Lördagen blev en dag att minnas. Vi for iväg i snabbussen till La Plata, en sju-åtta mil söder om Buenos Aires, med tanken att gå på fotboll. Estudiantes de La Plata, som är argentinska mästare, skulle nämligen möta Boca Juniors hemma.
Jo tack. Vi hade inte riktigt koll på när matchen skulle spelas. Eller var hemma var nånstans. Det visade sig nämligen att laget tillfälligtvis spelar sina hemmamatcher i Quilmes, så vi tog en taxi dit. Ungefär som att åka från Kristianstad till Helsingborg med tåget för att sedan ta en taxi till Hässleholm...
Väl framme vid arenan visade det sig att biljetterna var slut. Snopna såg vi oss om och upptäcktes av ett antal svartabörsfigurer.
En tog oss helt sonika i släptåg och snackade sig in på arenan, förbi tre olika spärrar. Undrar vad han sade. Väl inne valde han ut två sittplatser åt oss, fick sina pesos och travade ut igen...

Matchen vann Estudiantes med 2-1 efter tre mycket snygga mål. Inte minst Bocas mål av La Platafödde Martin Palermo var en riktig kanon.
Men matchen var Estudiantes och Boca hade egentligen ingenting att sätta emot. Veron var stundtals kung på mittfältet hos hemmalaget. Nedan nickar hemmalagets Calderón in 1-0 till Estudiantes.

För att lämna Quilmes var vi tvungna att hitta en svarttaxi som tog oss till San Telmo för en mycket moderat summa. Tack för det. Pengarna var ändå på upphällningen efter en kul, men något osorterad, dag.

Det svenska bandet "Loney, Dear" med jönköpingsgrabben och poppoeten Emil Svanängen spelar på klubben "La Trastienda" här i San Telmo ikväll. Efter vad jag hört om/av honom tidigare så ser jag mycket fram emot konserten. Det ska bli riktigt bra.
Jag bjuder på ett smakprov.

Malmö har Västra Hamnen och Lissabon har Estacao do Oriente. Buenos Aires har Puerto Madero och dess minsta gemensamma nämnare heter Santiago Calatrava. Den spanske arkitekten som reser runt i världen och formger något exklusivt, att förundras över och vara stolt över. Som Turning Torso, som Garo do Oriente, och som här där vi har Puente de la Mujer. Kvinnans bro.

Härligt.
Det är ett halvår sedan jag hade vår senast. Då såg det ut så här:
Nu dröjer det ett halvår till innan jag får vår igen. Kan man ha det bättre?

Det drar ihop sig till match. På söndag ska vi söka oss till La Bombonera (pralinasken) för att se matchen mellan Boca Juniors och Godoy Cruz.
Förberedelserna tog sin början på fredagen. Då åkte vi taxi till Boca, som ligger strax söder om San Telmo, för att studera arenan innan de galna supportrarna tar kvarteret i besittning på söndag eftermiddag. I stadion ligger ett litet museum där man kan se en rad olika fotbollshistorika. Pokaler, bilder och t.o.m. en gammal Santoströja som Pelé bar då Santos spelade mot Boca i någon sydamerikansk turnering nån gång på 1960-talet.

Dagen avslutades med att vi åkte tillbaka in till stan och införskaffade matchtröjor som ju är obligatorium på söndag. H valde den marinblå hemmatröjan och jag den vita bortatröjan.
Alla vet väl vid det här laget att Boca Juniors färger - blått och gult - är valda med den svenska flaggan som utgångspunkt. Då klubben bildades kom man överens om att det första fartyg de fick syn på som anlöpte hamnen i Boca skulle ge färg åt det nya laget. Det blev en svensk båt.

Då var debuten avklarad i Mayas tangostudio i övre Palermo. Det gick över förväntan. Likt en bogserbåt med motorkrångel lotsade jag damerna stegvis över dansgolvet. Oftast tyvärr i en alltför rak linje vilket innebar vissa kollisionsrisker med de andra paren. Det var jag, en distingerad argentinsk gentleman, en sjöblöt medelålders dam som likt en störtbombare siktade in sig på mig så snart det var partnerbyte, det var en kanadensisk vandrande pinne vars midja var så smal att jag fick lägga armen två varv runt den för att få någorlunda fäste och så var det Pettson och Findus. Visst fick jag ett hum om grundstegen och en tio-tolv lektioner till så kanske jag till och med klarar att svänga försiktigt i hörnen på dansgolvet. Bäst lyckades jag då vi gick runt i en ring, tack-tack, tack-tack, i takt med musiken. Till och med baklänges fixade jag riktigt hyffsat.

Tangocharmören på bilden tillsammans med Findus då jag placerat Pettson bakom kameran.

Vårt hus i San Telmo är ett fantastiskt hus med en lång gång in i kvarterets mitt, trappor upp och lite dörrar här och där. Här bor en amerikansk författare med sin asiatiska hustru, en amerikansk yngling som studerar politisk filosofi och röstade på Bush och så har vi mannen på taket - Paul Weiss.
Paul har blivit min första kompis i San Telmo. Han kallar sig själv eremiten från Yosemite, där han har ett chalet uppe i bergen. Men efter en resa till Antarktis för att göra en dokumentär för drygt två år sedan så stannade han till i Buenos Aires på hemvägen. Och han fastnade för tangon!
Kolla hans website: Tangochalet.com

I dag är Paul själv tangolärare och tillbringar så mycket tid han kan i B.A. Han har fyllt 73 men verkar åtminstone tio år yngre.
Och så en trappa upp bor han. Ett rum och ett litet kök i en utväxt på taket. Men på uteplatsen har han både gräsmatta och pool (snarare kanske badkar!).

H var på fullkomligt rätt ställe då han idag hivade upp en falsk tiopesos-sedel ur plånboken. Han var nämligen på Justitiedepartementet - för att köpa sig ett straffriintyg! Men damen i receptionen såg mellan fingrarna, förstod kanske att det inte var den unge svensken som själv kört kopieringsapparaten, konstaterade torrt att pengen var falsk, lämnade helt sonika tillbaka den och bad om en ny!

Full story på: www.mittiargentina.blogg.se

San Telmo är en stadsdel med karaktär. Jag ägnade någon timme på söndagsförmiddagen för att flanera runt kvarteren vid Plaza Dorrego och Calle Defensa, där det är marknad varje söndag. Och uppvuxen med Kivik, Tomelilla, Sjöbo och Skurup och de andra stora skånska marknaderna, så kan jag bara säga att San Telmo är en bra bit före.
Inte minst därför att utbudet är mer varierat än det är idag på de skånska marknaderna. Och varietéartisterna finns kvar här. Skådespel, musik och magiker i gathörnen. Tango och hantverk.

Några bilder från vårt San Telmo.

San Telmos mest kända invånare - Mafalda.




Tango på Plaza Dorrego.

Så här på söndagsmorgonen, då H sover gott efter att ha varit på sin första barrunda med sina dagiskompisar, kan man filosofera lite över den lokala ölens styrkor och tillkortakommanden.
Störst utrymme alla kategorier får Quilmes. En ljus pilsner av ett ganska traditionellt snitt.  En rätt karaktärsbefriad historia som inte sätter några djupare spår. Vet inte vem jag är mest taskig emot om jag säger: som en Åbro.
I kylskåpet står också en Schneider som vi ännu inte provat.
Däremot riskerar man alltid att få den stora flaskan på bordet om man enbart beställer - una cerveza. Och det är i mastigaste laget om det bara handlar om en snabb törstsläckning i en paus på stan. Märkligt nog uppger man innehållet i kubikcentimeter istället för centiliter. En normalöl är alltså på 970 kubikcentimeter, vilket får mig att tänka på en kär gammal vän som står i ett garage i Skåne.
Som den matematiker jag är så är jag inte helt säker, men visst är det 970 kbcm samma som 97 cl?

Som du ser av bilden lyckades vi dock förhandla fram en 650 kubikare på ett av ställena vi frekventerat.

PS- det är rätt lätt att få en Stella Artois var som helst.

Av en ren händelse hamnade vi plötsligt i kvarteret vid Recoletakyrkogården, och den är ju ett måste för oss turister, så det blev en timmes flanerande på den märkliga kyrkogården i stadsdelen Recoleta i Buenos Aires. Mest känd är den naturligtvis för att här ligger den legendomspunna Evita - Eva Duarte Perón. Hon ligger i familjen Duartes familjegrav och du kan köpa en karta för att hitta dit.




Men först att bli begravd på kyrkogården då den stod klar var den befriade slavpojken Juan Benito och en ung kvinna som hette Maria Dolores Maciel. Detta var den 17 november 1822 och det blev den första allmänna kyrkogården i Buenos Aires.
Allt som allt omfattar den 54.000 kvadratmeter och här finns 4.800 valv och monument, mausoléer och gravkammare av olika snitt, storlek och betydelse.





Kyrkogården är ganska spooky att vandra kring i då mycket är slitet och underhållet minst sagt eftersatt. Det saknas marmorskivor för en del gravkammare, andra är spruckna och nedskräpade.
Bland annat hittade jag gravkammaren för Martin Rivadavia, kommendörkaptenen och marinministern, som gett namn åt staden Comodoro Rivadavia, och kanske borde vara en man av åtminstone viss ställning. Hans gravkammare var behängd av spindelväv, krossade glasrutor och såg allmänt bedrövlig ut.

Hemma hos H och P på Estados Unidos 860 i San Telmo i Buenos Aires möter oss en våning med mycket ljus och rymd. Gröna växter pryder trappuppgången och en jättepalm hänger sin slappa hand över besökarna uppför den skrangliga trappan till andra våningen.
Lägenheten har högt i tak och med ljusinsläpp via stora takfönster. Vitkalkade väggar och ett robust möblemang i mörkt ädelträ ger en kolonial prägel. Rummets mitt domineras av en samling stora gröna växter. En halvtrappa upp har far sin sovplats med king size-bädd och TV. H sover i en extrasäng i "vardagsrummet".
Köket är öppet med gasspis, kyl och frys, kaffebryggare men klent utrustat i övrigt med verktyg och bestick. badrummet är lagom stort med badkar/dusch.
Utanför de stora fönsterna, som går att stänga med fönsterluckor på insidan, mot pation är en fin uteplats. Trots bostadens absolut mest centrala läge är trafikbruset avskärmat och knappt märkbart. Värden, Emilio, har däremot sång- och musikkvällar i undervåningen som fyller kvarteret med gospels och vacker sång.

Innan du kollar hur det ser ut härinne rekommenderar jag ett besök hos H, som visar vägen in!

Några bilder:



Rummet med kontor.




Pation.



Kök.



Patrons sovplats.



Grönt.

Nu är vi på plats i San Telmo, Buenos Aires, H och jag. Det har varit ett långt dygn som startade med Öresundståget i Kristianstad och slutade efter en taxiresa från Pistarini, Buenos Aires internationella flygplats, till Avenida Estados Unidos i San Telmo i Buenos Aires. Nu är det bara eftermiddag här i B.A. men snart läggdags i Sverige, och visst...

Resan har gått bra. Utomordentligt bra. En lång flygresa, Först Kastrup till Heathrow och sedan vidare söderut mot Buenos Aires via Sao Paulo.

Det var mycket turbulens och även om det inte var panikartat så var det i alla fall obehagligt och tröttande att hela tiden slängas och dängas hit och dit. Den vackra argentinskan som satt bredvid H fick dessutom spel och satte i sig en förfärlig massa mat bara för att vomera på bänkgrannen och gången mellan stolarna.

Väl framme har vi hittat vår lägenhet. Utomordentligt fin liten lya på en innergård där vi inte hör ett ljud av stadens brus, trots att vi är mitt i centrum. Stan är mer sliten än vad vi hade trott, kanske också så att den inte visade upp sitt allra mest leende ansikte då vi anlände i en nästan höstlik stämning med 10-12 grader, låga moln och småregn. Men det ändrar sig.

Efter uppkoppling mot internet och dusch gick vi ut och åt. Hittade en alldeles superb liten bar som såg ut att vara hämtad från någon 30-talsfilm. Dit går vi fler gånger. Billigt och gott. Bilden ovan på H är tagen i baren, så ser ni lite hur det ser ut. Ligger på Av. Indepedencia om ni tänker söka er dit.

Nu snart sovdags och i morron försöker vi fixa biljetter till Boca Juniors mot Newell Oldboys från Rosario.

Jag har läst om den röda jordens svenskar, den glömda spillran av utvandrare, såsom prins Wilhelm mötte dem i slutet av 1940-talet i Misionesprovinsen, och Martin Rogbergs samtida skildring av framtidslandet. Jag har läst John Karlzéns fina berättelse om de svenska mejeristerna i 1910-talets Buenos Aires.  
   Jag har pratat med vännen Jorge på Gamlegården som var chaufför åt Salvador Allende i Chile och efter kuppen 1973 flydde till Sverige via Argentina.
   Jag har läst om Kjells kompis pappa Oscar Lundqwist som var gaucho, poliskommissarie och handelsman i Patagonien, tröskat igenom Bruce Chatwins legendariska reseskildring, sett filmen om Butch Cassidy och Sundance Kid på nytt och återupplevt Che Guevaras mc-färd, nynnat Evert Taube under vinskänkta (argentinskt rött malbec-shiraz) sena kvällar samt försökt ta ett och annat skrakbent tangosteg…
   Jag har studerat kartan för att hitta Garibaldigatan där Mossad snöt Adolf Eichmann.
   Jag har konstaterat att Argentinas befriare San Martín och jag har en gemensam vurm för franska Boulogne-sur-mer.
   Vännen Kjell har berättat hur han som ung sjöman såg Evita på lit-de-parade i Buenos Aires och jag har lyssnat. Jag har sett filmen och skrålat ”Don’t cry for me, Argentina” i duschen.
   Vännen John har skickat bilder från glaciärerna i söder och vännen Ulrik en filmsnutt från Iguassufallen i djungeln.
   Jag har varit grön i ansiktet av dollarkursens berg- och dalbaneåkning från 5.80 till 9.40 och tillbaka igen till dagens 7.15. Den argentinska peson tjyvåker på greenbacks.
   Jag har vaccinerat mig mot gula febern.
   Jag har försökt fräscha upp min spanska i en studiecirkel och blivit vettskrämd av att lyssna på ett avsnitt ur en argentinsk radioshow. Jag fattade nada.
   Jag har tråkat ut de som råkat komma i närheten med långa utläggningar om mina drömmar om Sydamerika, och allt jag ska uppleva.
   Jag har pratat om det så länge att jag mött bekanta på stan som undrat om jag redan kommit hem igen.
   Jag har försökt fatta att solen står i norr mitt på dagen, att Buenos Aires ligger söder om Kapstaden och att det blir mitt livs varmaste julafton.
   Jag har legat vaken och funderat på vad jag gett mig in på.
   Jag vet inte vad som väntar.

   Vamos a Argentina!

(Kristianstadsbladet 020909)'