Kristianstad, för bara en handfull år sen.

Enligt egen utsago hade Rolf Hossinger heller ingen aning om varför han utsågs till Argentinas hjälte, då han inte hade deltagit i kriget.

Däremot glunkas det om att han, i det tysta, utfört små tjänster åt alla de som hade sina söner i kriget, och president Menem förklarade utmärkelsen med att Hossinger ansågs vara ett föredöme för den argentinska ungdomen.

Rolf Hossinger föddes 1930 i Misionesprovinsen, i Apóstoles, av en österrikisk pappa, Karl Hossinger, och en svensk mamma, Margit Eriksson. När Rolf var åtta år gammal flyttade familjen till Sverige, och efter några år i Stockholm hamnade de i Kristianstad.

I Kristianstad gav sig Rolf in i idrotten. Han var en i laget när den allra första ishockeymatchen spelades i Kristianstad. Det var på naturis på kanalen mellan ett hopplockat hemmalag och Tyringe. Det blev 3-3. Han var också en av spelarna i det IFK Kristianstad som tog det första i en rad av SM-guld i handboll på 1950-talet.

Men framförallt – han lärde sig segelflyga på det klassiska Rinkabyfältet.

Flyget blev också Rolf Hossingers liv.

För att skaffa sig certifikat för motorflyg återvände Rolf till Argentina, bodde hos sin farbror, och blev efter utbildningen pilot på ett besprutningsplan. I en intervju har han själv sagt att detta är den bästa flygskola som går att få. Det handlar nästan om tillåten busflygning, med lågsniffande över fält, halsbrytande stigningar och snäva vändningar.

Puderflyget blev bara inledningen. Lite över trettio år gammal gjorde han entré inom trafikflyget och anställdes av Aeorolineas Argentina. Genom åren flög han allt från DC3:or till jumbojeten Boeing 747.

När det svenska fotbollslandslaget kom till det kritiserade VM 1978 i diktaturens Argentina och flög inrikes, lättades stämningen på planet upp, och Åby Ericssons mannar tappade hakan, då kapten Hossinger hälsade dem välkomna ombord på ren svenska.

I trettio år var Rolf Hossinger trafikflygare.

Samtidigt var hela tiden segelflyget hans stora hobby. Han fick förtroendet att representera Argentina när det var dags för VM i segelflyg i Polen 1958. Han kom näst sist.

Kanske fick han den morot han behövde då han gav sig iväg till VM i Västtyskland, två år senare. Karin Hossinger berättar att hennes pappa hade friat till den unga vackra Letty, men fått svaret:

- Ja, om du kommer hem som världsmästare!

VM flögs i juli 1962. I september var Rolf Hossinger tillbaka i Argentina, och kunde få sin brud. Letty kunde inte längre säga nej. Rolf var världsmästare i segelflyg. Argentinas förste. Den här segern gav ett enormt eko över hela landet. Det trycktes upp ett frimärke med Rolfs världsmästarplan och han fick nästan samma uppmärksamhet som den legendariske formel ett-stjärnan, Juan Manuel Fangio.

När VM i segelflyg året därpå hölls i Junín i Argentina, satsade landet stort på detta och bland annat erbjöds gratis flygresor från Buenos Aires till den plats där världsmästerskapet utspelade sig.

2012 är det dags för Argentina att än en gång stå värd för detta världsmästerskap, trots att det kommer att flygas i januari 2013. Tävlingarnas officiella namn är: FAI World Gliding Championship Rolf Hossinger. En fantastisk honnör till en av det argentinska flygets riktigt stora personligheter, som provade sina vingar för första gången i Rinkaby, i nordöstra Skåne.

Vid köksbordet i Zarate sitter Manuelito Fentanes, som är ordförande i det argentinska segelflygarförbundet, och Fredy Jobke, som också är ansvarig för tävlingarna, och planerar för VM. Huset byggde Rolf Hossinger 1986, och det var här han levde sina sista tjugo år, ett stenkast från Aereodromo Zarate, det enkla lilla flygfältet, egentligen bara en lång gräsplan där flygklubben Cóndor hör hemma. Det står en svensk flagga i en fönsterkarm och det hänger en tallrik med motiv från Bäckaskogs slott på väggen. På garageuppfarten utanför köksfönstret skymtar Hossingers ögonsten, en välskött gammal Chevrolet.

Flygarlegendaren är i allra högsta grad fortfarande närvarande.

Manuelito Fentanes är Rolf Hossingers svåger. Fredy Jobke är hans svärson och Karin Hossinger hans dotter. Alla segelflyger.

När Hossinger pensionerades från trafikflyget blev det andra former av flyg som intresserade honom. Han flög zeppelinare och han blev den förste som korsade La Plataviken, från Argentina till Uruguay, i en varmluftsballong.

Natten mellan den 10 och 11 april 1986, var Rolf Hossinger kapten på en udda flygning. En rik dam hade chartrat en Boeing 727:a ur Aereolineas flotta för att komma så nära Halley’s komet som möjligt, åtminstone tiotusen meter närmare än alla andra. Planet fylldes med en lika blandning av ufologer och stjärnkikare, som av blaserade överklassmänniskor med för mycket pengar.

En spektakulär flygning, som endast utmynnade i just – ett spektakel.

I boken Cuadernos del camino: de Tierra del Fuego al cometa Halley, berättas om flygningen mot Halleys komet, och författaren Mario Markic frågar kapten Hossinger, strax innan avgång, vad denne gör när han inte flyger. Han får det korthuggna svaret:

- Jag flyger alltid.

Skulle alla timmar som Rolf Hossinger tillbringat i luften räknas samman, handlar det om mer än tio års oavbrutet flygande. Han var en mycket skicklig, noggrann och förutseende flygare, och råkade egentligen aldrig ut för några allvarliga incidenter. I en intervju nämner han själv hur de en gång fick stopp i en motor på en Caravelle, men att det bara var fyrtio mil kvar till Buenos Aires, så allt gick bra.

Däremot minns Karin Hossinger att hennes pappa en gång kraschade med en luftballong, in i ett hus, blev hängande och fick plockas ned. Då bröt han tre-fyra revben. Men det är den enda riktiga flygolyckan han var inblandad i under ett helt livs flygande. Och strax efter att bandaget fästs var han uppe bland molnen igen.

Hossingers vän i Oberá, Sverre Kleiven, som också är flygare, minns hur Rolfs farbror kraschlandade på Paranáfloden, i tät dimma. Båda ombord lyckades ta sig ur planet, men drunknade då de försökte simma mot land i den breda floden. Det hände på 1960-talet.

Rolf Hossinger avled av sjukdom, 75 år gammal, i Argentina 2005, och askan efter honom spreds på hans egen begäran, på ett flygfält.

Hans änka Letty, och döttrarna Karin och Sissi, lever alla i Argentina, medan hans båda systrar Gunny och Ruth bor i Karlskrona, respektive Yngsjö. Och det var alltså Ruths man, Nils, som jag köpte bil av en gång i tiden.

Fotnot: Nu har jag köpt bil igen. Den här gången av Rolf Hossingers systerson på Tofta Bil i Kristianstad. Sigge Citroën var namnet.

Widebum widebum

C-J Charpentier

Läs en bok förlag

Det är en annorlunda bok som C-J Charpentier har åstadkommit med sin Widebum widebum, där han strosat runt i, eller kört motorcykel till, den tyske 1900-talsförfattaren Alfred Döblins många olika adresser i Stettin och Berlin.

  Alfred Döblin är mest känd för sin roman om Franz Biberkopf, Berlin-Alexanderplatz, som 1980 också filmades för TV av Rainer Werner Fassbinder.

  Romanen utspelar sig i de judiska fattigkvarteren i östra Berlin. Enligt Charpentier är Döblin 1900-talets främste tyske författare, uppskattad och läst i stora delar av Europa, men förhållandevis bortglömd i Sverige.

  Skriftställaren från Järrestad har dock inte gjort det så enkelt för sig att han bara grenslat hojen och åkt till de biberkopfska kvarteren i Berlin. Nej, han har börjat från tiden kring 1855 när Alfred Döblins farfar Simon flyttade från Posen, nuvarande Poznan, till Stettin (numera Szczecin).

  De hamnade på Schulzenstrasse och här börjar också den noggranna kartläggningen av Döblinfamiljens flyttningar.

  Charpentier har letat adresser i både Polen och Tyskland under ett antal resor. Boken är den självklara uppföljaren till tidigare verk som essäboken Stettin-Berlin-Szczecin och Berlin-Schivelbein. Han har besökt arkiv och kommunkontor, museer och universitet, och sökt sig ut på såväl paradadresser som bakgator. Han har slagit sig i slang med pensionatsvärdinnor och ölgubbar. Han har, som han själv skriver, tagit sig an gatans antropologi.

  Resultatet imponerar.

  Charpentier läser in kartorna, scannar av verkligheten och förvandlar med sitt gedigna kunnande hus och byggnader från skilda tider till levande historia. I det ena ögonblicket ser man de gamla judiska kvarteren framför sig, i nästa serveras vi en bild av sönderbombade hus i krigets kölvatten eller grå öststatsbetong från 1970-talet.

  Det är en mycket personlig resa han bjuder med på, berättar, visar och förmedlar. Slutligen undrar man bara:

  Hur gick det med cigarren?

(Kristianstadsbladet 20121129)

Kautokeino, en blodig kniv

Lars Pettersson

Ordfront

I fjol körde jag motorcykel från Ystad till Haparanda. Då såg jag skyltarna mot Kiruna och Nordkap. Vad som finns där emellan har jag bara haft vaga föreställningar om. När jag vänder blad i Lars Petterssons samethriller uppenbarar sig en ny värld för mig.

  Jag tror inte ens att jag begrep att det finns ”riktiga” samhällen norr om Treriksröset. Det gör det, även om de ligger i Norge och Finland. En stor del av befolkningen är renskötande samer.

  Det är i denna miljö som Petterssons roman utspelar sig.

  En ung kvinna, Anna, bokens jag, är den förlorade dotterns dotter som återvänder till byn Kautokeino för att rädda kusinen Nils Mattis undan ett våldtäktsåtal. Hennes mamma lämnade familjen och renflocken och flyttade söderut. Själv är hon åklagare i Stockholm.

  Nu konfronteras hon med släktingar som både vill ha hjälp och hålla henne till svars för mammans flytt, eller beroende på perspektiv - flykt.

  Dessutom möter Anna ett samhälle som är vant att lösa sina egna konflikter, oavsett om det handlar om illegal slakt eller våldtäkt. Familjen och sammanhållningen står över lagen.

  Författaren bor själv vintertid i Kautokeino. Han beskriver den hårda senvintern i finnmarken på ett sätt som gör att man omedvetet drar filten tätare omkring sig i läshörnan och dricker téet så varmt som möjligt. Miljöerna med ändlösa tomma vägar och halvt övergivna hotell ger tillsammans med ordkarga samer känslan av Vilda Västern.  Petterssons språk är utomordentligt kryddat med många fina metaforer.

  Kanske inte riktigt en thriller, men en väldigt fin och välskriven roman som ger många tankar och lång eftersmak. Kartan är ovärderlig, men jag saknar ordförklaringar i slutet av boken, som skulle kunna berätta mer om denna del av vår nordiska kultur.

(Kristianstadsbladet 20121030)