I helgen spelades ”El superclásico”, prestigederbyt mellan Buenos Aires, ja hela Argentinas, absolut mest populära fotbollslag, River Plate och Boca Juniors.
  Under en hel vecka har media, TV och tidningar, varit fyllda av förhandssnack om lagen, om spelarna, om matchens förutsättningar.
  Inget av dem har börjat seriespelet särskilt imponerande. Snarare har bägge varit besvikelser. Det gör inte intresset för matchen mindre. ”El superclásico” är fotbollssäsongens höjdpunkt.
  Båda lagen har sitt ursprung i arbetarstadsdelen Boca i södra Buenos Aires, men redan 1925 flyttade River Plate norrut längs Avenida del Libertador till mer fashionabla kvarter, och förvandlades till ”los millionarios”. Boca Juniors har kvar sin förankring i arbetarklassen.
   Boca är intimt förknippat med Sverige eftersom de spelar i de svenska färgerna blått och gult. Enligt historien var det också därför de valdes. Klubbstyrelsen siktade ett svenskt fartyg i La Plataviken med en fladdrande blågul fana i aktern, och saken var biff.
  På ”La Bombonera” – chokladasken – som Bocas hemmastadion kallas är det heller inte ovanligt att se svenska tröjor bland fansen, och som svensk känner man sig välkommen i gemenskapen, även bland de som valt de billigaste biljetterna på ståplatsläktaren. 
  Fotboll är stort i Argentina.
  President Cristina Fernandez Kirchner flirtade med folket då hon skrev om lagen som gav public servicekanalerna rätt att TV-sända fotbollen gratis. 
  Spelet är speciellt i Argentina.
  En vanlig ligamatch skiljer sig väsentligt från en dito i någon europeisk liga. Här tas artisteriet på allvar och resultatet tycks vara av underordnad betydelse. Professor emeritus Jan Lindroth skrev om sydamerikansk fotboll för en tid sedan i Svenska Dagbladet:

  ”… även en civil ohörsamhetsmentalitet tillkom; en motståndare skulle ses som motsvarigheten till en lagbestämmelse, ett rött ljus som skulle negligeras, dribblas bort i rebellisk anda.”

  Här är spelet kultur, en kombination av skönhet, ständiga installationer och ett de kreativa situationisternas happening.
  Jag tror på Lindroths tanke att uppträdandet på fotbollsplanen speglar samhället. Och i sin tur att lagets uppträdande speglar sig på läktaren. Jag har stått på den folkligaste av alla läktarsektioner på Bocas hemmamatcher, den som av säkerhetsskäl töms sist efter slutsignalen. Inget fylleri har förekommit. Folk skickar pengar, rad efter rad, till glassgubben som inte tar sig fram i mängden, och glassen återvänder till beställaren. Inga hatramsor har hörts, men ett ständigt trummande, ett ständigt sjungande, ett totalt stöd och en kärlek till laget som har fortsatt till långt efter matchslut, oavsett resultatet.
  Här har vi poängen med det som kallas fotbollskultur.
  Du ska njuta av Martín Palermos nickmål från 39 meters håll på en misslyckad utspark eller av Riquelmes dribblingar och inlägg utan att på allvar bry dig om vem som slutligen vinner.
  Frågar du hur det gick i ”el superclásico” reducerar du en kulturupplevelse till simpel tävlan. Det sysslar vi inte med i Buenos Aires. 

(Kristianstadsbladet 091030) 

Bara en bild från Sierras chicas strax norr om Córdoba.

Tyvärr ingen bild på ölen som sådan. Den drack jag upp...

Den andra utflykten från Córdoba företogs också med landsvägsbuss. Vi for iväg till Villa General Belgrano, som också har en mycket spännande historia.
Vi var ensamma i bussen, hela vägen från Córdoba och dit (förutom mellan två små landsortsbyar då en äldre gentleman passade på att åka för att hälsa på en sjuk faster, eller nått).

Den förste vi mötte i stan var en äldre man som tilltalade oss på tyska. Lite besviken blev han då vi var "aus Schweden", men inte tillräckligt för att han inte på tyska skulle föredra oss sin historia. Hans far var schweizare från trakterna av Basel, men strax före kriget beslutade han sig för att utvandra av politiska skäl, och for till Argentina, där alltså den här tysktalande gentlemannen var född.

Villa General Belgrano är en alltigenom tysk liten stad (6.500 invånare) och påminner om en alpby nånstans. Den grundades så sent 1932 av tyskar som köpte upp land i syfte att bygga en stad. Sedan kom invandrarna, tyskar, schweizare, österrikare, polacker...
Och sen kom kriget. Då sänkte kaptenen på Graf Spee sin kryssare utanför Montevideo och cirka femtio man ur besättningen flydde kriget och hamnade i Villa General Belgrano där de snabbt hittade lokala kvinnor att gifta sig med och därmed förvandla sig till argentinare, och slippa kriget. Detta var redan 1939.

I dag kan du köpa t-shirts med Graf Spee och andra tyska minnen och det finns en rad olika sätt man kan rita hakkors på utan att det är hakkors, fast det ändå är, insåg vi bland t-shirtarna.

Villa General Belgrano är mest känt för sin Oktoberfest då samhället partar loss ordentligt och lockar folk från hela världen att prova den lokala ölen, finns flera sorter. Den var över sedan några veckor då vi kom, och turister så sällsynta att en affärsidkare bröt siestan och låste upp butiken för oss så att vi kunde skaffa ett halvdussin unika pilsnersorter (varav en vid hemkomsten visade sig vara från ett bryggeri i Patagonien några 200 mil därifrån...).

Den första utfärden när vi kom till Córdoba var till dique San Roque - en gång i tiden då den anlades i slutet av 1800-talet den största dammbyggnaden i hela Amerika. I dag en mer modest konstruktion. Orsaken till vårt besök var att här hade den svenske ingenjören Stavelius en gång i tiden orsakat politisk rabalder av riksklass i Argentina då han skulle se över dammen.
Mer om detta kommer i min kommande bok.
Men utflykten var spännande. Då vi löste biljett till microbussen dit tittade de undrande på oss och föreslog sedan att vi skulle ringa och beställa buss för hemresan. Jag såg framför mig att vi släpptes av nånstans i ödemarken, bland skorpioner, kaktusar och en och annan orm. Att vi skulle få vandra kilometervis i stekhet sol utan skuggande träd och att solen skulle gå ned innan vi fick lift på flaket med en fiskbil på väg till stan.
Så blev det inte.
Det fanns till och med några gatuserveringar - grill och pilsner och några souvenirbutiker vid dammbygget. Några fiskade, hade dragit upp en stor karp, och då vi skulle vända åter höjde vi bara handen och en buss stannade och tog upp oss.

Bonus på utfärden blev mitt möte med förre presidenten Miguel Juárez Celman, som störtades i samband med parkrevolutionen 1890 då bland annat den gamle underlöjtnanten vid Wendes artilleriregemente i Kristianstad, af Jochnick, brassade på för kung och fosterland (eller åtminstone för revolutionärerna) vid Plaza Lavalle i Buenos Aires. Mer om detta - också i min kommande bok.

I morron måndag åker vi till Córdoba med nattbussen. Problemet är - när åker vi? Ja, alltså vi åker klockan 22 på kvällen, men när är klockan 22? Är den det samma tid som klockan är 22 ikväll eller är den det redan den tid som motsvarar 21 i dag?
Frågan är faktiskt berättigad.
I Sverige är det jobbigt nog med sommartid. Men den är åtminstone fastlagd i almanackan och ingen tvekar egentligen om huruvida den kommer eller ej.
I Argentina är det inte så säkert. Sommartid skulle införas den här helgen, men nu verkar det som om regeringen tvekar. Enligt tidningen Clarín har den ansvarige ministern Julio de Vido sagt att det där med sommartid är meningslöst. Dessutom har provinserna också fått säga sitt om sommartid och 16 provinser har redan sagt NEJ. Sex kunde inte bestämma sig medan Misiones var den enda provinsen som sagt JA till sommartid.
Också Hotell- och Restaurangförbundet har blandat sig i och tycker att sommartid blir för besvärligt för turister.
Så troligen blir det ingen sommartid i Argentina i år. Möjligen i Misiones, men inte i resten av landet. Om man inte ändrar sig igen...

Då jag nu i förra inlägget harangerade Sverre Kleiven i Oberá för dennes utmärkta limefrukter, varav jag bara lyckades föra med en hem då de andra mig ovetande föll ur fickan i taxin, så är det kanske dags att presentera denne norske gentleman lite närmare.
Sverre är alltså norrman och äger en chacra strax i Oberás utkant. En gång i tiden var han och hans far yerbaodlare som så många andra, men så gick de successivt över på frukt. Nu har han lime och apelsinträd i långa banor, och han gläder sig åt att det växer så det knakar.
Jag imponerades av hans utsago: Träden skördas fyra gånger per år.
Pastorn lärde sig: Grannen Barney byggde ett hus av virke från ett enda träd.

Det fanns mycket att imponeras av. Förutom lime och apelsiner, pillade Sverre ned en mogen papaya (mamón) till pastorn, som ääääääälskade papaya. Vi såg mango, bananer och ett enormt träd med avocado, där dock de frukter som fanns kvar satt så in i bomben högt att vi hade behövt hjälp av pastorns Fader för att plocka ned dem. Den hjälpen kom icke.

Sverres farfar anlände från Mosjön i Norge till Buenos Aires som invandrare. Han var egentligen på väg till Australien, men beklagligtvis så brann emigrantfartyget upp under ett stopp på Kanarieöarna och farfar Kleiven hade inte tålamod att vänta på nästa skepp till Australien, utan hoppade ombord på en ångare till Argentina. Där fick han låna pengar till en tågbiljett till Provincia Misiones - och därför är nu Sverre pensionerad fruktodlare i Oberá. Han pratar en utmärkt skandinaviska, hustrun också - hon är av dansk börd - och sonen Roberto är åkare och kör långturer över pampas.

Här kommer pastorns mamón!

Flor i Olga.



På klubben vi lyssnade på Olga såg jag en lapp om att det skulle vara Georges Brassensafton på tisdag. Shit! Då är jag inte hemma, då är vi i Córdoba. Riktigt tråkigt eftersom Brassens är en av mina husgudar. En fransk Fred Åkerström som får mig att drömma om skrivarrummet ovanför Café de la Paix i Boulogne-sur-mer och minnas den underbara TV-serien "Mannen från Picardie".

Klas Björklund är yngre bror till Hjalmar som jag redan skrivit om. Klas är en pärla, en broder bland bröder. Alltid ett vänligt ord, alltid en glimt i ögat. Han tog med mig i pickupen, ja inte bara mig. Vi for iväg till Rio Uruguay för att njuta av vackra landskap, kolla på Brasilien och umgås. Det var jag och Klas, Rolf och dottern Fatima och hennes kompis Sabrina och pastor Flodell.
Klas är av yerba mate-odlarfamilj och har drivit secaderan Cuatro Caminos som numera tagits över av sonen. På söndagen bjöd han hem till chacran på asado. Det var fantastiskt gott.

Rio Uruguay i kvällsljus.

Leocadia Zielasko är en av de hundratalet personer i trakten av Oberá i Misiones som pratar svenska. Men Leocadia är inte svenska, har inte heller svenska föräldrar! Hon är född i Polen, men gifte sig med en svenskättling och under tio år bodde svärmor hos familjen. Då lärde Leocadia sig svenska. Och det pratar hon fortfarande - alldeles utmärkt.

En bild säger mer än tusen ord. Så är det sagt. Jag väljer att publicera några av mina bilder från besöket i Misionesprovinsen, den lilla landtunga som skär in mellan Paraguay och Brasilien. Ett vackert landskap, urskog, odlingar och framförallt helt underbara människor.



Vägen skär genom skogen...



...genom odlingslandskap.



Konsul Andersson vid de djupa skogarna kring Valle del Cuña Piru I.

Dagen efter det att det statliga institutet INDEC publicerat nya siffror över fattigdomen i Argentina, och konstaterat att den sjunkit med nästan fyra procentenheter, eller en och en halv miljon människor, skriker en av de regeringskritiska tabloiderna i full sarkasm ut på förstasidan:
  Har du sett nån fattig?
  Den argentinska ekonomin fick sig en rejäl tryckare i början av 2000-talet, långt före luften gick ur den globala finansindustrin och bankjättarna började svaja på Manhattan. Argentinarna samlades utanför bankerna och ville ha ut sina pengar.
  Det gick så långt att folket drabbade samman med polis på Plaza del Mayo, utanför regeringsbyggnaden Casa Rosada, och den 21 december 2001 avgick presidenten Fernando de la Rúa, och flydde från folkmassorna via helikopter från palatset.
  Året efter konstaterades att mer än hälften av alla argentinare var att betrakta som fattiga.
  Den argentinska ekonomin har tagit fart sedan dess. Det byggs idag och nya företag etableras. Delvis på grund av det extremt låga prisläget, men också på att arbetare och chefer tagit över företag vars ägare flytt utomlands.
  De nya siffrorna säger att 13,9 procent av befolkningen i dag lever i fattigdom. En siffra som media närmast skrattar åt, och menar är friserad.
  Störst är fattigdomen i området Gran Resistencia i norr, vid gränsen mot Paraguay, där var fjärde uppges vara fattig och lägst är den längst i söder, i Rio Gallegos, där bara en dryg procent lever under existensminimum. I Buenos Aires är siffran stabil, drygt sju procent.
  Siffrorna är emellertid mycket omdiskuterade och en privat statistikfirma, SEL Consultores, är värst när de konstaterar att 37 procent av invånarna i Stor-Buenos Aires är att betrakta som fattiga.
  Medellönen för en arbetande argentinare idag sägs vara 3000 pesos i månaden. Peson har på en månad sjunkit ytterligare, från cirka 2,30 till i dag 1,80 SEK. Dagligen organiserar arbetarorganisationer och fackföreningar demonstrationer i Buenos Aires för att kräva en lön de kan leva på. Dagligen spärras delar av staden av. Kravallutrustad polis är en vanlig syn.
  Politikerna har ägnat sig åt att förhandla fram gratis direktsänd fotboll från den argentinska ligan i TV:s public servicekanaler. Under sändningen meddelas återkommande att sändningen är gratis och att regeringen står bakom denna gåva till folket.
   Det känns lite som om skådespel tills vidare får ersätta bröd.
  Åter till frågan då, har jag sett nån fattig?
  Ja, det har jag. Jag har mött åtskilliga med handen utsträckt efter en peso, jag har sett de unga männen sova på gallret som släpper ut varmluften från tunnelbanan, de små barnen som stirrar på olivskålen på uteserveringarna, de cartoneros som samlar kartong för att växla in mot några centavos på återvinningsanläggningen och de kvinnor som systematiskt rotar efter något ät- eller säljbart i soppåsarna som varje kväll sätts ut på gatan.

(Kristianstadsbladet 20091002)