Under några dagar i Göteborg gör jag en mer kvalificerad kartläggning av stans antikvariat. Bytet blir blygsamt förutom att jag på Antikvariat Pan på Gibraltargatan får ögonen på några meterhöga högar av National Geographic's. Under två besök plockar jag ut 22 tidningar.

 

En av dem väljer jag därför att det behandlar en kommande klimatkatastrof. Det är novembernumret från 1976 (!). Ännu mer intressant i just det numret är artikeln som handlar om "the outlaw trail" från Wyoming mot Mexiko. Det är Robert Redford som är författare. Han som själv spelade Sundance Kid i George Roy Hills klassiker (1969) om de båda banditerna Butch Cassidy & Sundance Kid.

 

Det är en spännande läsning hur Redford rider längs det gamla banditstråket och avhandlar stort som smått. Han berättar om rånaren Big Nose George som hängdes i en telegrafpåle, lyckades svinga sig i repet och grabba tag i pålen, varpå han sakta gled nedåt och slutligen ströps. Big Nose flåddes av en läkare som sydde sig ett par skor av banditens skinn.

På ett ställe etablerade sig Cassidy som hästhandlare, men han sålde bara, köpte aldrig, på ett annat tränade han sin häst så att han ska kunna hoppa upp på den bakifrån och snabbt sätta av från en bankrån, vilket han gör strax efteråt för förbkuffade stadsbor, och där - där träffar Redford Lula Parker Betenson, som var Butch's syster och som hela livet hävdade att Butch faktiskt återvände från Sydamerika, dit de hade emigrerat. Enligt historien dödades ju både Cassidy och Sundance Kid av boliviansk militär efter att de rånat ett gruvbolag på lönepengarna 1909.

 

Men - dog de verkligen? Bruce Chatwin ägnar en del sidor åt de amerikanska outlaw'sen i sin bok I Patagonien, och jag snokade själv en del i deras spår i trakten av Gobernador Costa i västra Chubutprovinsen, där malmöpågen Oscar Lundqwist under en tid var kommissarie. I min bok Den falske ingenjören skriver jag bland annat:

 

"De amerikanska historikerna Daniel Buck och Anne Meadows hävdar envist att de båda bovarna, under namnen Santiago Maxwell och Frank Boyd, faktiskt sköts till döds i Bolivia i november 1908, då de konfronterade en militärpatrull vid San Vicente, efter att ha rånat en penningtransport från Aramayogruvan. Alltså ungefär som i filmen.

Men 1991 grävdes gravarna upp och antropologen Clyde Snow konstaterade, att sett rent till utseendet, så var en av kropparna visst lik Sundance Kid, men DNA-tester uteslöt varje möjlighet att de båda liken skulle vara de berömda skurkarna."

 

 

Västra Chubut i Patagonien. Där Butch Cassidy och Sundance Kid red i början av 1900-talet.

 

 

I samband med ett reportage om dynamitarden Harald Bengtsson från Vittsjö, alias Bildsköne Bengtsson, så tog jag mig ut till Kvibergs kyrkogård i Göteborg. Där vilar han ut efter ett liv, mestadels på Långholmen och andra anstalter runt om i landet.

Såg bland annat en notis om hur Bengtsson fick ett år och sex månaders straffarbete för en cykelstöld i Kristianstad. Något att stilla reflektera över i våra dagar då cykelstöld nästan inte betraktas som brottsligt längre...

 

Bildsköne Bengtsson och hans kumpan Tatuerade Johansson har i backspegeln ett romantiskt skimmer över sig, som väl kanske inte är helt i linje med sanningen om dem båda. Ändock är de milsvitt från det gäng brutala rånare och andra tjyvar som blir framtidens kriminalhistoria.

 

Efter visst besvär hittade jag graven i det sydvästra hörnet av gravområde 2A på kyrkogården. Bakom en cypress fanns en lite rektangulär sten utan inskription, men med hjälp av kyrkogårdsförmannen Per och bilder från websidan för den Minnesförening som bildades för den gamle boven 2003 så kunde jag konstatera att jag var på rätt plats.

 

Den stentavla som Minnesföreningen satt upp med initialerna H.B. på Bengtssons viloplats är sedan några år - stulen! Tjuvarna har dessutom plockat åt sig de siffror i aluminium som sitter på skyltarna och berättar vilken del av kyrkogården du är på.

 

Reportaget publiceras i marsnumret av Kristianstads-Journalen.

 

 

Du får köpa precis vad du vill på bokrean. Eller låta bli för den delen. Det här är inga tips på bra böcker eller något sånt. Detta är bara lite kort om vilka böcker jag släpade hem från årets bokrean, första dagen. Risken är att det blir fler besök i Ystads Bokhandel.

 

Sören Sommelius - Hemma i Ingenstans och underrubriken Resor till städer. Ska bli mycket spännande att läsa då Sören skriver om tio städer i världen. En av dem är Chennai i Indien som jag utforskade strax före jul, för bara två månader sedan. En annan är Helsingborg, som jag är uppväxt i - och en tredje är La Paz.

 

Gunnar Ollén - Det underbara som kom genom luften, om Sveriges Radio/TV i Malmö 1925-1975. Skånsk radio- och TV-historia. En tia i fyndlådan.

 

Tomas Bannerhed - Korparna. Augustprisvinnaren i förrfjol. Borde jag kanske ha läst tidigare, men tja, nu är den på väg mot nattygsbordet i alla fall.

 

Per-Erik Sjösten - Mäster Elias. Lokalhistoria. En biografi på Elias Nilsson som var chefredaktör på den saligen avsomnade socialdemokratiska dagstidningen Aurora i Ystad. Ska bli intressant.

 

Jacques Werup - Medan jag levde. En självbiografi av matthandlarens son från Malmö. Jacques Werup, ännu en författare i Ystad. Jag ser honom ibland sjunka ned några rader framför mig på Biografteatern Scala. Jag intervjuade Jacques första gången i samband med hans succé med Casanovas senare resor. Det måste ha varit i slutet av 1970-talet, kanske till och med 1979. Jag recenserade och skrev för Smålänningen och körde inom Lövestad och hälsade på. Då var Jacques en ung författare. Nu har han skrivit memoarerna!

 

Så här såg han ut i Lövestad när det begav sig. Jag kunde inte ta skarpa bilder ens på den tiden...

 

 

 

 

 

Förutom de här reainköpen har jag som vanligt varit ute på Bokbörsen och handlat. På väg mot Plaza de la Molina i Ystad är följande verk:

 

Åsbrink, Brita - Ludvig Nobel: "Petroleum har en lysande framtid!" Om bröderna Nobel och deras oljeimperium i Baku i Azerbajdzan.

Bäckmann, Ida - Från filare till storindustriell i Naftabolaget Bröderna Nobels tjänst; ett utdrag ur generalkonsul K. W. Hagelins memoarer. Finns det någon röd tråd, möjligen? Ida Bäckmann har jag ju sprungit på tidigare, då i Misionesprovinsen i Argentina.

Hantschel, Anton - Baku. Kampen om Kaukasus olja.

 

Bokbörsen är riktigt bra för att hitta små pärlor i litteraturen. Kolla bara här!

 

 

 

 

För fyrtio år sedan var detta STF:s raststuga och vandrarhem Romelestugan. Vi var ett gäng grabbar i yngre tonåren som hyrde stugan hela sportlovsveckan för att lyssna på radio. Långa antenntrådar löpte från stugan till flaggstången och ned om branterna.

Vi lagade maten själv, hittade en mus i proppskåpet och hade hejdundrande kuddkrig mellan de båda logementen som gick under namnen "Sovverket" och "Gasverket". Det var väldigt grabbigt. Och väldigt roligt.

 

I går orienterade jag mig tillbaka till Romelestugan för att se hur det såg ut. Det var "no more". STF-stugan hade förvandlats till "The Lodge" och de BMW'ar, Audi och stora Volvo som stod parkerade nedanför backen skvallrade om ett annat klientel i stugan. Borta var söndagarnas våffelpauser. Vid panoramafönstren längst in, vid brasan, sippades nu mousserande vin.

 

 

Jaktlag hade satt ut gula skyltar om pågående jakt över hela Romeleklint. Småjeepar for omkring på de hala skogsvägarna. Blodspår i snön visade var skadskjutet vilt hade vinglat över vägen och plumsat in mellan träden.

Jag körde hem igen.

  

Ibland kan man inte bli annat än förbannad då man läser en bok. Egentligen tänkte jag inte läsa ut den, men gjorde det ändå för att få chansen att reta upp mig helt och hållet. Och kanske lite för att se om slutet ändå knöt ihop storyn, gav någon form av sens moral eller i alla fall förklarade det märkliga och besinningslösa våld som boken beskriver.

Jag läste Denis LeHane's några år gamla Mörker, ta min hand. Och jag fattar inte grejen med perverst underhållningsvåld. Inte det minsta.

Detta är ingen recension, bara ett uttryck för ogillande. Jag har tidigare läst LeHanes Patient 67 och tyckte det var en välskriven, om än ruggig historia. Men den hade i alla fall några psykologisk-litterära grepp (som dock försvann helt i filmen Shutter Island...) som gav spänning.

Det har inte den här. Den är bara ledsam. Välkommen tillbaka när du vuxit upp LeHane. 

 

 

LeHanes böcker utspelar sig i Boston (USA:s Malmö) och den andra dagen jag gick på gatorna i Boston, september 1978, for en bil förbi med skrikande däck, en mc-polis kom efter och stoppade bilen med två skott, ett genom bakrutan och ett i höger bakdäck. När biltjuven, som det visade sig vara, lämnade bilen springande gav sig polisen på jakt efter honom in bland husen. Bilden, som togs av min luffarkompis Lars Pålsson, är från jakten på biltjuven i Boston.

 

Med förra inlägget i åtanke - Jörgen Nash brev från Ivar Lo, så kan jag inte låta bli att visa en av mina bilder på just Jörgen Nash för er. Det är en härlig sommardag i hembygdsparken i Örkelljunga och Jörgen Nash ser ut att ha precis så roligt som man ska ha om man tillbeder Homo Ludens - den lekande människan. Nästa år är det tio år sedan Jörgen avled i en lunginflammation. Jag pratade med honom på telefon knappt en vecka innan han dog. Han hade precis badat och han frös så förbannat sade han. Men han lovade att leva tills han blev hundra år. För att klara den bedriften drack han minst en liter vin om dagen, påstod han.

Det är så här jag vill minnas honom med vinglaset i handen och kamrat på ljugarbänken - i det här fallet Helmer Lång, som skulle översätta havsfrumördarens memoarer till svenska från danska. Jag väntar än...

 

 

 

Jag har en massa konstiga saker i mina skrivbordslådor. Som brev från Ivar Lo-Johansson till Jörgen Nash på hans 60-årsdag.

 

 

 

St Kilda besökte jag i maj 2012 tillsammans med vännen Mikael Lideborg. Ögruppen ligger rakt ut i Nordatlanten, väster om Yttre Hebriderna, och betraktas som "Britain's most remote part".

Reportaget har varit publicerat i en rad tidningar sedan i maj och därför kan jag nu också presentera det här, som lite bonusläsning till mina bloggvänner.

 

I boken Ensliga öar (1954) skriver författaren och konstnären Roland Svensson om hur fartyget han färdas med håller sjön vid Village Bay på St Kilda och han får i kikaren ”…en betvingande upplevelse, ödsligt frånstötande och romantiskt eggande”.

  Roland Svensson går aldrig iland.

  Klockan elva den 23 maj i år sätts gummibåten i sjön från kuttern Orca II och samtidigt som dimman rullar in från Nordatlanten stiger vi iland på ön. Vi är tolv nyfikna turister.

  - Det här är en utmaning för varje ö-luffare, säger en av besökarna, göteborgaren Mikael Lideborg som besökt mer än 75 länder.

  - St Kilda sägs vara Storbritanniens mest svårtillgängliga område. Det är fantastiskt att kunna komma hit, tillägger han.

 

 

Det är tre timmars gång i sjutton-arton knop och stundtals grov sjö från Leverburgh på Harris, Yttre Hebriderna innan vi når St Kilda.

  Vi har färdats 65 kilometer rakt västerut, ut i Atlanten.

  - Ofta ställs turerna in på grund av det nyckfulla vädret. I fjol blev det bara en enda resa i maj, säger Angus Campbell på Kilda Cruises, som har två båtar i chartertrafik i Hebriderna.

  St Kilda är fyra öar och en handfull klippöar, raukar, som med skarpa kanter skär upp ur havet. På huvudön, Hirta, finns en militär radarstation, 1200 får med gener från vikingatiden och osannolika mängder sjöfågel.

  Landskapet påminner om fjällen med branta sluttningar, klippor och skarpkantade stup. Man går som på en mjuk kortbetad gräsmatta. Buskagen är små och få och träden obefintliga.

  Besökarna sprider snart ut sig i små grupper och ger sig upp på branterna och de skarpa bergsryggarna för den hänförande utsikten över havet och de närliggande öarna.

  - För tiotalet år sedan föll en vandrare i havet och försvann, varnar Paul Sharman, men slätar sedan över:

  - Det händer alltså trots allt ganska sällan…

  Paul Sharman är tillsynsman och informerar kortfattat de som kommer till ön om ordningsreglerna i naturreservatet, och sköter souvenirbutiken som har öppet en timme varje dag. Han är dyster och melankolisk och döljer inte att han upplever kommenderingen till denna världens ände som en förvisning.

  - Alternativet för min del hade varit arbetslöshet, säger han.

  De här dagarna i maj upptäcker någon en ny växtart, men har ingen kamera och lägger inte in gps-koordinater och Paul tillbringar minst en eftermiddag med att försöka hitta den blygsamma örten igen, för att registrera och skriva rapport.

 

 Det som emellertid gör det största avtrycket är det som inte längre finns kvar – öborna.

  Under årtusenden fanns det en bofast befolkning på Hirta och genom seklerna formades ett närmast utopiskt samhälle utan vare sig vapen, skatter, pengar eller politik.

  Som mest bodde här cirka 200 personer i något som kunde kallas feodal kommunism. Ön ägdes i generationer fram till 1934 av släkten McLeod av McLeod på Isle of Skye, som också tog ut arrende i form av fjädrar, olja och tyger.

  Trots att öarna tillhörde Storbritannien levde öborna ett ostört liv utanför unionen. Ingen hade rösträtt, ingen blev beskattad och ingen togs heller ut för militärtjänstgöring.

  St Kilda var länge isolerat. Om vädret ville anlöpte en båt två gånger om året. Önskade man meddela sig med omvärlden gjorde man en egen form av postfarkost. En urholkad träpinne, som gömde ett meddelande, knöts fast vid en vattentät fårskinnspung och sattes i sjön. Några flöt iland på Hebriderna, andra nådde Shetlandsöarna eller Norge.

 

 

Varje morgon samlades de vuxna männen på bygatan för att diskutera och gemensamt bestämma vad som skulle göras under dagen. Oftast var det att samla sjöfågel, ägg eller fiska. Med tiden blev St Kildaborna också skickliga vävare av tweed.

  Efter en arbetsdag med att samla in sjöfågel lades alla fåglar i en stor hög som delades upp efter hur stor familj man hade. Fåglarna saltades in och blev mat, men gav också fjädrar och olja till lampor och annat.

  Männen på St Kilda blev skickliga fågeljägare och klättrade på branta och slippriga klippor med ryggsäckar fulla av ägg.

  Tidiga besökare vittnar om en befolkning som sjöd av liv, där dans och sång var vardag, tills i mitten och slutet av 1800-talet då Free Church of Scotland fick fäste. Byborna samlades sedan till gudstjänst tre gånger varje söndag. Det hyschades i stugorna och sången tystnade, dansen stannade av.

 

Slutet kom den 29 augusti 1930 då de sista 36 invånarna evakuerades från ön. Det var på egen begäran, men tragiska scener utspelade sig innan öborna steg ombord på brittiska flottans HMS Harebell. Fåren samlades in och såldes för att finansiera flytten. Allra sist sänktes husdjuren i havet med tunga stenar om halsen.

  Ingen visste vad som väntade. Familjer och grannar splittrades och äldre, som bara talade gaeliska, hamnade på platser där de inte kunde göra sig förstådda. 

  En gamling krävde att få bo på fastlandet så långt som möjligt från resten av familjen.

  Norman Gillies var fem år då han lämnade St Kilda:

  - För oss unga var det ett stort äventyr, men de gamla satt i aktern och vinkade, tills ön inte längre kunde urskiljas. Det var mycket tårar, berättar han i en skotsk arkivfilm.

  Beslutet att lämna ön handlade delvis om att utbytet med fastlandet vuxit och mer materiella värden pockade på de ungas uppmärksamhet. Utan unga var samhället dödsdömt. Även sårbarhet inför sjukdomar och svårigheter med försörjningen spelade in.

 

 

Det ligger 16 hus, i varierande grad av förfall, längs bygatan. Det är mest bara väggar och gavlar i sten. Ett närmast öronbedövande vemod vilar över ruinerna.

  En liten skylt vid eldstaden berättar vem som bodde var och när de flyttade. 

  Några få av husen längs bygatan är restaurerade. Ett är museum och ett annat hyser tillfällig personal från Scottish National Trust, som förvaltar skotsk natur och kultur. Maj till september finns en tillsynsman och tidvis grupper av frivilligarbetare som bland annat kartlägger flora och fauna.

  Vintertid är ögruppen mer eller mindre övergiven.

 

 

Främst fåglarna lockar naturturister. En förmiddag ankrar ett litet kryssningsfartyg från National Geographics i Village Bay och ett femtiotal amerikanska turister strömmar iland för att fotografera. Någon timme senare är de på väg igen – nu mot Orkneyöarna.

  Trots sin isolering i Atlanten är St Kilda inget eldorado med endemiska arter. Det finns en unik gärdsmyg och en liten fältmus, det är allt.

  Däremot finns det enorma kolonier av stormfåglar, havssulor och lunnefåglar, och de bruna storlabbarna sveper hotfullt över sluttningarna.

  Storlabben är en fågelvärldens mobbare som jagar andra fåglar tills de släpper sitt byte. Det händer också att de dyker ned på och dödar sulor och lunnefåglar.

  De drar sig inte ens för att attackera människor och under en vandring kring Hirtas högsta punkt, toppen Conachair (376 m.ö.h.) cirklar 20-25 storlabbar över oss. Fåglar som plötsligt dyker och slår mot huvudet, eller river med näbben. Vi springer som i en Hitchkockfilm och lyckas skräna och vifta, och undkommer blodvite.

  - Ha en vandringsstav och vifta med, så slipper ni bli anfallna, råder Paul Sharman oss.

 

 

Fåren på St Kilda stammar från vikingarna och lever idag helt förvildade. När vind och regn vräker in från Atlanten söker de skydd i någon av de tusentals små stenhyddor som genom sekler byggts upp över ön.

 

Inför resan till St Kilda får vi rådet att ta med mat för minst två-tre dagar utöver de vi har planerat att stanna. Det finns ingen affär och ett snabbt omslag i vädret kan göra det omöjligt för båten att hämta upp oss som bestämt.

  Det krävs tillstånd att övernatta på ön. Eget tält är enda alternativet.

  Bland de som åker ut på dagstur den här majdagen kräks några av sjögången då den lilla båten slingrar sig ut över havet. På eftermiddagen kommer dimman och de återvänder till Hebriderna med noll sikt.

  En äldre dam är ändå nöjd och berättar att hon hela sitt liv har haft en önskan att få se öarna.

  Vi som stannar kvar ytterligare några dagar har tur och får nästan osannolikt vackert väder, på denna vemodets atlantiska ö - St Kilda.

Under tre veckor i södra Indien blev det självklart några fåglar också att fotografera. I en liten butik i Mamallapuram hittade jag dessutom en fågelbok - The book of Indian birds - av Sálim Ali. Med hjälp av den kunde jag identifiera en del av fåglarna. Dock inte alla, det ska sägas.

  En heldag åkte jag till Vedantangals fågelreservat och där fanns det pelikaner, storkar, hägrar och ibisar i stora mängder. Reservatet var väl underhållet och fint.

 

En av de vanligare fåglarna som jag tog många bilder på innan jag fick till en bra bild var kungsfiskaren, the WHITE-BREASTED KINGFISHER. Den här bilden tog jag i Varkala i Kerala.

 

 

I Varkala, från balkongen på hotellet kunde jag också se hackspettar komma flygande och sätta sig i palmerna runt poolen. Framförallt morgontid. Jag såg också hackspetten - som har lite olika namn, COMMON GOLD-BACKED WOODPECKER, eller BLACK-RUMPED FLAMEBACK på flera andra håll, bl.a. i Fort Cochin. På svenska kallas den i Wikipedia för något så snyggt som svartgumpad sultanspett.

 

 

En av de första jag såg var COMMON MYNA, eller INDIAN MYNA eller som den kallas på svenska brun majna. De första såg jag redan i Chennai, vid Fort St George. På många sätt påminde den mig om vår svenska koltrast.

 

Januari - Nyårsslaget firades på Guldheden i Göteborg hos Ellen tillsammans med Tomas och Katarina och Martin och Karolina. Jag minns intressanta samtal och god mat. Den här månaden blev det besök på Casino Cosmopole i Malmö med killarna på Bladet men jag lyckades inte upprepa tidigare succé utan fick en blygsam placering i en Texas Holdemturnering. Vi i Femman drog igång och jag satt domare igen! Ett hedersuppdrag. Hjalmar och hans kompis Ola gav sig iväg på drömresan till Sydostasien.

 

Februari - Jag jobbade hårt med att göra klar publikationen om ålens framtid, ett jobb jag gjorde åt Biosfärkontoret Kristianstads Vattenrike. Jag skrev också några reportage för turistmagasinet Magasin Kristianstad. Och så gick Vidar och jag på bio i Skurup och såg Prinsessan Lillifee 2.

 

Mars - När det blev kvinnodagen åkte Ellen och jag till Swinoujscie och bodde på spahotellet Atol. Fint väder, soligt men lite kallt, summerar en avkopplande långhelg och fin båtresa. Mötte upp killarna, Hjalmar och Ola, som kom hem lagom blåslagna och hopsydda efter äventyr på Bali. Tog hojen till Ales stenar för att räkna dem inför boken SKÅNES HISTORIA.

 

April - Det blev skärtorsdagsfest på Mölletorget då Anja kom hem från Stockholm. Jag satte igång med ljudguiden för Kristianstad och gjorde många roliga intervjuer. Ystads Bokhandel ville att jag skulle prata en stund om mitt författarskap och det blev en väldigt bra kväll med många nya bekantskaper. Jag såg HIF mot Mjällby, en avslagen historia som färgade hela det allsvenska året. Vidar fyllde fem.

 

Maj - Jag träffade Olle Lönneaus på Bokia Avenyn i Göteborg och bokade honom som gäst i sommarradion. Dagen då Linnea fyllde 25 flög jag till Edinburgh, mötte upp Mikael L och sen åkte vi på en härligt udda tripp. Via Pitlochry och Edradour destilleriet som jag skrev om i Whisky Blues hamnade vi slutligen på St Kilda i Nordatlanten. En säregen liten ögrupp som gav reportage till en rad tidningar, Populär Historia, Hufvudstadsbladet, Sändaren och en rad svenska dagstidningar. Fantastisk resa med härligt väder. Och fåglar - en masse!

 

Juni - Födelsedagarna radade upp sig. Anja 28, Hjalmar 22 och Ellen 50. På sistnämnda kalas fick jag agera pizzzabud och enbart med svårighet lyckades jag leverera alla pizzor i en proppfull trea på Guldheden. I mitten på juni gjorde jag mitt livs första spritresa till Border Shop i Puttgarden inför juli månads begivenhet. Tro det eller ej - det var riktigt roligt även om Willys Ford Escort släpade sig hem på bakhasorna. Efter midsommar inleddes sommarradion med gäster som nämnde Lönneaus, Elisabet Gunnarsdottir, Josefine Bellan, Brutus Östling och Fredrik Granholm.

 

Juli - Nu var det slutligen dags! Svenskt-grekiskt bröllop i Abbekås. En härlig tillställning med vigsel i Mumiedalen och fest på byn. Supermat från hamnkrogen, perfekt musik av Maffe och så många trevliga människor på en och samma gång. Sommarradion fortsatte med gäster som Anita Zieme, Pierre Månsson, Eva Ditlevsen, Clas Henriksson, Bengt Grafström, Sverker Göransson, Per Frykman, Lars Bejmar, Margareta Pålsson, Ewa-Gun Westford, Susanne Cederberg, Lisa Appelqvist, Katarina Zell, Eric Iversen, Max & Mats Svensson, Kjell-Erik Ståhl, Martin Svensson, Leif Mårtensson, Monia Sjöström-Zander och Torbjörn Pettersson.

 

 

 Årets bild 2012

 

Augusti - inleds med Den inbillade sjuke på Marsvinsholm. Sista veckan sommarradio med följande gäster: Jennifer & Michael Saxell, Johan Wagnström, Lotta Fogde-Andreasson, Göran Wemmenborn och Mange B Bauer. På Olympia såg jag HIF mot Celtic.

 

September - Vidar och jag åkte till Falsterbo Bird Show och vann fågelbingon! Jag pratade böcker hos Rotary i Ystad, senare tillsammans med Börje B också på Rotary Hammarshus i Kristianstad. På Bokfestivalen i Kristianstad stod Börje och jag utanför Candyplock och sålde böcker som brukligt. Hjalmar flög till Valencia för språkstudier och jag började jobba för ABK:s Månadsblad igen. Handbollens elitserie inleddes med att IFK Kristianstad besegrade Ystads IF i Österporthallen. Stefan P hejade på rätt lag. Sigge Citroen blir ny familjemedlem, en röd C1:a av 2012 års modell. På Bok & Bibliotek händer ingenting mer än att jag träffar en massa trevliga människor.

 

Oktober - På Helsingborgs stadsteater ser jag uppsättningen av Den enfaldige mördaren med bl.a. Michael Segerström. Några dagar senare leder jag ett samtal om ondska med samme Segerström, Ann Heberlein och teaterdirektören Max Granström på Regionmuseet i Kristianstad. Ellen och jag blir bjudna (!) på en weekendresa till Berlin av Anders och Ingela från Göteborg, och det blir sista underbara sommarhelgen med temperaturer över 25 grader - 20:e oktober, i den tyska huvudstaden. Jag får ansvar som guide.

 

November - blir jag ännu ett år äldre. Nu 56. Ser Searching for sugarman med Ellen på Biografteatern Scala i Ystad. Samma scen tar jag och Börje över den 13:e då det är första releasen för SKÅNES HISTORIA. En rolig kväll med allsång, musik av Bengtssons från Tomelilla och tävling från podiet. Två dagar senare samlas 100-talet intresserade för release i Kristianstad och sedan signerar Börje och jag också på Bokia i Helsingborg och Kristianstad. Vi står på Bosjöklosters julmarknad i tre dagar och fryser. Tord Wallström på förlaget Läs en bok publicerar min Ystad-Haparanda som e-bok på Läs en bok!

 

December - Jag hinner en runda till bokhandeln i Trelleborg för signering. Sedan åker Ellen och jag ut i världen på Lucianatten. Via Kastrup, Charles de Gaulle i Paris och Delhi dimper vi ned i Chennai (fd Madras). Vi deltar i CIFF, Chennai International Film Festival, shoppar och vänjer oss vid Indien i några dagar innan vi tar bussen till Mamallapuram några mil söderut. En jättefin liten stad. Sedan gamla franska kolonin Pondicherry, med utfärd till den danska kolonin Trankebar, innan vi på julaftonskvällen tar nattbussen tvärs över den sydindiska högplatån mot Cochin på västkusten. Några dagar där och sedan en härlig semester på Oceano Cliff vid Varkala Beach med indiskt nyårsfirande.

 

 

Sådana här lata dagar då man egentligen inte låter det hända något utan man bara lever blir maten små upplevelser i vardagen. Två gånger har jag beställt fish and chips som räknas som snacks och serveras mellan lunch och middag på hotellet.

Men vilken fisk! Ja, alltså vilken fisk det rör sig om har jag inte en susning om. Men det är en vit matfisk med fast kött och de steker upp den alldeles perfekt. Saltar man sen lite extra blir det alldeles super. Skaldjur har vi undvikit, men musselfiskarna var på gång i förmiddags.

 

 

 

 

I dag har vi återigen hemsökt North Cliff och passade på att äta på restaurangen som vi åt på häromdan. En alldeles underbar kyckling med inbakad parmesan och friterad med indiska kryddor. OK, det tog en stund innan maten kom fram, men så himla gott.

Och frukostbordets ananas i curry var förträfflig, liksom bananpannkakorna som serverades häromdan.

 

Under vandringen mellan South Cliff där vi bor och North Cliff där shoppingen bedrivs, cirka tio minuter längs stranden, stötte vi på den här strandsatte polaren. Första tanken: vågar vi fortsätta bada här? Andra tanken: fråga inte vad de drar upp till fish and chips...

 

 

 

Dagliga bad i höga vågor, god mat och vila. Dessutom blev det nyårsfest på Oceano's ayurvediska retreat i Varkala i Kerala, där vi nu tillbringar några lata dagar.

Nyårsfesten bestod av en buffet med så mycket olika varianter på kyckling, fisk och grönsaker att det är fullkomligt omöjligt att räkna upp allt här. Dessutom är ni säkert bara mest intresserade av att få veta att vi åt gott och mycket.

Efter maten blev det uppvisning av indisk dans, så kallad kathakali och dessutom några modernare inslag med bollywooddans.

Vi fick själv utrymme att ta några stapplande steg innan tolvslaget då stora galenskapen bröt ut. Istället för ett stort fyrverkeri på himlavalvet blev det tomtebloss och fyrverkerier på dansgolvet mitt bland alla festande. Till det ett kramkalas över alla etniska gränser. Och idag, nyårsdagen, har detoxmaskineriet här på hotellet arbetat för högtryck. Gurun själv blandade grogg i går och gick småmysande runt med en cigarett under kvällen.

 

 

 

Global friendship!

 

Brahminsk glada!

 

Vi har en vecka framför oss på Oceano Beach Resort i Varkala. South Cliff. En bit norr härom ligger North Cliff. Man kan gå dit längs stranden. Flanera. Ägretthägrarna jagar lite småslött efter strandspindlar och krabbdjur. Längs cliffen hänger gladorna i klasar, seglar på uppvindarna och tar sig sakta med säkert ned mot vattnet och spanar efter något gott att snappa åt sig.

Det är varmt i vattnet. Det är klart och strömt och vågorna slår in. Detta är Malabarkusten och en bit ut där ligger Lackadiverna och Maldiverna, Seychellerna och Afrika.

Nu är det bara att hoppas att vi lyckas boka flyget från Trivandrum till Chennai på lördag, för annars riskerar vi ju bli kvar här, och vem vill stanna i paradiset? En vecka kvar alltså, hög tid att ta semester!

 

Det passar väl utmärkt så här på annandag jul att ge tionde - rapporten från Indien, alltså.

Det blev nattbuss från Pondicherry till Ernakulam, som är fastlandsdelen av Kochi, eller Cochin, på själva julnatten. Stjärnorna gnistra och änglarna sjöngo.

Verkligheten var något annorlunda. Parveen Travels hette bolaget som, förvisso till en relativt låg kostnad, fraktade oss tvärs den indiska subkontinenten från Pondy till Kochi. Att sätena var fällbara, att man fick filt och kudde, kex och vatten, var bussens fördelar. Den största nackdelen var nog också att sätena var fällbara. Jag vecklade ihop mig i färdigställning och sedan sköt Ellen in mig sidledes på min plats då framförvarande passagerare praktiskt taget hade huvudet i mitt knä. Under tolv timmar flyttade jag fötterna någon centimeter åt endera ena, endera andra hållet.

Toalett var bussen inte utrustad med. Say no more.

 

Hotellet i Ernakulam är bra.

I Fort Cochin är det trevligt och betydligt mycket mer turister än på andra platser vi har varit. Det pratas svenska, danska, norska och franska på gatorna. Försäljarna är mindre blyga.

 

Juldagskvälllen träffade vi en gammal vän till Ellen, Martin och hans Katarina, som också var på resa och just nu var i Kochi. Riktigt trevligt. Och eftersom alla känner alla så är det nog så att Martins pappa haft mina barn i skolan...

Det blev en juldagsmiddag med kyckling, fiskspett, friterade lökringar och lite annat smått och gott.

 

 

 

I dag har vi tagit färjan till Fort Cochin och njuter några dagar innan vi reser söderut. Vi fick lite tips på strandhotell och trevliga ställen av Martin och Katarina och satsar nog på ett knippe lazy days innan vi flyger hem, någon gång nästa år.

 

Slutligen - den fina Bollywoodklockan jag köpte i Mamallapuram för tolv kronor stannade efter tre dygn och visade sig vara en engångsklocka. Det går inte att byta batteri. Men vem behöver klocka här?

 

 

 

Julefint i Fort Cochi.

Vi har checkat ut från Hotel du Pondicherry och sitter nu i lobbyn där det finns uppkoppling, surfar lite och inväntar julmiddagen. Återkommer till den.

Först och främst - rummen kanske inte är hotellets bästa gren, men maten är förträfflig. I går beställde vi slutligen grillspett med fisk och det var hur bra som helst. På bilden kan ni också se att kocken haft sin konstnärliga ådra i förrummet. Spana bara in morotsbiten som är utskuren som en fisk!

 

 

 

I kväll blir det alltså julmiddag.

Den består av: ostbricka (jo, vi börjar med den), chilikryddad avocadosoppa, rostad kalkon med tranbärssås och till avslutning en liten romboll (?). Vi dricker nog vars ett glas Sula, en inhemsk cabernet-shiraz. Och kanske en espresso och en dubbel indisk whisky Breeder's Pride som avslutning.

 

Därefter är det bara att ta tuk-tuk till busstationen och reda sig en bädd på nattbussen mot Ernakulam i Kerala.

Dagen har vi tillbringat i botaniska trädgården, kopplat av och studerat småkrypen.

 

Och nu önskar vi God Jul!

 

 

I dag har vi varit på utfärd. Vi hyrde taxi o chaufför och gav oss iväg drygt tolv mil söderut från Pondicherry. I och för sig mäter man inte avstånden i kilometer utan i tid. Det tog drygt tre timmar dit. Den indiska trafiken är terrible, som vi säger här i Pondy. Men utan valium och whisky, med en klase bananer och två liter vatten tog vi Gud i hågen och vår chaufför Kuman i handen och drog söderut till Tharangambadi, eller Trankebar.

Då hade vi först tvingats väcka hotellets nattvakt som sov inrullad i en filt på ett av restaurangens största bord! Vi ville nämligen ut och se soluppgången över Indiska Oceanen.

 

Till Trankebar kom Helsingborgaren Ove Giedde 1620 med kongens skib och etablerade en dansk handelspost eller koloni till Christian IV:s förnöjelse. Fortet som byggdes på Oves order är still standing även om den fattiga lilla fiskarbyn förlorade 400 av sina 5000 invånare under tsunamin 2004.

 

 

 

Shankar tog hand om oss, visade runt och avslutade med att plocka fram sin myntsamling med danska småmynt från Trankebar. Då hade han dessförinnan pillat upp en flisa blåmålat porslin ur sanden och konstaterat:

- Danskt porslin!

 

 

Danskarna var kolonialister i Indien till 1845 innan de sålde rubbet till britterna. Vi överlevde också hemfärden med taxin, men indisk trafik, stad eller land, kan inte beskrivas. Den ska upplevas. Eller ska den?

 

 

 

 

 

En mix av det franskt koloniala och det indiska är Pondycherrys signum. Vi bor i de franska kvarteren på ett i vårt tycke rätt flott ställe och vi stannar några dagar för vidare utforskning. Hotel de Pondycherry är ett utmärkt alternativ trots att poolen saknas.

Strandpromenaden är utförd med Nice som modell. Poliserna har franska kepor och det serveras franska baguetter till frukost. Möjligen har inte strandpromenaden i Nice en "kalashnikov" nedgjuten i betong som monument över något lyckat upplopp...

 

 

 

 

I morgon blir det utfärd. Vi drar tolv mil söderut i en förhoppningsvis AC-utrustad Tata för att se Tranquebar, det gamla Fort Dansborg och förpassa oss till 1620-talets värld då länsmannen i Helsingborg, Ove Giedde, landsteg på Coromandelkusten och med Christian IV:s mandat förhandlade till sig en handelskoloni som danskarna drev i 244 år.

Sen siktar vi mot Kerala.

Jul? En annan gång.

 

Miss Wet Sari competition?